Översyn av utlänningslagen. I statsråd d. 21 april 1943 anförde t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet, statsminister Hansson, och chefen för socialdepartementet:
    »Den nu gällande utlänningslagen av år 1937, vars giltighetstid ursprungligen bestämdes till fem år, erhöll genom lag den 18 juli 1942 förlängd giltighet under ytterligare tre år eller således t. o. m. 1945 års utgång.
    I samband med prolongeringen vidtogos vissa ändringar i lagen, huvudsakligen beträffande förpassnings- och ansvarsbestämmelserna. I övrigt har lagen icke undergått någon ändring. De skärpningar av utlänningskontrollen,

som blivit erforderliga till följd av omvälvningarna på det utrikespolitiska området, ha av K. M:t genomförts i administrativ ordning med stöd av fullmaktsbestämmelsen i lagens 54 §. Genom sådana föreskrifter, de första utfärdade i september 1939, har utlänningskontrollen anpassats efter tidslägets krav.
    Fråga om revision av utlänningslagstiftningen väcktes redan vid 1939 års lagtima riksdag genom motioner i båda kamrarna. Som skäl för ändringsyrkandena åberopades huvudsakligen synpunkter av befolkningspolitisk och social natur. I skrivelse den 13 maj 1939 anhöll riksdagen i anledning av motionerna, att K. M:t ville låta verkställa utredning angående de ändrade anordningar för utlänningsärendenas behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlänningslagen, som gjorda erfarenheter under lagens tilllämpning visat vara påkallade. Med stöd av K. M:ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att verkställa dylik utredning. Det av de sakkunniga påbörjade utredningsarbetet avbröts emellertid till följd av de förhållanden som uppstodo genom krigsutbrottet.
    I skrivelse den 19 september 1941 anmodade chefen för justitiedepartementet socialstyrelsen, chefen för försvarsstaben och samtliga länsstyrelser att avgiva yttrande, huruvida med hänsyn till erfarenheterna under lagstiftningens giltighetstid ändringar erfordrades i utlänningslagen eller författningar som ägde samband därmed. Departementschefen anförde i skrivelsen, att rådande förhållanden syntes utgöra skäl mot att företaga en mera genomgripande lagrevision, som avsåge att åstadkomma en utlänningslagstiftning av varaktig karaktär, men att det syntes önskvärt att de jämkningar företoges, som vore påkallade. I flera av de med anledning av skrivelsen inkomna yttrandena uttalades samma uppfattning. Det framhölls sålunda, att en revision av lagstiftningen ur de synpunkter som lågo till grund för 1939 års riksdagsskrivelse icke under rådande förhållanden torde kunna ifrågakomma och att överhuvud taget en mera genomgripande lagrevision med hänsyn till tidsomständigheterna svårligen kunde ske. Beträffande utlänningsärendenas handläggning framställdes emellertid av chefen för försvarsstaben yrkande rörande organisationsförändringar med syfte att inordna utlänningskontrollen under en central polismyndighets ledning. I övrigt framkommo i yttrandena förslag till lagändringar allenast beträffande de förut nämnda spörsmålen om förpassnings- och ansvarsbestämmelserna. Dessa senare förslag beaktades i K. M:ts proposition (nr 303) till 1942 års riksdag. Sedan propositionen bifallits av riksdagen, utfärdades den 18 juli 1942 lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen.
    Under behandlingen i första lagutskottet av nämnda proposition uppkom, såsom framgår av utskottets utlåtande (nr 60), fråga om ytterligare ändringar i utlänningslagen. Utskottet erinrade om de i kungörelse den 16 februari 1940 utfärdade bestämmelserna om rätt för socialstyrelsen att i vissa fall förordna, att utlänning skall omhändertagas för att vistas i förläggning eller tagas i förvar, samt anförde härutinnan, att utskottet funnit starka skäl tala för att åtgärder av detta slag, som avsåge inskränkningar i den personliga friheten, utöver vad redan vore förhållandet till sina huvudgrunder bleve reglerade i lag.
    Här må ytterligare nämnas att vid innevarande års riksdag (motion i första

