BESTRAFFNING AV FYLLERI VID

RATTEN.

 

AV

 

PROFESSOR   BRYNOLF HONKASALO.

 

Den finska lagens allmänna straffbestämmelser rörande fylleri visa, att de synpunkter, som varit bestämmande för kriminaliseringen, växlat under tidernas lopp. I 1859 års förordning var straff utsatt för den som så överlastade sig med starka drycker, att man av hans uppförande kunde sluta att han var drucken. Då enligt denna förordning straffbarheten icke förutsatte, att fylleriet ägt rum offentligt, torde kriminaliseringen icke enbart haft till ändamål att trygga den allmänna sedligheten eller ordningen, utan jämväl att uppfostra folket till måttlighet i bruket av alkoholhaltiga drycker, en synpunkt som den liberala åskådningen icke är böjd att godkänna såsom grund för kriminalisering. Strafflagens fylleriparagraf (43:6) har i sin ursprungliga och i sin nuvarande lydelse, vilken den erhållit genom lagen den 2 maj 1931, såtillvida samma innehåll, att ruset i vartdera fallet förutsättes hava en verkan, som sträcker sig till andra personer. I den ursprungliga lydelsen var kriteriet det, att den berusade offentligt uppträtt drucken och därigenom åstadkommit förargelse; enligt den nu gällande lydelsen åter fordras, att han därigenom åstadkommit störing eller förargelse. Av bestämmelserna om rusets verkan framgår, att ratio icke varit individens uppfostran, utan tryggandet av den allmänna sedligheten och säkerheten, vilket sistnämnda syftemål även kommit till uttryck i den nuvarande lydelsen. Under en mellanperiod stadgade 43: 6 strafflagen, i dess lydelse enligt lagen den 19 december 1921, vilken var gällande till den 2 maj 1931, straff för den, som å offentligt ställe uppträdde synbart drucken. Då lagrummet gällde endast den, som offentligt uppträdde drucken, kan dess syfte icke hava varit att uppfostra folket till nykterhet,

 

vilket mål lagstiftaren trodde sig kunna nå genom totalförbud. Snarare kan man antaga, att lagstiftaren under totalförbudets tid betraktade uppträdande i berusat tillstånd såsom en handling, vilken kränkte sedligheten och därför var straffbar utan avseende å dess följder i det enskilda fallet, alltså såsom ett slags abstrakt »Gefährdungs»-brott.
    Ett speciellt legislativt problem utgör i våra dagar frågan om kriminalisering av det s. k. rattfylleriet. Behovet av en särskild reglering är framkallat av den stora fara förande av motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga drycker medför för trafiksäkerheten. Att alkoholens verkan är farobringande just vid förande av motorfordon beror av det faktum, att även sådana stadier av berusning, vilka i det vanliga livet knappast observeras eller kunna betraktas som menliga, kunna medföra betydande störingar av de fysiska och psykiska funktioner, vilka äro av avgörande betydelse vid förande av motorfordon. Anställda försök hava på ett bindande sätt visat, att konsumtion även av obetydliga alkoholmängder minskar reaktionsförmågan, nedsätter sinnesorganens känslighet och efter en övergående uppiggande verkan framkallar trötthetsföreteelser med ty åtföljande minskad styrförmåga och styrsäkerhet, men i stället framkallar motoriska reaktioner, såsom större initiativlust och aktivitet, vilket lätt leder till ett alltför vågsamt och lättsinnigt sätt att köra. Till följd av alkoholkonsumtionen störes sålunda det rätta förhållandet emellan körförmåga och körsätt. I stället för att föraren på grund av de inträdande funktionsstöringarna skulle avhålla sig från att föra fordonet eller åtminstone anse sig böra iakttaga yttersta försiktighet, får han till följd av alkoholens inverkan en känsla av stor kapacitet och är benägen att öka hastigheten och tillgripa från vanligheten avvikande manövrer. ─ Genom anställda undersökningar har det kunnat påvisas, att alkoholen har en mycket stor andel i trafikolyckorna.
    En lagstiftningsåtgärd är i de flesta fall resultatet av en avvägning av stridiga intressen mot varandra. I nu ifrågavarande fall stå mot varandra å ena sidan den allmänna säkerheten och trafikanternas trygghet och å andra sidan chaufförens personliga frihet vid användande av njutningsmedel. Det torde icke kunna underligga något tvivel, att de allmänna intressena här väga tyngre i vågskålen än de individuella. Ur principiell rättssynpunkt torde knappast någonting kunna invändas mot en så-

 

