Finska äktenskapslagen ändrad.Genom lag den 23 mars 1944 ha vissa ändringar vidtagits i de finska bestämmelserna om äktenskapshinder och äktenskapsskillnad.
I 10 § av 1929 års äktenskapslag förbjudes äktenskap mellan personer, av vilka den ena varit gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. Hindret har hittills varit indispensabelt. Genom den nya lagen erhåller emellertid presidenten rätt att »på grund av synnerligen vägande skäl» bevilja undantag, förutsatt att den ifrågavarande släktingen avlidit och att barn från det tidigare äktenskapet icke finnas i livet. Ändringen har motiverats med att, även om den allmänna rättsuppfattningen i regel krävde ett fasthållande vid svågerlagsförbudet, ålder och hemförhållanden kunde vara sådana, att ett strängt tillämpande av lagen kunde bliva ojämförligt mer betänkligt än om tillstånd till äktenskap beviljades. Om t. ex. en styvmor, som efter ett barnlöst äktenskap blivit änka, och hennes måhända till åren äldre styvson eller om en änkling och hans styvdotter fortsatte att leva i samma hushåll, förelåge fara att de, därest de icke finge sinsemellan ingå ett legitimt äktenskap, komme att genom olaga sammanlevnad — med oäkta barn som följd —i vida högre grad kränka den allmänna sedlighetskänslan, för att icke tala om de ödesdigra följderna för deras egen och barnens framtid.
Enligt 12 § i äktenskapslagen har dövstum ej ägt att utan tillstånd av presidenten träda i äktenskap med annan dövstum; undantag har gällt för icke medfödd dövstumhet. Genom den nya lagen har ordet »medfödd» utbytts mot »ärftlig». I propositionen till lagen framhålles, att syftet med äktenskapshindret beträffande dövstumma vore att förebygga äktenskap mel-
lan dem, då det kunde befaras, att dövstumhet skulle gå i arv. Erfarenheten hade emellertid visat, att medfödd dövstumhet ingalunda med nödvändighet vore av ärftlig beskaffenhet. Lytet kunde ha föranletts av yttre orsaker, i vilket fall det icke nedärvdes på barnen. Det kunde f. ö. vara svårt att avgöra, huruvida en person varit dövstum redan från födseln eller om han blivit det vid späd ålder.
Jämlikt 72 § äktenskapslagen äger make rätt till äktenskapsskillnad, bl. a. då andre maken förövat grov misshandel mot honom. Enär vissa underrätter i strid med gängse teori och praxis tolka bestämmelsen så, att med grov misshandel blott skulle avses misshandel, som har svår kroppsskada till följd, d. v. s. misshandel enligt 21 kap. 5 § i strafflagen, har nu genom tillägg uttryckligen stadgats, att rätt till äktenskapsskillnad föreligger vid grov misshandel, »ändå att svår kroppsskada icke uppstått».
I 76 § äktenskapslagen föreskrives, att när makar på grund av söndring levat åtskilda sedan minst två år, envar av dem äger vinna äktenskapsskillnad. Om samlevnadens avbrytande beror på att den ene maken egenvilligt och utan giltig orsak undandrager sig densamma, äger emellertid den andre maken rätt till skillnad redan efter ett år. Sistnämnda bestämmelse har i praktiken tillämpats så, att man aned stöd av densamma ansett sig kunna bevilja äktenskapsskillnad blott på yrkande av den make, som kvarstannat d det gemensamma hemmet; den bortflyttade maken har icke kunnat åberopa stadgandet även om den i hemmet kvarblivne är orsaken till att makarna leva åtskilda. Genom den nya lagen har lagrummet förtydligats. Det stadgas nu, att — därest makar leva åtskilda, emeden ene maken egenvilligt och utan giltig orsak undandrager sig eller genom sitt beteende giver andre maken giltig orsak att undvika samlevnad — andre maken har rätt till äktenskapsskillnad, sedan ett år förflutit från samlevnadens avbrytande.
Brynolf Eng.