Ersättning hundskada. för Den 30 juni 1943 har utfärdats lag om tillsyn över hundar, vilken trätt i kraft den 1 juli 1943 (SFS 1943:459). I 4 § av denna lag stadgas, att skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan. Vad ägaren sålunda nödgas utgiva äger han söka åter av den, som vållat skadan. Vad som stadgats om ägare till hund skall ock gälla den, som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Dessa stadganden, som införts i lagen efter beslut av riksdagen, hade föreslagits av första lagutskottet i dess utlåtande nr 48. I den kungl. propositionen (nr 191) hade föreslagits regler av innebörd att skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare eller, om annan mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, av denne, så framt ej ägaren eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och

övriga omständigheter skälig en kunnat fordras. I propositionen hade vidare föreslagits en jämkningsregel av följande innehåll: »Har den som led skadan eller medlem av hans familj, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, om och i sådant fall till huru stor del skadan skall ersättas.»
    Till motivering av de föreslagna skadeståndsreglerna anförde föredragande departementschefen bl. a. följande:
    »Det ligger närmast till hands att såsom grundval för skadeståndsskyldigheten använda den allmänna principen om vållande, i detta fall utsträckt att avse jämväl en mera allmän oaktsamhet i fråga om tillsynen över hundar. Det synes dock knappast lämpligt att stanna härvid. Även med en sådan utsträckning av principen om vållande, som nu angivits, skulle det säkerligen i ett stort antal fall icke bli möjligt att föra bevisning om att hundägaren gjort sig skyldig till försummelse. För den allmänna rättsuppfattningen torde det oftast framstå såsom naturligt, att denne likväl skall vara skyldig att gottgöra den skada, som hans djur orsakat. Behovet att framtvinga en skärpt tillsyn över hundar utgör också ett tungt vägande skäl för en utvidgning av skadeståndsskyldigheten. Av dessa orsaker kunde det ifrågasättas att alltid låta (hundägaren bära ansvaret för den skada, som hunden vållar. En dylik regel skulle dock i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar. Då det kan ledas i bevis, att skadan icke berott på försummelse av något slag från hundägarens sida, framstår det inträffade såsom en ren olyckshändelse, vars ekonomiska följder den därav drabbade själv bör bära. Det synes därför vara mest överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen, att hundägaren skall kunna befria sig från skadeståndsskyldigheten genom att visa, attnågon försummelse icke skett beträffande tillsynen över hunden.... Om ägaren till hunden icke har den i sin vård utan en annan person mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, är det på denne det ankommer att genom noggrann tillsyn hindra hunden från att vålla skadegörelse, och ansvarsskyldigheten bör därför, såsom redan framhållits i annat sammanhang, läggas på honom.»
    Lagrådet uttalade beträffande de föreslagna skadeståndsreglerna (5 § i det till lagrådet remitterade förslaget, i allt väsentligt överensstämmande med 4 § i det genom prop. framlagda lagförslaget) bl. a., att den reglering av ägares skadeståndsskyldighet som gjorts i förslaget — grundad på presumerat vållande — syntes utgöra en tillfredsställande lösning men fann det oriktigt att den skadelidande icke skulle kunna rikta något krav mot ägaren i de fall då hunden för underhåll eller nyttjande innehades av annan. Om innehavaren vore insolvent skulle förlusten följaktligen gå ut över den skadade. Särskilt ägaren till en bitsk eller eljest farlig hund vore enligt lagrådets förmenande i förhållande till tredje man närmast till att svara för den skada, som kunde orsakas av en sådan hund. Även med denna ståndpunkt syntes emellertid ansvarigheten för innehavaren böra upprätthållas och denne förty bli solidariskt medansvarig. Beträffande den föreslagna jämkningsregeln vid medvållande av den skadelidandes familjemedlemmar etc. uttalade lag-

