CARL JOHAN SCHLYTER. TILL 150-ÅRSMINNET AV HANS FÖDELSE.

 

AV

 

PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.

 

Det finns väl knappast någon nordisk jurist, som helt saknar vetskap om att Carl Johan Schlyter under 1800-talet utgivit det monumentala samlingsverket »Sweriges gamla lagar» jämte glossarium i sammanlagt tretton band. Gäller det åter att närmare redogöra för betydelsen av detta verk, torde de flesta sväva på målet. Särskilt för den som hört talas om att samtliga i publikationen ingående lagar — med undantag av den äldre landslagen— redan tidigare varit utgivna genom trycket, förefaller det måhända en smula egendomligt, att en publicering, som i stort sett tydligen gått ut på att skapa nya upplagor av redan bestående arbeten, skulle innebära något i och för sig märkvärdigt. Förhållandet tarvar onekligen sin förklaring. Ett faktum är emellertid, att Schlyter just genom nämnda publikation vunnit sin ryktbarhet som det utan jämförelse främsta namnet på den svenska laghistoriens område.
    Den, som önskar stifta närmare bekantskap med Schlyters liv och verksamhet, har härtill ovanligt stora möjligheter. Framförallt utgör THEODOR WISÉNS »Minnesteckning öfver Carl Johan Schlyter» (256 s.), vilken ingår i »Svenska akademiens handlingar» 1890 men även förekommer i separat upplaga, en verklig guldgruva att ösa ur. Trots att WISÉN var filolog till professionen, har han ingalunda nöjt sig med att behandla Schlyters insatser blott ur språkvetenskaplig synpunkt utan har på ett förträffligt sätt skärskådat sitt ämne ur alla upptänkliga synvinklar. Mindre betydande är C. G. HAMMARSKJÖLDS år 1894 författade biografi, som ingår i tredje bandet av »Lefnadsteckningar öfver Kongl.svenska vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter». Den åtföljes emellertid av en viktig bibliografisk förteckning

 

1—457004. Svensk Juristtidning 1945.

2 JAN ERIC ALMQUIST.över Schlyters samtliga tryckta arbeten, som likväl uppgjorts av dennes dotterson, professor JOHAN THYRÉN. Både WISÉN och HAMMARSKJÖLD hava ägt förmånen att kunna för sina skildringar utnyttja Schlyters egna otryckta självbiografiska anteckningar, vilka sträcka sig i tiden fram till omkring 1857. Vidare är att märka ALFRED SJÖBERGS nekrolog över Schlyter i Tidsskrift for Retsvidenskab 1889. I all sin korthet utgör denna levnadsteckning ett mästerligt bidrag till Schlyters biografi genom sin väl avvägda disposition och genom sina på personlig hågkomst grundade minnesbilder, som stundom låta föremålet framträda livslevande för läsaren. Av övriga nekrologer må slutligen här nämnas ett bidrag av ELOF TEGNÉR i »Hemvännen» och ett av MARTIN WEIBULLi »Ny svensk tidskrift» (båda tr. 1889).
    Under sådana omständigheter skulle det kunna tyckas, somom ytterligare en skildring av Schlyters liv och verksamhet knappast vore av behovet påkallad. Mot en dylik åsikt kan likväl bl. a. invändas, att nyssnämnda levnadsteckningar — och några senare av betydelse finnas icke — lida av det gemensamma felet, att de författats så gott som omedelbart efter Schlyters död, som inträffade vid slutet av år 1888. Tiden var då ännu icke mogen, för att ett slutgiltigt omdöme rörande Schlyters livsverk skulle kunna avgivas med anspråk på vetenskaplighet. Först efter någon mansålder börjar, enligt vad erfarenheten givit vid handen, det rätta perspektivet att kunna skönjas, vilket givetvis icke hindrar, att en senare tid med ändå bättre möjligheter i detta avseende kan komma att företaga nya omvärderingar.
    Arbetet på lagverket fyllde större delen av Schlyters liv. I självaverket har han så helt inriktat sig på lösandet av denna enda men på samma gång gigantiska uppgift, att hans övriga insatser i rättslivets tjänst därigenom träda i skuggan. De avhandlingar och uppsatser, som han författat vid sidan av urkundspublikationen, utgöra också i stor utsträckning biprodukter. Redan titlarna giva vid handen, att stoffet lika gärna kunnat infogas i företalen till de olika lagvolymerna, och innehållet hör i varje fall nära tillsammans med dessa.1 Andra skrifter av rättsveten-

 

1 Till nämnda kategori kunna räknas t. ex. följande uppsatser: »Om den i några äldre handlingar förekommande benämningen 'medleste lagen'. Inträdestal i Kongl. vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademien» 1841 (tr. 1846); »Om det i Norrige funna fragmentet af Westgötalagen» (Frey 1847); »Om en föregifven ännu i behåll varande äldre redaktion af Södermannalagen» (LUÅ 1881).

