J. HARTVIG JACOBSEN. Ophavsretten. Forfatter- og Kunstnerretten. National Ret. København 1941. Gyldendal. 362 s.Kr. 12.00.

 

ULF VON KONOW. Författares och tonsättares rätt enligt gällandelagstiftning. Sthm 1941. Natur och kultur. 184 s. Kr. 4.50.

 

    Två nordiska advokater, som specialiserat sig på auktorrättsliga frågor, højesteretssagfører HARTVIG JACOBSEN i Köpenhamn och advokaten ULF VON KONOW i Stockholm, ha vid sidan av sin praktiska verksamhet funnit tillfälle till vidsträckta studier på författar- och konstnärrättens område. De senaste resultaten härav föreligga i de båda arbeten, vilkas titlar läsas här ovan.
    Jacobsens verk utgör en systematisk framställning av hela auktorrätten i dess danska gestalt. Det innehåller bidrag till den ständigt återkommande diskussionen om auktorrättens juridiska karaktär och andra teoretiska tvistefrågor. Därjämte behandlas en mångfald större och mindre problem rörande tolkning av gällande dansk rätt.
    I den centrala frågan om auktorrättens juridiska karaktär ha de danska juristerna under senare år rönt starkt inflytande av professor VINDING KRUSES teori om auktorrätten såsom en »aandelig» äganderätt (Ejendomsretten s. 431 ff. och Tidsskrift for Rettsvidenskap 1934 s. 211 ff.). Denna teori kritiserar Jacobsen under framhållande av de olikheter, som föreligga mellan å ena sidan äganderätten — även enligt Vinding Kruses nyskapande begreppsbestämning — och å andra sidan auktorrätten. Jacobsen påpekar därvid (s. 327 ff.), att varje rätt att förfoga över ett immateriellt verk måste väsentligen skilja sig från rätten att råda över ett kroppsligt föremål samt att auktorrätten icke kan överlåtas i sin helhet, i det att rättens ideella del (»le droit moral») i princip är oförytterlig. Vidare framhåller han bl. a., att upphovsmannens borgenärer ej kunna få exekution i själva auktorrätten och att successionen i denna rätt efter upphovsmannens död icke följer de vanliga reglerna. I annat sammanhang (s. 150 ff.) kritiserar Jacobsen ett av Vinding Kruse framlagt förslag till ny lagstiftning, som jämväl bygger på hans äganderättsteori.
    I den mån det nu behandlade spörsmålet rör gällande rätt, kan det naturligtvis — såsom också Jacobsen gör klart — endast bli fråga om vilken konstruktion som ur systematisk synpunkt är den mest ändamålsenliga. Vid ett bedömande härav synas de betydelsefulla olikheter, som Ja-

