Skadestånd contra försäkring. Som bekant har svensk skadeståndsrätt under det senaste århundradet undergått en kraftig utveckling i riktning mot att i stor utsträckning ålägga ansvar även i fall, då någon culpa icke kan läggas skadegöraren till last. Sålunda har ju beträffande olika områden av mer eller mindre farlig verksamhet (järnvägsdrift, automobiltrafik o. s. v.) tillkommit lagstiftning om en dylik av culpa icke betingad skadeståndsskyldighet, och även i rättstillämpningen har man på senare tid gått synnerligen långt i samma riktning. En av anledningarna till att man på detta sätt ansett sig böra göra vederbörande ansvarig även för skada uppkommen genom »rena olycksfall» är tydligen hänsynen till att försäkringsidén alltmer trängt igenom i det moderna samhället. Självfallet måste lagstiftaren eller domstolarna i vida mindre grad hesitera inför en utvidgning av skadeståndsrätten utöver culparegelns ram, om man genom försäkring kan utan alltför betungande kostnader täcka ifrågavarande skaderisker. I samma mån som försäkringsväsendet får allmän och obligatorisk karaktär, minskas alltså betäkligheterna mot att utsträcka skadeståndsansvaret.
    Nu har emellertid det egendomliga inträffat, att denna alltmer omfattande försäkringsverksamhet på sina håll åstadkommit en ny inställning till hela skadeståndsrätten. Förespråkare finnas sålunda för ståndpunkten, att man rent av bör söka så småningom avveckla de skadeståndsrättsliga reglerna. Man framhåller, att de båda funktioner, som skadeståndsrätten närmast fyller — nämligen dels att bereda den skadelidande ersättning dels att verka prevenerande mot skadegörelsers förekomst i samhället — icke längre skulle vara av sådan betydelse, att de ovillkorligen behövde upprätthållas. Emellertid bör, vad den förstnämnda funktionen beträffar, erinras om att icke ens ett ytterst väl utvecklat försäkringsväsende torde kunna, i varje fall icke på personskadeområdet, tillförsäkra den skadelidande full gottgörelse. En socialförsäkring kompenserar ju icke till fullo lidna förluster, och att tänka sig densamma mera generellt kompletterad med frivilliga försäkringar är väl att draga alltför stora växlar på människors förutseende. Men även om man skulle bortse ifrån att en försäkring, den må ha genomförts än så allmänt och obligatoriskt, icke gärna kan bereda den skadelidande full kompensation utan blott så att säga en genomsnittskompensation, framstår den andra av de uppgifter skadeståndsrätten är avsedd att fylla, nämligen den preventiva, som ett mycket viktigt motiv för samma rätts bibehållande. Man har visserligen invänt, att det allmännas ingripande i form av en alltmer utvecklad straff- och politirätt skulle kunna ersätta den preventiva verkan skadeståndsreglerna åstadkomma.

Men särskilt med tanke på att de straff som ådömas oftast inskränka sig till relativt blygsamma böter, medan skadeståndet ej sällan uppgår till avsevärda belopp, torde man knappast kunna bestrida, att skadeståndsrättens nämnda preventiva uppgift spelar en så betydande roll, att man helt visst icke kan bortse därifrån. Man behöver ju därför icke gå så långt som LUNDSTEDT, vilken frågar hur man tror det skulle komma att se ut i vårt moderna samhälle, därest skadeståndsrätten avskreves.
    Förutom nu angivna båda funktioner, som skadeståndsrätten fyller, skulle man för övrigt — vilket ofta förbises — kunna tala om även en tredje; dess förmåga att bidraga till att kostnaderna för lidna skador stanna just å de personer och verksamheter, som förorsakat desamma. Även en mycket allmänt genomförd försäkring i de skadelidandes intresse gör icke denna funktion onödig. Försäkringsinrättningarna kunna visserligen övertaga vilket ansvar som helst, så vitt de erhålla däremot svarande premier. Men den omständigheten att ersättning utbetalas av en försäkringsinrättning, hos vilken den skadelidande själv eller, t. ex. vid olycksfallsförsäkring, hans arbetsgivare för hans räkning tagit försäkring, kan i och för sig icke motivera ett upphävande av skadeståndsreglerna. Det är nämligen av vikt, att en sådan försäkringsinrättning bibehålles vid sin regressrätt mot skadevållaren, emedan förhandenvaron av denna rätt reducerar de premier, som inrättningen måste betinga sig, och sålunda medverkar till att skadegörelsens konsekvenser icke komma att belasta den skadelidande utan stanna å skadevållaren — antingen direkt eller åtminstone, om även han försäkrad (ansvarighetsförsäkrad) i premiehänseende. Upphäves denna rätt, överflyttas av skadegörelsen föranledda kostnader från en grupp intressenter till en annan grupp, där den så att säga samhällsekonomiskt sett icke bör ligga. Ett exempel. Kontorsanställda, vilkas risk för olycksfall i arbete praktiskt taget är lika med noll, äro på vägen till och från arbetet utsatta för vissa risker. Dessa täckas av den till de anställdas förmån gällande olycksfallsförsäkringen. Att då biltrafiken, som främst åstadkommer denna fareökning, får vidkännas ansvar för i sådant sammanhang uppkomna skador torde vara väl försvarligt. Även om skadevållarna i sin ordning täckas genom obligatorisk eller frivillig försäkring, kommer ju i allt fall, som rimligt är, premiekostnaden att belasta nämnda trafik och icke åvila de skadelidande. Man kan sålunda, även av nu anförda skäl, icke motivera upphävandet av de skadeståndsrättsliga reglerna med att de skadelidande i stället kunna erhålla ersättning genom försäkring. Regressrätten är sålunda — på grund av den rättvisa fördelning som densamma, fullt utnyttjad, medför — ingalunda betydelselös, även om man bortser från dess preventiva effekt. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om icke berörda rättvisa fördelning utövar ett hälsosamt återhållande inflytande på sådana verksamheter, som måste betecknas som särskilt farliga och icke heller äro, åtminstone på det sätt de för närvarande bedrivas, så nyttiga för samhället, att det ur nationalekonomisk synpunkt skulle

