Lagstiftning om köpareskyddet vid virkeshandel. Lagen den 9 juni 1944 (nr 302) om köpares rätt tillmärkt virke behandlar förhållandet mellan köpare av virke och virkessäljarens borgenärer. Då lagstiftningen berör centrala civilrättsliga spörsmål, torde den — trots att dess bestämmelser gälla blott vissa varuslag — förtjäna en mera utförlig redogörelse.
Frågan om ökat skydd för virkesköpare gentemot säljarens borgenärer väcktes under föregående år genom tvenne framställningar, den ena från virkesmätningsrådet, i egenskap av samarbetsorgan för landets virkesmätningsföreningar, och den andra från statens bränslekommission.
Virkesmätningsrådet lämnade i sin framställning en redogörelse för de svårigheter, som virkesköpare enligt hittills gällande rätt haft när det gällt att skydda inköpt virke från att tagas i anspråk av säljarens borgenärer. Förvärvare av skogsprodukter, såsom sågtimmer, massaved och brännved, sågo sig — framhöll rådet — oftast av olika skäl tvungna att erlägga betalning för varan innan de kunde omhändertaga den. De måste inskränka sig till att låta mäta och märka varan, varefter den fick kvarligga antingen på säljarens mark eller i bästa fall på neutralt område invid flottled, järnväg, landsväg eller dylikt. Faran för att köparens rätt till den köpta och betalda varan skulle gå honom förlustig var då betydande. Om säljaren gick i konkurs innan köparen hunnit bortfrakta varan, uppkom frågan om köparens rätt till densamma gentemot konkursboet, och avgörande härför var huruvida besittningsrätten överflyttats till köparen eller ej. De i virkesoch brännvedskontrakt vanligen inryckta bestämmelserna om att den mark, varpå virket upplagts, uthyrdes till köparen så länge virket kvarlåg, kunde, framför allt om upplagsplatsen var belägen å säljarens mark, befaras icke giva köparen besittningsskydd gentemot säljarens borgenärer. Att med vederbörande markägare upprätta särskilda nyttjanderättskontrakt med karta över upplagsplatserna och att å marken utmärka eller inhägna dessa platser tedde sig praktiskt ogörligt. Av tekniska skäl var det ej annat än i rena undantagsfall tänkbart att tillämpa lösöreköpsförordningens föreskrifter. De fordringar på publicitet av köpen, som denna förordning stipulerade, lade också ur affärsmässig synpunkt hinder i vägen för förfarandet. — Det genom virkesmätningsföreningarna inmätta virket representerade ett värde av hundratals miljoner kronor per år, och härtill kom värdet av all den brännved, som genom bränslekommissionens och enskildas försorg uppköptes. En kris på virkesmarknaden kunde komma att medföra stora förluster samt giva upphov till rättstvister.
Rådets skrivelse utmynnade i en hemställan om utredning, huruvida lagbestämmelser kunde införas av innehåll att vid virkesköp besittningen och därmed äganderätten skulle övergå från säljaren till köparen vid den tidpunkt då virket inmätts och märkts med köparens märke.
Bränslekommissionen anslöt sig till syftet med virkesmätningsrådets framställning och begärde — utan att bestämt anbefalla någon viss lösning — utredning i frågan.
Uppdraget att verkställa den begärda utredningen anförtroddes åt f. d. justitierådet ALGOT BAGGE, vilken den 30 november 1943 avlämnade en promemoria angående virkesförvärvares skydd i vissa fall mot överlåtarens borgenärer jämte ett förslag till lag om verkan mot säljarens borgenärer av sålt virkes märkning. Den föreslagna lagen var helt kort och gick ut på att Konungen, då särskilda skäl därtill äro, skulle äga förordna att vid försäljning av ved eller annat virke den omständigheten att säljaren själv eller genom annan har virket i sin besittning icke skall medföra, att virket kan tagas i anspråk för betalning av säljarens gäld, såvida virket är fullt tydligt märkt med köparens märke. Skyddet skulle alltså inträda blott efter Konungens förordnande och sådant förordnande antogs närmast komma att meddelas vid en eventuell kris på virkesmarknaden. Till skillnad från vad virkesmätningsrådet avsett skulle märkningen icke i och för sig överföra besittning eller äganderätt — härav kunde, såsom utredningsmannen framhöll, följa en del icke önskvärda verkningar — utan tänktes enbart tjäna som skydd mot säljarborgenärernas anspråk. I anslutning till önskemål, framkomna vid överläggningar med intressenter på området, var förslaget så utformat att köpareskyddet skulle avse icke blott förhållandet mellan avverkarens borgenärer och förste köparen utan även gälla till förmån för en senare köpare gentemot dennes fångesmans borgenärer. Promemorian — vilken bl. a. innehåller en intresseväckande redogörelse för nuvarande rättspraxis på lösöreköpsförordningens område, särskilt såvitt angår virke — är som bilaga fogad vid den sedermera avlåtna propositionen till 1944 års riksdag (nr 201).
