Ugeskrift for Retsvæsen (h. 21—49). D. 1 juli 1937 trädde de ändringar av Retsplejeloven i kraft, vilkas mest betydelsefulla innebörd är lekmäns medverkan i straffprocessen såsom Domsmænd. Den första session med sådana lekmannadomare som hölls i Köpenhamns Byret (19/7) fick en högtidlig karaktär, i det att den inleddes med tal (återgivna i h. 36) såväl av rättens president, förutvarande justitieministern RYTTER, som av åklagaren och försvararen (Politiadv. HASLUND och Overretssagf. HENRIK SACHS) i det mål man satt främst på dagens lista. Regien synes ha varit förträfflig, och icke utan uppbyggelse läser man de stämningsfulla talen, ej minst det välkomnande av Domsmandsinstitutionen till Köpenhamns gamla rådhus som presidenten med dansk flärdlös och naturlig hjärtlighet riktade till de båda i rätten närvarande lekmännen, »Dem, Hr. Murermester Ehlers, og Dem, Hr. Tobakshandler Andersen». H. 22 meddelar två föreläsningar — den ena av prof. HURWITZ, den andra av Statsadv. ved Højesteret SCHLEGEL — som båda angå den nyssnämnda straffprocessreformen. Hållna vid en kurs för polismästare behandla de till stor del detaljfrågor som lämna en svensk publik tämligen oberörd, men ett och annat synes förtjänt att här återges. Såsom angeläget betona satt den nya ordningen tillämpas på sådant sätt att den redan förut nog tunga straffprocessuella apparaten icke blir än mer besvärlig och tidsödande. S. framhåller att den rättsliga förundersökningen bör i regel kunna bortfalla, så att domsförhandlingen följer omedelbart på polisförhöret. Båda förelä-
sarna anse det maktpåliggande att protokolleringen i Domsmandssag vid underinstansen sker långt fullständigare än i jurymål. »Det kan ikke være Meningen — säger S. — att Forklaringer, afgivet i Underinstansen, frit skal kunne ændres under Anken, uden at dette har nogensomhelst Følger for de paagældende eller for Sagens Udfald. I saa Tilfælde vil Straffeprocessen ikke blive en Proces for Sandhed og Ret, men en Proces, under hvilken den frække steog mest løgnagtige har størst Chance for Frifindelse.» Intressant är att S. finner det vara till skada för rättskipningen att edfästande av vittnesmål blivit allt mera sällsynt; likaså upplysningen att man i jurymål, för att skona ett redan på det förberedande stadiet avhört barn, plägar nöja sig med att barnet får visa sig för domaren och juryn utan att säga ett ord — en prövosten på barnets trovärdighet som S., med rätta tyckes det, anser värdelös. Onödigt tyngande vore det, menar S., att låta Domsmændene i likhet med åklagaren och försvararen erhålla avskrift av handlingarna i målet. Detta understrykes kraftigt av Politim. VOLQUARTZ (h. 26): »Domsmændene bør ligesom Nævningerne have Ørerne aabne for hvad der bliver sagt i Retten. De skal ikke sidde med Øjnene begravede i Papir.» Ja icke ens rättens ordf. bör, enligt V., få polisrapporten sig tillställd. Ty med denna i sin hand skall han starkt frestas både att låta ett vittnesförhör inskränka sig till att vittnet får bekräfta sin ur rapporten upplästa utsaga — eller dock att låta protokolleringen ske genom hänvisningar till rapporten — och att synda mot regeln att det icke är han (utan åklagaren och försvararen) som har att utfråga den tilltalade och vittnena. — Generalauditør PÜRSCHEL framhåller energiskt, under hänvisning till statistiska tabeller, nödvändigheten av åtgärder i syfte både att sänka genomsnittsåldern för utnämning i Danmark till ensamdomare (nu 46 år), polismästare (nu 44 år) eller Dommerfuldmægtig och att höja dessa statstjänares löner (h. 40). Om faderskapsbeviset har skrivits av två förff., båda expeditionssekr. men den ene (PETERSEN) i Retslægeraadet, den andre (HELFERT) i Justitsministeriet (h. 42, 48). P. som betraktar ämnet särskilt från naturvetenskaplig synpunkt, betonar att domaren bör fråga icke efter möjlighet eller omöjlighet utan efter sannolikhet eller osannolikhet — en tysk gynekolog har beräknat att vid samlag blott 234 dagar före barnets födelse är den teoretiska möjligheten af faderskap 1 på 3,333,333! P. kritiserar att den nya danska lagen om barn utom äktenskap (av 7 maj 1937, med ikraftträdande 1 jan.) i § 14 ger relevans åt omständigheter som udelukker att barnet kan vara frukten av visst samlag. En svensk läsare kan vara benägen att ge P. rätt när han talar om §:ns »noget kunstige Affattelse», men H. tar lagbudet i försvar. Från de båda synnerligen läsvärda uppsatserna må antecknas att den nya lagen bibehåller distinktionen mellan fäder och blott bidragspliktige — P. anser dock »den ideale Løsning» vara att avskaffa »Flere-Fædre-Systemet» — men innebär den nyhet att när bidragsplikt föreligger för flera, dessa dömas att var för sig utge fullt normalbidrag till en fond, varifrån till modern och barnet lämnas enkelt sådant bidrag. Anmärkas kan ock att vad H. säger om betydelsen av A1 A2-systemet helt överensstämmer med NJA 1937 s. 430. HENRY USSING redogör för ett betänkande om »Leistungsstörungen», avgivet förra året av ett bland de utskott som förlagstiftningsfrågor tillsatts av Akademie für deutsches Recht. Betänkandet