dan reglering, att motorfordonsförare vid straffhot förpliktades att fullständigt avhålla sig från alkoholhaltiga drycker under körning och under så lång tid därförinnan, som erfordras, för att alkoholens verkningar skola försvinna. En sådan reglering torde icke kunna betecknas såsom en klasslagstiftning, ty den vore icke riktad mot en viss samhällsklass, utan oberoende av samhällsställning mot alla de personer, vilka yrkesmässigt eller blott tillfälligt föra motorfordon, d. v. s. utöva en verksamhet, som är ägnad att framkalla fara för allmän eller enskild säkerhet. Men det är en annan sak, huruvida en så sträng legislativ åtgärd är nödvändig och kriminalpolitiskt ändamålsenlig. För att kunna leda till åsyftad verkan, måste en lagstiftningsåtgärd hava stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Detta gäller i än högre grad, därest lagen är avsedd att inverka på de enskildas levnadsvanor. Om lagstiftningsåtgärden icke uppbäres av det allmänna rättsmedvetandet, kan den hava en verkan, som är rakt motsatt den åsyftade. Exemplen äro ingalunda få, icke minst på alkohollagstiftningens område.
    Den första straffbestämmelsen rörande rattfylleri infördes i finsk rätt genom lagen om trafik med motorfordon av den 21 maj 1926, i vars 12 § stadgas straff för den, som drucken framför motorfordon. Paragrafen ändrades genom lagen av den 17 december 1934 sålunda, att straffet drabbar den, som vid framförande av motorfordon är drucken eller påverkad av starka drycker (1 mom.). Genom ett nytt 2 mom. av samma paragraf stadgas dessutom straff för ägare eller innehavare av motorfordon, som överlämnar sitt fordon att brukas av person, som är uppenbart drucken eller som han vet vara påverkad av starka drycker. För brottsbeskrivningarna ha motsvarande bestämmelser i svensk och norsk lagstiftning tjänat som förebilder. Enligt 29 § 2 mom. i den norska lagen angående motorfordon av den 20 februari 1926 straffades den, som för motorfordon »i beruset tilstand». Straffet var lindrigare, i händelse föraren endast var »påvirket av alkohol» (18 § 3 mom. och 29 § 1 mom.). I den svenska lagen om motorfordon av år 1923, ändrad genom en lag av den 6 juni 1925, angavs graden av den straffbara berusningen med orden »synbarligen berörd av starka drycker» (41 §).
    Orden »påverkad av starka drycker» beteckna ett lindrigare stadium av alkoholpåverkan än vad med berusning förstås, men någon norm för avgörande av frågan, när förare av motor-

 

fordon skall anses vara påverkad av starka drycker, giver lagen icke. Det har kunnat vetenskapligt påvisas, att redan en mycket obetydlig alkoholkonsumtion inverkar på människans fysiska och psykiska funktioner. Vid de fyra olika slags prov, som anställdes av danskarna BAHNSEN och VEDEL-PETERSEN och där försökspersonerna hade konsumerat 0.5 gram alkohol per kilo av sin vikt (vilket motsvarar 10 cl. sprit för en person, vägande 64 kilo), framgick, att redan en sådan mängd orsakade misslyckande vid ett prov, där försökspersonen skulle föra en visare på en roterande skiva längs ett rött streck mellan en mängd metallstift utan att beröra dessa, ett prov som har stor analogi med bilkörning. Det vore sålunda tänkbart, att varje av alkoholdrycker framkallat tillstånd, där en väsentlig nedsättning av funktionskänsligheten och -säkerheten föreligger, skulle förverkliga denna av lagen uppställda förutsättning. Men å andra sidan får man icke glömma, att lagstiftaren med sina straffbestämmelser vänder sig till vanliga medborgare och att de därför måste anses hava en innebörd, som kan förstås av en vanlig man eller kvinna av folket.
    Vid lagrummets tolkning kunna de förefintliga möjligheterna att konstatera alkoholens inverkan icke frånkännas en viss betydelse. Det är nämligen tänkbart, att lagstiftaren vid lagrummets formulering tagit hänsyn till dessa möjligheter. Huru därmed än må förhålla sig, så beror stadgandets praktiska betydelse av sagda möjligheter. I finsk lag finnes ingen bestämmelse om tagande av blodprov av för brott misstänkt. Föreligga häktningsförutsättningar, måste tagande av blodprov utan vidare anses tillåtet, men saknas dessa, torde sådant prov kunna tagas endast med vederbörandes samtycke. Det är ovisst, huruvida den s. k. politirättsliga häktningen, varom stadgas i 21 § av strafflagens promulgationsförordning, en åtgärd, som inskränker sig till den rusiges avlägsnande och hans tagande i förvar till dess ruset förgått, kan anses medföra samma befogenhet. Ett positivt svar på detta spörsmål vore möjligen av betydelse i de fall, där föraren vore till den grad berusad, att åtgärden kunde vidtagas gentemot honom, vilket i praktiken är mycket sällsynt. Förutom genom blodprov kunde en mera exakt utredning om alkoholens inverkan åvägabringas medelst klinisk undersökning. Någon grund, som i frånvaro av häktningsförutsättningar skulle berättiga därtill utan vederbörandes samtycke, torde emellertid icke

 

kunna påvisas. Är det skäl att antaga, att föraren varit påverkad av starka drycker, kan han kallas till polisförhör och, om han vägrar efterkomma kallelsen, inställas till förhöret. Men denna befogenhet kan icke anses innefatta rätt att i bevisningssyfte tvinga vederbörande att underkasta sig läkarundersökning. Det är att märka, att lagstiftaren i Norge aktat nödigt att införa en bestämmelse, enligt vilken motorfordonsförare är skyldig att för klarläggande av alkoholpåverkan underkasta sig läkarundersökning, vilket visar, att en sådan befogenhet icke i Norge ansetts därförutan existera. Däremot torde ur juridisk synpunkt ingenting kunna invändas mot ett sådant förfarande, att läkare skulle biträda vid polisförhöret, en medverkan som möjliggjorde att medelst vanligt förhör få svar åtminstone på de flesta av de frågor, vilka över huvud kunna utredas med tillhjälp av klinisk undersökning. Man kan också säga, att i Finland kommer tagande av blodprov och klinisk undersökning mot vederbörandes vilja sällan i fråga. Men det är icke alls sällsynt, att en förare, som misstänkes vara påverkad av starka drycker, vid polisförhöret giver sitt samtycke till tagande av blodprov eller anställande av klinisk undersökning, ja t. o. m. önskar en sådan åtgärd för att erhålla motbevisning mot enligt hans åsikt subjektivt färgade vittnesmål.
    I de flesta fall, som förekommit i praktiken, har avgörandet grundat sig uteslutande på vad de i saken hörda vittnena kunnat berätta om de symptom på alkoholpåverkan, som framträtt hos föraren. Blodanalys kan, i händelse alkoholkoncentrationen i blodet är tillräckligt hög, utgöra tillräcklig utredning om alkoholens verkan, men i intet enda fall torde avgörandet hava grundats enbart å blodanalys. Jag har mig ej heller bekant något fall, där enbart blodanalys ─ ens jämte vid klinisk undersökning tillkommet protokoll ─ skulle legat till grund för en fällande dom. Vilken betydelse en blodanalys kunnat hava såsom stöd för eller motbevis mot vittnesutsagor är naturligtvis omöjligt att bedöma. Men det är otvivelaktigt, att domstolarna bedömt blodanalyserna mycket olika. Det huvudsakligaste bevismaterialet har utgjorts av vittnenas utsagor om sina iakttagelser beträffande symptomen på alkoholpåverkan hos föraren och om den uppfattning de på grund av dem erhållit av förarens tillstånd. Det finnes knappast någon fråga, där åsikterna växla så mycket som när det gäller att bedöma, om en person varit på-