CARL JOHAN SCHLYTER. 3skaplig art, som huvudsakligen bestå av föreläsningar eller utkast till sådana, har Schlyter sammanställt i två häften med titeln »Juridiska afhandlingar». Det första häftet trycktes 1836, det andra först 1879. Efter hans död utkom det första häftet i ny upplaga 1891. Även de i andra häftet ingående uppsatserna hava emellertid författats under 1830- och 1840-talen. Redan C. G.HAMMARSKJÖLD har måst medgiva, att de flesta av Schlyters i »Juridiska afhandlingar» ingående skrifter vid slutet av 1800-talet erhållit huvudsakligen historiografiskt intresse. Anledningen säges vara den, att »arkeologien och den historiska kritiken» sedan tiden för skrifternas tillkomst »i mycket ändrat åsikterna om vår äldre historia». Men han tillägger med rätta, att »den som, begagnande sig av den gamles arbete, menar sig kommit något längre än han, har dock allt skäl att med aktning och vördnad tala om honom, som lagt grunden».
    Endast en av Schlyters juridiska insatser ligger något vid sidan om hans egentliga livsgärning. Jag åsyftar därmed hans deltagande i lagstiftningsarbetet under 1840-talet. I den dåtida lagberedningen representerade Schlyter en sund konservativ inställning. Han motsatte sig sålunda alla överdrifter, som syntes honom vara ägnade att bringa rättskontinuiteten i fara. Någon närmare utredning av denna hans verksamhet kan emellertid av utrymmesskäl här icke ifrågakomma.
    Schlyters utgåva av Sveriges gamla lagar med vad därtill hör kommer alltså att i främsta rummet bliva föremål för den följande framställningen. Men lagverkets historia innebär samtidigten skildring av Schlyters eget liv och verksamhet. Den bör ge en bild av hur den unge Schlyter genom olika studier och examina skapade personliga förutsättningar för genomförandet av sitt blivande livsverk, hur detta kom till stånd och hur det utvecklades under en 55-årig praktiskt taget oavbruten arbetsdag.1
    Carl Johan Schlyter föddes i Karlskrona den 29 januari 1795. Efter privat skolundervisning inskrevs han 1807 som student vid Lunds universitet, där han 1811 avlade den s. k. kameralexamen,vars ämnen utgjordes av naturrätt och etik samt aritmetik. Samma år påbörjade han sina juridiska studier för Johan Holmbergson, som då nyligen tillträtt sin professur i lagfarenheten. Moralfilo-

 

1 Även under de fyra år Schlyter tjänstgjorde i lagberedningen arbetade han oförtrutet på Sveriges gamla lagar, »särskilt under de tider, då de övriga ledamöterna togo sig ledigt», tillägger HAMMARSKJÖLD.

4 JAN ERIC ALMQUIST.sofi, som även ingick i examen juridicum, studerade Schlyter samtidigt för professor F. J. Cederschiöld. Vid studiet av lagfarenheten fick Schlyter stifta bekantskap med Nehrmans arbeten, som efter ett interregnum ånyo i Lund börjat begagnas som läroböcker för juris studerande. Dessutom läste han bl. a. M. Calonius' och O. Rabenius' samtliga dissertationer. Sedan Schlyter en kortare tid tjänstgjort som biträde åt häradshövding, undergick han vid slutet av år 1812 examen till rättegångsverken1 med vitsord om berömliga insikter i såväl moralfilosofi som svenska lagfarenheten. Nästföljande vårtermin avlade han även kansliexamen med högsta betyget i ämnena historia, statistik och latinsk språkkunskap.
    Schlyters avsikt med universitetsstudierna hade dittills varit att med stöd av sina examensmeriter vinna befordran inom något ämbetsverk i huvudstaden. De ovanligt vackra vitsord han erhållit i samtliga ämbetsexamina hade emellertid verkat uppmuntrande och hos ynglingen småningom väckt en önskan att få fortsätta sina akademiska studier till juridisk doktorsgrad. Då hans lärare Holmbergson ställde sig välvillig till denna plan, satte Schlyter under höstterminen 1813 sitt beslut i verket. De för juridiska gradualstudier förberedande kunskapsproven inom filosofiska fakulteten voro vid denna tid fördelade på två examina, av vilka den första kallades juridisk-filologisk och den andra juridisk-filosofisk examen. Till den förra hörde bl. a. grekiska, till den senare matematik och kemi samt praktisk och teoretisk filosofi. För en nutida jurist förefaller det anmärkningsvärt, att särskilt ämnet kemi skulle anses vara en nödvändig förutsättning för att få avlägga juris kandidatexamen. Men detta sammanhängde givetvis med att förvärvandet av allmänbildningen, som numera i huvudsak förlagts till skolans område, i äldre tid ansågs hava hemortsrätt vid universiteten. Schlyter avlade redan vid slutet av år 1813 juridisk-filologisk examen men slapp avlägga juridisk-filosofisk examen sedan det visat sig, att han under ett besök i Rostock sommaren 1814 passat på att förvärva filosofisk doktorsgrad vid därvarande universitet.2 Därtill fordrades blott en av filosofiska fakulteten godkänd avhandling, som icke ens

 

1 Jfr J. E. ALMQUIST, Förteckning över studenter, som före 1813 vid Lunds universitet avlagt . . . kunskapsproven för inträde i rättegångsverken (1939), s. 49.

2 Efter vanligheten medförde denna grad blott titel av magister, vilket Schlyter också kallas i officiella handlingar efter nämnda tid.

