OM LEKMÄN I RÅDHUSRÄTTERNA
ENLIGT PROCESSLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.
AV
PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.
En av de frågor angående rättegångsreformen, om vilka meningarna livligast brutit sig, rör lekmäns deltagande somdomare i den allmänna processen i rådhusrätterna. Sådant deltagande har, som bekant, hittills skett genom de illitterata rådmännen i de mindre städerna. Allmän enighet synes råda därom, att denna form icke kan bilda en lämplig grund för strävandena efter en förstärkning av lekmannaelementet i rådhusrätterna. Det är också från en helt annat utgångspunkt som dessa strävanden nu aktualiserats.
Processkommissionen, som föreslog en tämligen enhetlig underrättstyp för landsbygd och för stad, yrkade, att i underrättskrets, som omfattade allenast stad, skulle rätten i tvistemål bestå av en lagfaren domare och i brottmål av en lagfaren ordförande samt nämnd, vars ledamöter ej behövde vara lagfarna. Antalet nämndemän skulle vara fem. Om fyra av dessa förenade sig om en mening, skulle denna gälla; eljest skulle den lagfarne domarens mening gälla. I de stora städerna skulle polismålen kunna avgöras av en ensam domare.
I de yttranden, som avgåvos över processkommissionens betänkande, blev detta förslag föremål för en ganska allmän opposition till förmån för bevarande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Den vanligaste argumenteringen härvid gick ut på att nämndemansinstitutionen saknade rotfäste hos befolkningen i städerna och att det offervilliga intresse för rättsskipningen, som gåve institutionen dess verkliga berättigande, icke kunde förväntas i städerna. Ofta med stöd av denna tankegång förordades behållandet av juristkollegiet, enär dessa domstolar: eljest skulle bli allvarligt försvagade.
Även andra röster gjorde sig dock hörda. Advokatsamfundet anslöt sig till tanken om nämndemän i rådhusrätterna och ville införa nämnd jämväl i tvistemål i de större städerna. Och moten ledamots avvikande mening uttalade sig lagrådet till förmån för lekmän i rådhusrätterna i brottmål, varvid lagrådet dock fann det lämpligast, att ordföranden ensam representerade fackdomareelementet.
I 1931 års proposition om rättegångsreformen, vilken som bekant lät reformen i första hand gälla förfarandet och starkt begränsade de domstolsorganisatoriska åtgärderna, föreslogs, att lekmän skulle deltaga i rådhusrätterna vid behandling av de grövre brottmålen, och att deltagandet skulle ske sålunda, att en nämnd sutte i domstolen vid sidan av dess ordinarie tre lagfarna ledamöter. Nämnden skulle bestå av åtta ledamöter.
I riksdagens särskilda utskott delade sig meningarna tämligen jämnt på denna punkt. Utskottets majoritet avstyrkte inrättande av nämnd vid rådhusrätterna. En minoritet av tio ledamöter tillstyrkte, att jämväl vid rådhusrätterna nämnd deltoge i handläggningen av brottmål; i ringare brottmål kunde nämnds medverkan dock undvaras, och vid sidan om den i propositionen föreslagna anordningen borde jämväl undersökas, huruvida icke nämnden borde träda i stället för de båda rättsbildade bisittarna, så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning motsvarande häradsrättens. Av riksdagens kamrar antog den förstamed 58 röster mot 52 utskottets yttrande, medan andra kammaren antog minoritetens förslag med 88 röster mot 67, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.
Processlagberedningen, som haft att i överensstämmelse medde av riksdagen fastställda allmänna grunderna utarbeta förslag till lag i ämnet, har beträffande sammansättningen av rådhusrätt i brottmål föreslagit följande ordning. Rådhusrätt är i allmänhet domför med tre lagfarna domare; flera än fyra må ej sitta i rätten. Rör mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten. I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, skall nämndens mening gälla, om alla i nämnden äro ense eller ock minst sju biträda samma mening som yttrats av någon av de lagfarna ledamöterna; i annat fall skall de lagfarna ledamöternas mening gälla. Beredningen har givit endast en
kort motivering för sin principståndpunkt. Efter en hänvisning till propositionen och riksdagens behandling av frågan sammanfattas beredningens mening sålunda: »Vid övervägande av denna fråga har beredningen kommit till samma uppfattning, som uttalats i propositionen. Att lekmän i första instans medverka vid handläggningen av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens särskilda erfarenhet i frågor, som äro avvikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning.»
Processlagberedningen har med dessa ord i mycket sammanträngd form angivit de huvudskäl, som tala för lekmannadeltagande i rättsskipningen överhuvudtaget. Den diskussion, som förts om beredningens förslag, har emellertid visat, att hela räckvidden av dessa skäl icke alltid blivit tillfullo erkänd. En utläggning av dem har därför synts påkallad.
