HUR FRAMSTÄLLES SVENSK RÄTTS- OCH SAMHÄLLSVETENSKAP FÖR UTLÄNDSK PUBLIK?

 

AV

 

JUR. KAND. PETER A. FRIES.
(Winnipeg)

 

Under de senaste åren har Sverige varit föremål för en högst smickrande uppmärksamhet från utlandets sida. Det tilltagande intresset för svenska förhållanden och institutioner har givit upphov till en lika omfattande som skiftande Sverigelitteratur representerande alla nyanser från den utsända studiekommissionens ämbetsmässiga rapport till den semesterfirande turistens »skildringar och intryck»,vars fåfänga försök att projicera lokala och individuella erfarenheter på ett nationellt och allmängiltigt plan verka rent av rörande på en utlandssvensk, som övergivit sitt fädernesland och satt sig alldeles neder att bygga och bo under främmande herrskap.
    En stor del av denna litteratur är givetvis av rent tillfällig karaktär. Den gör knappast själv anspråk på att förse läsaren med mer än vad man på den nordamerikanska kontinenten kallar »speakingknowledge» i ett för tillfället aktuellt ämne och professor WINROTHS yttrande, »låtom oss tala lätt och populärt alldeles som man gör i kommittéer», tränger sig osökt på den svenske läsaren. Den, som verkligen önskar skaffa sig en ingående och vederhäftig kunskap om svenska förhållanden, intager instinktmässigt ett slags caveat-emptorattityd gentemot de däri förekommande uppgifterna, som ofta framläggas med all den säkerhet och allt det självförtroende, den besitter, som icke vet bättre.
    Men om köparen måste stå faran för fel eller brist i godset för Sverige-litteratur, som publiceras i utlandet, så måste, å andra sidan, säljaren påtaga sig ansvaret för arbeten med svenskt ursprung. I all synnerhet om de utgivas från officiellt håll, eller under officiell medverkan, och i det uttryckliga syftet att i utlandet sprida en korrekt och auktoritativ kunskap om Sveriges land och folk. Det är därför med ett visst vemod man ibland nödgas konstatera att av de många oförutsedda resultaten av boktryckarkonstens uppfinning intet torde verka mera beklämmande på ett patriotiskt sinne än en del av de skildringar av svenska folket i helg och söcken, vilka likt fältkanonernas åska med jämna mellanrum mullra ut över världen »by order of the Swedish Government» eller under medverkan av offentliga eller enskilda auktoriteter.

    Arbeten såsom »Sweden, Historical and Statistical Handbook», »The Sweden Year-Book, 1936» samt diverse s. k. »Abstractof the Laws of Sweden», höra givetvis till de källor, som den engelske och amerikanske läsaren i första hand uppsöker, när han önskar erhålla en tillförlitlig uppgift om en nation, som en amerikansk författare helt nyligen refererade till såsom »the incredible Swedes» — måhända just med tanke på detta slags upplysningsverksamhet.¹ Det faller av sig självt att om dylika publikationer skola motsvara sitt ändamål så måste de likt Cæsars hustru stå över alla misstankar. Men det är icke tillfyllest att de lämna en framställning, som är otvetydig och begriplig för en med svenska förhållanden förtrogen svensk läsare, utan de böra vara så avfattade att de bibringa den utländske läsare, för vars behov de dock i första hand äro avsedda, en korrekt uppfattning av de förhållanden och institutioner varmed de syssla. Det är förnämligast i det avseendet de icke alltid hålla måttet ehuru även direkta felaktigheter kunna påvisas.
    Det är icke avsikten att här kritisera dessa arbeten i deras helhet. Icke heller är det meningen att förneka deras många och stora förtjänster. Den framställning av svenskt rättsväsende, som lämnas exempelvis i »Sweden», bär sålunda vittne om att vara utarbetad med stor omsorg. Men den omständigheten utesluter icke såsom opåkallad eller oberättigad en kritik på de punkter där brister eller felaktigheter kunna påvisas. De anmärkningar, som här nedan komma att framställas, hänföra sig uteslutande till de engelska upplagorna och endast till de delar därav, som beröra rättsväsendet, statsskicket och förvaltningen i Sverige.
    Först må emellertid några ord sägas för att ange de synpunkter från vilka denna kritik utgår.

    Helt naturligt måste det vara förenat med stora och speciella svårigheter att giva en på samma gång kortfattad och klar framställning av ett lands rätts- och samhällsordning för en utländsk publik. Lagar och institutioner äro i regeln starkt nationellt — och ofta lokalt — betonade och detta gäller i all synnerhet om ett land som Sverige, som, förutom den omständigheten att det har en synnerligen homogen befolkning, aldrig varit utsatt för inflytandet av främmande erövrare. Rättsvetenskapen må laborera med kategorier och generalisationsbegrepp. Men inom den positiva rätten träffar man sällan — om ens någonsin — inom tvenne skilda rättssystem på begrepp eller institutioner, som fullkomligt täcka varandra. Stora krav ställas därför på

 

¹ Sweden, Historical and Statistical Handbook, By order of the Swedish Government edited by J. GUINCHARD, Stockholm 1914, härefter refererad till såsom »Sweden».
    The Sweden Year-Book, 1936, Edited and published with the assistance of Public Authorities, Stockholm, 1935, härefter refererad till såsom »Årsboken».
    S. k. »abstracts», återfinnes i diverse juridiska uppslagsverk t. ex. »The Lawyer's Directory», som årligen utgives av Sharp & Alleman Co., Philadelphia, U. S. A.
    HUBERT HERRING, »The Incredible Swedes», publicerad i Harper's Magazine för november 1936, s. 632 ff.

författarens språkkunskaper och sakkunskap i ämnet. Att helt enkelt verkställa en översättning av ett svenskt original är ett vanskligt företag försåvitt icke översättaren är synnerligen väl förtrogen med de juridiskt-tekniska termerna både på svenska och det språk till vilken översättningen företages.
    Det betänkligaste med vad man skulle kunna kalla »översättningsmetoden» är att ju större sakkunskap den utländske läsaren besitter rörande sitt eget lands rättssystem, desto lättare blir han vilseledd, om översättningen icke är absolut korrekt. Den lag, som uttryckes i orden, är icke detsamma som de ord, som uttrycka lagen. För att rätt kunna värdera den exakta betydelsen av en juridiskt-teknisk term erfordras icke blott språkkunskaper utan även en ganska ingående kännedom om hela det rättssystem, vari densamma har hemortsrätt. Att taga en term, som betecknar ett visst bestämt begrepp inom det engelska rättssystemet, och utan vidare använda densamma om ett likaledes fixerat, men i väsentliga delar olikartat begrepp, inom den svenska rätten, måste leda till oklarhet och begreppsförvirring på ett område där det framför allt gäller att hålla tankarna klara och begreppen åtskilda. Läsaren utgår ifrån — och har rättighet att utgå ifrån — att en term, som förekommer i en fackmässig framställning, användes i sin tekniska betydelse, försåvitt icke annat uttryckligen angives och den nya betydelsen noggrant bestämmes.
    Ett blott och bart tillkännagivande att »the translations of titles and names of institutions are, as a rule, rendered in conformity with the Swedish terminology» (kurs. av mig) må tjäna som en förklaring, och måhända även som en ursäkt, i fråga om artiklar av mera allmänt kulturellt och upplysande innehåll.¹ Men när det gäller framställningar av ren eller övervägande juridisk karaktär är terminologisk reda och precision samt säkerhet i begreppsföringen och analogivalet av fundamental och avgörande betydelse för innehållets kvalitet. Om man i en redogörelse för de svenska arbetsförmedlingsanstalterna kallar dem »Public Labour Exchanges» eller »Employment Offices» kan komma på ett ut. Men när man översätter »Högsta Domstolen» med »The High Court of Justice» och »Rådhusrätt» med »Borough Court» så uppväcker man hos den engelske läsaren föreställningar om dessa domstolars juridiska karaktär, som icke motsvara verkligheten, även om denna översättning må synas fullkomligt tillfredsställande och begriplig för en svensk läsare, som icke känner till den juridiskt-tekniska betydelsen av dessa båda engelska termer.
    Översättningsmetoden förbiser även den viktiga psykologiska faktorn att den utländske läsaren betraktar dessa frågor genom sin egen nationella och traditionella monokel och att fakta taga form därefter. Lord BEACONSFIELDS yttrande att »England styres icke av logik utan av parlamentet», kan tillämpas på varje land. Tradition och vana spela en utomordentlig roll och den institutionella miljö vari en person uppvuxit trycker sin prägel på hela hans sätt att betrakta sin om-

 

¹ Sweden, s xvii.

givning, lämnar råmaterialet till hans föreställningar om samhällsbyggnadens konstruktion och skepnad samt ger riktning och ram åt hela hans sociala och politiska tänkande. Det egna landets institutioner utgöra de uppfattningsformer, vari han först och främst, och mer eller mindre omedvetet, söker inpassa den främmande rätts- och samhällsordningens innehåll. Man behöver endast erinra om fransmannen MONTESQUIEUS skickelsedigra feltolkning av det engelska statsskicket och engelsmannen DICEYS inflytelserika missuppfattning av den franska administrativa rätten för att ådagalägga vikten och sanningen av detta påstående.
    I det följande skall ett försök göras att med några exempel påvisa de brister, som i nu berörda avseenden vidlåda ifrågavarande arbeten. Genom att ställa de svenska och engelska institutionerna sida vid sida åsyftas att söka klarlägga för en svensk publik hur och varför det använda framställningssättet på en del punkter icke är ägnat att giva en engelsk läsare en korrekt eller ens begriplig bild av de förhållanden eller inrättningar, som beskrivas. Därjämte komma andra översättningar eller framställningsformer att föreslås eller antydas.
    För att icke belamra texten med onödigt många citat har, försåvitt icke annat uttryckligen angives, endast ett arbete — »The Sweden Year-Book, 1 936», som synes vara det senaste under officiell medverkan utgivna — citerats. Det bör emellertid påpekas att den kritiserade framställningsformen eller terminologien återfinnes i en mer eller mindre markerad form även i andra publikationer och därför kan betraktas såsom karakteristisk och genomgående. Referenser till dem jämte en del förklarande anmärkningar ha förvisats till fotnoter.

