Nytt tingshus i Södertörns domsaga. Södertörns domsaga, som tidigare hyrt tingslokaler i Stockholm, har nu erhållit eget tingshus, Högbergsgatan 52 i Stockholm. Vid invigningen, som skedde d. 30 okt. 1942, höll justitieministern, statsrådet K. G. Westman följande tal:
    »Att denna åt rätten ägnade byggnad, som i dag inviges, uppförts av domsagans tingshusbyggnadsskyldiga på bekostnad av folket i domsagan, har en djupt liggande grund i den svenska rättsutvecklingen.
    När domsagans befolkning på detta sätt träder in för att tillgodose ett viktigt behov för rättsvården ligger därbakom en urgammal svensk princip.
    Det var givetvis icke en urgammal svensk princip, att folket skulle uppföra en byggnad för häradsrätten. De äldsta tingen höllos under bar himmel, omsvepta av rymdens fria vindar, och det enda byggnadsföretag, som där var utfört, var en krets av tingsstockar på vilka de ledande tingsmännen sutto och som bildade ramen för den scen, där kärande och svarande uppträdde.
    Det finns en mycket gammal och alldeles enastående berättelse om någonting, som man med livlig fantasi skulle kunna kalla för ett tingshus. I den helige Ansgars levernesbeskrivning berättas nämligen om ett underverk, som ägde rum troligen i den berömda handelsstaden Birka. En gång när den till kristendomen omvände Herigard, kungens prefekt, höll ting och satt i en lövsal, som uppförts för tingsförhandlingarna, prisade hedningarna sina gudar och smädade honom, som avfallit till en vanmäktig religion. Han sade då: 'Låt oss genom ett underverk pröva, vem av våra gudar, som är mäktigast. Det ser nu ut att bli regn. Bed ni till edra gudar, att det inte kommer att regna på er, och jag skall be till min gud, att det inte skall falla en droppe på mig.' När så regnskuren kom, föll det som en vattenflod över hedningarna i den ändan av lövsalen, där de sutto, så att löven sletos av grenarna i taket och de blevo genomvåta, men Herigard fick inte en droppe på sig.
    Denna beskrivning på vår äldsta tingssal från 800-talet visar att den var av mycket skröplig beskaffenhet.
    Det är först flera hundra år senare som häradsrätterna upphörde att hålla ting under fri himmel på en ättehög eller annan höjd. Häradshövdingen, nämnden och de ledande männen sutto då inne i någon bondstuga, där utom parterna endast få av menigheten kunde komma in. Den stora menigheten höll till utanför på den ofta kringbyggda gården. Till dem trädde häradsrätten ut, rådgjorde ibland med dem om målet och avkunnade i mera uppseendeväckande mål domen inför dem.
    Men längre fram uppfördes särskilda tingshus. Enligt 1734 års lag skulle tingshusbyggnad bestå av stuga, så stor som tarvas, och två kamrar. Ingen

ting visar bättre än en jämförelse mellan en sådan byggnad och detta moderna tingshus, hur mycket mera omfattande och mera invecklade arbetsuppgifter en häradsrätt har att fullgöra i våra dagar än för ett par hundra år sedan.
    Det är intressant att lägga märke till, att så snart det anses, att häradsrätten behöver ett tingshus, är det häradets bönder, som skola uppföra den efter gårdatalet.
    Här träder den uråldriga grundsatsen i vår rätt fram, att folket i häradet skall självt aktivt deltaga i rättsvården och inom den fylla ansvarstunga uppgifter.
    I själva häradsrättens sammansättning och i rättegången har denna folkliga grundsats fått sitt uttryck i nämndens delaktighet i rättsskipningen.
    För den, som anser, att åldern skänker en inrättning ett värde, i det att åldern vittnar om en dess duglighet, som bestått genom tidernas prövningar, måste häradsrätten, sammansatt av häradshövding och nämnd, framstå som en av de mest vördnadsvärda traditionerna i vårt rättsliv. Denna domstolsorganisation behåller alltjämt en utomordentlig livskraft. Den kommer att med förstärkt inflytande för nämnden överflyttas i den nya rättegångsordningen. Nämnden kommer till och med där att vid svåra brottmål träda in i stadsdomstolarna och stiga över den gräns, som hittills liksom en stadsmur hållit den ute.
    I sin hävdvunna form ha våra häradsrätter förmått att i sällsynt grad tillvinna sig vårt folks förtroende.
    Redan deras sammansättning har synts erbjuda en garanti för att den formella rättens krav skulle tillämpas med hänsyn tagen till livets och människornas mångfaldigt växlande förhållanden. Det kan icke bestridas, att grundsatsen likhet inför lagen — fundamental hos ett fritt folk — icke kan förverkligas genom en blott logiskt formell lagtillämpning. I rätten kan aldrig formen vara självändamål. Även här gäller det att bokstaven dödar, men anden gör levande.
    Det ligger ingen fara i att domaren på det sätt, som jag antytt, har en viss rörelsefrihet inom lagens ram, om blott domaren är klok och därjämte oberoende.
    Våra ordinarie domstolars oberoende av den politiska makten är ett stolt kulturarv för vår folk. När innehavare av envåldsmakt — kungen eller riksdagen — under vissa tider av vår historia velat hårdhänt genombryta hävdvunnen rättsåskådning, ha de icke kunnat använda våra ordinarie domstolar utan måste tillsätta dömande kommissioner. Jag är övertygad om att våra domstolar skola fatta det som en helig plikt att bevara sitt oberoende inte blott mot varje innehavare av regeringsmakten utan också mot varje annat maktinflytande,som skulle vilja snedvridande ingripa i deras verksamhet i rättvisans tjänst.
    Liksom rätten för varje folk alltid varit och alltid måste vara grundvalen för en verklig kultur, är också rätten för den enskilde hans oumbärliga skyddsvakt. Redan före hans födelse skyddar honom rätten, den hägnar hans liv inom familjen och inom den vidsträcktare krets av mänsklig sammanlevnad, vari hans liv rör sig, den ställer sig efter hans död som vakt för hans yttersta vilja.

    Jag lyckönskar Södertörns häradsrätt till att den nu får tillfälle att fullgöra sin höga uppgift som rättens tjänare i detta hus, som är så väl inrättat för sitt ändamål. Jag önskar den lycka under det arbetsskede, som med den nuvarande rättegångsordningen som grundval sträcker sig ännu några år framåt i tiden, jag ser längre framåt och önskar den ett lyckosamt arbete under det som jag hoppas vida längre tidevarv, då den skall verka vägledd av den nya rättegångsbalk, som årets riksdag antagit. Jag fogar härtill ett varmt tack till tingshusbyggnadsskyldige och särskilt till dem, som lett arbetet att åstadkomma detta tingshus, för deras offervilja och den hängivna omtanke, som ger denna byggnad dess prägel.»