Det införande av jury i brottmål, som efter engelsk förebild tämligen allmänt ägde rum på den europeiska kontinenten under 1800-talet, var, som bekant, väsentligen förestavat av politiska skäl. Juryn var ett uttryck för folkets deltagande i rättsskipningen och ett skydd mot en regeringsmakt, som genom ämbetsdomarna skulle kunna öva tryck å rättsskipningens utövande. Det lekmannadeltagande i form av nämnd i häradsrätterna, som sedan århundraden ingår som ett självklart led i det svenska rättegångsväsendet, har säkerligen tidvis också betraktats ur en liknande synpunkt, men sedan länge saknar denna nu här i landet grund. I den av regeringsmakten oberoende ställning, som ämbetsdomarna här intaga, ligger skälet därtill. Hos oss bör frågan om lekmannadeltagandet därför betraktas ur synpunkten av, så att säga, rättsskipningens egna inre krav.
Det skäl för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som vanligen brukar anföras i främsta rummet, vilar på, att lekmännen tillföra domstolen en person- och ortskännedom och erfarenhet om bruk och sedvänjor i trakten, som kan vara till gagn vid det enskilda fallets bedömande och som utan lekmännen måhända icke skulle vara tillgänglig i målet. Detta skäl bör emellertid ej tillmätas en alltför stor betydelse. Särskilt i fråga om de större städerna besitter det icke någon hög grad av giltighet.
Huvudvikten ligger i stället vid det stöd för yrkandet på lekmäns deltagande, som består däri, att detta stärker folkets förtroende för rättsskipningen. Alldeles frånsett den anstrykning,
som en sådan argumentering kan få på grund av vad nyss anfördes om lekmannadomarnas politiska betydelse, får denna bevisföring dock icke sällan en vilseledande innebörd. Man utlägger stundom detta skäl så, som om lekmännens blotta närvaro i domstolen skänkte förtroende åt juristdomarnas rättsskipning och denna närvaro nästan vore att betrakta blott som en gisslan i dessa senares händer. En sådan tankegång är naturligtvis ytlig och felaktig. Om lekmännens närvaro i vissa domstolar ökar folkets förtroende för den av dessa domstolar skipade rätten, är detta resultat beroende av att deras närvaro är ägnad att påverka rättsskipningens innehåll i sådan riktning, att den motsvarar lekmännens uppfattning. Deras närvaro kan garantera, att en folklig rättsuppfattning får göra sig gällande också när rätt skipas i det enskilda fallet och ej blott när lag stiftas. Detta folkliga uppfattningssätt av rätten kan komma till uttryck på flera olika punkter i det domstolens prövningsförfarande, som leder till dom.
Först och främst kan det göra sig gällande vid bevisprövningen. I särskilt hög grad är detta fallet, när bevisprövningen är fri. För ett rätt fullgörande av denna uppgift kräves ett omdöme, som, å ena sidan, icke förfaller till subjektivitet eller godtycke, men å andra sidan ej stelnar i formalism på grund avsaknad av tillräcklig människokännedom och livserfarenhet. Att ett sunt lekmannaomdöme härför ofta kan vara av största värde, ligger i öppen dag. Men givetvis bör det icke få vara allena avgörande, utan bör få verka som komplement till juristdomarens i allmänhet mera formellt kritiska prövning.
Även vid det styrkta sakförhållandets subsumtion under vederbörlig rättssats kan lekmannens betraktelsesätt vara värdefullt. Det brukar sägas, att lekmannadomaren vid prövning av ett mål i allmänhet ådagalägger en starkare tendens än juristdomaren att beakta det enskilda fallets nyanser och därmed bereda rumför en naturlig billighet, medan juristdomaren känner sig mera ansvarig för kontinuiteten i rättsskipningen och därför är mera benägen för generalisering.
Det är uppenbart, att i fråga om båda de nu nämnda domareuppgifterna, bevisprövningen och subsumtionen, det är så långtifrån att behovet av lekmannasynpunkter i brottmålen framträder med mindre styrka än i tvistemålen, att förhållandet i stället är det motsatta. Behovet av lekmannens betraktelsesätt är givetvis starkare i brottmålen och alldeles särskilt i de grövre
brottmålen, där svåra och ödesdigra prövningar åligga domstolarna.