 

    Redogörelserna för den svenska rådhusrätten och kommunalstyrelsen i stad lämna måhända det bästa exemplet på hur den engelske läsarens tankar så gott som med nödvändighet måste vandra vilse i vall. Det kan därför vara lämpligt att giva desamma en tämligen utförlig komparativ behandling.¹
    För rådhusrätten redogöres sålunda i följande ordalag: »In towns the Borough Court (Rådhusrätt) is the Court of First Instance. This Court is composed of the Mayor and two Councillors, in large towns several Councillors, in which case the Borough Court is divided into two or more divisions with three members in each division.» (S. 50.)
    Detta uttalande bör för att framstå i sin rätta belysning ställas vid sidan av vad som under rubriken »Local Government» säges om kommunalstyrelse i stad: »The local government of most of the towns in Sweden is exercised, subject to the authority of the Governor, by the Magistracy, which consists of the Mayors and Aldermen. Some towns, however, are subordinate in judicial matters to the provincial courts.» ... »The responsible authority of a town is the Town Assembly,

 

¹ Det är rent engelska institutioner, d. v. s. engelska i motsats till amerikanska, kanadensiska etc. varianter av de engelska förebilderna, som här avses.

but in case of towns of over 1,500 inhabitants, and in small towns if desired, this authority must be vested in the Town Council, which varies in number etc.»... »The executive authority of a town is in the hands of the Local Board of Finance, which in its turn is under the Magistracy. Certain other questions are dealt with by special committees, such as the Building Committee etc.» (S. 19 och 20.)¹
    Att i korthet söka påvisa det förvillande i detta framställningssätt genom en jämförelse mellan en svensk stad och en engelsk »borough» är ett företag fullt av vanskligheter, i synnerhet i detta sammanhang, ty man löper onekligen stor risk att göra sig skyldig till samma misstag, som man söker kritisera. Liksom de svenska städerna förete nämligen de engelska »boroughs» en fullkomlig provkarta på olika sätt att anordna sin lokala förvaltning. Emellertid har under de senaste femtio åren mycket gjorts för att bringa ordning och reda i detta kaos och följande skiss må, ehuru grovt tecknad, vara tillräcklig för att framhålla de drag, som i detta sammanhang äro av betydelse.²
    »The borough» är den engelska motsvarigheten till den svenska stadskommunen. Den är en juridisk person och, närmare bestämt, en kommunal korporation bestående av »the mayor, aldermen, and burgessesor citizens». Korporationens styrelse utgöres av en »mayor», som väljes för en tid av ett år, samt ett allt efter storleken varierande antal »aldermen» och »councillors», som väljas för en tid av sex och tre år respektive. »Councillors» väljas av de vid sådana val röstberättigade medlemmarna av kommunen. »Aldermen» väljas i sin tur av »councillors» och deras antal utgör en tredjedel av antalet »councillors». »Councillors» och »aldermen» välja sedan en »mayor».³

 

¹ Jfr Sweden, s. 289 o. 317. — Den däri lämnade framställningen är såsom utförligare även tydligare. Vad som i detta sammanhang bör observeras är den använda terminologien. Mot den i årsboken lämnade framställningen kan — jämte vad ovan i texten framhålles — även de anmärkningarna göras att den rör ihop »local government» och »judical matters», anger drätselkammaren som »the executive authority» i ordalag, som oproportionerligt och missvisande framhåller denna myndighet på magistratens bekostnad samt i vaga ord talar om »the responsible authorithy» av en stad. För den svenska lokalförvaltningens skull få vi hoppas att alla dess myndigheter äro »responsible».
² Upplysningsvis må nämnas att i början av 1880-talet, då de kommunala reformlagarna antogos, hade England icke mindre än 27,069 olika lokala myndigheter, som alla kunde beskatta medborgaren genom 18 olika slags skatter. Se J. A. R. MARRIOTT, The Mechanism of the Modern State, vol. II, s. 354.
³ Framställningen och terminologien i denna del ansluter sig till HALSBURY'S Laws of England, 2 uppl., vol. xxi, (1936), s. 45 ff. — De reformer, som genomförts under senare år — speciellt genom The Local Government Acts 1929 och 1933 — inverka icke i sak på här framställda anmärkningar, som med samma fog kunde gjorts då kritiserade arbeten först pulicerades. Det bör anmärkas att flera olika slags »boroughs» finnas ehuru anledning saknas att här ingå på närmare detaljer. Gemensam för dem alla är korporationskaraktären och ovan angivna organisation. För helhetsintryckets skull må emellertid följande anmärkningar vara på sin plats. England och Wales äro med avseende på den lokala förvaltningen uppdelade i »administrative counties» och »county boroughs». De förra i sin tur äro uppdelade i »non-county boroughs» samt »urban» och »rural districts». Församlingen (»the parish») utgör den minsta förvaltningsenheten och varje »borough» eller