Utredningsmannens förslag om införande av en speciallagstiftning för dessa spörsmål vann så gott som enhällig anslutning från hörda myndigheter och sammanslutningar. Också vad beträffar lagens utformning blev förslaget i huvudsak godtaget av remissinstanserna. Endast på ett par punkter förekom större tvekan.
Vad angår regleringens omfattning erinrades från flera håll, att då densamma utan inskränkning tänktes avse ved och annat virke, lagen skulle komma att gälla också förädlat virke. Huruvida detta skulle anses som en fördel eller en olägenhet var föremål för delade meningar. En handelskammare framhöll, att virke ofta försågades på avverkningsplatsen för att sedan märkas och uppläggas på säljarens mark, samt fann det välmotiverat, att skydd kunde vinnas också i dylika fall. Sveriges industriförbund och två andra handelskamrar fäste
däremot uppmärksamheten på att det i allmänhet är svårt att genom märkning åstadkomma en individualisering av sågat virke, vilket ju i brädgårdarna upplägges efter dimensioner, ej efter köpare. Man syntes på dessa håll befara, att om lagen bestämdes att omfatta även sågat virke, köparna i n för säljarna besvärande utsträckning skulle komma att kräva märkning av sina partier.
I anledning av dessa meningsskiljaktigheter erinrades i propositionen, att lagförslaget icke i första hand påkallats av något behov av att skydda köpares rätt till förädlat virke. En speciallagstiftning som den föreslagna antogs heller icke vad angår förädlat virke — utom sådant som till viss grad förädlas på avverkningsplatsen — ha stöd av någon mera allmänt utbredd uppfattning om vad som är naturligt vid köp av dylikt virke. För att förebygga att lagen sporadiskt utnyttjades vid handel med virkessorter, beträffande vilka märkning i individualiseringssyfte i allmänhet icke förekommer, fann departementschefen dess tillämplighet böra inskränkas till köp av sådant virke, beträffande vilket det är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer köparen. En sådan begränsning kan väl — anmärkes det — någon gång leda till tvist om vad som är brukligt men är ägnad att förekomma, att lagen i särskilda fall giver stötande resultat.
Med avseende å vad som för närvarande är brukligt må erinras, att de till grund för lagförslaget liggande framställningarna närmast togo sikte på märkning av sågtimmer, massaved och brännved, och det torde icke vara någon tvekan om att märkning är bruklig vid köp av dessa virkesslag. I fråga om brännveden har verkställande av märkning f. ö. genom offentliga föreskrifter i viss utsträckning gjorts obligatorisk (jämför bränslekommissionens mätningsinstruktion den 6 november 1942 för brännved i travat mått, gällande för leverans från producent till auktoriserad uppköpare av brännved; se vidare skogsstyrelsens med stöd av tillämpningskungörelse till 1943 års lag om mätning av ved och annat virke utfärdade cirkulär den 30 november 1943 om mätning av brännved och flottningsbrännved, sedermera ersatt av cirkulär i samma ämne den 19 juni 1944, samt styrelsens föreskrifter angående auktoriserad mätning av den 10 mars 1944). Visserligen synes märkning hittills huvudsakligen ha ägt rum vid försäljning från skogsägare till förste avnämare och icke så mycket vid vidareförsäljning från förste avnämare till senare förvärvare; lagens ratio torde emellertid kräva, att också en virkesköpare, som köper varan icke från skogsägaren utan från mellanhand, skall kunna vinna dess skydd mot sin säljares borgenärer genom att åsätta sitt märke även om märkning just vid sådant förvärv i andra eller senare led till äventyrs icke skulle vara allmänt bruklig. Detta stämmer också bäst med lagens ord som lägger vikt vid vad som är brukligt i fråga om visst slags virke (ej visst slags köp). Mera tveksam kan man ställa sig för de fall, då märkningsbruket är mera lokalt begränsat. Skall t. ex. den omständigheten att man i ett län till förvärvarens skydd plägar märka på avverkningsplatsen försågat, där kvarliggande virke, kunna hjälpa en en-
staka virkesköpare i ett annat län, varest sådan märkning i allmänhet ej sker, om han funnit på att märka sitt hos säljaren kvarlämnade sågade virke? Dessa och andra spörsmål ha genom den i propositionen valda inskränkande formuleringen överlämnats åt besvarande i praxis. Utan att föregripa de kommande domstolsavgörandena synes man kunna beteckna det som lämpligt, att en viss återhållsamhet iakttages, när det gäller att medgiva märkningsskydd i fråga om andra trävaror än dem, med tanke på vilka den nya lagstiftningen närmast begärts.