rådet att det icke syntes tillrådligt att på ett så speciellt område i lagreglera ett ämne som vore gemensamt för hela skadeståndsrätten. Avgörandet härutinnan borde därför i förekommande fall lämnas åt rättstillampningen.
    Första lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att propositionen innebure en försämring av hemdjursägarnas ställning i förhållande till förut gällande rätt (lagen den 9 juni 1893 ang. ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken). Därest hundens ägare kunde visa att han vore fri från vållande skulle nämligen ägare av hemdjur, som skadas av hund, gå miste om den rätt till ersättning av ägaren som enligt 1893 års lag tillkomme honom i dylika fall. En sådan försämring av hemdjursägarnas ställning syntes icke vara påkallad. Några vägande skäl hade icke heller anförts för att hundägarnas ansvar i fråga om skada å person eller annan egendom än hemdjur skulle bestämmas efter andra grunder än dem som gälla beträffande skada å hemdjur. Utskottet förordade från dessa utgångspunkter en sådan lösning av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet att hundägare oberoende av vållande skall ersätta alla slag av person- eller sakskador, som orsakats av hans hund. Utskottet hänvisade därvid till den motsvarande reglering som frågan om ägares ansvar för vissa skador, som förorsakas av hemdjur, erhållit i ägofredslagen (47 §) och erinrade omde processekonomiska fördelar som kunde vinnas genom den av utskottet föreslagna regeln. I detta sammanhang må nämnas att riksdagen på hemställan av utskottet hos K. M:t anhållit om utredning huruvida och på vad sätt obligatorisk ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas. I fråga om ansvarigheten för det fall att hunden mottagits till underhåll eller nyttjande av annan, uttalade utskottet att av den föreslagna regeln om ägarens ansvarighet oberoende av vållande torde följa att ägaren ej heller i detta fall borde undgå ersättningsskyldighet. Ägaren och innehavaren bli sålunda solidariskt ansvariga. Vad ägaren nödgas utgiva skall han självfallet i förekommande fall äga att söka åter av den som vållat skadan.
    En kortfattad redogörelse för den reglering som frågan om ansvarighet för hundskador erhållit i vissa utländska rättssystem torde — särskilt med hänsyn till de starka meningsbrytningar som yppats under förarbetena till den nya lagen — icke vara utan sitt intresse.

 

    I Finland gälla alltjämt de ursprungliga bestämmelserna om skadegörande hundar i 22 kap. byggningabalken i 1734 års lag.
    Även i norsk rätt finnas vissa ålderdomliga bestämmelser på detta område. Christian V:s norska lag av år 1687 stadgar sålunda (sjätte boken 10 kap. 2 art.) att om någon får skada av annans kreatur eller hund, som går lös, och den skadelidande icke själv orsakat skadan, skall djurets ägare betala fältskärslön. Om den skadelidande får lyte, skall ägaren gälda ersättning efter sakens beskaffenhet. Artikeln talar blott om skada å person. Trots den starka begränsningen av ersättningens omfattning (fältskärslön och lyte) torde ersättning numera utgå för alla dekvat skada. Enligt lagtexten är det djurets ägare som blir ansvarig

för skadan. I äldre tid tillämpades regeln också utan tvivel efter ordalagen men enligt nu rådande uppfattning torde med ägare likställas den som håller eller nyttjar djuret, åtminstone om det sker i hans eget intresse och innehavet icke är helt tillfälligt. Genom en särskild lag den 9 juli 1926 regleras frågor om ersättning för skador, som vållas av hundar å boskap eller fjäderfä. Dylik skada skall ersättas av hundens ägare eller innehavare, en för båda och båda för en. Om ägaren betalar har han regressrätt gentemot innehavaren.
    I Danmark finnes en särskild lag om hundar av den 18 maj 1937 (nr 164), som utom skadeståndsregler innehåller detaljerade ordningsföreskrifter jämte stadganden om hundavgift och vissa föreskrifter, som uppställts ur djurskyddssynpunkt. I art. 13 stadgas att om en hundbiter »sagesløs» person eller på annat sätt tillfogar honom skada till person eller egendom är innehavaren pliktig att ersätta skadan och att gälda ersättning för sveda och värk, lyte och »Vansir» varjämte innehavaren straffas med böter. Om hunden tidigare orsakat skada, förvilken dess dåvarande innehavare ådömts böter eller skadestånd, skall polismyndigheten förständiga innehavaren att låta avliva hunden, med mindre den ständigt hålles bunden eller innestängd eller förses med betryggande munkorg. Ansvarsförsäkring för hundar är obligatorisk.
    Lagstiftningen i andra europeiska länder innehåller i regel inga särbestämmelser om ersättning för skador, som orsakas av hundar, utan upptar i stället gemensamma regler om skadegörelse av djur i allmänhet.
    Den tyska skadeståndsrätten står principiellt på culpateoriens ståndpunkt (§ 823 i BGB). För vissa undantagsfall har emellertid införts ett skadeståndsansvar utan culpa och några av dessa fall bruka inom doktrinen sammanfattas under benämningen Gefährdungshaftung, närmast motsvarande den inom svensk lagstiftning och rättspraxis förekommande ansvarigheten för farliga inrättningar eller farlig verksamhet. Den viktigaste regeln om Gefährdungshaftung innehålles i BGB § 833, som handlar om ersättning för skada genom djur. Första stycket i denna § har följande innehåll: Blir genom ett djur en människa dödad eller skadad eller en sak skadad, är den som innehar djuret skyldig att ersätta skadan. Lagrummet innehöll ursprungligen endast detta stadgande. Redan kort tid efter lagens ikraftträdande visade det sig emellertid att stadgandet ledde till resultat som ansågos strida mot det allmänna rättsmedvetandet. Genom en lag av den 30 maj 1908 tillades därför — trots ivrigt motstånd från flertalet jurister — ett andra stycke av följande innehåll: Ersättningsplikten inträder icke då skadan orsakats genom ett husdjur, som är avsett att användas i innehavarens yrke eller förvärvsverksamhet eller att tjäna till hans uppehälle, samt antingen innehavaren iakttagit erforderlig omsorg i tillsynen över djuret eller ock skadan skulle ha inträtt även vid användande av sådan omsorg. I fråga om andra djur än husdjur gäller alltså fortfarande det oinskränkta ansvaret enligt paragrafens första stycke. Beträffande husdjur, avsedda att tjäna vissa ekonomiskt nyttiga ändamål, gäller däremot den