    Korporationens angelägenheter handhavas av »the mayor » samt »councillors» och »aldermen» i och genom »the borough council», i vilket »the mayor» är ordförande. »The borough council» är en överläggande, beslutande och verkställande myndighet, som själv tillsätter och har överinseendet över de ämbets- och tjänstemän samt särskilda styrelser och kommittéer, som erfordras för handhavandet av den lokala förvaltningen. Det äger befogenhet att pålägga skatter och andra avgifter, utfärdar förordningar och föreskrifter (»by-laws») samt har allmänt talat full kontroll över den lokala förvaltningen (givetvis under överinseende av de centrala myndigheterna, som i England utöva en effektiv och i vissa fall direkt kontroll över de lokala).
    Den för svenskt rättsväsende så karakteristiska skillnaden mellan domstolsorganisationen i stad och på landsbygden saknar motsvarighet i England ehuru vissa större »boroughs» ha särskilda polisdomstolar samt även kunna utgöra särskilda jurisdiktionsområden för en del lägre domstolar (»inferior courts») av första instans. En »mayor» är visserligen ex officio fredsdomare under sitt ämbetsår och det därpå närmast följande året, men han behöver icke vara rättsbildad och hans befattning med rättsskipningen är av underordnad betydelse. Under vissa förhållanden tager han ingen som helst befattning därmed.¹
    Om vi nu kasta en blick på förhållandena i Sverige finna vi att stadskommunen utövar sin beslutanderätt på allmän rådstuga eller i stadsfullmäktige samt att den verkställande myndigheten å såväl decentrala som lokala organens vägnar utgöres av magistraten, d. v. s. rådhusrätten i samma eller modifierad sammansättning.
    Av en jämförelse mellan svenska och engelska förhållanden framgår därför till att börja med att man i England saknar en motsvarighet till den svenska konstellationen, stadsfullmäktige (allmän rådstuga) —magistrat — rådhusrätt. I den mån paralleller kunna dragas, kan man säga, att »the borough council» ensamt utövar samma funktioner som en svensk stadsfullmäktig och magistrat tillsammans. Men med undantag för att »the mayor» är fredsdomare ha rättsskipning och lokal-

 

»district» består av en eller flera församlingar. — I systematiskt avseende står »the borough» strängt taget utanför den egentliga förvaltningstrilogien, county — distrikt — församling.
    En »borough» kan vara en »town» eller en »city». Skillnaden är numera endast en rangskillnad.
    Uttrycket »burgesses» förekommer numera endast i korporationens namn såsom i »The Mayor, Aldermen, and Burgesses of the town of Newham». I övrigt användes om korporationens medlemmar termen »local government electors». Se HALSBURY, S. 126 o. 128.Det bör även observeras att »the borough council» juridiskt sett är en »lokalmyndighet» (»local authority») i samma mening som de ämbets- och tjänstemänetc., som sortera under detsamma. Men »the borough council» som sådant haricke — i motsats till »the county council» — korporationskaraktär. Det handlari korporationens namn och å dess vägnar likt styrelsen i ett aktiebolag förvaltarbolagets angelägenheter. — Se HALSBURY, s. 53.
¹ I vissa amerikanska städer finnes en s. k. »Mayor's Court», som närmast kan jämställas med en polisdomstol. Men även beträffande densamma anmärkes i ett rättsfall att »It is not essential that the court should be presided over by a mayor». (Ex parte, Peacock, 25 Fla. Law Reports, 478, 489.)

förvaltning ingenting gemensamt vare sig i personal eller institutioner. Exekutionsväsendet ligger i händerna på »the sheriff», som är konungens lokale representant och därför tekniskt och reellt tillhör den centrala förvaltningen.
    Magistraten såsom stadens styrelse har därför anknytningspunkter med »the borough council», men magistraten i egenskap av domstol har ingenting gemensamt därmed. Borgmästaren såsom ledamot av magistraten kan med ett visst fog återgivas på engelska med »mayor», (ty enligt engelsk terminologi är denne »the chief executive or the chief magistrate of a town or a city»), men frågan är om icke denna term, även så använd, leder den engelske läsarens tankar alltför mycket på avvägar.
    Att översätta borgmästare och rådmän i egenskap av rådhusrättens ordförande och ledamöter med »mayor» och »aldermen» (eller »councillors») är emellertid, vilket torde framgå av vad ovan anförts, icke blott missvisande utan med nutida förhållanden för ögonen helt enkelt felaktigt.¹ Dessa termer giva nämligen hos den engelske läsaren ofrånkomligt upphov till idéassociationer, vilkas ändpunkter ligga förlagda till »the borough council», d. v. s. till en ren förvaltningsmyndighet, och icke till en domstol.
    Själva uttrycket »borough court» för rådhusrätt är dessutom föga lämpligt. I vissa engelska städer finns det nämligen en »borough court», men både med avseende på kompetens och sammansättning skiljer den sig så avsevärt från den svenska rådhusrätten att några jämförelser dem emellan icke gärna kunna dragas. »The borough court» är strängt taget endast en kvalifikation av de av fredsdomarna hållna så kallade »quarter sessions». Den presiderande domaren (»the recorder») är visserligen rättsbildad, men han intager en särställning även i jämförelse med andra rättsbildade domare i England. Den enda befattning en »mayor» tager med »the borough court» är att han, i händelse av förfall för den ordinarie domaren, — ajournerar domstolens sammanträden. En mera blygsam andel i rättsskipningen kan knappast tänkas.
    Frågan uppstår då vilken terminologi, som bör sättas i stället för den här förkastade.
    För rådhusrätt torde uttrycket »city court» vara så gott som något. Det ligger snubblande nära till hands och är en ordagrann översättning av det svenska »stadsdomstol» samt understryker sålunda skillnaden mellan domstolsväsendet i stad och på landsbygden i Sverige. Dessutom undgår man den mindre önskvärda förväxlingen med den engelska »borough court» och uttrycket utgör ett observandum förläsaren att det här är fråga om en domstol, till vilken en direkt engelsk motsvarighet saknas.

