Författarna och biblioteken. Genom biblioteksväsendets storartade utveckling under det senaste decenniet har det sätt, på vilket utnyttjandet av litterära och vetenskapliga verk äger rum, skiftat karaktär. Hemlånen från offentliga bibliotek ha till antalet stigit enormt och är alltjämt i stigning. I Sverige torde hemlånen från offentliga bibliotek för närvarande uppgå till omkring 15 miljoner årligen. Det är icke att förvåna sig över, att författarna motse denna utveckling med oro. En ytterligare utveckling av biblioteksväsendet i förening med en allmän nivellering av folks inkomster skulle otvivelaktigt komma att ha en katastrofal inverkan på de privata bokinköpen, som utgöra praktiskt taget författarens enda inkomstkälla.
Man kan därföre säga, att lagstiftarens avsikt att genom lagstiftningen om författarrätt tillförsäkra författarna det pekuniära utbytet av deras produktion numera icke längre förverkligas annat än i en mycket otillfredsställande omfattning. Författarna känna det som en stor orättvisa, att varje bibliotek skall kunna köpa ett exemplar av deras verk och utan att författaren ens tillfrågas därom, än mindre tillförsäkras något honorar, ställa detta exemplar till offentligt förfogande i obegränsad omfattning. Särskilt orättfärdigt framstår för författarna den bokutlåning, som numera i betydlig omfattning äger rum från privata lånebibliotek, som drivas såsom affär i förvärvssyfte.
Frågan om ersättning till författarna för biblioteksutlåning har i flera länder blivit ett aktuellt spörsmål. I Danmark, där frågan under de senaste åren kanske livligast diskuterats, har professor VINDING KRUSE gjort sig till talesman för författarnas krav. Redan i sitt bekanta arbete »Ejendomsretten» har han behandlat frågan och i en uppsats »Ejendomsretsspørgsmaal» (Tidsskrift for Rettsvidenskap, 1934 s. 211) har han tagit upp frågan till närmare behandling såväl ur teoretisk som praktisk synpunkt. Han framlägger i denna uppsats ett positivt förslag till frågans lösning. Enligt detta förslag skulle biblioteken åläggas betala en viss kontingent för varje medlem av en biblioteks- eller låneförening. Det samlade beloppet av dessa avgifter skulle därefter årligen fördelas emellan författarna i »Forhold til det Omfang, hvori disse efter Bibliotekernes Indberetninger er blevet læst af Befolkningen i det sidst forløbne Aar».
I Norge har frågan behandlats i förslaget till nu gällande författarlag (»Innstilling til Lov om værn for åndsverker», oktober 1921), vilket förslag till upphovsman har professor RAGNAR KNOPH. I detta förslag förbehålles emellertid författaren blott sådan utlåning, som sker i förvärvssyfte, under det att all annan utlåning med hänsyn till det allmänna bildningsintresset lämnats fri. Men i förslagets motiver fastslås, att detta sker på författarnas bekostnad, då »disses utsikter tilgjennem salg av sine bøker å utnytte sin ophavsrett derved følelig reduseres», och för »dette offer fra forfatternes side bør de i en eller annen form holdes skadesløs». Förslaget innefattade därför bestämmelser om bildande av en kulturfond, varifrån bl. a. understöd skulle utgå till författarna. Vid antagandet av nu gällande norska författarlag blev emellertid detta stadgande uteslutet, varför frågan alltjämt kvarstår olöst i Norge. Även i Frankrike, Schweiz och Tyskland är frågan föremål för diskussion, och olika förslag till dess lösning ha där framkommit. Vad Tyskland beträffar, synes tvekan råda huruvida gällande lag innefattar rätt att utan författarens tillstånd bedriva utlåning av böcker mot vederlag, och olika åsikter ha i litteraturen gjorts gällande härutinnan.
Mot författarnas anspråk på ersättning för bibliotekslånen har i första hand framförts den invändningen, att det allmänna bildningsintresset skulle kräva, att biblioteksrörelsen icke hindras i sin utveckling genom påläggandet av de ekonomiska bördor ett medgivande av författarnas anspråk skulle innebära. Författarna å sin sida hävda, att all författarrättslig lagstiftning utgår ifrån, att författaren är berättigad åtnjutadet ekonomiska värde som ligger i hans verk, och att när biblioteksväsendets utveckling nu omöjliggör för författaren att komma i åtnjutande av denna rätt annat än i en inskränkt omfattning, det är statens plikt att genom ändrad lagstiftning tillföra författaren den rätt som bör tillkomma honom. Författarna fråga varför det just skall vara författarna, som till förmån för det allmänna bildningsintresset skola berövas frukterna av sitt arbete. Ingen pretenderar att boktryckaren eller bokbindaren skall till förmån för detta intresse avstå ens en del av sin arbetsinkomst på det arbete de nedlägga på bibliotekens böcker. Varför skola författarna bringa hela offret?