cobsen angivit, böra tillmätas större vikt än de mera allmänna fördelar av gemensamma perspektiv på rättslivet, som Vinding Kruse otvivelaktigt vunnit med användande av sin teori. De lege ferenda skulle ett accepterande av äganderättskonstruktionen även medföra praktiska verkningar på grund av den ändring i rättens innehåll, som en ny formulering av lagen skulle medföra. Äganderätten anses ju innefatta alla slags befogenheter, som icke särskilt undantagits. Då det gäller kroppsliga föremål, har en urgammal erfarenhet givit vid handen, vad detta i själva verket innebär, men om lagstiftningen skulle förläna upphovsmannen till ett immateriellt verk en generell rätt att med andras uteslutande förfoga över verket och utnyttja detsamma i alla hänseenden, som icke uttryckligen undantagits, skulle det bli svårt att avgöra, var gränserna för denna rätt sträckte sig.
    Den sist angivna svårigheten skulle även uppkomma, om lagen gestaltades enligt ett förslag, som Jacobsen själv framlagt. Han har nämligen låtit sin kritiska granskning av den gällande rätten utmynna i ett »Udkast til Lov om Ophavsret til Aandsværker», och enligt detta lagutkast skall upphovsmannen tillerkännas »udelukkende Ret til at raade over Værket til Hævdelse af sine personlige og kunstneriske Interesser og tilal økonomisk Udnyttelse af Værket», i den mån ej särskilda inskränkningar stadgats. Med denna generella formulering — liksom med Vinding Kruses äganderättskonstruktion — tillförsäkras upphovsmannen rätten att utnyttja sitt verk även på sådana sätt, som tidigare icke använts men som uppstå till följd av teknikens eller samhällslivets utveckling, exempelvis television av dramatiska verk och uthyrning av böcker. Den svenska lagstiftningen lämnar upphovsmannen ett mycket bristfälligt skydd mot nya former för exploatering av hans verk. Där uppräknas nämligen blott vissa särskilda befogenheter, som tillkomma upphovsmannen, t. ex. rätten att mångfaldiga eller offentligen föredraga verket. Vid radions första framträdande var också upphovsmannens ställning i viss mån oklar, innan lagstiftningen blev kompletterad. Men såsom redan framhållits synes Jacobsen, liksom Vinding Kruse, gå alltför långt i motsatt riktning.
    Den gyllene medelvägen finner man kanske i våra grannländers nuvarande lagstiftning. Där tillerkännes upphovsmannen ensamrätt att offentliggöra sitt verk på vilket sätt som helst, och däri inbegripes även rätten att bestämma över verkets återgivande eller mångfaldigande. Härigenom är alltså upphovsmannens ställning tryggad, även om hans verk skulle offentliggöras med hjälp av nya tekniska metoder, såsom television. Men likväl äro upphovsmannens befogenheter begränsade tillvissa områden, som ha ganska gammal hävd och därför någorlunda väl kunna överblickas. Härmed är naturligtvis icke sagt, att upphovsmannens rättigheter alltid måste hållas inom dessa gränser. Men om en utvidgning därutöver skall göras, om exempelvis vissa befogenheter eller förmåner skola tillerkännas författare med avseende å utlåning eller uthyrning av deras verk, bör varje sådant nytt rättsområde regleras genom ett särskilt lagstadgande, som möjliggör en avvägning mellan upphovsmannens och det allmännas intressen.