 

¹ Att den kritiserade terminologien möjligen kan försvaras på rent historiska grunder finns ingen anledning att i detta sammanhang vare sig medgiva eller bestrida. Ifrågavarande arbeten äro författade med nutida förhållanden för ögonen och avse att giva en framställning av desamma.

    Under framhållande av att den svenska rådhusrätten är en kollegial domstol kan man, i analogi med ett inom en del engelska kollegiala domstolar använt beteckningssätt, kalla borgmästaren i egenskap av rådhusrättens ordförande för »chief justice» (eventuellt med tillägget »of the city court») samt rådmännen för »puisne judges.»¹
    Termerna »councillor» och »aldermen» kunna användas om stadsfullmäktiges ledamöter. Uttrycket »mayor» är, enligt vad här påpekats, synnerligen förrädiskt. Om det överhuvud kan komma till användning om borgmästaren är det såsom ledamot av magistraten. I nödfall skulle det kunna användas om stadsfullmäktiges ordförande — detta bruk av ordet göres numera stundom i den mera välunderrättade svensk-amerikanska pressen — men bäst torde vara att för honom använda beteckningen »chairman of the city council» i analogi med beteckningen »chairman of the county council».²
    Häradsrätten har rönt ett bättre öde än rådhusrätten ehuru även framställningen därav på en del punkter tarvar revidering.³ Det är sålunda stridande mot allmänt vedertaget juridiskt-tekniskt språkbruk att säga att domaren överlägger med nämnden »both on questions of evidence and of law». Termerna härför äro »questions of fact» och»questions of law». En »question of fact» fastställes genom »evidence»(bevis) och en »question of law» utredes genom »legal arguments». Ordet »fact» kan därför icke gärna sättas i stället för »evidence».
    Omnämnandet av tremanstingen har fått ett mindre lyckat utförande, särskilt i följande mening: »for some years past the provincial circuits may, for the purpose of judgement in certain simple disputes ... sit under the presidency of the circuit judge with a panel jury of only three members». (S. 50.) Ordet »provincial» bör strykas, ty det leder lätt tanken till den statsrättsliga skillnaden mellan »provincial» och»federal» domstolar, som förekommer inom vissa delar av det brittiska imperiet. »Panel» är vidare ett uttryck, som helst bör undvikas i samband med den svenska nämnden, och användandet av detsamma leder till att den skillnad mellan den svenska nämnden och den engelska

 

¹ I sammansättningen »puisne judges» betyder uttrycket »puisne» detsamma som yngre (i tjänsten), underordnad, biträdande och användes om de domare, som icke ha en särskild titel, I lag angående högsta domstolen i Canada säges sålunda: »The Supreme Court shall consist of a chief justice to be called the Chief Justice of Canada and six puisne judges etc.». (Supreme Court Act. Revised Statutes of Canada, 1927, chapter 35, section 4.)
² Den i Winnipeg i Canada utgivna »Canada-Tidningen» använder sålunda uttrycket »stadsfullmäktiges ordförande» för det engelska »mayor». Det är icke utan betydelse och intresse att tillfoga den anmärkningen att dess redaktör har både teoretisk och praktisk erfarenhet av svensk rätt och därför torde ha säkrare blick för dessa frågor än de flesta av sina svensk-amerikanska kolleger.
    Det torde knappast råda något tvivel om att »the borough council» eller »the city council» i det allmänna medvetandet inom den engelskrättsliga världen intager ungefär samma position som stadsfullmäktige gör i Sverige.
³ Jfr S w e d e n s. 316. Den framställning, som gives i detta arbete, är i stort sett tillfredsställande. — Med hänsyn till speciellt en amerikansk läsekrets borde måhända uttrycken »district court» och »district judge» kvalificeras en smula, ty för en amerikanare ha de en bestämd mening såsom betecknande den lägsta instansen inom den federala domstolsorganisationen.