I fråga om brottmålen tillkommer emellertid ännu en uppgift, där värdet av lekmannadeltagandet starkt framträder och vartill tvistemålen sakna motsvarighet, nämligen bestämmandet av påföljden av brottet. Den ordinära straffmätningen skall väl företagas enligt likformighetens och jämnhetens krav, men också därmåste dock den prövning och värdering av den enskildes skuld, vartill en lekmans betraktelse av ett brott leder, kunna utgöra en betydelsefull hjälp. I samma mån som det allmännas reaktioner mot brottsligheten anpassar sig efter brottslingens person och hans levnadsförhållanden och antar karaktären av skyddsåtgärder i stället för straff, måste värdet av lekmännens medverkan vid reaktionens fastställande betydligt ökas.
Om lekmännens deltagande i rättsskipningen stärker folkets förtroende för denna, beror detta på att detta deltagande av folket betraktas som en mer eller mindre stark garanti för att i denyss angivna hänseendena den syn på rätten, som lekmännen i gemen företräda, gör sig gällande också i domstolarna. Har menig man en uppfattning om huru rätten i ett visst sammanhang bör fungera, måste hans förtroende för det förfarande, där denna rätt skall skipas, bli starkt, om han vet, att hans eller motsvarande lekmannasynpunkter bli framförda vid domstolensprövning. Därmed är ingalunda sagt, att dessa synpunkter skola bli avgörande. Finnas de vid avvägningen mot andra vara förlätta, skola naturligtvis de andra bli utslagsgivande. Men redan att de framförts och vägts innebär en styrka för rättsskipningen.
Vidare bör betonas, att det lekmannainflytande, varom här ärtal, icke behöver ta sig det uttrycket, att lekmännen överrösta juristdomarna eller ens alt de göra sina meningar gällande i varje mål. Det kan göra sig gällande lika starkt därigenom, att juristdomaren lärt sig beakta lekmannasynpunkterna, i den månde verkat övertygande på honom, och därmed själv blivit en företrädare icke blott för juristrätten utan också för folkligrättsuppfattning. Ett sådant resultat är naturligtvis det lyckligaste, men där förutsättningarna därför finnas hos juristdomaren, vilket icke alltid är fallet, vinnes och bevaras det dock icke med säkerhet, utan att han står i oavbruten kontakt med de företrädare för folklig rättsuppfattning, som få sig den medborgerliga plikten ålagd att vara folkets röst inför ämbetsdomaren.
Som redan antytts, äga de här framförda skälen för lekmänsdeltagande i rättsskipningen sin fulla giltighet i all synnerhet för brottmålen. Det nu aktuella spörsmålet går ut på om detta gäller också rättsskipningen i städerna.
Under den diskussion, som förts, har detta knappast blivit ifrågasatt. Oppositionen mot lekmannadeltagandet i brottmålen i städerna har i stället väsentligen byggt på att städerna, i synnerhet de större, skulle bilda en bristfällig grund för ett lekmannadeltagande, enär städerna saknade tradition härför och dess inbyggare förmenades sakna intresse för denna uppgift. På enstaka håll har därtill fogats det påståendet, att brottmålsrättsskipningen i städerna, enkannerligen de större, redan omfattades av ett fullt förtroende från medborgarna, och att något förstärkande därav sålunda icke behövde eftersträvas.
Vad först angår invändningen om brist på tradition för lekmannadeltagande i städerna, förtjänar den knappast något bemötande, om den går ut på mera än att det kan bli förenat medvissa svårigheter att där genomföra lekmannadeltagande. Tyskulle intet annat kunna genomföras i ett samhälle än det, varför tradition i strängaste mening funnes, skulle tydligen icke många reformer kunna göras.
Stundom har åt nyssnämnda betänklighet givits den vändningen, att bristen på tradition i städerna skulle öka faran för att lekmännen där skulle föra med sig politik in i rådhusrätterna. Naturligtvis får invändningen i denna form icke underskattas, men först och främst äro de mål, i vilka politik kan göras, mycket fåtaliga, och vidare bör samarbetet med juristdomarna också där kunna verksamt dämpa lusten därtill och så småningom medföra, att också bland lekmännen fasthet mot påverkningar i denna riktning blir fattad som en dygd. Utsikterna härtill ökas i samma mån lekmannadeltagandet ordnas så, att samma lekmän få tillfälle att ej blott tillfälligtvis utan mera regelbundet sitta i domstolen.