 

verkad av starka drycker eller ej. Av avgörande betydelse är vidare den måttstock domstolen tillämpar i fråga om alkoholpåverkan. Resultatet blir sålunda beroende av mångahanda subjektiva moment, varför domstolarnas avgöranden kunna bliva mycket olika i olika fall.
    I Sverige har lagstiftaren sökt övervinna den vacklan, som följer därav, att domstolarna tillämpa olika måttstock, genom att närmare definiera den straffrättsligt relevanta graden av alkoholpåverkan. I 41 § 2 mom. av lagen den 20 juni 1930 om motorfordon angives denna genom orden: »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar.» I 1 § av lagen den 7 juni 1934 ingår ord för ord samma definition.
    I Sverige hade blodanalysen kommit tidigt i bruk, men förutsatte i regel vederbörandes samtycke. En förändring härutinnan åvägabragtes genom lagen av den 31 maj 1934, som medgav tagande av blodprov i alla mål rörande brott, vilka äro belagda med straffarbete, och dessutom stadgade, att blodprov kunde tagas även av den, som med skäl misstänktes vid förande av motorfordon hava varit så påverkad av alkohol, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.
    I Norge, där såsom jag nämnde klinisk undersökning mot vederbörandes vilja blivit tillåten, medgavs genom en lag av den 21 juni 1935, som ändrade lagen om motorfordon, tagande av blodprov mot förarens vilja (se 17 § 2 mom. i lagen om motorfordon).
    Det förefaller som om frågan icke skulle hava fått en tillfredsställande lösning i Sverige genom nämnda lag av den 7 juni 1934. Mot densamma har allmänt erinrats, att dess ordalydelse vore så svävande, att den icke möjliggör att uppdraga en exakt gräns emellan straffbar och icke-straffbar alkoholpåverkan. Vidare har såväl i Sverige som annorstädes framhållits, att det i praktiken visat sig svårt att leda alkoholpåverkan i bevis. Det bevismaterial, på vilket domstolen skall grunda sitt avgörande, består av de personers berättelser, vilka sett den åtalade medan han förde motorfordonet eller därförinnan eller därefter, samt dessutom eventuellt av blodanalys och protokoll över klinisk undersökning. I de fall, där den åtalade varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker, att han kan sägas hava varit berusad, möta inga svårigheter. Ovisshet föranleda ej heller

 

    42─417004. Svensk Juristtidning 1941.

 

de fall, där den alkoholkoncentration blodanalysen utvisar varit så låg, att den icke kunnat framkalla väsentliga funktionsstörningar. I sådana fall bör den tilltalade frikännas, såvida ej omständigheter föreligga, vilka göra blodanalysen otillförlitlig. Svårast blir avgörandet i de fall, där blodanalysen utvisar en hög alkoholkoncentration, men den läkare, som utfört den kliniska undersökningen, och de i saken hörda vittnena icke kunnat konstatera någon alkoholpåverkan. En sådan situation är ingalunda sällsynt i mål om rattfylleri. Målets utgång är då oberäknelig. En del domare hava varit böjda för att avgöra målet på grund av utredningen om symptomen; andra åter hava lagt huvudvikten på den konstaterade alkoholkoncentrationen, varom naturligtvis endast företagen blodanalys kan giva upplysning.
    Redan en längre tid har man därför i de skandinaviska länderna dryftat, huruvida icke straffet i lagen kunde anknytas till förutsättningar, vilkas konstaterande icke vore beroende av subjektiva uppfattningar och värdesättningar. Såsom sådana objektiva grunder ha nämnts resultaten av andningsprov, urinprov och blodprov. Då frågan om uppställande av en objektiv förutsättning av antydd art först väcktes, rådde ej enighet om, vilken av dem borde ställas i främsta rummet. De försök, som i detta avseende utfördes på uppdrag av svenska medicinalstyrelsen, gåvo vid handen, att blodprovet utgör den tillförlitligaste metoden. Dess tillförlitlighet har även sedermera alldeles allmänt erkänts. För blodproven har införts en av professorn i medicinsk och fysiologisk kemi vid universitetet i Lund E. M. P. WIDMARK utvecklad metod. Det har visserligen påståtts, att man med tillhjälp av detta prov icke skulle kunna uppnå absolut säkra resultat, emedan många av alkoholkonsumtionen oberoende faktorer skulle inverka störande på analysen. Såsom sådana ha nämnts: 1) eventuella fel vid själva provet, 2) alkoholbildning genom inverkan av andra i blodet förefintliga ämnen och 3) omöjligheten att särskilja av alkoholkonsumtion framkallad alkoholkoncentration från den normala alkoholhalten i blodet. ─ Ett på resultatet inverkande fel vid analysen kan begås sålunda, att det ställe på huden, där provet skall tagas, rengöres med ett alkoholhaltigt ämne. På grund härav bör man icke för sagda ändamål använda ett ämne, som innehåller alkohol. Den uppfattningen har varit rätt allmän, att alkoholkoncentrationen i blodet skulle avsevärt ökas därest rikligt med föda, särskilt frukt

