H. FRITZE. Die Wirkungen der Ehetrennung und Ehescheidung für Ehegatten und Kinder im modernen skandinavischen Recht. Leipzig 1935. 162 s. M. 7.50. — Archiv für Beiträgezum deutschen, schweizerischen und skandinavischen Privatrechte. H. 18.

 

    I denna tidskrift 1927 s. 233 och 1930 s. 297 har redogjorts för de reformsträvanden i Tyskland som avsågo att i stället för den i BGB lagfästade grundsatsen om skuld hos ena maken såsom villkor för äktenskapsskillnad skulle uppställas principen »objektive Zerrüttung» (jfr GB:s »djup och varaktig söndring»). Frågan vann ej sin lösning före uppkomsten av det »Tredje riket» men är, av ovan upptagna arbete att döma, fortfarande aktuell. Och i den mån författaren av arbetet ger ett uttryck för den allmänna opinionen synes på förevarande område någon strömkantring ej ha ägt rum.
    Såsom av arbetets titel framgår handlar det om rättsverkningarna av skillnad. Läsaren erhåller emellertid mer än texten utlovar; arbetet ägnar nämligen också en ingående behandling åt förutsättningarna för skillnads erhållande, varjämte redogörelse lämnas för äktenskapets ekonomiska rättsverkningar¹, förmynderskap, adoption, vårdnaden om barn m. m.
    Boken handlar om den »skandinaviska» rätten, därvid förf. till Skandinavien räknar ej blott Sverige, Norge och Danmark utan även Finland och Island; det är m. a. o. den »nordiska» rätten som avses. Förf. betonar att det självfallet ej är fråga om en formell rättsenhet, men att man kan säga ej blott att grundtankarna i de särskilda staternas regler äro gemensamma utan rent av att det föreligger endast små, oväsentliga skiljaktigheter. Detta är nog att gå en smula för långt. Även på äktenskapslagstiftningens område föreligga, trots den mycket stora överensstämmelsen beträffande såväl principer som detaljer, vissa sakliga skiljaktigheter av vikt, vilka ha föranlett en internationellt privaträttslig överenskommelse på äktenskapsrättens område mellan de nordiska staterna².
    Förf. lämnar en synnerligen förtjänstfull redogörelse för de nordiska staternas regler på förevarande område. De grundläggande principerna framhållas klart, och detaljbehandlingen — som utgör en, med värde-

 

¹ Förf. uppger, obegripligt nog, att i Danmark och Norge lagstiftningen angående rättsverkningarna av äktenskap ännu ej trätt i kraft. Lagar i ämnet föreligga emellertid i Danmark av d. 26 mars 1923 och i Norge av d. 20 maj 1927. Den nya finska äktenskapslagen av d. 13 juni 1929 trädde i kraft d. 1 jan. 1930 (cfr förf. s. 9).

² Se lagberedningens förslag till nordisk konvention i ämnet (Internationella rättsförhållanden I), vari lämnas en fullständig redogörelse för och värdesättning av rådande olikheter.