syftar till sådana ändringar i BGB som kunna anses påkallade, av nationalsocialismens samhällsuppfattning eller av annan grund. H. U. framhåller, hurusom betänkandet i vissa delar innebär närmande till den nordiska köplagen och nordisk rättsåskådning i övrigt (h. 26). Landsretssagf. BANG-JENSEN bekämpar den av Madsen-Mygdal (i uppsats om importregleringens civilrättsliga konsekvenser, se SvJT 1937 s. 402) hävdade meningen att köp mellan utländsk säljare och dansk köpare i regel bör få ryggas av den senare, om införseltillstånd vägras. M.-M:s argument att »det selvfølgelig er katastrofalt for Køberen at maatte betale for Varer han ikke faar» bemöter B.-J. därmed att visst får köparen varan, ehuru med det förbehåll att han måste disponera över den i utlandet (h. 38). Landsretssagf. KNUD BENTZEN, vars »uorthodokse Kreditforeningsbetragtninger» tidigare omtalats i SvJT (1937 s. 145), har ånyo angripit den danska lagen om sådana föreningar. Lagen, säger han, har fastställt gränsen för primärlån i lantfastigheter utan att taga hänsyn till den ekonomiska bärkraft som det danska jordbruket faktiskt äger. Såsom typiskt för de verklighetsfrämmande resonemang vilka legat till grund för lagen, anmärker han särskilt att den fastställda lånegränsen motiverats bl. a. därmed att den satts ungefärligen lika högt som i tysk rätt — varvid man alltså helt förbisett den fundamentala olikheten att det tyska lantbruket avsätter sina produkter inom det egna landet, m. a. o. har en fast kundkrets, medan det danska är väsentligen baserat på export och underkastat svängningarna på främmande marknader (h. 26). Medan vår trustlagstiftning stannat vid 1925 års ganska beskedliga lag om undersökning ang. monopolistiska företag och sammanslutningar, äger Norge sedan 1926 den långt rigorösare lagen om kontroll över konkurrensinskränkningar och prismissbruk, och d. 18 maj 1937 har nu även Danmark fått sin lag »om Prisaftaler m. v.». Flera dunkla punkter hos denna lag belyser Landsretssagf. HJEJLE i ett föredrag som i vissa avseenden uppdrar jämförelser med den norska lagen (h. 46). Förhållandet mellan de båda lagarna beröres ock i en anmälan av Kristen Andersens bok Rettens stilling til konkurranseregulerende sammenslutninger og avtaler (h. 40). Landsretssagf. ADAM JACOBI har i en omfattande, kritisk anmälan behandlat allmänna delen av prof. Skeies Den norske strafferet. Arbetet, som på ett intressant sätt konfronteras med dansk lag och doktrin, blir för sina många hänvisningar till praktiska fall korteligen karakteriserat som »en systematiseret kolossal Eksempelsamling», men säges på samma gång ge ett starkt intryck av norsk straffrättsvetenskaps höga ståndpunkt; det utgör ett verk som »det er en Berigelse at stifte nærmere Bekendtskab med» (h. 24). Henry Ussings nya bok Erstatningsret anmäles utförligt av Sekretær JØRGEN TROLLE. Han finner att verket, som »bærer i det hele Præget af at være skrevet i en Brydningstid», kommer att en tid framåt utgöra den basis på vilken juristerna bygga sina undersökningar i ämnet (h. 26). Den i nov. utkomna, av Borum och Vinding Kruse ombesörjda lagboken Danmarks Love 1665—1937 hälsas ned glädje av HENRY USSING, som förespår succé och hoppas på ny edition åtminstone, som i Norge, vartannat år (h. 48). Av övrig recenserad litteratur må nämnas Hjejles Frivillig Voldgift (h. 36) och h. 1 av Hurwitz' Den danske Strafferetspleje (h. 44). Slutligen bör antecknas att Sekr. HASTRUP i h. 48 lämnar (efter NJA) en god redogörelse för ett 20-tal fall
ur vår HD:s praxis 1935—6, delvis under beaktande av litteratur och judikatur hos våra skandinaviska grannar. Att H. rubricerar även utslag som domar må finnas naturligt, men rättsfallet från 1936 om underskriften »m. h. o. p.» (= med handen om pennan, ej ss. H. skriver och) bör ha sidohänvisningen 390, ej 118 som är ref.-nr.
B. W.