CARL JOHAN SCHLYTER. 5behövde tryckas. Schlyter tog det hela mera som ett skämt, enligt vad han senare bekänt i sina självbiografiska anteckningar, men lyckades i alla fall åstadkomma en passabel algebraisk avhandling på tyska om de högre ekvationernas transformationer. Efter hemkomsten disputerade han år 1816 inför filosofiska fakulteten i Lund över ämnet »De principiis legislationis poenalis». Ämnet var valt med tanke på att avhandlingen, som förelegat i tryck redan 1815, skulle samtidigt meritera till docentur inom juridiska fakulteten. På 39 trycksidor diskuterar den då 20-årige ynglingen i nämnda avhandling det klassiska problemet om straffets ändamål, främst ur filosofisk synpunkt, varvid han ansluter sig till den s. k. avskräckningsteorien, som senast lanserats av den berömde tyske straffrättsläraren ANSELM FEUERBACH. Schlyters skrift, som utgör det första tryckta bidraget av hans hand, bedömdes av filosofiska fakulteten med högsta betyget, varefter K. M:t den 22 maj 1816 förklarade dess författare berättigad till de förmåner och privilegier, som inrikes promoverade doktorer tillkomma. Påkallelse av juridiska fakulteten blev Schlyter senare under året förordnad till juris docent vid Lunds universitet. Härigenom hade han dock icke uppnått sitt mål. Det gällde nu att avlägga juris utriusque kandidatexamen, vilket skedde först efter trägna studier i slutet av vårterminen 1818, då han av Holmbergson erhöll det ovanliga betyget »egregie laudatur». Två år senare undergick Schlyter även juris utriusque licentiatexamen med samma utmärkta vitsord som i kandidatexamen. Dessförinnan hade han emellertid 1819 præsidendo disputerat i juridiska fakulteten över ämnet »Tentamina ad illustrandam historiam juris Scandinavici», som innehöll en kommentar till två av de dunklaste ställena i Upplandslagen. Och på grundval härav blev han den 22 juni 1820 efter vederbörligen avlagd licentiatexamen av Holmbergson promoverad till juris utriusque doktor. Samtidigt promoverades hans studiekamrat och blivande medarbetare Hans Samuel Collin. Promotor lär därvid hava yttrat, att promovendi »mer hedrade hatten, än hatten dem».1 Promotionsdagen blev f. ö. ett märkligt datum i Lunds universitets historia, i det att då för första gången juris doktorsvärdigheten utdelades efter fullgjorda lärdomsprov.

 

    Det kan vara av intresse att här göra ett uppehåll i Schlyters digra meritlista för att söka bilda oss en föreställning om vilka

 

1 Biografiskt lexikon, Bd 6 (2 uppl. 1876), s. 215.

6 JAN ERIC ALMQUIST.fordringar, som då för tiden gällde för avläggandet av juris kandidat- och licentiatexamina. Enligt ett kanslersbrev, som utfärdats den 28 mars 1815,1 skulle till kandidatexamen i Lund läsas: I. Justinianska institutionerna, 1734 års lag samt det svenska kameralverket med ledning av A. BOTIN, Beskrifning om svenska hemman och jordagods, D. 1—2, vilka utkommit i ny oförändrad upplaga 1798—99. II. J. STIERNHÖÖK, De jure Sveonum et Gothorum vetusto (1672), vilket arbete skulle jämföras med källorna, d. v. s. med de medeltida lagarna och äldre stadgar. Dessutom ålåg det vederbörande att särskilt studera en av landskapslagarna efter fritt val för att därmed ådagalägga sina kunskaper i fornsvenskt lagspråk. III. J. LOCCENIUS, De jure maritimo et navali (1693) samt icke närmare anförda arbeten av CL. KLOOT, D. NEHRMAN, O. RABENIUS och M. CALONIUS. IV. L. J. F. HÖPFNERS eller J. G. HEINECCIUS'kommentarer till institutionerna, jämförda med G. HUGOS rättelser i dennes »Lehrbuch eines civilistischen Cursus» och i »Civilistisches Magazin». V. Utländska rättsvetenskapliga arbeten av G. HUGO, B. G. NIEBUHR, K. F. EICHHORN och J. F. E. LOTZ m. fl. —Till licentiatexamen krävdes enligt samma kanslersbrev insikter i I. Romersk och kanonisk rätt, nordiska lagar och rättssedvänjor samt europeisk rättshistoria med särskilt avseende fäst vid de tyska städernas äldre lagar. II. Modern fransk och engelsk rätt jämte feodallagarna. III. Allmän lagstiftningslära med ledning av »bättre författare», sådana som MONTESQUIEU, BECCARIA, FILANGIERIm. fl. IV. Allmän teori för national- och statshushållningen samt politiinrättningar. V. »Det som av äldre och nyare stadganden och sedvanor ännu är såsom lag gällande».
    Det som främst frapperar vid studiet av dessa fordringar, är den vikt, som tillmättes rättshistorien, såväl den svenska som den utländska. Detta var ingen tillfällighet. Just vid tiden för kanslersbrevets utfärdande hade rättshistorien plötsligt råkat komma på modet i utlandet tack vare den riktning inom rättsvetenskapen, som plägar gå under namn av den historiska skolan. Och dess främste representant F. K. VON SAVIGNY hade nyligen (1814) framlagt denna skolas program i sin berömda skrift: »Vom Berufunsrer Zeit für Gesetzgebung und Rechtswissenschaft». I Sverige hade denna nya riktning redan från början mött en tacksam jordmån. Intresset för de gamla svenska lagarna började unders ådana förhållanden helt naturligt göra sig alltmer märkbart, och

