Homosexualitetens straffbarhet. Sektionerna för social medicin samt psykiatri och neurologi inom Svenska läkaresällskapet ha efter uppdrag av sällskapet utarbetat ett yttrande angående homosexualiteten och dess rättsliga behandling, föranlett av Strafflagberedningens den 3 november 1941 avgivna utlåtande med förslag till lagstiftning i ämnet (SOU 1941:32). Yttrandet, som återfinnes i Svenska läkartidningen, nr 10/1942, skall här med några rader refereras samt bemötas på ett par punkter, där dess kritik mot Strafflagberedningen synes icke helt befogad och delvis beroende på en missuppfattning av beredningens ståndpunkt och avsikt med föreslagna nya eller ändrade lagbestämmelserna.
Sektionerna ansluta sig till grundtankarna i Strafflagberedningens förslag, och det betecknas som ett avgjort framsteg att enligt detta straffbarheten vid homosexuella handlingar mellan vuxna personer avlägsnas utom för vissa kvalificerade fall. I yttrandet kritiseras emellertid beredningens sätt att nå de uppställda lagstiftningspolitiska målen. Särskilt vänder man sig mot det enligt sektionernas mening alltför obestämda brottsbegreppet otukt. Det skall villigt medgivas att man — såsom nogsamt framgår vid studiet av doktrin och lagtilllämpning — här står inför en betydande lagteknisk svårighet, förvarsövervinnande icke heller i yttrandet anvisas några positiva medel. Emellertid synas sektionerna i någon mån hava missförstått syftet med den av författaren till dessa rader verkställda utredningen i ämnet, vilken som bilaga återfinnes i Strafflagberedningens betänkande. Då därstädes påvisas, hurusom rättspraxis utvecklats i den riktningen, att under 18: 10 SL hänföres icke blott »samlagsliknande åtgärder» utan även handlingar, vilka eljest omfattas av ett vidare, för sedlighetsbrotten i allmänhet av doktrinen fixerat otuktsbegrepp, vilket i yttrandet ingående och starkt kritiskt analyseras, har därmed endast ett försök gjorts att fixera den homosexuella otuktens begrepp i enlighet med gällande lag, som i 18: 10 kriminaliserar densamma allenast ur synpunkten av en perversio ratione sexu. Att med denna tolkning och praxis gränserna kring begreppet och särskilt i förhållande till »tukt och sedlighet sårande gärning» enligt 18: 13 med inre nödvändighet blivit betänkligt osäkra och godtyckliga är naturligtvis helt riktigt och ur flera synpunkter beklagligt, allra helst som den alltför stora skillnaden i straffets stränghet enligt de båda lagrummen är påfallande och ingalunda motiverad av sakliga skäl.
Då nu enligt Strafflagberedningens förslag hela grunden för kriminaliseringen blir en annan och straffet i 18: 10 modereras så, att fängelse och icke straffarbete blir normalstraffet för samtliga straffbelagda fall, ställer sig saken betydligt annorlunda. Då skyddet för de unga utgör ledmotivet för 1 st. i lagrummet, har man att tolka begreppet otukt i dessa fall så att däri inlägges just sådana handlingar, som kunna för de unga verka skadligt ur fysisk eller psykisk synpunkt men tilllika falla under vad med vanlig förnuftig mening kan rymmas under ordet otukt. Det torde, åtminstone enligt min uppfattning, icke vara möjligt att i lagtext närmare precisera vilka homosexuella praktiker
som kunna motsvara detta otuktsbegrepp. Problemet torde icke i regel vara av mera praktisk art, då de homosexuella gärningarna i regel äro typiskt genitalt inriktade1och någon tvekan om deras anstötlighet enligt allmän uppfattning icke behöver uppstå. För att emellertid undvika det godtyckliga i att vissa gärningar såsom »fullbordade» skulle falla under ett strängare lagrum än andra, vilka sålunda icke skulle fylla beskrivningen på otukt, har Strafflagberedningen, när det gällt angrepp mot underåriga, utformat brottsbeskrivningen så, att själva utnyttjandet av den unges underlägsenhet gjorts till det centrala i brottet. Då straff hotar den som förmår eller söker förmå de unga till otukt med sig, eftersträvas en viss förstärkning av ungdomsskyddet, liksom också kontroverserna kring otuktsbegreppet avsevärt minska i praktisk betydelse. Måhända ha sektionerna vissa fog för sin anmärkning mot denna utvidgning av det straffbaras område, såsom ägnad att giva nya tillfällen till utpressningsförsök mot oförvitliga personer, men denna risk föreligger säkerligen i någon utsträckning oavsett straffbudets utformning med rådande uppfattning av homosexualitetens diffamerande natur. Av Strafflagberedningens uttalande å s. 20 f. torde f. ö. framgå, att försöket att förmå den unge till otukt måste hava fortskridit så långt eller tagit sådan form att en verklig fara för psykiska skadeverkningar uppstått för den unge, d. v. s. just den synpunkt som sektionerna i yttrandet särskilt accentuera.
Strafflagberedningen har med stöd av vissa medicinska auktoriteter2 ansett försiktigheten bjuda att räkna med att varje homosexuell attack mot en person under 18 år normalt kan inverka skadligt på den unges sexuella eller psykiska utveckling, eventuellt medverka till en fixering av könsdriften i osund riktning. Då sektionerna tydligtvis hysa en annan mening, undanryckes i själva verket grunden för en generell kriminalisering av homosexuell otukt mot unga personer, en konsekvens som dock icke drages i yttrandet som vill fixera en allmän minderårighetsgräns på detta område vid 18 år. Den särskilda straffskärpningen för det fall att objektet för brottet icke fyllt femton år kritiseras i detta sammanhang. De framförda skälen synas beaktansvärda och den normala straffskalan — med användning av skärpningsregeln i 4:2 SL för konkurrensfall — torde lämna rum för bedömande även av grova fall.
I fråga om den föreslagna ändringen av 25: 20 yttra sektionerna, att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att lämna möjlighet till avsättning eller suspension av lärare, vars brott enligt 18: 10 icke riktar sig mot den ungdom som han i kraft av sin tjänst handhar. I varje fall bör förslagets regler om åtalseftergift även komma dessa personer tillgodo.
Bland övriga frågor som beröras i sektionernas yttrande observeras, att vid sidan av den i Strafflagberedningens förslag öppnade möjligheten till läkarundersökning redan på polisundersökningens stadium i
yttrandet kräves obligatorisk undersökning av rättspsykiatriskt skolad läkare innan dom meddelas mot den skyldige. Dessutom förutsättes att läkarbetyg angående offret för brottet alltid infordras av rätten, då såsom ovan antytts den åstadkomna skadan av sektionerna anses vara den viktigaste omständigheten för bedömandet av handlingens straffvärdhet.
Ivar Agge.