innebära en olägenhet om deras fortbestånd äventyrades. Under alla förhållanden måste det anses riktigt, att vid prissättningen av i en dylik farlig verksamhet tillverkade varor och eljest tillhandahållna nyttigheter måste kalkyleras med den kostnad, som ifrågavarande ansvarighetsbelastning föranleder.
    Redan den kraftiga beskärning av regressrätten, som skedde genom 25 § försäkringsavtalslagen — enligt vilken ju skadevållaren ej blir föremål för regress i fall av vanlig vårdslöshet — synes mig med hänsyn till vad jag här anfört ha varit en lagstiftningsåtgärd av dubiös karaktär, även om stadgandet lyckligtvis icke är tvingande. Med skärpa har KARLGREN i sitt nyligen utkomna arbete »Skadeståndsläran» på nytt framhållit detta (s. 16 f. 170 f.). Skall man nu kanske gå än längre och utesluta även den grova vårdslösheten som regressgrundande faktor? Eller vill man inskränka den vid olycksfallsförsäkring föreliggande regressrätten enligt 12 § i 1916 års lag? Det ser dess värre ut, som om på många håll funnes sympatier för en sådan tanke.
    Det skall naturligtvis icke bestridas, att ett system, varigenom skadeståndsprocesser undvikas, innebure en stor fördel. Kunde man åstadkomma detta resultat, är därom intet annat än gott att säga. Men skulle konsekvensen bli, att försäkringsinrättningarnas regressrätt slopades, tvingas man som sagt inlägga en bestämd protest. Det vanliga resonemanget, att hithörande spörsmål enklast lösas genom att en mot ökningen och skaderiskerna svarande höjning av premierna kommer till stånd, är uppenbarligen en alltför billig argumentation. Detta gäller särskilt i vår tid med dess specialisering och differentiering på de ekonomiska och industriella områdena. Principen, att varje näring skall bära sina egna kostnader bör upprätthållas, den har ju ur så väl nationalekonomisk som socialpolitisk synpunkt, bl. a. beträffande arbetarskyddsfrågor, befunnits vara så betydelsefull, att man ur sådan synpunkt ansett sig böra motarbeta varje åtgärd, som vore ägnad att utgöra ett hinder för erforderlig differentiering. Härtill kommer — det må än en gång understrykas — den preventiva synpunkten. Dess tillgodoseende bör utgöra ett integrerande led i de strävanden, som gå ut på att öka säkerheten till liv och lem för de i det moderna samhället verksamma individerna. Det vore t. ex. föga tillfredsställande, om för den händelse ett olycksfall inträffar i en fabrik till följd av vårdslöshet hos leverantören av en i fabriken använd maskin, försäkringsinrättningen skulle vara betagen möjligheten att regressvis utkräva ansvar av den försumlige leverantören. Det finns, som Karlgren framhåller (a. a. s. 21) anledning att vaka över, att icke försäkringsinstitutet inverkar menligt på skadeståndets preventiva uppgift.
    Slutligen några ord vid sidan av ämnet.
    Vår skadeståndsrätt är som bekant i mycket ringa grad kodifierad. Bestämmelserna i strafflagens kap. 6 äro ju synnerligen torftiga, och den skadeståndsrättsliga lagstiftningen i övrigt rör sig på speciella områden. Litteraturen i ämnet har visserligen nyligen riktats med ovan berörda arbete, liksom inom en snar framtid ytterligare en avhandling

om skadeståndsrätten lär vara att motse, men den är dock föga rikhaltig. Under sådana förhållande återstår ett på flera håll framfört önskemål att realisera, nämligen att skapa en lagstiftning, som bringar reda och fasthet på ifrågavarande rättsområde.

Trygve Lovén.