 

och grönsaker, intages. Men företagna undersökningar hava visat, att även om intagen näring kan framkalla en avsevärd alkoholhalt i tarmkanalen, så kan den därigenom framkallade alkoholhalten i blodet icke bliva högre än 0.03 ‰, vilket är praktiskt betydelselöst. Vid sådant förhållande är den omständigheten att den »naturliga» alkoholkoncentrationen i blodet icke kan särskiljas från den alkoholkoncentration, som framkallas genom konsumtion av alkoholhaltiga drycker, alldeles utan betydelse.
    I detta sammanhang torde frågan om konsumerade alkoholmängders förhållande till alkoholkoncentrationen i blodet väcka intresse. Den olikhet, som i detta avseende förefinnes emellan olika människor och vilken av Widmark kallas konsumtionstolerans, beror främst av personens vikt. En människa, som väger dubbelt så mycket som en annan, får konsumera i medeltal dubbelt så mycket alkohol som denna för att uppnå samma alkoholkoncentration. Sålunda har man beräknat, att 5 cl. 40-volymprocentig sprit hos en man, vars vikt är 60 kilogram, framkallar en alkoholkoncentration om 0.4 promille, men hos en man, som väger 120 kilogram, endast en alkoholhalt om 0.2 promille; 10 cl. åter dubbelt så stor alkoholkoncentration hos båda o. s. v. Emellertid inverka även andra faktorer än kroppsvikten på konsumtionstoleransen. Man har konstaterat, att fett mottager alkohol endast i mycket ringa grad. En man, som har kraftiga muskler, måste konsumera mera alkohol än en fetlagd för att alkoholkoncentrationen i hans blod skall bliva lika stor. Man har även funnit, att alkoholens avgång från kroppen genom förbränning är olika hos olika människor. Ju snabbare förbränning, desto hastigare nedgång av alkoholkoncentrationen.
    Alkoholkoncentrationen i blodet beror icke enbart av den inmundigade alkoholens mängd, utan även av den tidrymd, som förflutit emellan det ögonblick, då alkoholen intogs, och provet. Alkoholen försvinner jämförelsevis snabbt från kroppen. Till största delen sker detta genom förbränning, endast en liten del avgår i oförändrat tillstånd genom andningen, med urinen o. s. v. Resultatet av de processer, varigenom alkoholen försvinner från kroppen, har betecknats med termen alkoholens omsättning. Det har beräknats, att medelomsättningen per timme utgör 1.9 cl. vid en vikt om 60 kilogram, 2.9 cl. vid en vikt om 90 kilogram och 3.8 cl. då vikten är 120 kilogram. Beräkningen hänför sig till 40-volymprocentig alkohol. Widmark har medelst en grafisk

 

framställning åskådliggjort alkoholhaltens stegring och nedgång efter konsumtionsögonblicket. I fallet i fråga utgjorde den intagna alkoholmängden 100 cm ³ 35.6-procentig konjak och försökspersonen var en 27-årig man, som vägde 76.1 kilogram. Kurvan visar, att alkoholkoncentrationen snabbt steg från konsumtionsögonblicket och nådde sin toppunkt, i detta fall ungefär 0.9 promille, efter c:a 30 min. och därefter snabbt nedgick för att efter 4 timmar utgöra drygt 0.2 promille.
    Berörda stegring och nedgång kunna försvåra fastställandet av alkoholkoncentrationens grad under körningen. I många fall kan blodprov tagas först efter det vederbörande upphört att föra motorfordonet. Har alkoholdrycken intagits t. ex. 2 timmar tidigare, kan man ofta med säkerhet säga, att alkoholkoncentrationen i ett visst ögonblick varit högre än då provet togs. Understiger alkoholkoncentrationen i sistnämnda ögonblick endast obetydligt det uppställda minimum, kan den slutsatsen dragas, att alkoholkoncentrationen under körningen måst vara högre än detta minimum. Men är det icke utrett, vid vilken tidpunkt alkoholen konsumerades, kan man icke utan vidare draga en sådan slutsats, ty den möjligheten föreligger, att detta skett just innan provet togs, och då hade alkoholkoncentrationen ännu icke nått sin höjdpunkt.
    Samma alkoholkoncentration medför icke samma verkningar hos alla människor. Verkningarna kunna även vara olika hos samma person, beroende på det fysiska och psykiska tillståndet. Denna företeelse benämnes av Widmark koncentrationstolerans. Att denna koncentrationstolerans är olika hos olika människor kan bero av flera subjektiva faktorer, av vilka de flesta sammanhänga med nervsystemets funktioner. Olika tolerans hos samma person vid olika tillfällen kan bero av trötthet, nervositet och många andra omständigheter.
    Sveriges rättskemiska laboratorium har uppgjort en statistik över alla de kända fall, där blodprov tagits och klinisk undersökning gjorts. Denna statistik visar, att den undersökande läkaren stundom funnit att vederbörande varit påverkad av alkohol ehuru alkoholkoncentrationen varit jämförelsevis låg, och i andra fall åter trots mycket hög alkoholkoncentration kommit till negativt resultat. Vid en av blodanalysen utvisad alkoholkoncentration om 0.00─0.60 promille ha undersökta personer i proportionen sex på hundra ansetts hava varit påverkade av alkohol, medan