 

1 Kanslersbrev till Lunds universitet (RA).

CARL JOHAN SCHLYTER. 7detta icke minst i Lund, där Holmbergson och hans lärjungar med entusiasm anammat den historiska skolans nya programpunkter. Detta kommer bl. a. till synes i de protokoll över Holmbergsons examina, som ännu finnas i behåll, och där såväl frågor som svar finnas utförligt upptecknade.1

 

    Till gradualproven hörde även hållandet av en s. k. lectio præcursoria, vid vilken Schlyter talade »om lagfarenhetens vetenskapliga studium, särdeles med avseende på vårt fädernesland och närvarande tid». Han framhöll därunder bl. a. vikten av lagarnas historiska studium och angelägenheten av våra gamla lagurkunders utgivande i nya, dugliga upplagor, och han lär också hava yttrat, att »härmed hellre måtte dröjas ännu i 50 år, än att ett så viktigt arbete skulle råka i oskickliga händer». WISÉN, från vars minnesteckning denna passus är hämtad, tillägger följande: »Det hade nämligen blivit berättat, att en man, vilken Schlyter för ingen del ansåg som skicklig därtill, var sinnad att företaga detta arbete. Det var av denna orsak, som Schlyter med bekymmer tänkte därpå, att någon kunde komma att företaga det viktiga arbetet, vilken icke hade duglighet därtill eller fullt allvar att däråt uppoffra sig; och det var med tanken härpå, som han tillade ovannämnda anmärkning.» Däremot aktar WISÉN icke nödigt att för den vetgirige läsaren avslöja vilken person, som åsyftades med uttrycket »oskickliga händer». Att Schlyter i varje fall redan vid denna tidpunkt tänkt sig möjligheten av att själv utföra arbetet, visar i någon mån ett uttalande i förordet till hans rättshistoriska avhandling (1819), där han säger sig hava för avsikt att ägna sig åt tolkningen av de gamla lagarna, om försynen medgav honom att leva för vetenskapen.
    Tills vidare såg det likväl icke ut, som om försynen skulle vara hågad att villfara hans önskan. Docenturen i juridiska fakulteten medförde icke några inkomster, och Schlyter såg sig därför nödsakad att på sommaren 1820 lämna Lund för att söka sin bärgning på ämbetsmannabanan. Till en början sökte han en

 

1 Se t. ex. »Protokoll vid juris utriusque kandidatexamen med magister Carl Johan Schlyter den 20 juni 1818», samt »protokoll vid juris utriusque licentiatexamen med juris crim. docenten, juris utriusque kandidaten magister Carl Johan Schlyter den 12 april 1820» (Lunds universitetsbibliotek). Den första frågan i kandidatexamen löd: »Hur bör juridiken vetenskapligt behandlas?» Svar: »Såsom en historisk framställning av människosläktets praktiskt utvecklade rättsbegrepp.»

8 JAN ERIC ALMQUIST.notarie- eller fiskalstjänst i den då nyinrättade hovrätten över Skåne och Blekinge men blev icke antagen. »Hovrättspresidenten», säger WISÉN urskuldande, »var alltför klok att på grund av vackra lärdomsbetyg till en tjänstebefattning i ett nytt ämbetsverk välja en person, som var helt och hållet nybegynnare i de göromål, som förekomma i en hovrätt». Värre var måhända, att Schlyter i början av år 1822 vid en kopistutnämning i justitierevisionen blev förbigången av en ung man, som visserligen före honom blivit inskriven i verket såsom e. o. tjänsteman, men som där tjänstgjort kortare tid än han. Vid Schlyters lärdomsmeriter fästes tydligen intet som helst avseende. Under sådana förhållanden är det naturligt, att Schlyter med tillfredsställelse antog det erbjudande, som gjordes honom i mars 1822 av Johan Gabriel Richert, att tillsammans med Collin utgiva en kritisk upplaga av våra medeltida lagar.
    Därmed hava vi kommit fram till en punkt i Schlyters levnadshistoria, som ter sig mer än lovligt dunkel. Frågan är: Vem har i själva verket tagit initiativet till utgivningen av Sveriges gamla lagar? De tidigare levnadstecknarna peka i detta sammanhang på Richert, och denna deras åsikt kan icke jävas så till vida, som genom dennes intresserade medverkan tanken kunde realiseras. Genom sin ställning dels såsom kronprins Oskars f. d. lärare och dels som den drivande kraften i lagkommittén var han också särskilt lämpad att sätta de makthavande i verksamhet. Sannolikheten talar dock för att det varit Schlyter själv, som under personliga samtal med Richert väckt dennes intresse för saken, och detta desto hellre, som Richert genom sitt 1819 ingångna giftermål blivit befryndad med Schlyter1 och därigenom fått tillfälle att närmare lära känna honom. Men det är lämpligt att här gå ett steg längre. Ej heller Schlyter har varit den förste, som insåg, att de medeltida lagarna behövde utgivas i nya upplagor. Själva idén härtill hade han fått i Lund, och den, som först framkastade tanken härpå, var tvivelsutan hans lärare Johan Holmbergson.
    Det är egendomligt att finna, hur litet Schlyters tidigare levnadstecknare beaktat det stora inflytande, som Holmbergson utövat på Schlyter. Det var dock han, som införde såväl Schlyter som Collin i studiet av de gamla lagarna, och som därigenom