Varken i utredningsmannens förslag eller i den antagna lagen har på märkningens utförande uppställts annat krav än att märkningen skall vara tydlig. Såvitt angår sågtimmer och en del annat virke framkommo i remissyttrandena olika meningar, huruvida man borde godtaga allenast sådana köparemärken, vilka under skiftande benämningar (stuk-, vass-, krön- och krynmärken m. m.) medelst särskilda redskap inslås i samband med inmätningen, eller om också de s. k. huggyxmärkena kunde erhålla vitsord. Rörande sistnämnda märken framhölls, att de — vanligen efter anvisning från enbart säljaren — slås in av huggarna med vanlig yxa i anslutning till själva avverkningen. De ha bland annat till ändamål att vid flottningen underlätta utsorteringen av virket mellan olika köpare och äro, åtminstone för större avnämare, fastställda av flottningsföreningarna. Under den tid, som timret före inmätningen kan bliva kvarliggande i skogen eller på avläggningsplatser vid flottled, skulle huggyxmärkena tjäna att preliminärt individualisera godset för köparens räkning.
Departementschefen uttalade i denna del, att huggyxmärkningen icke kunde frånkännas vitsord enbart av den anledningen, att märkena äro mera primitiva än t. ex. stukmärkena. Vid leveransavtal torde huggyxmärkningen emellertid i och för sig icke vara annat än ett uttryck för säljarens avsikt att till fullgörande av sin leveransförpliktelse använda det sålunda märkta virket. Den innefattar alltså ej någon bindande individualisering av godset, och säljaren torde vara berättigad att avlägsna huggyxmärkena och förfoga över partiet för annat ändamål. Säljarens förpliktelse vid ett leveransavtal om virke torde i allmänhet först med inmätning övergå att gälla ett bestämt virkesparti. Departementschefen anmärkte emellertid slutligen att därest i ett visst fall, utan att inmätning skett, är klart, att det parti, varmed leveransen skall fullgöras, av parterna ansetts individualiserat, huggyxmärkningen lärer kunna anses uppfylla kravet att virket skall vara tydligt märkt.
Att i lagtexten särskilt angiva att vid leveransavtal skydd kan åtnjutas endast om det virke, varmed leveransen skall fullgöras, blivit individualiserat, har icke ansetts erforderligt. För att detta ändå skulle framgå jämkades emellertid ordalagen i förslaget i närmare överensstämmelse med lösöreköpsförordningen.1 Lagen erhöll efter denna och
andra smärre jämkningar den lydelse att ved eller annat virke, som någon tillhandlat sig, ändå att virket är kvar i säljarens vård, ej må tagas i anspråk för betalning av dennes gäld, om virket i fråga blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av sådant virke är brukligt att genom märkning angiva vad som tillkommer köparen.
Den nya lagen avser — såsom första lagutskottet i sitt utlåtande angående propositionen uttalat — att, vad angår skyddet mot säljarens borgenärer, på ett speciellt område tjäna samma syfte som lösöreköpsförordningens bestämmelser. Lagen åsyftar icke några rättsverkningar utöver köparens skyddande mot anspråk från säljarborgenärerna. Vad köplagen eller köpeavtalet innehåller om köparens och säljarens inbördes rättigheter och skyldigheter, faran för godset o. s. v. tänkes sålunda i princip förbli gällande i samma utsträckning som hittills.
Gentemot lösöreköpsförordningens skyddssystem företer den nya lagen juridiskt-tekniskt bl. a. den skillnaden, att märkningen giver skydd omedelbart, alltså utan särskild väntetid, och även om den verkställes så sent som under tiden mellan konkursansökan och konkursbeslut; i lösöreköpsförordningen har ju uttryckligen stadgats, att skydd icke inträder om ej den föreskrivna proceduren avslutats trettio dagar före det utmätning skett resp. konkursansökan, som leder till konkurs, ingives.
Utredningsmannens förslag att lagstiftningen skulle erhålla karaktär av fullmaktslag och alltså träda i kraft först vid Konungens förordnande framkallade gensagor från flertalet remissinstanser. Det invändes sålunda att förhållandena inom virkeshandeln även under normala förhållanden påkalla särbestämmelser av ungefär det innehåll som utredningsmannen föreslagit. Rent principiellt anmärktes, att lagregler på ett så centralt område av civilrätten som det förevarande borde äga en viss grad av beständighet. På grund av dessa erinringar övergavs tanken på en fullmaktslag och gjordes den föreslagna lagstiftningen permanent.
Kurt Holmgren.