 

utlåtandet vid en så hög alkoholkoncentration som 2.21─2.40 ‰ i 5 % av fallen och vid en alkoholkoncentration av 2.41─3.20 ‰ ännu i 3 % av fallen varit negativt. Det är uppenbart, att denna olikhet i bedömandet icke uteslutande kan bero av de ifrågakomna personernas tolerans, utan har läkarens subjektiva uppfattning om vad med alkoholpåverkan bör förstås inverkat på resultatet.
    Oaktat de verkningar, som framkallas av alkoholkoncentrationen i blodet, icke alltid äro lika, utan betydligt växla hos olika människor ─ ehuru icke så mycket som man allmänt trott ─ och även växla hos samma person beroende på dennas fysiska och psykiska tillstånd, har man mycket allmänt ansett, att alkoholkoncentrationen kan läggas till grund för kriminaliseringen. Kravet, att varje motorfordonsförare skall avhålla sig från att bruka alkoholhaltiga drycker i sådana kvantiteter, vilka äro ägnade att hos det stora flertalet människor orsaka funktionsstöringar, vilka vid förande av motorfordon framkalla fara, kan icke betecknas såsom oberättigat. Då det är av intresse, att straffbarheten baseras på en objektiv grund, kan den inskränkning i den individuella handlingsfriheten, som består däri, att en person med stor tolerans måste i bruket av alkohol underkasta sig begränsningar, vilka kanske icke äro av behovet med hänsyn till hans fysiska och psykiska konstitution, icke tillmätas betydelse.
    Blodets alkoholkoncentration har lagts till grund för kriminaliseringen i Norge, där lagen av den 16 juni 1936 om pliktmessig avhold fra alkoholnytelse for personer i visse stillinger i sin 1 § stadgar, att motorfordonsförare, till vars ställning eller yrke hör att forsla personer eller gods, icke i tjänsten eller under de närmaste åtta timmarna innan han träder i utövning därav får njuta alkoholhaltiga drycker, med undantag för öl, som icke innehåller mer än 2.15 volymprocent alkohol. 4 § 2 mom. i samma lag stadgar enahanda straff som för brytande av detta förbud för det fall, att motorfordonsförare i sådan ställning eller sådant yrke i tjänsten haft en alkoholkoncentration som överstiger 0.5 ‰. Nu anförda bestämmelse gäller även det i lagens 2 § omförmälda fallet, att motorfordonsförare utom tjänsten frambefordrar personer eller gods med ett motorfordon, som hör till hans ställning eller yrke. En alkoholkoncentration, som överstiger nämnda promilletal, konstituerar brott även i det fallet, att den orsakats

 

av en alkoholkonsumtion, som ägt rum mer än 8 timmar innan föraren trädde i utövning av sysslan. Vidkommande nämnda personer, vilka yrkesmässigt köra motorfordon, finnes det alltså två brottstyper. Den ena innebär brytande av bestämmelserna om skyldighet att avhålla sig från alkoholhaltiga drycker, den andra av bestämmelsen om alkoholkoncentrationsgränsen. Vidkommande personer, som icke yrkesmässigt föra motorfordon, gäller 17 § 2 mom. i lagen om motorfordon av den 20 februari 1926, där det säges, att ingen får föra eller söka föra motorfordon under alkoholpåverkan. Förare skall anses hava varit påverkad av alkohol om alkoholkoncentrationen i hans blod överstigit 0.5 ‰. Den härigenom konstituerade brottstypen är alltså baserad å alkoholpåverkan, men enligt uttryckligt stadgande i lagen utgör en alkoholkoncentration om mer än 0.5 ‰ en presumtion om alkoholpåverkan.
    I Sverige har allmänna opinionen icke varit benägen att godtaga så stora inskränkningar i motorfordonsförares frihet att bruka alkoholhaltiga drycker som de, vilka införts i Norge. Man har antagit, att ett så långt gående lagförslag icke skulle hava utsikter att bliva godkänt av de lagstiftande organen. Man har även befarat, att en sådan lag icke tillräckligt skulle uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet, vilket lätt skulle medföra att den allmänt överträddes och dess straffbestämmelser till följd därav förlorade sin generalpreventiva effekt. Men sedan de tvivelsmål, vilka yppat sig i fråga om tillförlitligheten av Widmarks metod, skingrats, har den åsikten blivit alldeles allmän, att alkoholkoncentrationen lämpligen kan göras till kriterium för de fall, där alkoholpåverkan icke kan tillförlitligen ledas i bevis. Tilllämpningen av detta kriterium är ägnad att motverka den osäkerhet, som i praxis blir följden av att straffet förknippas med alkoholpåverkan, vars fastställande i hög grad är beroende avsubjektiva omdömen. Vidare medför denna tillämpning den fördelen, att allmänheten därigenom kan erhålla tämligen säker kännedom om den alkoholmängd, vars konsumerande medför, att gränsen överskrides, medan konsumtionstoleransen huvudsakligen beror av lätt konstaterbara yttre omständigheter. Men mycket stora meningsdifferenser hava rått i frågan, vilket promilletal alkoholkoncentration borde anses konstituera straffbarhet. Meningsolikheterna synas i betydande mån vara orsakade av divergerande uppfattningar om det syftemål, som eftersträ-

 