Det har också framställts den invändningen, att då man inom patent-
rätten icke lagstadgat en uppfinnaren tillkommande rätt till särskild licens för sådana exemplar av det patentskyddade föremålet, som enköpare hyr ut, författarnas krav på ersättning för utlåning skulle vara oberättigat (EBERSTEIN: Den svenska författarrätten). Analogin synes icke träffande. Ty icke alla patenterade föremål lämpa sig till uthyrning åt allmänheten. En elektrisk dammsugare lämpar sig sålunda till uthyrning, en köksspis däremot icke. Man torde därföre få anse, att när priset på en utlåningsbar patenterad vara sättes, möjligheten till uthyrning tages i beräkning. Eller ock stipuleras vid försäljningen förbud mot uthyrning. Med böcker är förhållandet annorlunda. Ty man kan icke säga, att vid författarhonorarens bestämmande hänsyn tages till bibliotekslånen. De utgå alltjämt efter samma grunder, som tillämpats innan biblioteksrörelsen särskilt genom statliga och kommunala understöd nått sin nuvarande utveckling.
Beträffande spörsmålet om på vad sätt författarnas krav på ersättning för bibliotekslånen skall realiseras, kan man tänka sig olika vägar. En lösning är den som innehålles i Vinding Kruses här ovan omtalade förslag. En annan metod, som måhända är enklare men dock ledande till ett lika rättvist resultat, vore att stipulera en avgift för varje bok, avsedd att användas för utlåning. Avgiften skulle eventuellt variera med hänsyn till bokens pris. Boken skulle förses med stämpel, utvisande att avgiften är erlagd, och det influtna skulle redovisas till författaren.
Den enklaste och med den övriga författarrättslagstiftningen mest överensstämmande lösningen innehålles emellertid i ett i Frankrike väckt förslag. Detta innebär, att man helt enkelt i lagen om författarrätt skulle införa ett stadgande, att en bok icke får ställas till allmänhetens förfogande genom uthyrning eller utlåning utan författarens tillstånd. Man skulle sålunda till den nu författaren tillerkända ensamrätten till mångfaldigande och föredragande foga ensamrätten till utlåning åt allmänheten. Biblioteken skulle alltså ha att skaffa sig dylikt tillstånd, och författaren ägde då bestämma villkoren härför. Förslaget medför utom andra fördelar den, att det då blir möjligt för en författare, som önskar att hans arbete skall vara tillgängligt för allmänheten på biblioteken, att giva sitt medgivande gratis. Eller vill måhända en författare gynna ett visst bibliotek. Han kan ju då giva just detta bibliotek det önskade tillståndet gratis, även om han av andra bibliotek begär viss pekuniär ersättning (se mitt arbete: Författarens rätt till sitt verk, 1936).
I vårt land har denna fråga först väckts till debatt genom en år 1934 gjord framställning till Kungl. Maj:t från Sveriges Författareförening. Förslaget gick ut på att rätten till fria hemlån av böcker från bibliotek, understödda av stat eller kommun, även som från i förvärvssyfte bedrivna enskilda lånebibliotek skulle upphöra och en licensavgift införas för sådana lån. I en av Författareföreningen utgiven broschyr »Författarna och bibliotekens hemlån», utvecklades närmare författarnas synpunkter. I anledning härav tillkallades sakkunnige med upp-
drag att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. I sitt betänkande (Statens offentliga utredningar 1935: 22) ansågo sig de sakkunniga böra avstyrka förslaget. Samtidigt erkände de sakkunniga dock behovet av ökad hjälp från statens sida åt författarna och föreslogo bl. a. bildandet av en kulturfond till förmån för författarna.
Sveriges Författareförening har under innevarande år riktat en ny framställning till Kungl. Maj:t, däri frågan behandlas. I denna framställning hemställes om en allmän revision av gällande författarlag, varvid särskilt frågan om författarnas anspråk på ersättning för bibliotekslånen understrykes. I anledning av framställningen har inom justitiedepartementet tillkallats en sakkunnig för avgivande av en förberedande utredning rörande behovet av de påyrkade lagändringarna.1
A. Hemming-Sjöberg.