Martin Fehr †. Den 20 februari 1938 avled professor Martin Fehr efter långvarig sjuklighet i sitt hem i Stockholm.
    Martin Fehr, som var född den 6 december 1885, disputerade år 1910 på en avhandling: Beiträge zur Lehre vom röhmischen Pfantdrecht, och utnämndes samma år till docent i romersk rätt vid Uppsala universitet. Justiniani lagkodifikation bestod som bekant till stor del av utdrag ur de klassiska romerska juristernas skrifter, vilka emellertid på väsentliga punkter förvanskades eller interpolerades för att bringas i överensstämmelse med den på Justiniani tid rådande rättsuppfattningen. Då dessa skrifter endast i mycket begränsad omfattning äro bevarade i oförvanskat skick, intager den s. k. interpolationsforskningen, som avser att utreda i vilken utsträckning dylika förvanskningar i Corpus juris föreligga, en framträdande plats inom den moderna forskningen i den romerska rättens historia. En viktig ledtråd är härvid, om själva den språkliga avfattningen av de ifrågavarande källställena tyder på att dessa i vissa delar härröra från senare tid. Interpolationsforskningen kräver sålunda behärskning ej blott av juridiska utan i viss utsträckning även av linguistiska arbetsmetoder. Den svenska rättsvetenskapen har av naturliga skäl endast i mycket begränsad utsträckning tagit del i detta forskningsarbete. Fehrs gradualavhandling, som avsåg att klarlägga vissa centrala spörsmål angående panträttens historia i äldre romersk rätt, byggde emellertid i väsentliga delar på interpolationsforskning.

Arbetet blev mycket uppmärksammat i den internationella romerskrättsliga forskningen och högt uppskattat av ledande romanister.
    Om man bortser från smärre tidskriftsuppsatser av romerskrättsligt innehåll, ägnades Fehrs senare rättsvetenskapliga arbeten åt den svenska förmögenhetsrätten. Sakrättsliga spörsmål beröras i ett år 1913 publicerat mindre arbete: Två spörsmål ur svensk civilrätt. Erinras skall här endast, att Fehr under anläggande av realistiska synpunkter i detta arbete hävdade, att det sakrättsliga skyddet mot tredje man jämväl för modern och positiv svensk rätts del borde betraktas som det väsentliga kriteriet på sakrätt. De allmänna synpunkter, varifrån Fehr här utgått, synas mig på senare tid ha vunnit ökad anslutning inom nordisk rättsvetenskap.
    Huvuddelen av Fehrs författarskap har emellertid ägnats åt svensk obligationsrätt. Hans till omfattningen största arbete: Bidrag till läran om fordringspreskription enligt svensk rätt (1913) skall här endast omnämnas. Ett annat område av obligationsrätten, varmed Fehr något senare sysslat, var läran om fordringscession och om skuldebrev. Vid 1925 års nordiska juristmöte inledde han sålunda en diskussion angående huvudgrunderna för en eventuell nordisk lagstiftning om skuldebrev. Att genomföra en gemensam lagstiftning på detta område mötte som bekant betydande svårigheter redan på den grund, att de nordiska länderna sinsemellan företedde grundläggande olikheter såväl i fråga om gällande rättsregler som i fråga om de gängse typerna av skuldebrev. Fehr företrädde redan tidigt den uppfattning, att man för att lösa dessa svårigheter och därjämte tillgodose den ekonomiska samfärdselns växlande behov borde bereda plats för alla de i främmande länder gängse huvudtyperna av skuldebrev, förutom icke löpande skuldebrev, såväl innehavareskuldebrev som egentliga orderskuldebrev. I förhållande till då gällande svensk rätt skulle detta medföra den förändring, att skuldebrev ställda till viss man eller order, som tidigare likställts med skuldebrev ställda till innehavaren, för framtiden skulle i lag regleras som egentliga orderpapper, vilka skulle överlåtas genom indossament eller annan skriftlig överlåtelse. Som bekant har denna uppfattning även lagts till grund för den nya lagstiftningen om skuldebrev.
    Fehr tog även aktiv del i lagstiftningsarbetet på skilda områden. 1917 blev han ledamot av och 1919 chef för justitiedepartementets lagavdelning, en befattning, som han dock inom kort lämnade, sedan han samma år utnämnts till professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm, där han under senare år även var rektor. Senare deltog han även i utarbetande av lagförslag angående internationell köprätt och vissa arbetsavtal.
    Fehrs ovanliga formella begåvning gjorde honom till en högt uppskattad föreläsare. Särskilt behärskade han som få den svåra konsten att på ett konkret och givande sätt framlägga juridiska spörsmål så att framställningen blev lättillgänglig även för åhörare, som saknade juridisk skolning. Härom vittna bl. a. ett par av trycket utgivna föreläsningar hållna i radio: Juridiken och det dagliga livet.
    Fehr, som till sin politiska åskådning var liberal, var under några år ledamot av riksdagen.
    När man överblickar alla nu berörda arbetsuppgifter, åt vilka Felir ägnat

tid och krafter, framstår det onekligen som överraskande, att han därjämte bedrivit en omfattande verksamhet som advokat och affärsjurist. Han var bl. a. under flera år ombudsman i Sveriges riksbank och en av förvaltarna i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.
    Fehrs mest påfallande egenskaper som jurist voro kanske hans snabba uppfattning och hans osedvanliga formella begåvning.

Karl Benckert.