Anslutningsrätt till fullföljd av talan i H.D. Då principen om summa revisibilis genom ändring av 30 kap. rättegångsbalken år 1915 infördes i svensk rätt, skedde det som ett led i strävandena att minska Högsta domstolens arbetsbörda. Begränsningen i fullföljdsrätten genomfördes dock icke utan allvarliga erinringar ur skilda synpunkter. Då någon lämpligare lösning av problemet att främja snabbare domslut i H.D. icke kunde skönjas — vid denna tid lågo målen icke sällan tre år hos Konungen — nödgades man upphöja förslaget till lag.
    Det förekommer emellertid icke sällan fall, då de betänkligheter, som framfördes emot lagändringen, göra sig påminta med en alldeles särskild styrka. Här åsyftas sådana mål, vari ena parten äger rätt till fullföljd mot en hovrättsdom, medan motparten är betagen samma rätt. Situationen kan lätt exemplifieras: A. yrkar förpliktande för B. att till honom utgiva 3,000 kronor. A:s talan bifalles av underrätten men i hovrätten, dit B. fullföljer sin talan, endast i så måtto, att B. förpliktas utgiva 1,600 kronor. A., som vunnit helt i första och delvis i andra instans, får icke fullfölja för vinnande av bifall till talan i dess helhet. B. däremot, som har förlorat helt i en och delvis i nästa instans, äger fullföljdsrätt. Eller: A. har i trafikmål om ansvar och skadestånd yrkat ersättning av B. med 5,000 kronor. Såväl ansvars- som ersättningstalan ogillas i underrätten. Hovrätten ändrar så tillvida, som B. anses icke exculperad, och utdömer av yrkade skadeståndsbelopp efter skälighetsprövning 1,400 kronor. A. äger här fullfölja, medan däremot B. icke har möjlighet att få ens den för ersättningsskyldigheten principiella frågan om exculpation prövad i högsta instans.
    Fullföljas nu mål av förevarande beskaffenhet till K. M:t, framstår det för de parter, som icke hava fullföljdsrätt, såsom mindre rättvist, att motparterna skola hava möjlighet att få hovrättsdomen prövad, under det de själva måste åtnöjas med mellaninstansens domslut. Det kan tänkas och lärer väl även hava inträffat, att fastställande av ett hovrättsutslag skulle utbytts mot ett ogillande av klagandens talan i dess helhet, om motparten haft rätt till fullföljd och begagnat den.
    Utgångsställningen i högsta instans framstår sålunda i mål av nu angiven art från början som ojämn, då Rättvisans vågskål a priori kan giva utslag endast åt ena hållet. Det kan redan på dessa grunder ifrågasättas, om det är så lyckligt att upprätthålla fullföljdsförbudet i dylika fall.
    Härtill kommer att det motiv, som uppbär förbudet mot fullföljd, här

icke är tillfinnandes. Införandet av förbudet har klart uttalats vara en nödfallsutväg till minskning av högsta instansens arbetsbörda. Då målet emellertid genom ena partens fullföljdsrätt dock drages upp till K. M:t, så bortfalla därmed skälen, varför förbudet skall upprätthållas. Ett upphävande av fullföljdsförbudet för andra parten i de fall, då den ena äger draga målet under H.D:s prövning, synes därför icke stöta på några betänkligheter ur de synpunkter som varit avgörande för en begränsning av fullföljdsrätten. Fastmer framstår en sådan åtgärd såsom en enkel rättvisa mot en part, som alldeles särskilt i dessa fall måste hava känslan att i processuellt hänseende vara tillbakasatt. Väl kan det invändas, att om fullföljd tillåtes i fall som här skisserats, den enhetligt givna ramen skulle komma att brytas. Står emellertid därmed något för rättssäkerheten väsentligt att vinna, borde de lagtekniska synpunkterna icke få vara utslagsgivande.
    Erkänner man nu det berättigade i här framhållna synpunkter, kan man för deras förverkligande tänka sig den ordning att man anknyter fullföljdsrätten för den eljest uteslutne till det faktum, att den fullföljdsberättigade klagar, och då tillåter även den andra parten att anslutningsvis draga sin talan inför högsta instans. För att parten skall få sin talan prövad måste sålunda först konstateras, att den nu fullföljdsberättigade har klagat. Man skulle då kunna tänka sig den ordning, att parten erhölle viss kortare tid efter utgången av tiden för motpartens missnöjesanmälan, inom vilken han hade att fullfölja talan. Med motpartens missnöjesanmälan skulle sålunda inträda rätt till fullföljd för den andre. I besvärsmål kunde lämpligen sista dagen för avgivande av förklaring över motpartens besvär utgöra fatalietid för den egna fullföljden.
    Det kan mot detta förslag möjligen invändas, att partens fullföljdsrätt bleve svävande under tiden, innan det konstaterats huruvida motparten fullföljt, och att jämväl därefter till fatalietidens utgång vore ovisst om hovrättsdomen toge åt sig laga kraft. Någon allvarligare olägenhet härav torde dock icke föreligga.
    Slutligen må framhållas, att den part, som med fullföljd av sin talan till K. M:t bereder jämväl motparten tillträde till högsta instans, kan förväntas mera omsorgsfullt överväga möjligheterna för en ändring i ena eller andra riktningen. Ett sådant övervägande kan antagas i mer än ett fall resultera i att hovrättens domslut accepteras. Härmed verkar sålunda fullföljdsförbudets upphävande i ovan berörda fall direkt i samma riktning, som åsyftades med införandet av principen om summa revisibilis, nämligen till en minskning av arbetsbördan i högsta instans.
    Ur denna synpunkt kunde det förtjäna övervägas om icke den ifrågasatta anslutningsrätten, vilken äger förebild i främmande lagstiftningar, borde utsträckas även till sådana fall, där parterna å ömsesidor äga fullfölja talan. Den klagande parten skulle sålunda genom sin klagan (missnöjesanmälan, besvär) bereda motparten förlängd tid att överväga huruvida även han skulle söka ändring. En sådan an-

ordning skulle säkerligen mången gång leda till att part ställde sig i efterhand och till motparten överlämnade initiativet i fråga om fullföljdsrätten. Införes principen beträffande fullföljd till högsta instans, torde anledning föreligga att acceptera densamma även för fullföljd från underrätt till hovrätt.

Åke Eckerström.