juryn, som förut påpekats, i viss mån utsuddas igen. »Dispute» är en term, som, enligt numera tämligen stadgat språkbruk, användes endast om civilmål, och bör utbytas mot »cause» (eller det lika vanliga »case»), vilket omfattar både civilmål och brottmål, och därför bättre angiver tremanstingens sakliga kompetens. »Smaller» eller »minor» är utan tvivel bättre än det använda »simple» och även hela formuleringen »for the purpose of judgement» har något valhänt över sig.
    På denna punkt må även den anmarkningen inflickas att av orsaker, som framgå av vad här nedan säges i samband med högsta domstolen, uttrycket »inferior court» icke bör användas om de svenska »under»rätterna. Bäst är att referera till dem såsom domstolar av »first instance».
    Om hovrätterna säges i regeln ganska litet och vad som säges är fullt acceptabelt både till innehåll och form.
    Vi kunna därför övergå till högsta domstolen, som omväxlande återgives med »The High Court of Justice» och »The Supreme Court of Justice». Den förstnämnda beteckningen synes vara den vanligaste och — minst tillfredsställande. (S. 7 o. 50.)¹ Lyckligtvis behöver man icke ge sig in på en detaljerad redogörelse för det lika invecklade som osystematiska engelska domstolsväsendet för att lägga i dagen att båda dessa översättningar äro mindre tillfredsställande ävensom att felet är lätt avhjälpt. Följande upplysning är säkerligen tillfylles.
    Upp till 1875, då det engelska domstolsväsendet blev föremål för enganska genomgripande reform, fanns det i England — jämte de s. k. »inferior courts of first instance» — icke mindre än sju »superior courts of first instance».² År 1875 sammanslogos dessa senare till en »Supreme Court of Judicature», vilken uppdelas på tvenne avdelningar: »The High Court of Justice» och »The Court of Appeal». Den förstnämnda uppdelades sedan på trenne divisioner, vilka tillsammantagna — och bortsett från de mål, som falla under »the inferior courts of first instance» — ha ungefär samma kompetens som en svensk underrätt. Från »The High Court of Justice», som sålunda är en domstol av första instans, fullföljes talan i »The Court of Appeal» och därifrån till »The House of Lords». Härav framgår att den närmaste motsvarigheten till »The High Court of Justice» icke är högsta domstolen utan tvärtom de svenska rådhus- och häradsrätterna.
    Högsta domstolen torde bäst återgivas med »The Supreme Court of Sweden». Detta kan aldrig giva anledning till missförstånd samt är fullkomligt i överensstämmelse med »The Supreme Court of the United States», »The Supreme Court of Canada» etc.
    Vad därefter titeln justitieråd beträffar så återgives den ofta med »chief justice».³ Detta är helt enkelt felaktigt, ty det kan endast fin-

 

¹ Jfr Sweden s. 318.
² Till de s. k. »inferior courts» hör bl. a. »the borough court.» (Jfr ovan). Dit hör även våra dagars »county court», vilket bör observeras, enär man stundom ser den svenska häradsrätten återgivas med detta namn.
³ Se Sweden s. 318. — Årsboken kringgår frågan genom att referera till »members» av domstolen.

10—387004. Svensk Juristtidning 1938.

nas en »chief justice» inom varje domstol, eller, om uttrycket användes i territoriell betydelse, inom varje provins, stat eller land. Man säger sålunda »the Chief Justice of Manitoba», »the Chief Justice of Canada», »the Chief Justice of the King's Bench» etc. Enär det icke finnes någon president eller »chief justice» alls inom den svenska högsta domstolen, bör man icke basunera ut över halva den civiliserade världen att den har 24 stycken. »Justice» eller »judge», eventuellt med prefixet »Supreme Court», är en fullt korrekt benämning på de svenska justitieråden. Om man vill referera till en individuell domare sker det med orden »Mr. Justice X. of the Supreme Court of Sweden».
    Från högsta domstolen är steget kort till regeringsrätten, som återgives med »The Supreme Administrative Court» och vars medlemmar kallas »Administrative Chief Justices».¹ Ehuru icke direkt felaktigt är detta knappast i överensstämmelse med en terminologi, som synes på god väg att vinna fotfäste inom den engelskrättsliga litteraturen. I den just nu pågående synnerligen livliga diskussionen angående den administrativa rättens ställning inom det engelska rättssystemet begagnar man i regeln formen »Administrative Supreme Court» om tribunal av liknande ställning och karaktär som den svenska regeringsrätten. Det »låter» bättre och ledigare än förstnämnda uttryck, i varje fall i juridiskt-tekniskt språkbruk.
    Vad ovan anförts angående justitieråd gäller mutatis mutandis om regeringsråd.
    Det bör även anmärkas, att, om benämningen »Lower Court of Chancery» å s. 13 avser nedre justitierevisionen, så bör det utbytas mot annan beteckning. Nedre justitierevisionen är icke en domstol i teknisk mening.
    Framställningen av det svenska statsskicket synes i regeln bereda mindre svårigheter. Ett par saker förtjäna dock att påpekas.
    Sedan de fyra grundlagarna omnämnts göres om regeringsformen, — som översättes med »the Constitution Act» — det påståendet att densamma har »remained practically unchanged since it was enacted in 1809». (S. 6.) Yttrandet är utan tvivel en smula extravagant, om man besinnar, att av regeringsformens 114 paragrafer endast 16 kvarstå i oförändrat skick. Om avsikten är att säga att statsskicket är i princip oförändrat, ehuru regeringsformen undergått en del förändringar, så bör detta ske under hänvisning till »the Constitution» som en helhet och icke till »the Constitution Act».²
    Vidare återfinna vi det snart hävdvunna uttryckssättet att »The legislative power is vested in the King and Riksdag, both possessing an

