Dagsbotens belopp. Ännu för något år sedan gåvos vid vissa domstolar bötesutslag som upptogo icke blott dagsböternas antal och dagsbotens belopp utan även produkten i penningar av dessa båda faktorer. Numera torde en sådan mot lagens anda och mening stridande multiplikation ej av någon rätt införas i utslagen. Men man kan ha skäl till klagan över den variation som råder beträffande sätten att uttrycka dagsbotens belopp. Om i samma utslag dömes till särskilda dagsböter för en var av flera förbrytelser kan det vara lämpligt att, sedan dagsbotantalet för varje förbrytelse utsatts, tillfoga ett »Dagsbotens belopp fastställes [eller: bestämmes] till — kr.» Är det åter fråga om blott ett enda dagsbotantal, måste en sådan formulering anses onödigt tyngande. Alltför stor apparat tyckes ock komma till användning ifall man vid dömande till visst antal dagsböter bifogar — såsom ej sällan brukas — »en var [eller: varje] dagsbot fastställd [eller: bestämd] till — kr.» Även en fras »40 dagsböter, en var om en kr.» är överflödigt uttrycksfull. Ty icke kan man gärna tänka sig att de 40 ej alla skulle vara av samma storlek eller att de skulle tillhopa utgöra en kr.? Det hemställes huruvida icke som normaltyp bör allmänneligen godkännas »40 dagsböter å [eller möjligen: om; men icke: å] en kr.».

B. W.

 

    Värdet av bevisning genom blodprov vid ratttylleri. Justitiekanslersämbetet har hos K. M:t anfört besvär över ett av hovrätten för Övre Norrland d. 26 juli 1938 meddelat utslag i mål angående ansvar för onykterhet vid förande av motorfordon. I besvären anför justitiekanslern Olof Alsén:
    »I förevarande fall har den kliniska undersökningen av bilföraren icke givit något stöd för att denne var spritpåverkad vid anhållandet. Å andra sidan visar blodprovet en så hög sprithalt som 2.97 pro mille. Bilföraren, som är trafikchaufför, har ock vidgått avsevärd spritkonsumtion — förutom drygt 1 1/2 dygn före bilkörningen — omkring 4—5 timmar före densamma. Någon omständighet, som talar för att fel skulle föreligga beträffande blodprovet, har icke förekommit.
    Då det synts justitiekanslersämbetet önskvärt, att värdet av bevisning genom blodprov i ett fall sådant som detta, där den kliniska undersökningens resultat föga passar samman med blodprovet, blir föremål för prövning i högsta instans, har ämbetet ansett sig böra fullfölja målet.»
    Angående norsk lag och rättstillämpning i ämnet se ovan s. 474. Det svenska straffbudet (lag 7 juni 1934 1 §) är knutet vid rekvisitet att motorfordon föres av någon »som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar».