UTGÖR KÖPARENS INSOLVENS ANTECIPERAD MORA?

 

AV

 

ADVOKATEN GUNNAR BOMGREN.

 

I sin kommentar till köplagen gör ALMÉN sig som bekant tilltolk för den åsikten, att köparens insolvens är en form av anteciperad mora ¹ och att den som sådan medför omedelbar hävningsrätt enligt 28 §.² Såväl på grund av att Alméns arbete blandde praktiskt verksamma juristerna fått rykte om sig att återspegla den faktiskt tillämpade rätten som därför att samma mening förfäktats även av senare svenska författare,³ får denna Alménska tolkning av köplagen 28 § säkerligen anses som den för närvarande härskande. Helt oemotsagd har dock denna lära icke fått förbliva. En sådan auktoritet som G. CARLSON har sålunda ställtsig skeptisk.⁴ Vad denne särskilt fäst sig vid är, att ifrågavarande teori leder till vissa konsekvenser, som endast med svårighet låta sig förena med en förnuftig tolkning av reglerna i 39 § om säljarens stoppningsrätt. Då problemet har ett icke obetydligt praktiskt intresse, kan det vara lämpligt att här taga fram det till diskussion.
    Begreppet anteciperad mora har, ehuru styvmoderligt behandlat i doktrinen och därför rätt oklart till sin innebörd, visat sig praktiskt mycket användbart. De företeelser man med hjälp av detta begrepp velat klarlägga och systematisera voro för övrigt, som Almén framhållit, föremål för särskilt beaktande under ar-

 

¹ § 28 not 25, där insolvensen anses som ett specialfall av anteciperad mora, och § 39 not 2 a, där den förklaras utgöra en typisk form för sådan mora.

² § 28 vid not 24─33 och § 39 not 171.

³ Ex. HILLGÅRD, Bidrag till läran om säljarens stoppningsrätt s. 184 ff och med avvikande principiell motivering B. HASSELBOT, Något ang. köplagens bestämmelser i §§ 38─54 s. 7 not 2.

⁴ G. CARLSON, Några ord om en föreslagen ändring i 39 och 40 §§ köplagen, SvJT 1924 s. 65 ff, särskilt s. 67 ff.─427004. 

 

Svensk Juristtidning 1942.

betet på köplagen, vilket bl. a. framgår av lydelsen av 28 och 39 §§.¹ För den följande undersökningen torde det icke vara erforderligt att giva en närmare bestämning av begreppets innehåll. Man kan därför nöja sig med Alméns definition på den anteciperade moran som ett fall, då det föreligger objektiv visshet eller till visshet gränsande sannolikhet för att en prestation icke kommer att ske i rätt tid, även om denna bestämning endast anses som approximativt riktig.² Problemet kommer med andra ord att begränsas till frågan, om köparens före likviddagen inträffade insolvens enligt köplagen medför omedelbar hävningsrätt för säljaren enligt 28 § eller om detta förhållande skall bedömas uteslutande med hänsyn till stoppningsreglerna i 39 §.
    För att problemet skall framstå i sin renhet synes det erforderligt att i visst avseende närmare bestämma vad som i föreliggande fall bör förstås med att köparen är insolvent. Som sådan insolvens betraktas i det följande det rent faktiska förhållandet, att köparen råkar på obestånd och att detta obestånd är av den beskaffenhet, att säljaren, om förhållandet är förhanden vid den tidpunkt, då köparen har att fullgöra sin prestation, äger häva avtalet. Obeståndet skall alltså dels utgöra ett hinder för köparen att erlägga köpeskillingen och dels vara av den art och varaktighet, att köparens mora överskrider gränsen för tillåtet dröjsmål enligt 28 §.³ Vad detta närmare innebär behöver icke här utvecklas. Det är för denna undersökning tillräckligt att från detta objektiva insolvensbegrepp få utsöndrat det subjektivt färgade förhållandet, att ett meddelande från köparen, att han befinner sig på obestånd, i regel innehåller en relevant viljeförklaring om att han finner sig icke kunna rättidigt fullgöra sin förpliktelse. Alldeles oavsett om innehållet i detta meddelande, d. v. s. köparens påstående att han är insolvent, är riktigt eller oriktigt, måste säljaren här ha rätt att taga denna förklaring för god. Det förefaller, som om nödvändigheten av att göra denna distinktion ickestått fullt klar för Almén⁴ och att detta ytterst är anledningen till att han icke ansett sin tolkning av 28 § komma i strid med avfattningen av 39 §.

 

¹ ALMÉN § 28 not 35. Jfr 1903 års motiv s. 90.

² ALMÉN § 21 vid not 6. Jfr HILLGÅRD a. a. s. 185 och J. LASSEN, Til Lærenom Kjøb, TfR 1916 s. 13.

³ Det senare momentet─ varaktigheten─har betydelse endast för civilköpen.

⁴ Märk uttalandet § 39 not 171.

    Någon tvekan kan knappast råda om att Almén utgick från att något motsatsförhållande icke behöver uppkomma mellan 39 § och 28 §, den senare tolkad på sätt han föreslår.¹ Utgår man från den principiella ståndpunkt, som han lagt till grund för sin framställning, nämligen att stoppningsrätten enligt 39 § endast är enav de rättsföljder, som äro knutna till den anteciperade moran, framstår även denna tolkning som rätt naturlig.² Anser man åter, att 39 § har ett annat och från 28 § delvis självständigt syfte, förefaller genast den Alménska åsikten mindre självklar.
    Enighet torde råda om att 39 §:s ändamål är att på grund avde risker, som säljaren utsätter sig för vid ett visst slags köp, kreditköpen, giva denne särskilda skyddsmedel. Detta skydd utgöres som bekant dels av en rätt för säljaren att innehålla godset och dels av en rätt för honom att hindra dess utgivande, om det redan avsänts. Dessa säljarens rättigheter äro emellertid tidsbegränsade. Deras praktiska syfte är att framtvinga säkerhet för att köpeskillingen kommer att rättidigt erläggas. Institutets innebörd skulle kunna sägas vara att säljaren, då det visar sig att den förutsättning, under vilken han givit köparen kredit, icke längre föreligger, beredes möjlighet att förvandla köpet till ett kontantköp eller rättare till ett köp, som praktiskt sett för honom erbjuder samma säkerhet som ett kontantköp. Stoppningsrätten får med andra ord praktisk betydelse för säljaren endast i den mån han vill kräva köpets fullgörande. Vill han häva köpet, utgör däremot 39 § närmast ett hinder för honom att snabbt avveckla affären, då enligt detta lagrum vissa särskilda förutsättningar, okända för 28 §, måste föreligga för att hävning skall kunna ske. Osannolikt är icke, att det just är detta förhållande, som föranlett Almén att uppställa teorin om köparens insolvens som en form avanteciperad mora.
    Redan det nu sagda tyder på att stoppningsrätten svårligen kan anses vara ett typiskt utflöde av den allmänna regeln om anteciperad mora, även om ett intimt samband mellan dessa företeelser kan konstateras. Att denna uppfattning har starka skäl för sig framstår i än klarare dager vid en närmare analys av å ena sidan hävningsrätten vid egentlig mora solvendi enligt 28 § och å den andra stoppningsrätten.

 

¹ Särskilt § 39 vid not 166─167.

² § 39 vid not 2 a─5. Jfr LASSEN-USSING, Haandbog i Obligationsretten, Speciel Del I s. 190.

    Mora solvendi innebär väl i princip, att jämvikten mellan kontrahenternas rättsliga förpliktelser blivit rubbad på grund av─ för att använda USSINGS uttryck ─ »Misligholdelse» från köparens sida.¹ Saken kan även uttryckas så, att de förutsättningar, under vilka avtalet ingåtts, visat sig icke längre föreligga. På grund härav beredes säljaren möjlighet att utan att själv göra sig skyldig till kontraktsbrott häva avtalet och därmed återupprätta reciprociteten. Det står honom emellertid fritt att, om han önskar, kräva avtalets fullgörande. Enligt modern uppfattning ² har han, vare sig han häver eller kräver fullgörande, dessutom rätt tillskadestånd men endast om kontraktsbrottet kan tillräknas köparen. Ur nu föreliggande synpunkt är det emellertid hävningsrätten, som är av intresse.
    Att hävningsrätten icke tjänar något säkerhetssyfte framstår klart, om man håller i minnet, att det befunnits nödvändigt att i lagen intaga särskilda bestämmelser om retineringsrätt (14─16 §§). Den risk säljaren löper genom att vid kontantköp fullgöra sin leverans, d. v. s. låta varan komma ur sin besittning, kan han enligt dessa regler eliminera genom att å leveransdagen hindra dess utgivande eller avsändande, d. v. s. genom att, ehuru prestationen enligt avtalet är förfallen, uppskjuta denna i avvaktan på motprestation. Därmed befrias han dock icke alltid från sin prestationsskyldighet. Är det fråga om ett civilköp, inträder rätt till befrielse, d. v. s. till hävning, först om motprestationen uteblir så länge, att dröjsmålet icke längre kan anses som ringa. Icke varje, hur obetydlig rubbning som helst i jämviktsläget mellan parternas rättsliga förpliktelser medför därför hävningsrätt. Rubbningen skall vara sådan, att den motiverar en definitiv upplösning av avtalet.
    Denna fordran på morans beskaffenhet upphäves icke därför att det är fråga om anteciperad mora. Denna innebär endast, att säljaren tidigare än eljest får möjlighet att taga under övervägande, om han skall häva avtalet eller kräva dess fullgörande.

 

¹ Dansk Obligationsret s. 60 ff.

² Ex. A. KÔERSNER, Valutafrågor i rättslig belysning, SvJT 1926 s. 26, jfr särskilt s. 30 o. ff. Annorlunda enligt ordalagen i köplagen 30 §. Detta förhållande, att köplagen ger säljaren skadestånd endast för den händelse han häver avtalet, vore förtjänt av en närmare utredning. Det har bl. a. föranlett betydande osäkerhet om hur man bör bedöma det fall, att köparen väl kan erlägga köpeskillingen men icke mottaga godset. Särskilt under nu pågående krig har denna fråga blivit aktuell.

Detta påstående innebär naturligtvis icke ett förnekande av att det på förhand kan stå fullt klart, icke blott att köparen kommeratt vara i mora, då köpeskillingen skall erläggas, utan även attdenna mora kommer att medföra hävningsrätt.¹
    I motsats till vad som gäller om hävningsrätten och i viss mån om retineringsrätten² förutsättes icke för stoppningsrättens utövande, att köparen kommer i mora. I princip föreligger nämligen rätt för säljaren att stoppa leveransen redan innan dröjsmål inträtt å köparens sida. Men icke nog härmed. En närmare granskning av 39 § visar, att detta lagrum, vilken tolkning och ställning man än vill giva det, icke upptager alla tänkbara fallav mora solvendi, ja icke ens de vanligaste och mest typiska, såsom att köparen av en eller annan anledning vägrar betala, ehuru han är solvent. Härmed synes också fastslaget, att 39 § har en iförhållande till 28 § ─ åtminstone delvis ─ självständig betydelse.
    Även i ett annat avseende framträder stoppningsrättens självständiga ställning. Det är nämligen tack vare denna, som man kan på ett fullt tillfredsställande sätt undgå de stötande resultat man annars skulle komma till på grund av bestämmelsen i 28 §2 stycket. Då vid kreditköpen något utrymme icke finnes för retineringsrätten enligt 14─16 §§ ─ kreditköpet innebär just att säljaren avstått från denna ─ skulle om bestämmelsen i 39 § saknades, den lojale säljaren, som på överenskommen tid låter köparen komma i besittning av godset, utsättas för risken att gåmiste icke endast om den beräknade handelsvinsten utan även om godset. Visserligen ger även teorin om köparens insolvens som en art av anteciperad mora i detta fall säljaren ett visst skydd, i det den förklarar honom kunna på grund av insolvensengenast häva köpet. Detta är emellertid också det enda alternativ, som praktiskt sett står honom till buds. Den andra utvägen han enligt 28 § har, nämligen att kräva köpets fullgörande, leder nödvändigtvis till det resultat han just vill undvika, d. v. s. att köparen får godset i sin besittning. Enligt 39 § kan han åter upp-

 

¹ För affärsmännen torde hävningsrätten icke framstå som någon säkerhetsåtgärd. Snarare som ett medel att rädda vad som räddas kan eller en möjlighet till spekulation i stigande priser.

² Nämligen i sådana fall som då köparen vid handelsköp icke på avtalad tid eller omedelbart efter anfordran enligt 12 § erlägger betalning. Teoretiskt vore det kanske riktigare att här säga, att samma faktum ─ underlåtenheten att betala rättidigt ─ dels utlöser retineringsrätten och dels utgör hävningsgrund.

ställa ett särskilt villkor för att gå med på att avtalet får fullgöras nämligen att säkerhet ställes, ett villkor som skapar ett lika starkt skydd för honom som retineringsrätten vid kontantköp. Detär med andra ord ett tredje alternativ, som här erbjudes säljaren. Det må vara sant, att detta blir av praktisk betydelse endast under förutsättning, att köparen kan skaffa begärd säkerhet, vilket väl i sin tur oftast blir beroende på om denne och hans blivande borgensmän utgå från att priserna skola stiga. Märkas må dock, att det avgörande är, om köparen tror på en prisstegring, men icke om en sådan verkligen inträffar. Är prisstegringen måttlig eller är det fråga om utpräglat speciesköp eller om lätt förstör bara varor, kan det f. ö. vara fördelaktigare för säljaren att, om han kan få säkerhet, vid bliva köpet i stället för att taga de kostnader och risker, som följa med att han efter ett hävande måste sälja godset på annat håll.
    Ytterligare en skillnad mellan 39 § och den vid anteciperad mora förekommande hävningsrätten må framhållas. Enligt 28 § måste säljaren, om han icke vill avvakta förfallodagen för köparens prestation och taga den risk som följer därmed, på en gång definitivt besluta sig för, om han skall häva eller kräva köpets fullgörande. Förstnämnda lagrum giver åter säljaren rätt ¹ att uppskjuta sitt val mellan hävning och krav på uppfyllelse till en senare tidpunkt, nämligen till dess det blivit klart att säkerhet trots anmaning icke kommer att ställas. Hur länge han på detta sätt kan hålla saken svävande är icke fullt klart. Någon viss tid för framställande av anmaning är nämligen icke föreskriven. Sannolikt kan dock säljaren skjuta upp denna åtgärd ända tilldess köparens prestation förfaller.²
    Den nu verkställda analysen av 28 och 39 §§ bestyrker riktigheten av den redan inledningsvis förfäktade åsikten, att de ha olika syften. Därmed är dock icke fastslaget, att 39 § är ett hinder för att betrakta köparens obestånd som sådan anteciperad mora, som medför omedelbar hävningsrätt.
    Spörsmålet kompliceras nämligen av att 39 §, som redan framhållits, ger säljaren rätt att under vissa omständigheter häva köpet. Denna hävningsrätt är dock efter allt att döma av annan natur än den vanliga hävningsrätten enligt 28 §. Denna senare

 

¹ Att hävning icke kan ske förrän efter en viss tidpunkt, som kan infalla senare än insolvensen, kommer att beröras i annat sammanhang.

² Köparen kommer därefter att befinna sig i uppenbar mora. Säljaren måste då iakttaga bestämmelserna i 31 och 32 §§.

motiveras av att säljaren, om jämvikten i avtalsförhållandet mer avsevärt rubbas, bör ha möjlighet att upplösa rättsförhållandet. Nu ifrågavarande hävningsrätt synes åter vara ett uttryck för den allmänna princip, som även i andra hänseenden satt sin prägel på lagen, att parterna skola ha möjlighet att avveckla ett oklart rättstillstånd. Denna skillnad framträder särskilt tydligt, om man närmare utreder vad säljarens begäran om säkerhet ─ vilken ju är ett villkor för hävningsrättens utövande ─ innebär.
    En sådan begäran kan icke betraktas som en förklaring från säljaren, att han häver köpet, i förening med ett anbud från honom om nytt avtal, förutsatt att säkerhet ställes. Enligt avtalslagen förfaller ett icke tidsbestämt anbud, om svar icke avgives inom tiden för den legala acceptfristen. Under sådana förhållanden vore det meningslöst att som lagen fordrar senare kräva en särskild förklaring från säljaren, att han vill häva köpet. Utgår man åter från att avtalsförhållandet fortfarande existerar menatt säljaren äger modifiera de ursprungliga villkoren, är det nödvändigt att ålägga honom en skyldighet att om köparen ej går med på de begärda tilläggen meddela denne, att han anser hela avtalet upphävt. Nu åsyftade bestämmelse i 39 § är på grund härav ett starkt stöd för meningen att köparens insolvens icke ären omständighet, som i och för sig medför att säljaren äger häva avtalet.
    De tvivel man sålunda redan på principiella grunder kan hysa om riktigheten av den Alménska uppfattningen, att 39 § icke står hindrande i vägen för att anse köparens insolvens som ett fallav mora solvendi, förstärkas då man finner, att 39 § uppställt särskilda, för 28 § okända villkor för utövande av säljarens hävningsrätt.
    Den ena av dessa förutsättningar är som bekant, att säljaren uttryckligen framställt begäran om att få säkerhet. Almén har själv understrukit,¹ att det icke är obeståndet som sådant utan köparens underlåtenhet att ställa säkerhet, som giver säljaren hävningsrätt. Praxis har godkänt och även dragit konsekvenserna av denna uppfattning. Sålunda har man ansett, att en säljare, som utan att först begära och avvakta säkerhet underlåter att leverera, själv gör sig skyldig till kontraktsbrott.² Sett urköparens synpunkt innebär det sagda, att 39 § giver denne rätt

 

¹ § 39 vid not 172.

² NJA 1920 s. 45.

att komma ifrån den normala påföljden av sin insolvens genom att ställa säkerhet. Alméns uppfattning om köparens insolvens som en form av anteciperad mora kan i sin renodlade form svårligen förenas med denna rätt för köparen. Kan säljaren häva enligt 28 §, så fort han får kännedom om köparens insolvens, berövas ju denne möjlighet att ställa säkerhet.
    Detta synes även ha stått klart för HILLGÅRD.¹ Denne försöker eliminera motsatsförhållandet genom att förklara, att köparen av lagen tillerkänts en rätt att annullera verkningarna av säljarens hävande genom att ställa säkerhet. Utvecklar man närmare Hillgårds resonemang, skulle väl detta innebära, att säljaren primärt häver köpet enligt 28 § men samtidigt giver köparen en möjlighet att återuppväcka avtalet till liv. Begagnar sig köparen ickehärav, har säljaren att förklara, att köpet nu är definitivt hävt. Denna förklaring tager emellertid till synes icke tillbörlig hänsyn till det förut nämnda förhållandet, att säljaren enligt 39 § men icke enligt 28 § kan utan risk uppskjuta sitt definitiva ställningstagande till en tidpunkt, som infaller långt efter det köparen kommit på obestånd.
    Det andra villkoret för att hävningsrätt enligt 39 § skall föreligga är, att tiden för avlämnandet är inne. Säljaren kan alltså icke, som vid typisk anteciperad mora, häva köpet, innan hans egenprestationsskyldighet blir aktuell. Den Alménska teorin leder härtill det egendomliga resultatet, att samma rättsfaktum ─ köparens obestånd ─ i ett fall medför omedelbar hävningsrätt men i ett annat, att hävningsrätten inträder först senare. Allt hänger här på det val säljaren gör. Man kan icke komma ifrån att det,med den utformning lagen fått, är ett verkligt dilemma, som säljaren sålunda ställes inför: antingen kan han omedelbart häva men mister då möjligheten att begära säkerhet, eller också kan han begära säkerhet men måste då avstå från sin ursprungligarätt att omedelbart upplösa avtalet.²
    Nu framhållna motsatser mellan 28 §, tolkad på sätt Almén föreslår, och 39 § försvinna till synes, om man utgår från attdet senare lagrummet endast är subsidiärt i förhållande till det förra. Detta skulle innebära, att säljaren först toge ställning till frågan, om han på grund av köparens obestånd bör häva avtalet

 

¹ a. a. s. 185.

² Uttalandet § 39 not 171 tyder på att Almén själv känt sig här stå inför en svåröverkomlig motsats.

eller kräva dess fullgörande, samt om han beslöte sig för det senare alternativet, därefter ägde begagna sig av de möjligheter 39 § ger honom att stoppa leveransen, begära säkerhet och, om sådan ej ställes, häva avtalet. Säljaren skulle alltså, trots att han en gång beslutat sig för att fullgöra avtalet, få en ny chans att häva avtalet.
    Denna tolkning är kanske formellt sett icke utesluten. Den låter sig dock icke förena med stoppningsrättens egentliga syfte och morapåföljdernas allmänna innebörd. Kommer köparen i mora, är det säljarens sak att avgöra, om han vill häva eller kräva fullgörande, men har han en gång gjort sitt val, äger köparen räkna med att detta är definitivt. I konsekvens härmed anses för övrigt, att köparen vid vissa former av anteciperad mora enligt grunderna för 31 § äger att redan innan hans prestation enligt avtalet förfaller framtvinga en definitiv förklaring från säljaren, att denne icke kräver naturaluppfyllelse.¹ Ifrågasättas kan, om icke köparens obestånd, därest det anses som anteciperad mora, bör betraktas som en sådan form av mora, som medför en dylik rätt för köparen. Det skäl som motiverar att säljaren vid en bestämd förklaring från köparen, att han icke kommer att betala, måste bestämma sig för, om han skall kräva fullgörelse eller icke, nämligen att han i fråga om sitt skadeståndskrav icke skall ha möjlighet att spekulera i prisstegring, talar för att en dylik skyldighet bör anses föreligga även om köparen gör en förfrågan Sillsäljaren, om denne trots köparens obestånd vill leverera.² Är detta riktigt, skulle alltså säljaren, om han icke svarade på en sådan förfrågan, förlora rätten att kräva naturaluppfyllelse. Förklarar åter säljaren sig kräva köpets fullgörande, kan han icke senare begära säkerhet, såvida icke köparen ånyo kommer i mora, varför även i detta fall avgörandet blir definitivt. En möjlighet har säljaren emellertid att komma ifrån ett definitivt ställningstagande till köparens förfrågan, nämligen att begagna sig av stoppningsinstitutet. Men därmed är också sagt att 39 §:s verkan är att suspendera säljarens beslut. Stoppningsrätten kan på grund härav icke anses till tiden subsidiär i förhållande till hävningsrätten.
    I betraktande av de svårigheter, som sålunda möta, att förena den Alménska teorin med lydelsen och innebörden av 28 och

 

¹ ALMÉN § 31 vid not 8─13. LASSEN-USSING a. a. s. 188.

