Ny lag om gift kvinnas rättsställning i England. En av de första uppgifter, som tilldelades den i jannuari 1934 av lordkanslern tillsatta lagberedningen, Law Revision Committee, var en revision av gift kvinnas förmögenhetsrättsliga ställning. Kommitténs betänkande förelåg i december 1934 och lades till grund för ett i parlamentet framlagt lagförslag, som blev gällande lag d. 2 aug. 1935, »Law Reform (Married Women and Tortfeasors) Act, 1935».
    Genom den nya lagen upphöra vissa allt sedan medeltiden kvarlevande rättsregler beträffande hustrus ansvarighet för gäld och för utomobligatoriskt skadestånd. Enligt den gamla Common law »upphörde kvinnan genom äktenskapet, juridiskt sett, att existera», för att citera en ofta åberopad rättslärd från 1700-talet. Med vissa inskränkningar beträffande fastighet erhöll mannen obegränsad dispositionsrätt över det gemensamma boet, vari ingick all hustruns egendom, även den under äktenskapet förvärvade. Å andra sidan svarade mannen för all hennes före eller efter giftermålet stiftade gäld samt för all hennes skadegörelse. De i praktiken mest olägliga konsekvenserna av dessa grundsatser avhjälptes småningom av Equity law — det rättssystem, som med hjälp av de exekutiva myndigheterna och Courts of Chancery korrigerade och supplerade Common law. Sålunda beredde Equity law hustrun möjlighet att äga och förfoga över viss egendom såsom sin »enskilda egendom», separate property. Detta medförde, att hustrun i viss begränsad utsträckning kunde ingå avtal, nämligen beträffande den enskilda egendom hon innehade vid avtalets ingående; därutöver kunde hon emellertid icke förpliktas. För att förekomma att hustrun oförsiktigt avyttrade eller pantsatte denna sin enskilda egendom utvecklades det ännu ofta anlitade institutet »restraint upon anticipation», d. v. s. ett i den handling varigenom till henne överlåtes egendom (förord, gåvobrev, testamente) intaget förbud att disponera över kapitalet eller icke förfallen avkastning därav. Förbudets verkan upphör emellertid genom äktenskapets upplösning.
    Detta system upptogs i slutet av 1800-talet i en serie lagar, Married Women's Property Acts, 1870—1893. Dessa upphävde all återstående egendoms- och gäldsgemenskap mellan makarna, men bibehöll oförändrat institutet separate property, som vid denna tid omfattade all hustruns före eller under äktenskapet förvärvade egendom. Genom den sista av dessa lagar, 1893 års, utsträcktes hustruns gäldsansvar till att omfatta även sådan egendom som hon förvärvat eftergäldens stiftande. Alltjämt var dock hennes ansvarighet för gäld icke »personal» utan blott »proprietary», d. v. s. begränsad till sådan enskild egendom

 

som icke skyddats genom restraint on anticipation. Hon kunde därför icke, såvida hon ej idkade näring, försättas i konkurs. Mannens ansvarighet för hustruns under äktenskapet begångna skadegörelser (torts) kvarstod likaledes alltjämt, och bekräftades av överhuset i ett berömt rättsfall så sent som 1925 (Edwards v. Porter).
    Först genom 1935 års lag blir gift kvinna i ekonomiskt avseende helt likställd med ogift. Institutet separate property bortfaller helt och hållet, utan reservation för bestående äktenskap. Hustruns egendom kan framdeles ej skyddas genom restraint on anticipation — men dylika förbehåll, som intagits i handlingar, vilka vinna laga kraft före den 1 januari 1936, skola fortfarande gälla. Även ifråga om ansvar för gäld och för skadegörelse likställes gift kvinna med ogift. Hon är alltså nu att anse som personligen ansvarig härför, vilket bl. a. innebär att hon liksom mannen kan undergå »bysättning» för civil gäld. Likaså kan numera varje hustru självständigt försättas i konkurs. Även hennes processhabilitet är numera fullständig.
    Denna modernisering och förenkling av rättsreglerna om gift kvinnas ställning synes väl motivera följande reflexion i en engelsk juristtidning: »Generationer av jurister, lärda experter i fråga om den gifta kvinnans rättsställning komma nu att få sin lärdom nedskriven till noll!». 

T. G.