kammaren nr 182) väckts förslag om sådana ändringar och kompletteringar i utlänningslagen att beslut om utlännings tagande eller kvarhållande i fängsligt förvar icke må meddelas av administrativ myndighet annat än såsom provisorisk åtgärd utan att domstolsförfarande föregått beslutet.
    Såsom av det anförda framgår har efter utlänningslagens tillkomst år 1937 vid olika tillfällen och från skilda utgångspunkter framförts önskemål om ändringar i lagen. Att tidpunkten nu icke är lämplig för en genomgripande lagrevision torde var uppenbart. Under de senast gångna åren ha emellertid åtskilliga betydelsefulla spörsmål på ifrågavarande område uppkommit, vilka synas böra närmare övervägas. Särskild uppmärksamhet förtjäna i detta sammanhang de i riksdagen väckta frågorna om sådana åtgärder mot utlänningar, vilka innebära frihetsberövande i en eller annan form, och om den ordning i vilka ärenden av detta slag böra handläggas, därvid spörsmålet om beredande av tillfälle för utlänningen att utföra sin talan träder i förgrunden. Likaledes bör undersökas i vad mån anordningar kunna vidtagas för att säkerställa, att formerna för förvar icke bliva mera restriktiva än som i varje särskilt fall är påkallat ur säkerhetssynpunkt. Överhuvudtaget synes det vara önskvärt att de nu särskilt aktuella spörsmål som rörade politiska flyktingarnas ställning och behandling i vårt land upptagas till omprövning. Även vissa frågor av organisatorisk natur torde böra göras till föremål för undersökning. Den organisation för utlänningsärendenas behandling, som i huvudsak tillkom genom 1937 års lagstiftning, har under de sistförflutna åren utsatts för mycket stora påfrestningar. Även om den visat sig vara i stånd att på ett i stort sett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift med hänsyn såväl till rikets säkerhet som till de härvarande utlänningarnas berättigade intressen, synes det påkallat att det i samband med en översyn av lagstiftningen undersökes i vad mån genom centralisering i vissa hänseenden eller på annat sätt förbättringar kunna ernås i organisatoriskt hänseende.
    Det av 1939 års utlänningssakkunniga påbörjade utredningsarbetet har, såsom jag nyss anmärkt, ansetts icke kunna fullföljas från de utgångspunkter som angåvos vid deras tillkallande. En utredning synes däremot böra ske på grundval av de under krigsåren gjorda erfarenheterna och med beaktande av vad jag nu anfört rörande föreliggande behov av en översyn av gällande bestämmelser på området. Utredningen bör anförtros åt särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga, i samband varmed det åt 1939 års sakkunniga givna uppdraget bör anses ha förfallit.
    Vissa av de spörsmål som sålunda skulle ankomma på utredningen torde vara av sådan natur att de böra upptagas till särskild behandling, så att eventuella förslag till författningsändringar kunna framläggas utan dröjsmål. Så torde de nämnda frågorna beträffande frihetsberövande åtgärder mot utlänningar fordra skyndsam behandling. I övrigt bör utredningen bedrivas på sådant sätt att de ändringar i gällande bestämmelser som med hänsyn till tidsläget befinnas erforderliga och lämpliga i vart fall kunna genomföras vid den tidpunkt då lagens giltighetstid utgår. Dessutom bör på de sakkunniga ankomma att efter departementschefens bestämmande planlägga åtgärder som kunna bliva erforderliga i händelse av nya växlingar i det utrikespolitiska läget och därav betingade återverkningar på vår utlänningspolitik.»

    K. M:t bemyndigade justitieministern att tillkalla högst fem sakkunniga jämte sekreterare för att verkställa en översyn av gällande utlänningslag jämte vad därmed äger samband.