 

1 Jfr K. WARBURG, Johan Gabriel Richert, D. 1 (1905), s. 88—89.

CARL JOHAN SCHLYTER. 9väckte deras intresse för rättshistorien. Schlyter har också själv vid ett tillfälle visat, hur högt han skattade Holmbergson som lärare, och därvid talat om dennes »kärleksfulla deltagande för alla lärjungar, hos vilka han tyckte sig finna mera lovande anlag».Holmbergson hade f. ö. redan på ett tidigt stadium kommit underfund med de äldre lageditionernas brister. Det berättas,2 att han en dag läste i Stiernhielms edition av Västgötalagen (1663), hurusom ett skäl för giftoman att vägra brudgummen sin brudvore, »om brud varder innebränd». Skälet syntes nog fullgiltigt men föreföll samtidigt otroligt som lagstadgande betraktat. Anande ett tryckfel avlade Holmbergson ett besök på Kungliga biblioteket i Stockholm, där handskrifter av samma lag förvarades, fick fram en sådan och konstaterade, att det var fråga om brudvadens (brudklädselns) innebränning. Han insåg nu utan vidare »nödvändigheten av en alldeles ny revision av de gamla lagarna och började, för att själv lägga hand vid detta arbete, att avskriva Västgötalagen efter den codex han hade i hand, vilken avskrivning snart fullbordades. En av hans lärjungar, nu histor. prof. E. S. Bring, utgav först under titel: 'Codex juris Vestrogothici', Lund 1812—22, nämnda avskrivna mscr. med latinsk översättning». — Anekdoten är god. Den har blott det felet, att den icke i alla delar kan vara med sanningen överensstämmande. Stiernhielm är nämligen i detta fall alldeles oskyldig. Han har på ifrågavarande ställe (GB III: 5) tryckt »brudh vadhir innibränd är» och icke, som anekdotberättaren påstår, »brud varder innebränd». Det kan därför knappast hava varit detta lagrum, som övertygat Holmbergson om den stiernhielmska editionens förkastlighet. Men i övrigt är framställningen riktig. Holmbergson har sålunda personligen gjort en avskrift av codex B 61 i Kungliga biblioteket, vilken han överlämnat till sin lärjunge E. S. Bring. Och denne har i sin tur 1812 påbörjat en publicering av Västgötalagen på grundval av Holmbergsons avskrift och under dennes intresserade medverkan. Denna publikation, som även innehåller en parallell latinsk översättning av lagen, avbröts först 1822, efter det att Schlyter och Collin fått offentligt uppdrag att utgiva landskapslagarna. Vid denna tidpunkt hade dock endast cirka 1/3 av lagen hunnit utgivas genom trycket. Till saken hör, att den lärde Holmbergson ej trott sig om att kunna läsa medel-

 

1 Jfr SvJT 1939, s. 695.

2 Se härom Biografiskt lexikon, Bd 6 (2 uppl. 1876), s. 215.

10 JAN ERIC ALMQUIST.tida skrift och därför gjort avskriften icke efter originalet, som ävenledes fanns tillgängligt på Kungliga biblioteket under sign. B 58, utan efter en kopia, som på 1600-talet verkställts av aktuarien i antikvitetskollegiet Erik Vennæsius († 1684).

    Sammanhanget börjar nu framstå klarare än förut. Det är tydligen nämnda publikation, som Schlyter haft i tankarna, då han gjorde ovan anförda uttalande om sin farhåga för att lagverket skulle råka i oskickliga händer. Och den person, vars namn WISÉN i detta sammanhang icke ville eller kunde avslöja, var alltså identisk med dåvarande juris adjunkten vid Lunds universitet Ebbe Samuel Bring. WISÉNS återhållsamhet på denna punkt är desto mer anmärkningsvärd, som Schlyter själv vid ett senare tillfälle1 tagit bladet från munnen och sagt sitt hjärtas mening om både publikationen och dess utgivare. Vad först själva texten beträffar, säger Schlyter, »så är att märka, att det egentligen är Vennæsii opålitliga avskrift, som därför ligger till grund. Herr Dr Holmbergsons avskrift har väl blivit jämförd med originalhandskriften, varvid några fel blivit rättade, men däremot hava en mängd nya ej blivit anmärkta och några vid själva kollationeringen tillkommit». Och han fortsätter: »Att hr Bring ej aktatnödigt att försäkra sig om riktigheten av den avskrift han ämnade av trycket utgiva kan ej förvåna, då han icke ens där denna avskrift var otydlig gjort sig besvär att efterfråga, huru där stod i originalet. Man kan således med fullt skäl säga, att om Stiernhielms upplaga utmärker sig genom utgivarens egenmäktiga förfarande, så är hr Brings lika utmärkt genom den liknöjdhet och den bekvämlighet, varmed han trott att ett sådant verk kunde utföras. Vad den av hr Bring bifogade latinska översättningen angår, är den så god den kunde väntas av en översättare, som saknade tillräcklig kännedom såväl av ämnet som av vårt gamla språk, och som även i detta avseende tagit saken så bekvämt, att han, såsom av många ställen kunde bevisas, icke ens genomläst denna lag, innan han företog sig att översätta och trycka den». Och Schlyter avslutar avbasningen med förklaringen, att Bring ej bort »befatta sig med ett arbete, vilket han lätt kunnat finna, att han ej var vuxen».