 

¹ Se Sweden s. 319. — Årsboken använder även här uttrycket »member».
² Jfr följande citat från artikeln »Statsskicket» av GEORG ANDRÉn i »Sverige i Våra Dagar»: »I många fall ha nya politiska idéer och nya politiska intressen även formellt undanröjt grundlagarnas föreskrifter och i dess ställe insatt nya bestämmelser. Det torde icke i hela världen, finnas någon grundlag, som så ofta blivit försedd med nya klutar som vår regeringsform och vår riksdagsordning». (S. 44,) — Förenta Staternas konstitution har endast ändrats ett tjugutal gånger sedan dess antagande!

absolute veto», (kurs. av mig, S. 7). Då, generellt talat, en lag icke kan komma till stånd alls utan de sammanstämmande viljeförklaringarna av båda de lagstiftande organen, konung och riksdag, torde det vara mindre lämpligt att beteckna vare sig konungens eller riksdagens uteblivna samtycke med den negativa termen veto.¹
    Beträffande konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning säges att densamma »approximates to the so called statutory regulations or Orders in Council in England». (S. 8.) Här är man onekligen ute på hal is, ty den engelska terminologien på området är själv synnerligen förvirrad och osäker.² Men alldeles bortsett härifrån äro »Orders in Council» och »statutory regulations» till själva sin natur något helt annat än den svenske konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning.
    De »Orders in Council», som utfärdas i kraft av det kungliga prerogativet, och således äro att betrakta som originell lagstiftning, äro ytterst få till antalet. Den stora massan »Orders in Council» och alla »statutory regulations» utgöras av sådana närmare föreskrifter, som parlamentet i av detsamma stiftade lagar bemyndigat regeringen eller administrativa myndigheter att utfärda. De äro med andra ord till sin natur delegerad lagstiftning, vilket den svenske konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning icke är.³ De föreskrifter däremot, som konungen utfärdar i kraft av ett bemyndigande givet i en av konung och riksdag gemensamt stiftad lag, utgöra den svenska motsvarigheten till »Orders in Council» och »statutory regulations». På grund

 

¹ Jfr Sweden s. 197, där det säges »The king shares the legislative authority with the Riksdag. He possesses the right of absolute veto, which, however, is very seldom exercised.» Denna formulering är direkt ägnad att bibringa läsaren den uppfattningen att den s. k. vetorätten endast tillkommer konungen. Särskilt måste detta verka förvillande på den amerikanske läsaren, som givetvis är böjd att uppdraga jämförelser med den verkliga — ehuru kvalificerade — vetorätt, som tillkommer det exekutiva organet, presidenten, gentemot av det lagstiftande organet, kongressen, antagna lagar.
    Ordet »lag» i »Beslutar riksdagen för sin del någon ny lag» etc. R. F. § 87 kan väl knappast anses betyda lag i teknisk mening. Om konungens samtycke icke kan erhållas »anses förslaget hava förfallit». Den amerikanske presidentens veto riktar sig däremot mot en av kongressen antagen lag, som, om presidentens veto överröstas av den härför erforderliga kvalificerade majoriteten, förblir lag.
² Jfr Sweden s. 197, där ett försök gjorts att ange vad den ekonomiska och administrativa lagstiftningen innefattar ehuru det missvisande uttrycket »ordinances» användes. —
    »Regulations», »rules», »orders», »warrants», »minutes», »schemes», »by-laws» etc. äro uttryck, som användas så gott som utan åtskillnad. Stundom betecknar samma ord flera olika saker och lika ofta betecknas samma sak med flera av dessa uttryck. För osäkerheten i den engelska terminologien på detta område se »Committee on Ministers' Powers, Report», s. 16 ff. London, 1932, Cmd. 4060.
³ I England är parlamentet vars konstituerande delar utgöras av konung, överhus och underhus, det enda och absolut suveräna lagstiftande organet. All skriven lag (statute law) är stiftad av »the King by and with the advice and consent of the Lords Temporal and Spiritual and the Commons in Parliament assembled.» Det bör även observeras att den engelske konungen icke sedan Georg I:s tid varit personligen närvarande vid kabinettets sammanträden och därför knappast tager en aktiv part ens i de »Orders in Council», som grunda sig på det kungliga pregorativet. Han regerar, men styr icke!