mindre stränga ersättningsplikt, som följer av andra stycket. Till sistnämnda kategori av djur räknas bl. a. nötkreatur, hästar, får, getter, svin och nyttohundar. Såsom innehavare av djur (»Tierhalter») räknas enligt rättspraxis endast den som i eget intresse övertagit djurets försörjning under en icke alltför kort tidsrymd. Reichsgericht har uttryckt saken så att djuret skall ingå som ett led i vederibörandes »Wirtschaftsbetrieb». Utanför begreppet Tierhalter faller bl. a. den som mottagit djuret för att företaga någon åtgärd med detsamma för ägarens och ej för sin egen räkning och detta även om mottagandet skett mot betalning, sålunda t. ex. en veterinär eller en dressör. Att djurägare som tillika besitter och brukar djuret är att anse som Tierhalter är uppenbart. Ersättningsplikten betingas enligt lagens ord av att skadan uppstått durchein Tier. Detta uttryck har gett upphov till livliga meningsutbyten inom tysk doktrin och även Reichsgericht har vid upprepade tillfällen haft att ta ställning till vad uttrycket rätteligen innebär. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att lagen vill bereda skydd mot den specifika fara som ligger i själva djurnaturen och denna fara har sin grund däri att djuren å ena sidan äga förmågan att utveckla en självständig aktivitet och å andra sidan icke ledas av en förnuftig vilja. Regeln medför sålunda icke ansvar för varje skada, som är en adekvat följd av ett djurs uppträdande eller rörelser, utan blott för sådan skada som är en adekvat följd av själva djurnaturen, den specifika »djurfaran». Som exempel på regelns tillämpning kan nämnas ett av Reichsgericht avgjort mål vari skadestånd icke ansågs kunna tillerkännas en kvinna som fallit omkull och skadat sig av den anledningen att hon blivit skrämd av en ofarlig och väluppfostrad hunds skällande. Rättspraxis synes överhuvudtaget ha sökt att på olika sätt begränsa ansvarighetsregeln så mycket som möjligt. Ansvaret bortfaller emellertid icke vid force majeure. Med tilllämpning av en allmän regel om culpa compensatio i BGB § 254 kan det däremot bortfalla helt eller delvis då den skadelidande genom egen skuld medverkat till skadans uppkomst. Med hänsyn till den speciella jämkningsregel som föreslogs i 4 § andra stycket av det genom propositionen framlagda förslaget till svensk lag i ämnet kan det vara av intresse att erfara att Reichsgericht ansett jämkning av skadeståndet kunna ifrågakomma då den skadelidande tillhörigt djur medverkat till skadan.
    Icke heller i fransk rätt finnas några särbestämmelser om ersättning för skador, som vållas av hundar. Artikeln 1385 i Code Civil innehåller en regel om skadegörelse av djur i allmänhet av innehåll att ägaren till ett djur, eller den som nyttjar detta är ansvarig för den skada djuret förorsakar, vare sig djuret befinner sig under hans tillsyn eller gått vilse eller sprungit bort. Enligt ordalydelsen medför denna regel ett oinskränkt ansvar för ägaren, resp. innehavaren men i rättspraxis har likväl antagits att den endast innefattar en presumtion om vållande från ägarens eller innehavarens sida. Denna presumtion kan emellertid endast motbevisas i vissa särskilda fall. Ägaren går sålunda fri från ansvar om han kan visa att force majeure eller casus (cas fortuit) före-

legat eller att den skadelidande själv vållat skadan. Detta innebär i stort sett att ägaren måste visa att skadan har sin grund i en bestämd, utifrån verkande omständighet, som han icke kunde eller borde förutse och avvärja. Ägaren kan däremot icke befria sig från ersättningsplikten genom att visa att han eller hans folk gjort allt som varit dem möjligt för att förhindra skadans uppkomst. Med ägare likställes den som i eget intresse eller eljest på ett någorlunda självständigt sätt (sålunda ej t. ex. blott i egenskap av tjänare) innehar djuret. Om någon annan än ägaren brukar djuret (»s'en sert») är innehavaren ensam ansvarig.
    Den franska rättens regler om ansvarighet för skada genom djur ha upptagits i flera andra romanska länder. Även i Holland, Belgien och Luxemburg lär rättspraxis inom förevarande område väsentligen ha anslutit sig till fransk rätt.
    Även i Schweiz ha meddelats gemensamma regler om ansvarighet för skada som orsakas av djur. I Obligationsrättens art. 56 stadgas sålunda att för skada, som anställes av ett djur, ansvarar den som innehar djuret, såframt han icke visar att han använt all den omsorg i fråga om förvaring av djuret och tillsyn över detsamma, som betingats av omständigheterna, eller ock skadan skulle ha uppstått även vid användande av sådan omsorg. Innehavaren äger regressrätt om djuret blivit uppeggat av annan person eller av ett djur som tillhör någon annan.
    Inom engelsk rätt göres en allmän åtskillnad mellan farliga och ofarliga (»harmless») djur. Dessa begreppsbestämningar äro helt generella så att vissa djurslag hänföras till kategorien farliga djur även om enstaka djur inom djurslaget icke visat några farliga tendenser eller om de blivit så tämjda att man hiar all anledning förmoda att de icke komma att åstadkomma någon skada. För skador som vållas av sådana djur svarar ägaren utan vidare. Är det däremot fråga om ofarliga djurs varar ägaren endast under vissa förutsättningar, nämligen antingen om han gjort sig skyldig till negligence (närmast att likställa med culpa) eller om han ägt vetskap (»scienter») om att det ifrågavarande djuret visat benägenhet att åstadkomma skada. Har ägaren sådan vetskap håller han djuret på egen risk och svarar för all skada som uppkommer genom djuret, även om skadan närmast utlöses genom en mellankommande frivillig åtgärd av tredje man. I enlighet med dessa regler hänföras hundar till kategorien ofarliga djur och ägaren svarar sålunda endast i händelse av culpa eller vetskap om hundens benägenhet att åstadkomma skada av det slag varom i varje särskilt fall är fråga. För att erhålla skadestånd för hundbett å person gäller det sålunda för den skadelidande att visa att hunden tidigare visat vanarten att vilja bita människor och att ägaren känt till denna vanart. Det har också gjorts gällande att den omständigheten att ägaren t. ex. satt upp ett anslag med varning för hunden varit tillräcklig för att styrka förhandenvaron av scienter bos ägaren. Negligence (medvållande) hos den skadelidande kan medföra befrielse från ersättningsplikten. I fråga om skador som hundar tillfoga hemdjur (cattle) eller fjäderfä (poultry) har skyldigheten att visa culpa eller scienter hos hundens ägare upphävts genom särskild lag

(The Dogs Act 1906). Hundens ägare svarar alltså i princip för alla slag av sådana skador och detta oavsett var skadan sker. Ansvaret torde emellertid bortfalla då skadan vållats av den skadelidande själv eller orsakats genom force majeure. Om en hund åstadkommit skada å cattle eller poultry föreligger presumtion för att innehavaren av den fastighet eller lägenhet där hunden vid tillfället var inhyst är ägare till hunden. Han får sålunda svara för skadan om han ej kan visa att hunden vid skadetillfället ägdes av någon annan. Till cattle hänföras utom nötboskap även hästar, åsnor, får, getter och svin. Kategorien poultry omfattar höns, kalkoner, gäss, ankor, pärlhöns och duvor.
    Med den engelska rätten i huvudsak överensstämmande regler gälla i de brittiska dominions och i ett flertal nordamerikanska stater.
    I Sovjetryssland lär, enligt uppgift, frågan om ansvarighet för skada genom djur ha reglerats på så sätt att djurets ägare presumeras vållande till skadan. Det åligger sålunda djurägaren att förebringa exculpationsbevisning om han vill fria sig från ansvar.

Erik Bendz.