    Situationen har alltså i korthet varit den, att Holmbergson redan 1812 tagit initiativ till en ny upplaga av landskapslagarna, själv verkställt den första avskriften av Västgötalagen och där-

 

1 I företalet till Westgötalagen (1827), s. L.

CARL JOHAN SCHLYTER, 11efter uppdragit åt sin lärjunge Bring att sköta utgivningsarbetet. Som några särskilda anslag härför icke kunde påräknas, har den nya upplagan måst utgivas successivt i form av akademiska dissertationer.1 Förekomsten av denna publikation hade emellertid det goda med sig, att Schlyter genom ett studium av arbetet fick fullt klart för sig, hur en edition av dylikt slag icke skulle vara beskaffad. Därigenom tvangs han att inför sig själv klargöra, hur han skulle hava förfarit i motsvarande fall, och så mognade småningom inom honom den utgivningsplan, som trycktes i tidskriften Svea 1823, och vars utförande lade grunden till hans ryktbarhet. Oron för att Bring skulle få fortsätta att förstöra det arbete, som Schlyter visste med sig, att han själv skulle kunna utföra på ett vida bättre sätt, har väl slutligen drivit den sistnämnde att anförtro Richert sin syn på saken. Om den bringska publikationen då icke varit påbörjad, kan det möjligen tänkas, att Richert, som både dennes och Schlyters levnadstecknare sökt göra troligt,2 varit initiativtagare till den schlyterska editionen, men så länge det äldre utgivningsarbetet pågick under den berömde Holmbergsons medverkan, har Richert saknat varje anledning att ingripa, såvida han icke av någon kompetent person upplysts om detta arbetes verkliga beskaffenhet. Och den enda kompetenta person, som det här kan bliva fråga om, har varit Schlyter själv. Richerts insats bör därför reduceras till att han genom utnyttjandet av sina personliga förbindelser medverkat till att skapa det första ekonomiska underlaget och därmed möjliggjort för Schlyter att igångsätta det stora verket. Även förslaget att anställa Collin som dennes medarbetare härstammar tvivelsutan från Schlyter, vilken genom mångårig bekantskap lärt känna Collin som en kunnig, arbetsam och försynt man.3 Vem som skulle komma att taga ledningen i detta kompanjonskap var redan från början givet.
    Den plan, som Schlyter utstakat, och till vilken Collin an-

 

1 Ej mindre än 21 dissertationer hade år 1822 hunnit begagnas för ändamålet. På en modern läsare gör det ett bisarrt intryck att finna, hurusom varje sådan dissertation, som bekostats av en däremot svarande respondent, innehåller blott ett kort avsnitt av lagen, vilket med undantag av den första saknar både början och slut och ofta stannar mitt i en mening för att eventuellt fortsätta i en kommande avhandling.

2 Dessa omtala ej heller förefintligheten av den bringska publikationen.

3 Ang. Collin se närmare Å. HOLMBÄCKS artikel i Svenskt biografiskt lexikon, Bd 8 (1929), s. 738 ff.

12 JAN ERIC ALMQUIST.slutit sig, gick ut på att jämföra alla befintliga såväl otryckta som tryckta medeltida lagtexter av enahanda slag och därefter avtrycka den bästa. Redan detta innebar en nyhet, ty tidigare hade utgivarna av de gamla lagtexterna i allmänhet nöjt sig med att publicera en av de få handskrifter, som händelsevis funnits tillgängliga, varvid stundom meddelats några varierande läsarter. Enligt Schlyter åter skulle i noter antecknas praktiskt taget varje skiljaktighet, som förefanns i de övriga redaktionerna, resp. editionerna, såvida de sistnämnda grundade sig på någon sedermera förlorad handskrift. Då de urkunder, som skulle jämföras, för vissa lagar uppgingo till ett hundratal, inses lätt vilken ofantlig arbetsbörda den nya metoden måste medföra. Meningen härmed var att åstadkomma ej blott en för allmänt lagstudium användbar text utan även möjlighet att överblicka allt befintligt material för behövlig kritisk behandling. Schlyters mål var m. a. o., att hans publikation skulle i sig innefatta alla manuskript av de gamla lagarna jämte deras äldre editioner.
    Sedan den ekonomiska frågan ordnats genom konung Karl XIV Johans personliga ingripande, och sedan myndigheter och enskilda personer i hela riket anbefallts, resp. uppmanats att ställa förefintliga laghandskrifter till utgivarnas förfogande, kunde arbetet omedelbart taga sin början i en därtill anvisad lokal i Kungliga biblioteket på Stockholms slott.1 Under de närmaste tolv åren utkommo Västgötalagen (1827), Östgötalagen (1830) och Upplandslagen (1834). Collin avled emellertid 1833, och Schlyter fortsatte då som ensam utgivare. Redan 1835 måste han dock mycket mot sin vilja lämna huvudstaden. Beskäftiga vänner hade animerat höga överheten till att i Uppsala inrätta en professur i laghistoria för att dymedelst förskaffa Schlyter en välbehövlig tillökning i hans inkomster. Det beviljade statsanslaget var nämligen tilltaget i knappaste laget. Schlyter utnämndes också till lärostolens första innehavare, men vännerna hade glömt tillse, att även nödiga medel ställdes till förfogande. Efter utnämningen befanns det, att hans arbetsbörda väsentligt ökats utan motsvarande kompensation, ty professuren skulle i själva verket underhållas med de medel, vilka tidigare utbetalts som understöd åt hans utgivningsverksamhet. I februari 1835 begav sig Schlyter med blandade känslor till Uppsala för att börja sina

 

1 ELOF TEGNÉR berättar, att ifrågavarande arbetsrum i nordöstra slottsflygeln ännu fyra årtionden efteråt benämndes »schlyterska rummet».