vas med ett fixerande av gränsen för alkoholkoncentrationen. Många, såsom riksdagens justitieombudsman och medicinalstyrelsen, hava uppenbarligen i sina förslag eftersträvat ett så lågt promilletal att, oberoende av förarens individuella tolerans, vid en lägre alkoholkoncentration »praktiskt taget ingen kan antagas vara på grund av spritkonsumtion farlig för trafiksäkerheten». Andra åter hava synbarligen sökt bestämma gränsen med beaktande av den alkoholkoncentration, som gör alkoholpåverkan mycket sannolik. Endast en enligt sistnämnda synpunkt fixerad alkoholkoncentration kan anses utgöra presumtion om alkoholpåverkan. Den utredningsman, som utarbetade 1940 års förslag till ändring av lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, har beaktat sistnämnda synpunkt, dock utan att lämna den förstnämnda alldeles utan avseende. Enligt förslaget borde en gräns för alkoholkoncentrationen fixeras i lag och en alkoholkoncentration, som stiger till det bestämda promilletalet eller däröver, alltid betraktas som en presumtion om alkoholpåverkan samt därjämte en annan, lägre gräns utsättas, grundad därpå, att alkoholkoncentration, som stiger till denna gräns eller därutöver, är ägnad att enligt praktisk erfarenhet framkalla för trafiksäkerheten farliga funktionsstöringar.
    Enligt nämnda förslag skulle två brottstyper bildas. Den ena skulle grundas på alkoholpåverkan. Straffbar vore den, som vid framförande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker, att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet. Sådan alkoholpåverkan skulle enligt förslaget alltid anses föreligga, därest föraren har en blodalkoholkoncentration av 1.5 promille eller däröver. Den andra brottstypen skulle baseras allenast å alkoholkoncentrationen i blodet. Förutsättning för straffbarheten vore, att alkoholkoncentrationen är 1.0 och icke 1.5 ‰, från och med vilket promilletal alkoholkoncentrationen som sagt skulle utgöra presumtion om alkoholpåverkan. Det är att märka, att om en gång alkoholpåverkan konstaterats, kunde den omständigheten, att alkoholkoncentrationen icke stigit till 1.5 eller ens till 1.0 ‰, icke befria från straff.
    Enligt förslaget skulle strängare straff stadgas för det fall, att den, som fört motorfordon under angiven alkoholpåverkan eller haft en alkoholkoncentration i blodet, vilken stiger till det lägre föreslagna minimum eller däröver, eller som överskridit medgiven hastighet, därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller vi-

 

sat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Härigenom skulle en tredje brottstyp tillkomma, vilken jämte element, konstituerande straffrättslig culpa, skulle bildas av de till endera av de två förstnämnda brottstyperna hörande kännetecknen.
    Detta svenska lagförslag torde kunna betraktas såsom mycket lyckat. Det giver en regel för bestämmande av den straffrättsligt relevanta alkoholpåverkan, vilken i de länder, där en sådan saknats, efterlysts såsom erforderlig för åstadkommande av enhetlighet. Denna regel är uppenbarligen ändamålsenligare än den, som ingår i nu gällande svensk lagstiftning. Relevansen kan nämligen icke bestämmas därav, huru föraren förhållit sig till omständigheter, vilka icke hava någonting att göra med förande av motorfordon. Att föraren i andra angelägenheter visat sig fullt behärska sig själv och vara aktionsduglig, bevisar ingalunda, att han vore duglig att föra motorfordon, en verksamhet, där även den minsta nedsättning av organens reaktionsförmåga är ägnad att framkalla fara, utan måttstocken bör uppställas just med hänsyn till den för förande av motorfordon erforderliga kapaciteten. Definitionen överensstämmer med 24 § i den danska motorfordonslagen, vilken förbjuder den att föra motorfordon, som »paa Grund af Nydelse af Spiritus ikke er i Stand til at gøre det paa betryggende Maade».
    Även uppställandet av ett minimum på 1.5 ‰ såsom utgörande presumtion om alkoholpåverkan synes mig träffa det rätta. Av svenska rättskemiska laboratoriets redan åberopade statistik framgår, att den kliniska undersökningen vid en alkoholkoncentration på 1.41─1.60 ‰ i 74 fall på hundra givit positivt resultat. Av de negativa resultaten vid en alkoholkoncentration på 1.5 ‰ hava uppenbarligen flera berott därpå, att den undersökande läkaren vid fastställandet av alkoholpåverkan tillämpat en måttstock, som knappast kan rekommenderas ur trafiksäkerhetens synpunkt, än därav, att på grund av de undersöktas tolerans en betryggande stabilitet skulle förelegat. En i Sverige utarbetad statistik över under åren 1938─1939 för rattfylleri dömda och misstänkta motorfordonsförare visar, att då alkoholkoncentrationen stigit till nämnda minimum har åtal endast i få fall icke väckts. Vid en alkoholkoncentration på 1.51─2.00 ‰ har åtalet i 73 fall på hundra lett till fällande dom. Det är skäl att antaga, att i de fall, då åtal underlåtits eller anställt åtal för-

 

kastats, har orsaken mestadels varit den, att en måttstock anlagts, vilken kan betraktas som oriktig.
    Däremot kan det sättas i fråga, huruvida i lagen borde uppställas även en andra, lägre gräns, vid vilken alkoholkoncentrationen skulle konstituera brott utan att dock utgöra presumtion om alkoholpåverkan. Då det presumtion bildande minimum icke skulle utgöra hinder för fällande dom därest alkoholpåverkan kunnat konstateras trots lägre alkoholhalt, så kan uppställandet av den föreslagna nya brottstypen kanske betraktas såsom onödigt. Men det måste dock medgivas, att många vägande skäl kunna åberopas för dess införande. Det är nämligen att befara, att om den presumtion utgörande alkoholkoncentrationen bestämmes i lag, så kan detta göra praxis benägen att förneka alkoholpåverkan i fall, där enligt blodanalysen denna minimigräns icke uppnåtts. Även kunde motorfordonsförarna lätt komma till den uppfattningen, att en alkoholkonsumtion, som icke framkallar en så hög alkoholkoncentration, icke skulle medföra någon risk att komma i kontakt med strafflagen, i det mången gärna tror att hans egen tolerans går ända till presumtionsgränsen. Det torde därför vara nödvändigt att uppställa en andra och lägre gräns och därigenom inskärpa, att gränsen emellan det straffbara och det icke-straffbara icke utgöres av den presumtionsbildande promillesiffran. Frågan gäller blott, vilket promilletal skall uppställas såsom lägsta gräns. Svenska medicinalstyrelsen och professor OLOF KINBERG hava föreslagit 0.5 ‰, vilket är gränsen enligt norsk lag. Om man med uppställandet av en sådan gräns vill uppnå, att praktiskt taget alla fall av för trafiksäkerheten farlig alkoholkoncentration komma ovanom densamma, så torde förslaget kunna betraktas som ändamålsenligt. Men det är uppenbart, att allmänna opinionen i en sådan gränsdragning skulle se en onödigt långtgående inskränkning av den individuella friheten, varför den av folkpsykologiska skäl knappast kan rekommenderas. Visserligen måste det medgivas, att detta realpolitiska hinder, såsom Kinberg alldeles riktigt framhållit, icke är av absolut beskaffenhet, ty allmänna opinionen fasthåller icke ovillkorligen vid ett visst bestämt promilletal i detta avseende, utan anpassar sig efter förhållandenas krav allteftersom kännedomen om de skäl, som påkalla en strängare begränsning, blir allmän. Men så länge en sådan anpassning icke hunnit ske, bör lagstiftaren taga hänsyn till motståndet från den allmänna