Vida allvarligare än nu nämnda invändning är den anmärkningen, att städernas befolkning skulle sakna intresse för att delta i rättsskipningen, med vilken invändning torde få underförstås, att den ej heller skulle kunna väntas få intresse därför. I detta hänseende kan naturligtvis intet bestämt förutsägas vare sig i den ena eller i den andra riktningen. Men betänkligheterna på denna grund väcka dock förvåning i ett land som vårt, där medborgar-
na sedan gammalt deltagit och i oavbrutet ökad utsträckning deltaga i offentliga värv och där detta deltagande anses utgöra en av grundvalarna för hela samhällslivet. I synnerhet om lekmännens medverkan här begränsas till de grövre brottmålen, torde farhågorna för bristande intresse vara betydligt överdrivna. Erfarenheterna från våra stamförvanter norrmännen och danskarna, hos vilka utgångspunkterna för lekmannadeltagandet i rättsskipningen voro betydligt ogynnsammare än här, tyda icke på att lekmannadeltagandet i brottmålen i städerna skulle förtvina av brist på intresse från lekmännens sida.
Slutligen får ej förbises, att här liksom eljest när nya steg skola tagas avgörandet i sista hand måste bero av ett avvägande av väntade fördelar och hotande olägenheter. Företages en sådan avvägning i denna fråga, synes vågskålen giva ett bestämt utslag till förmån för nyheten.
Beträffande formen för det ifrågavarande lekmannadeltagandet kunna givetvis goda skäl anföras i skilda riktningar. Om juryformen lämnas helt åsido, då den torde sakna aktualitet häri landet, står först valet mellan meddomare och nämnd.
För specialmål, där lekmännen väntas skola tillföra domstolen en särskild sakkunskap eller livserfarenhet från ett särskilt verksamhetsområde, är meddomareformen väl lämpad. Annorlunda förhåller det sig åter med den allmänna rättsskipningen. Med den uppfattning, åt vilken i det ovan anförda givits uttryck, avser lekmannadeltagandet där främst att tillföra rättsskipningen den lekmannasyn på föreliggande frågor, som kan anses återgiva icke den enskilde lekmannens kanske tämligen ensamstående mening utan en mera homogent folklig rättsuppfattning. För att bereda utrymme för en lekmannainsats av denna art är nämnden säkerligen bättre lämpad.
Ett särskilt spörsmål, som våra förhållanden framkallat, rör ordningen för det lagfarna elementets företrädande jämte nämnden. Att vid sidan av nämnden sätta rådhusrätternas ordinarie juristkollegium har ansetts leda till vissa svårigheter. Den väsentligaste av dessa synes framkallas av reglerna för omröstning, när olika meningar yppa sig både inom juristkollegiet och inom nämnden. En svårighet i dessa fall bör dock ej få verka avskräckande, helst som en godtagbar om ock måhända invecklad lösning står att få. Å andra sidan synes den inkonsekvens, som skulle ligga i att i de mål, där nämnd anlitas, låta denna ersätta
två av juristdomarna vara icke blott formellt föga tilltalande utan ock reellt mindre lockande. Många slag av grövre brottmål kunna lätt innefatta juridiska spörsmål, för vilkas prövning ett juristkollegium kan vara ytterst värdefullt. Om juristkollegiet dock finnes, synes det föga lämpligt att i dessa mål avstå från möjligheten att bruka det. Annat vore läget, om såsom i England en gradering av förstainstansdomstolarna skedde så, att endast vissa bättre kvalificerade finge handlägga de grövre brottmålen. Då kan en ensam jurist i spetsen för en sådan domstol i allmänhet förväntas besitta en så hög grad av skicklighet, att han gör juristkollegiet överflödigt.
Var gränsen bör dragas mellan de brottmål i städerna, i vilkalekmän skola deltaga, och de andra, kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. Blir anordningen sådan, att den enskilde lekmannen förväntas skola icke som med jurysystemet fungera blott någon enstaka gång utan så ofta, att han kan som nämndemännen i häradsrätterna förvärva sig en viss erfarenhet i domstolsarbetet, bör lekmännens deltagande icke begränsas alltför starkt. Å andra sidan kan det måhända befaras, att om lekmännen skola deltaga även i en rad brottmål av enahanda art, som handläggas mera rutinmässigt, deras intresse för uppgiften slappas.
Huru än meningarna skifta till förmån för den ena eller den andra variationen av formerna för lekmännens anknytning till rådhusrätterna, torde som den förnämsta synpunkten på hela frågan till slut kunna återgivas lagrådets i utlåtandet över processkommissionens betänkande gjorda principuttalande till förmån för lekmän i rådhusrätterna: »Det vore säkerligen ett missgrepp om vid genomförandet av en allmän rättegångsreform man underläte att beakta hurusom många faktorer i samhällsutvecklingen hava samverkat att göra straffrättsskipningens uppgift ömtåligare än tillförene och man icke läte sig angeläget vara att söka trygga och stärka den allmänna tilliten till denna rättsskipning genom att låta förtroendemän ur lekmännens krets i än större utsträckning än nu taga del däri; särskilt vad angår de grövre brottmålen.»