CA.RL JOHAN SCHLYTER. 13föreläsningar, och längre fram på året måste han enligt uttrycklig föreskrift själv från Kungliga biblioteket i Stockholm till universitetsbiblioteket i Uppsala med kronoskjuts transportera de till hans arbete hörande laghandskrifterna.
    Under något mer än två år stannade Schlyter i Uppsala, men det verkar knappast, som om han trivdes där. Huru som helst begagnade han första möjlighet, som yppades att i stället erhålla en motsvarande befattning i Lund. Han uppställde dock därvid det villkoret, att han under alla förhållanden skulle få fortsätta arbetet på lagarnas utgivande. För att fortare komma till Lund nöjde han sig tills vidare med ett professorsvikariat i kriminalrätt därstädes, som han uppehöll under mer än ett år. I oktober 1838 utnämndes han till professor vid Lunds universitet i allmän lagfarenhet, vilket läroämne han två år senare fick utbyta mot en nyinrättad personlig professur i laghistoria.1 Därmed ansåg han sig hava vunnit sitt mål i befordringsväg, och han kvarstod i detta ämbete ända till den 2 mars 1876, då han avgick med pension. Under sin professorstid i Lund tjänstgjorde dock Schlytericke många år som akademisk lärare.2 Läsåret 1839—40 var han i egenskap av rektor befriad från undervisningen; från den 20 maj 1844 till den 19 september 1848 var han tjänstledig på grund av sitt förut omnämnda medlemskap i lagberedningen, och från den 23 november 1852 ända till avskedsdagen åtnjöt han ständig tjänstledighet för att uteslutande kunna ägna sig åt sitt livsverk.
    I Lund tillkommo också de flesta banden av »Sweriges gamla lagar». Södermannalagen utgavs 1838, Västmannalagen 1841, Hälsingelagen, Kristnubalken av Smålandslagen och Bjärköarätten 1844, Gotlandslagen 1852, Visby stadslag och sjörätt 1853, Skånelagen 1859, Magnus Erikssons landslag 1862, dennes stadslag 1865, Kristoffers landslag 1869 samt slutligen 1877 såsom kronan på verket ett gemensamt glossarium till alla lagarna. Med stolthet kunde Schlyter peka på att den från början uppgjorda planen i princip kunnat följas ända till lagverkets fullbordan. Han har också under hela tiden vinnlagt sig om en ytterlig noggrannhet i fråga om korrekturläsningen. Enligt traditionen skulle han med en knappnål hava gjort ett hål under varje bokstav i korrekturet

 

1 Fullmakten utfärdades dock först i nov. 1842.

2 Studenters anteckningar från hans föreläsningar i yttre och inre laghistoria finnas i viss utsträckning bevarade i ett flertal av våra offentliga bibliotek. 

14 JAN ERIC ALMQUIST.för att därigenom markera de kontrollerade delarna. Men publikationen innehåller icke endast lagtexter och glossarier. I varje band finnes även ett företal av högt vetenskapligt värde med bl. a. fullständig beskrivning av alla till den behandlade texten hörande handskrifter, upplysningar om själva lagens ålder och källor samt förteckningar över alla äldre editioner jämte värdesättning av dessa. För att åstadkomma allt detta har fordrats en outtröttlig järnflit parad med en osviklig samvetsgrannhet i arbetets utförande, men dessutom också en överlägsen kännedom om de språk och dialekter, på vilka de gamla lagarna äro skrivna, samt en utomordentlig övning och säkerhet i handskrifternas läsning.1
    Genom den schlyterska metoden, vilken som nämnt gick ut på att jämföra alla befintliga handskrifter av enahanda art, kommo åtskilliga rättshistoriska problem, som tidigare vållat huvudbry, att lösas så gott som av sig själva.2 Särskilt gäller det sagda om vissa frågor rörande de medeltida lagarnas ålder. Som exempel må anföras dateringen av den allmänna stadslagen, som man tidigare trott vara författad efter 1442. Detta hade av HADORPH motiverats med att »inga manuscripta finnas i riket av stadslagen så gamla som Kristoffers landslag». Men efter den nya inventeringen under 1800-talet upptäcktes det, att flera handskrifter av stadslagen härstammade från fjortonde århundradet, varför denna tydligen måste vara vida äldre, än som förut antagits. Med stöd av olika diplom kunde Schlyter därefter fastslå dess tillkomst till någon gång mellan åren 1349 och 1357. — Ett annat närlig-

 