 

opinionens sida, ty eljest kan lagstiftningsåtgärden förfela sitt ändamål. Gränsen synes därför icke böra ställas lägre än 1.00 ‰, vilken siffra föreslagits bl. a. av riksdagens justitieombudsman i Sverige och av Retslægeraadet i Danmark. Vid denna siffra torde man böra stanna, oaktat en relevant alkoholpåverkan icke är alldeles sällsynt vid lägre alkoholkoncentration och uppställandet av denna andra gräns för alkoholkoncentrationen medför, att praxis kan vara obenägen att erkänna alkoholpåverkan vid lägre promilletal.
    Det kan ifrågasättas huruvida skäl föreligga att såsom i det svenska lagförslaget uppställa en särskild brottstyp för det fall, att jämte straffbar alkoholpåverkan eller alkoholkoncentration grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom konstaterats. Då sistnämnda moment icke höra till de tidigare berörda brottens kännetecken och sålunda icke äro avsedda att värdesättas inom ramen för de för dessa brott stadgade straffskalorna, synes i anseende till nämnda, allmänt förekommande och för trafiksäkerheten farliga fall en särskild kriminalisering av behovet påkallad.
    I de nordiska länderna är straffet för rattfylleri i normala fall fängelse och dess maximibelopp avsevärt högt, medan böter kunna ådömas endast vid mildrande omständigheter. Enligt den svenska lagen kan i det fall, att föraren ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömas till straffarbete. I det tidigare berörda svenska lagförslaget, som i fråga om straffen intager samma ståndpunkt som gällande rätt, har gjorts undantag för sådan förseelse, som icke förutsätter för trafiksäkerheten farlig alkoholpåverkan, utan endast en viss alkoholkoncentration i blodet, vilken även i normala fall kan bestraffas med böter. Att normalstraffet för rattfylleri är fängelse beror uppenbarligen därpå, att lagstiftaren icke ansett bötesstraffet utgöra en tillräcklig reaktion. Straffet bleve sålunda i regeln ett kort frihetsstraff. I doktrinen har man ju allmänt intagit en negativ ståndpunkt till de kortvariga frihetsstraffen. Och i Sverige hava en del häradshövdingar i inbegärda utlåtanden om lagförslaget anfört, att fängelse som straff för rattfylleri håller på att få karaktären av ett slags gentlemannastraff, vilket är ägnat att beröva fängelsestraffet dess allmänpreventiva effekt, och i anledning härav uttalat allvarliga tvivelsmål beträffande dess användning. Till dessa tvivlare har

 

professor Kinberg anslutit sig i sin bok Alkohol och trafikfarlighet. Tvivelsmålen kunna icke frånkännas ett visst berättigande. Men orsaken till förekommande brister står icke att finna däri, att man icke skulle träffat det rätta vid utväljandet av reaktioner, vilka i värde motsvara den asocialitet gärningarna innebära, utan snarare däri att de straffrättsliga reaktionerna överhuvud taget lida av en stark begränsning. Ett bättre sakernas tillstånd kunde knappast fås till stånd därigenom, att bötesstraffet gjordes till den regelmässiga reaktionsformen. Följden bleve snarare en minskning av dess allmänpreventiva effekt. En förmögen person, för vilken det icke skulle betyda mycket att betala böter, låt vara att dagsbotens belopp bestämts med hänsyn tagen till hans inkomst och förmögenhet, skulle säkerligen i bötesstraffet se ett mindre ont än i det lidande, som är förbundet med ett om ock kort frihetsstraff. De obemedlade åter skulle få avsitta böterna och sålunda i varje fall bliva utsatta för de negativa verkningarna av ett kortvarigt frihetsstraff. Skäl synas sålunda icke föreligga att ersätta den nuvarande reaktionsformen med en annan. Ett undantag torde dock böra göras beträffande den brottstyp, som grundar sig enbart på alkoholkoncentrationen i blodet. För denna torde straffet kunna vara böter även i normala fall.
    Vid bekämpandet av rattfylleriet äro jämte straff säkerhetsåtgärder av synnerlig betydelse.
    För trafiksäkerhetens skull är det nödvändigt, att polisman berättigas att förbjuda och vid behov förhindra förare, som är påverkad av alkohol, att köra motorfordon. Giver gällande rätt honom icke en sådan befogenhet, böra nödiga bestämmelser härom införas.
    En effektivare reaktion än straff är förlust av körkort, en påföljd som har en betydande allmänpreventiv effekt. Verkan vore naturligtvis starkast ifall denna påföljd, såsom enligt gällande finsk lag är fallet, undantagslöst skulle ådömas för alltid. Det kan emellertid ifrågasättas, om detta icke är för strängt. Däremot torde förlust av körkort för alltid kunna rekommenderas såsom påföljd för upprepat rattfylleri; likaså för rattfylleri, som är förbundet med vissa i lag uttryckligen angivna kvalificerande moment. Det torde vara skäl att i lagen för förlust av körkort på viss tid utsätta såväl en maximigräns som en minimigräns. Såsom förutsättning för indragning av körkort bör upp-