² En sådan förfrågan torde innebära, att köparen ger till känna, att han kanske icke kommer att betala.

39 §§, kan man fråga sig, om lagstiftaren över huvud taget tänkt sig den möjligheten, att köparens insolvens skall kunna medföra hävningsrätt i andra fall än då obeståndet föreligger vid den tidpunkt, då köpeskillingen skall erläggas. Det kan a priori icke anses uteslutet, att lagstiftaren ansett, att säljaren erhåller tillräckligt skydd vid kontantköpen genom den honom givna retineringsrätten och vid kreditköpen genom stoppningsrätten. Tankegången skulle då vara, att när säljaren tillerkännes dessa båda skyddsmedel, kan han icke dessutom begära att få i förväg häva köpet. Härigenom skulle han tvärtom få en möjlighet att påköparens bekostnad spekulera i prisstegring och beröva köparen dennes vinstchanser. Stiga priserna, kan köparen nämligen antagas vara i stånd att ställa säkerhet för köpeskillingen. I motiven till den svenska köplagen finnas också ett par uttalanden, som gå i denna riktning. Det heter där:

 

    »Säljarens intresse skulle emellertid ej kunna anses vara tillräckligt tillgodosett, om han vore hänvisad allenast till att innehålla godset till köpeskillingens förfallodag och först då kunde begagna sig av den rättatt häva köpet, som enligt 28 § vid betalnings uteblivande tillkommer honom.─ ─ ─ Säljaren bör alltså vara berättigad att genast erhålla besked, huruvida boet är villigt att ikläda sig betalningsskyldighet. Men även om boet åtager sig nämnda skyldighet kan säljarens rätt äventyras, ty enligt vad erfarenheten utvisar kan det inträffa, att boets tillgångar ej förslå till täckande av dess egna förbindelser. ─ ─ ─ På dessa grunder har kommittén ansett befogenhet böra inrymmas säljaren att, då tiden för godsets avlämnande är kommen, avfordra boet betryggande säkerhet för betalningens erläggande i överensstämmelse med köpeavtalet och alt om sådan säkerhet ej ställes häva köpet. Även för det fall att köparen råkar på obestånd utan att konkurs inträffat, lärer ett avvägande av båda kontrahenternas intressen föranleda å ena sidan att säljarens befogenhet icke inskränkes till rätten att i avbidan på förfallodagen hålla godset inne och å andra sidan att tillfälle beredes köparen att genom ställande av säkerhet avböja hävandet av ett kanske för honom förmånligt köpeavtal.»¹

 

    Med hänsyn såväl till omsättningens krav som billigheten måste denna ståndpunkt anses riktig. Vad som genom köparens obestånd rubbas i jämviktsläget mellan kontrahenterna är icke själva rättsläget utan det faktiska förhållandet, att värdet av säljarens fordran minskas.² Genom att vid avtalets ingående giva kö-

 

¹ Motiven s. 100 f.

² Jfr G. CARLSON a. a. s. 69, som framhåller att ett kontraktsbrott är en förutsättning för att köparen skall anses vara i mora men att obeståndet icke i och för sig utgör ett kontraktsbrott, även om det ofta kommer att leda till ett sådant.

paren kredit, har säljaren en gång för alla tagit risken av att göra en förlust. Då lagen icke kan gynna säljaren på köparens bekostnad, kan den icke heller giva den förre rätt att, sedan avtalet väl är slutet, återtaga den förmån, som sålunda en gång givits den senare. Däremot kan lagstiftaren se till att säljaren, om han giver köparen kredit, icke kommer i sämre läge än han skulle ha gjort, om han från början fordrat kontantbetalning. Detta bleve emellertid fallet, om 39 § icke funnes. Säljaren skulle då gå miste icke blott om sin handelsvinst utan även om godset. Stoppningsreglerna bli därmed ett komplement icke till 28 § men till 14 §.¹

 

¹ Jfr motiven s. 98.