    Jacobsens behandling av olika tolkningsspörsmål i gällande dansk rätt är i stor utsträckning av intresse även för svenska förhållanden. Båda ländernas lagstiftning bygger ju på Bernkonventionen, och åtskilliga lagbud äro mer eller mindre likartat utformade. I andra fall finnas inga direkt tillämpliga bestämmelser, vare sig i den svenska eller i den danska lagstiftningen. Sålunda har det överlämnats åt doktrin och rättspraxis att lösa vissa av de kollisioner, som kunna uppstå mellan upphovsmannens rätt till det immateriella verket och en annan person säganderätt till ett konkret föremål, i vilket verkets andliga innehåll kommit till uttryck. Ett exexmpel på en dylik kollision har hos oss behandlats av professor GÖSTA EBERSTEIN, som gjort gällande, att ägaren till ett originalkonstverk skall kunna förbjudas att offentligen visa detta i förvanskat skick (Immateriellt rättsskydd s. 18 f.). I Danmark har samma mening hävdats av kontorchef TORBEN LUND (Loven om Forfatterret og Kunstnerret s. 178 f.). Han har visserligen kunnat stödja sig på ett allmänt lagstadgande om konstnärens »droit moral», men redan innan detta lagstadgande tillkom, hade dansk rättspraxis intagit samma ståndpunkt (Ugeskrift for Retsvæsen 1932 s. 702). Jacobsen vill nu gå ännu ett steg längre med hänsyn till risken för att ägarens borgenärer eller dödsbodelägare kunna utställa ett förändrat konstverk. Han hävdar nämligen (s. 97), att ägaren icke ens skall anses befogad att ändra konstverket. Denna uppfattnings riktighet synes dock mycket tvivelaktig. Om intet offentliggörande sker, kan man näppeligen anse, att konstnärens »droit moral» blivit kränkt, och en så långtgående inskränkning i äganderätten, som här ifrågasatts, bör ha ett ganska starkt stöd av lag. Därför synes denna ståndpunkt icke tillräckligt grundad, i varje fall ej enligt svensk rätt. Även beträffande andra enstaka punkter i Jacobsens omfattande arbete kan det naturligtvis råda olika meningar. Detta minskar dock ej intresset för hans bok, som belyser hela rättsområdet i en detaljrik framställning, där även svenska jurister ha mycken lärdom och ledning att hämta.
    Ulf von Konows bok är en kommentar till den gällande svenska lagenom rätt till litterära och musikaliska verk. Konstnärsrätten är alltså icke behandlad, och arbetet avser ej att utgöra något inlägg i diskussionen om teoretiska auktorrättsliga spörsmål.
    Såsom mångårig ombudsman hos Sveriges författareförening och tonsättarnas intresseorganisation »Stim» har von Konow förvärvat enovanligt rik erfarenhet av olika juridiska spörsmål rörande litterära och musikaliska verk. Hans kommentar innehåller under lagens särskilda paragrafer ett fylligt referat av vad som förekommit vid förarbetena såväl till den ursprungliga lagtexten som till de ändringar, denna sedermera genomgått. De fåtaliga rättsfallen på detta område äro också i allmänhet redovisade, även om framställningen kan kompletteras med ett och annat fall, som ger ytterligare belysning åt de behandlade problemen, t. ex. NJA 1927 s. 357 om bristen på rättsskydd för sammanställningar av faktiska uppgifter (adresskalendrar) och NJA 1938 s. 497 om innebörden av begreppet bearbetning.

    På flera punkter har von Konow därjämte gjort självständiga utredningar för att klarlägga olika auktorrättsliga frågor, om vilka som bekant ofta råder ganska stor okunnighet även bland jurister. Hans framställning om förlagsavtal (s. 96 ff.) kan väntas bli till stor praktisk nytta, särskilt för författarna och de jurister, som skola biträda dem i deras fackliga angelägenheter. Redogörelsen för »Stim» (s. 110 ff.) är ägnad att skingra populära missuppfattningar om denna institution, som dock i stort sett bildar den ekonomiska grundvalen för våra kompositörers existens.
    Ehuru auktorrätten utgör en betydelsefull och ganska svårtillgänglig del av vårt rättssystem, är von Konows bok den första kommentaren till den gällande svenska lagstiftningen på detta område. Den fyller också på ett förtjänstfullt sätt denna lucka i vår juridiska litteratur, vilken varit kännbar för domare, advokater och andra, som i det praktiska rättslivet taga befattning med författares och kompositörers rättigheter.
    På våren 1939 påbörjades ett nordiskt samarbete i syfte att få tillstånd en gemensam lagstiftning på auktorrättens område. Krigsutbrottet på hösten samma år och de katastrofer, som sedan drabbat alla våra grannländer, ha naturligtvis lagt utomordentliga hinder i vägen för detta lagstiftningsarbete. Men det har icke helt upphört, och man måste hoppas på sådana tider för Norden, att dylika strävanden skola få nya ktualitet och en djupare betydelse än förut. För arbetet på en gemensam nordisk lagstiftning om auktorrätt är det av stor vikt att den gällande rätten i de olika länderna blir närmare klarlagd och bearbetad. Både Jacobsen och von Konow ha lämnat betydelsefulla bidrag härtill, och Jacobsen har dessutom, såsom redan nämnts, framlagt ett förslag till ny »Lov om Ophavsret til Aandsværker», vilket säkerligen kommer att beaktas vid det fortsatta nordiska lagstiftningsarbetet. Icke minst med hänsyn till detta lagstiftningsarbete äro de båda här anmälda böckerna välkomna.

Herman Zetterberg.