av den engelska rättens egendomliga och för närvarande synnerligen aktuella ställningstagande till den administrativa rätten — uttrycket är här använt i vidsträckt mening — äro alla analogier på detta område förrädiska och vanskliga. Det enda möjliga torde vara att söka angiva den svenska ekonomiska och administrativa lagstiftningens innehåll och omfattning — onekligen en krävande uppgift — och sedan tillfoga den anmärkningen att i Sverige denna lagstiftning grundlagsenligt tillkommer konungen ensam.¹
    En annan omständighet som icke saknar betydelse vid uppdragandet av en jämförelse likt den nu diskuterade är att medan den nutida uppfattningen i Sverige icke är gynnsamt stämd till konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning, och praxis därför är att åtminstone i viktigare fall inhämta riksdagens samtycke även till densamma, så blir det i England med snart sagt varje dag allt vanligare att parlamentet delegerar till administrativa myndigheter av allehanda slag rätten att utfärda närmare bestämmelser och själv åtnöjer sig med att ange den nya lagstiftningens principiella riktlinjer och syfte. Få lagstiftande församlingar torde ägna så mycken uppmärksamhet åt detaljer som den svenska riksdagen. Medan därför omfattningen av konungens ekonomiska och administrativa lagstiftning i Sverige tenderar att minskas så ökas däremot antalet »Orders in Council» och »statutory regulations» i England. En parallell dem emellan ger därför den engelske läsaren en överdriven uppfattning av den svenske konungens andel i lagstiftningen och förrycker hela perspektivet på frågan.
    Ehuru det av rena utrymmesskäl icke kan bli tal om att företaga en granskning av de »Abstracts» av svensk lag eller andra redogörelser därför, som förekomma i diverse juridiska uppslagsverk, må det dock vara på sin plats att i detta sammanhang giva ett citat från ett av dem, dels därför att det avser det svenska statsskicket och dels därför att det utgör en utmärkt illustration på vad man ibland kan träffa på. En dylik »Abstract of the Laws of Sweden» börjar med följande ord:
    »Introduction: Sweden is an independent kingdom. The legislative power is with the Riksdag, consisting of the first and the second chamber, and the executive power is vested in the king. The courts form a body which forms a third state power independent of the king and the riksdag. Sveriges rikes lag (the code of Sweden) was passed in 1734» etc.²

 

¹ Följande uttalande om den administrativa rätten överhuvudtaget och hämtat från ett arbete av en av Englands mest framstående jurister under senare tid, professor A. V. DICEY, må citeras: »Bristen i vårt språk på en tillfredsställande motsvarighet till 'droit administratif' är betecknande; avsaknaden av ett namn beror i själva verket på att vi icke vidkännas själva begreppet. I England och de länder, vilka likt Förenta Staterna, härleda sin civilisation ur engelskt ursprung, är ett system av administrativ rätt, liksom själva de principer, varpå ett sådant vilar, okänt.» Och han tillägger med insulär överlägsenhet: »Vi kunna måhända gå ända därhän att påstå, att engelsk rätt är knappast förenlig med förhanden varon av en kår, som företer en verklig likhet med vad utlänningar kalla 'administrationen'». DICEY, The Law of the Constitution, 8 uppl. 1915, s. 326. — Denna uppfattning delas fortfarande av många engelska jurister.
² The Lawyer's Directory, 1933, s. 2178 ff.

    Någon närmare utläggning eller förklaring av denna konstitutionella treenighetslära tillhandahålles icke i fortsättningen utan efter ytterligare ett par rader om Sveriges Rikes Lag går författaren oförfärat vidare i texten. I rättvisans intresse må dock erkännas att den följande framställningen av svensk rätt — ehuru på sina ställen antagligen fullkomligt obegriplig för en engelsk läsare — är något vettigare.
    Exemplen skulle lätt kunna mångfaldigas men avsikten med denna artikel är icke att göra dessa arbeten till föremål för en uttömmande granskning och kritik utan endast att påvisa att de äro behäftade med fel och brister, som göra att de utan tvivel äro i behov av en ganska genomgripande revision och i vissa delar av en fullständig omarbetning.
    I varje fall den engelsktalande publiken är icke blott påfallande okunnig rörande allt »utländskt» utan därjämte mycket litet receptiv när det gäller allt »icke-engelskt». Framställningssättet och formen måste taga hänsyn till detta faktum om ifrågavarande publikationer skola fylla sitt ändamål. När man driver upplysningsverksamhet i länder där enviget icke lagligen avskaffades såsom rättsmedel förrän för cirka hundra år sedan och förordningar för ordnandet av gatutrafiken utgå ifrån att fotgängare funnos till före automobiler samt därför ha bättre rätt och där det fortfarande tarvas omkring femtusen ord för att uppgöra en inteckning i laga form bör man icke förglömma att om berget icke vill komma till Mohammed så får Mohammed gå till berget. Därmed är icke sagt att det är vare sig nödvändigt eller ens att rekommendera att följa den engelska mentaliteten i alla dess vitiösa cirklar och ändlösa regresser. Men man bör åtminstone vinnlägga sig om att söka undvika direkta felaktigheter i framställningen.