fulla noter försedd¹, komparativ framställning av de danska, finska, norska och svenska bestämmelserna — ger tydligt vittnesbörd om förf:s djupgående studier i och framstående behärskning av ämnet. I en punkt av vikt synes förf:s framställning motsägande och även felaktig. Vid behandlingen av de nordiska staternas regler om hemskillnad på begäran av båda makarna (11:1 GB) framhålles först, att medan den vanliga skillnadsanledningen tidigare var egenvilligt övergivande (»Köpenhamnsresorna»), lagen numera, under garanti för allvarlig och mogen överläggning, tillåter skillnad efter överenskommelse. Har, fortsätter förf. fullt riktigt, makarna själva efternoggrann prövning förklarat sig ej kunna fortsätta sammanlevnaden, vore anordnande av vittnesbevisning eller annan utredning en meningslös formalitet. För en tysk jurist, yttrar emellertid förf., synes det som om i Skandinavien gällde satsen consensus facit divortium. Riktigheten härav bestrider han; hemskillnad kan uppnås blott om söndringen är djup och varaktig. Avgörandet härav ligger i domstolens resp. den administrativa myndighetens hand. »Hemskillnaden är liksom allt i skandinavisk rätt en omdömesfråga» (s. 13—14, jfrs. 23). Påståendet att den hemskillnadsbeviljande myndigheten äger fri prövningsrätt angående frågan, huruvida, vid ansökan om hemskillnad från båda makarna, djup och varaktig söndring föreligger är fullkomligt felaktigt. Det tillkommer makarna och allenast makarna att avgöra huruvida sådan söndring är för handen. Myndigheten har att taga hänsyn blott därtill, huruvida makarna äro ense om skillnaden. Garantin mot förhastande ligger däri att hemskillnad ej kanske utan föregående medling och framför allt däri att själva äktenskapsskillnaden kan komma till stånd först efter hemskillnadstidens utgång. Den nya lagstiftningen känner m. a. o. ej äktenskapsskillnad efter överenskommelse men väl hemskillnad efter överenskommelse. Anm. har på ytterligare ett par ställen satt några smärre frågetecken. Måhända finnes också en del som undgått anm., vilken ej haft tillfälle till en ingående detaljgranskning. Med största sannolikhet kan dock antagas att ev. misstag i en eller annan detalj ej kunna rubba det allmänna omdöme om arbetet som ovan givits.
    Av stort intresse är att följa förf:s uttalanden de lege ferenda för tysk del. Han framhåller, hurusom den gällande tyska rättens Verschuldensprinzip, som beror på inflytande av den kanoniska rätten, medfört motsvarighet till »Köpenhamnsresorna», s. k. Konventionalscheidungen, men också uppdiktade vittnesutsagor angående mer eller mindre smutsiga omständigheter som skola bevisa ena makens skuld. Den enda »anständiga» formen att uppnå skilsmässa i Tyskland är emellertid ett överenkommet egenvilligt övergivande. Förf:s ståndpunkt är klar: »das Zerrüttungsprinzip» måste införas.

 

¹ I noten 27 s. 8 hänvisas till »Andersons» i stället för Alexandersons uppsats i SvJT 1920 s. 193. Författarnamnet är emellertid rätt angivet å s. 3 not 7 där förf. betecknar den nya äktenskapslagstiftningen såsom en »Volksrecht»och i samband därmed citerar A:s uttalande att den »blivit svenska folkets egendom».

Ett trasigt äktenskap skall ej sammanhållas genom en »konstlad galvanisering», utan möjlighet till skillnad bör underlättas. Vad angår barnen är det, framhåller förf., felaktigt att antaga, att barnen i ett »Kampfehe» skulle leva lyckligare än om föräldrarna vunnit skillnad. Han förkastar den gällande tyska rättens ordning angående barnens fördelning efter äktenskapsskillnad. Avgörande för denna är nämligen blott skuldfrågan. Principiellt skall den oskyldiga maken erhålla vårdnaden av barnen. Hava båda makarna skulden till skillnaden, skola barn under 6 år och döttrarna tilldelas modern, söner över 6 år fadern. Med rätta betecknar han denna ordning som schablonmässig och mekanisk och påpekar att den ofta leder till de obilligaste resultat. Reformvägen visar enligt förf. den skandinaviska och den schweiziska rätten. Också för en svensk jurist torde det vara av intresse att begrunda förf:s understrykande av att den dåliga makan och äktenskapsbryterskan ej behöver vara en dålig moder och den man som överger sin hustru ej en dålig uppfostrare.
    Förf. framhåller, att tyska översättningar av de skandinaviska äktenskapslagarna ej föreligga med undantag av den av NYRÉN verkställda, »nicht immer einwandfreie» översättningen av den svenska lagen, och att förf. avser att i korthet ge en översättning av den danska familjerätten. Det bör i anledning härav framhållas, att i det stora verket »Die Zivilgesetze der Gegenwart» inom en tämligen nära framtid torde komma att publiceras översättningar av den svenska och finska och sannolikt även av den danska och norska familjerättsliga lagstiftningen.

Erik Lind.