 

ställas laga kraft ägande, fällande dom för rattfylleri. Dock torde polismyndighet böra berättigas att även därförinnan indraga körkort, ifall det är uppenbart, att föraren på grund av alkoholbruk är olämplig att föra motorfordon.
    Av mycket effektiv preventiv verkan vore en bestämmelse, enligt vilken sökande för erhållande av körkort borde utreda, att han är nykter eller åtminstone i bruket av rusdrycker iakttager sådan måttlighet, som är förenlig med förande av motorfordon. För beviljande av nytt körkort åt person, som blivit straffad för rattfylleri, borde ännu större garantier fordras än första gången. Prof. Kinberg har föreslagit, att vid den läkarundersökning, som utgör förutsättning för erhållande av körkort, borde undersökas, förutom sökandens syn, hörsel och hälsotillstånd, även vissa psykofysiska omständigheter, vilka äro av betydelse vid förande av motorfordon. En sådan undersökning kunde avslöja skador och defekter, vilka göra vederbörande i hög grad intolerant för alkoholhaltiga drycker. Såvitt en omständighet, som framkallar intolerans, kunnat konstateras, borde större fordringar ställas på sökanden beträffande ett nyktert levnadssätt än eljest. Sådana undersökningar borde utföras endast av för ändamålet specialiserade läkare.
    Förverkande av motorfordonet torde icke kunna rekommenderas såsom påföljd för rattfylleri, emedan en så drakonisk åtgärd torde sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

 

    Min framställning resulterar i följande teser:

 

    1. Ur principiell synpunkt torde ingenting kunna invändas mot en sådan reglering, att förare av motorfordon vid äventyr av straff förpliktades att helt och hållet avhålla sig från alkoholhaltiga drycker under tiden för körning och under så lång tid därförinnan, som är erforderlig för att alkoholens inverkan skall försvinna. En sådan reglering kunde icke betecknas såsom en klasslagstiftning, ty den skulle icke avse någon viss samhällsklass, utan oberoende av samhällsklass alla de personer, vilka framföra motorfordon, d. v. s. utöva en verksamhet, som är ägnad att framkalla fara för den allmänna och enskilda säkerheten. Det kan emellertid på vägande skäl betvivlas, huruvida en så långtgående reglering vore kriminalpolitiskt sett ändamålsenlig.
    2. På det de subjektiva moment, vilka motverka uppnåendet av en enhetlig rättspraxis, måtte kunna i så stor utsträckning som möjligt elimineras, borde straffbarheten grundas å en av dessa moment oberoende objektiv omständighet. En sådan lämplig grund vore uppenbart alkoholkoncentrationen i blodet, konstaterad med tillhjälp av WIDMARKS metod.

 

Såvitt tagande av blodprov icke är tillåtet utan förarens samtycke, borde det genom lagstadgande göras tillåtet.
    3. Resultatet av en blodanalys är dock icke ensamt tillfyllest såsom grund för straffbarheten, ty det kommer utan tvivel alltid att finnas fall, där blodprov icke kan tagas eller där blodanalysens resultat avnågon orsak visar sig otillförlitligt. Vid sådant förhållande måste straffet fortfarande förknippas även med alkoholens inverkan. Den straffrättsligt relevanta graden av denna inverkan bör fastställas med beaktande av förarens förmåga att på ett betryggande sätt föra sitt fordon. Utvisar blodanalysen ej en tillräcklig alkoholkoncentration, men har dock en alkoholpåverkan, som gör föraren olämplig att framföra fordonet, kunnat konstateras, kan förstnämnda omständighet icke verka befriandefrån straff.
    4. Lagtekniskt sett torde det riktigaste förfarandet vara det, att straffbarheten grundas å ovannämnda alkoholpåverkan, men att i lagrummet tillika stadgas, att föraren skall anses hava stått under sådan påverkan, därest alkoholkoncentrationen i hans blod överstiger ett visst promilletal.
    5. Förefintliga statistiker över relationen emellan alkoholkoncentrationen i blodet och alkoholpåverkan synas stöda kravet, att minimigränsen för den presumtion utgörande alkoholkoncentrationen bör fastställas till 1.5 promille.
    6. Det är mycket tvivelaktigt, huruvida jämte förenämnda å alkoholpåverkan baserade brottstyp en annan brottstyp med lindrigare straffskala borde konstitueras för sådana fall, där alkoholkoncentrationen skulle understiga ovannämnda promilletal. Om en sådan brottstyp dock ansåges av behovet påkallad, borde såsom minimigräns för alkoholkoncentrationen uppställas 1.0 och icke 0.5 promille.
    7. För de fall, där förare av motorfordon, hos vilken alkoholkoncentrationen i blodet konstaterats hava överstigit det lagbestämda minimum, eller som stått under i lagen förutsatt påverkan av alkohol, ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människorsliv eller egendom, borde en strängare straffskala införas.
    8. Förutom för det under punkt 6) nämnda fallet borde frihetsstraff stadgas som den normala påföljden för de ifrågavarande brotten.
    9. Såsom i vissa länder redan är fallet borde polisman berättigas att förbjuda framförande av motorfordon, vars förare är till den grad påverkad av alkohol, att han icke förmår föra det på ett betryggande sätt.
    10. Såsom en villkorlig påföljd av de ifrågavarande brotten borde jämväl stadgas förlust av körkortet. Nytt körkort borde få utfärdas först efter viss tid och endast under förutsättning av vissa garantier, vilka låta en upprepning av brottet framstå såsom osannolik. Förklarande av fordonet eller dess värde förbrutet till staten torde icke kunna förordas såsom påföljd för dessa brott.