1 För sin insats har Schlyter hedrats bl. a. genom inval i vitterhetsakademien, vetenskapsakademien och andra både in- och utländska lärda samfund. Däremot blev han, som dock gjort mer för kännedomen om Sveriges äldre språk än någon annan före honom, anmärkningsvärt nog aldrig medlem av den akademi, som har det svenska språkets vård till sin främsta uppgift. Förklaringen är den, att då svenska akademien i nov. 1860 kallade Schlyter till sin ledamot, denne avböjde inval med hänsyn till de kraftsplittrande förpliktelser, som han fruktade att ett ledamotskap i akademien för hans del skulle komma att medföra. I företalet till Glossarium (1877), s. XLVI, har han till yttermera visso närmare utvecklat skälen för sitt avböjande. Den, som önskar närmare studera denna episod i Schlyters liv, hänvisas till H. SCHÜCKS detaljerade framställning i »Svenska akademiens historia», D. 6 (1938), s. 141—58. Åtskilligt nytt material har där kommit till användning, vilket är ägnat att fördjupa ämnet ur olika aspekter. Avböjandet hindrade dock icke akademien, som f. ö. under Schlyters livstid upprepade gånger på olika sätt hyllat dennes förtjänster, att året efter hans död prägla en minnespenning över honom.

2 Jfr SvJT 1944, s. 892.

CARL JOHAN SCHLYTER. 15gande exempel utgör förklaringen av uttrycket 'medleste (mellersta) lagen', som tidigare ansetts vara identiskt med den äldre landslagen. Genom sammanställningen av ett stort antal handskrifter av sistnämnda lag lyckades Schlyter uppvisa, att den s. k. mellersta lagen är blott en variant av Magnus Erikssons landslag, vilken i olikhet mot den av honom såsom huvudtext betecknade innehåller vissa stadganden rörande istadarättens utsträckning till femte led; o. s. v.
    Det har anmärkts mot Schlyter, att han visat sig föga mild mot sina föregångare och samtida författare inom det arbetsfält han utvalt åt sig. Lagverkets olika företal innehålla också åtskilliga skarpa omdömen, av vilka det ovan anförda rörande E. S. Bringkan tjäna som belysande exempel.1 »Skärpan i hans polemiska uttalanden», säger WISÉN på tal härom, »beror till stor del därpå, att ett teoretiskt misstag för Schlyters ögon tedde sig som en moralisk förseelse, framkallad av den felandes försumlighet att taga reda på sanningen. En författares misstag, som det stått i hans makt att undvika, blir för Schlyter ett våld mot sanningen, en orättvisa mot läsaren; och för våld och orättvisa hyste Schlyter från barndomen ett oblidkeligt hat, vilket visserligen icke avtog med åren». Själv förklarade han sig visserligen villig att prisgiva sina egna framställda åsikter åt en kunnig kritik och möjlig vederläggning. Men detta fick icke så förstås, som om han varit benägen att under sin livstid utan gensaga godkänna varje mothonom riktad kritik. »Den unge stövare på laghistoriens fält», yttrar SJÖBERG på sitt målande sätt, »som vågade nafsa i den gamle björnens päls», var i sanning »medömkansvärd.» Schlyters »ramslag gav svårläkliga sår». Ofullständigheten i undersökningen och det förhastade i slutledningen upptäcktes genast, och så löd domen »på slarv, okunnighet och vad mera, som ymnigt står att läsa i företalen till den schlyterska lag upplagans tomer.»
    Schlyter var en utpräglad personlighet. Han kännetecknades av ett skarpt, kritiskt förstånd, energisk vilja, plikttrohet och en omutlig rättskänsla. Men hans karaktär kan dock icke tillfullo förstås, om man icke samtidigt beaktar den djupa religiositet i schartauansk anda, som tryckte sin prägel på större delen

 

1 En annan liknande kontrovers, denna gång mellan Schlyter och den finländske rättshistorikern J. J. Nordström, som av den förstnämnde anklagats för plagiat, har nyligen varit föremål för en utförlig behandling av SVEN LINDMAN i Finsk tidskrift 1943, s. 247—55.

16 JAN ERIC ALMQUIST.av hans liv.1 Även i hans vetenskapliga skrifter kommer denna sinnesriktning till synes. Betecknande äro de ord, med vilka Schlyter avslutar företalet till Kristoffers landslag, den sista i raden av mäktiga lagvolymer: »Är fråga om någon ära för detta verk, så tillhör den Honom, allena Honom», som är mäktig i de svaga, och som skänkt mod och krafter till dess utförande.
    Schlyter avled annandag jul 1888. »Ingen av dem, som fjärran eller när förnummo dödsbudet», säger ELOF TEGNÉR, »kunde jäva tillämpningen på honom av det ord ur Västgötalagen, som stod att läsa på den minneskrans, varmed juridiska fakulteten i Lund prytt den berömde forskarens kista: 'Sent födhes annar sliker madher.'»2

 

    Det återstår nu blott att från vår tids synvinkel objektivt skärskåda Schlyters livsverk och i samband därmed framlägga några kortfattade reflexioner. Vetenskapliga arbeten, även om de vid sin tillkomst representerat höjdpunkten av mänskligt kunnande, löpa dock alltid en viss risk att förr eller senare bliva föråldrade och ersatta av andra modernare verk. Som vi sett hade Schlyters särskilda avhandlingar och uppsatser, som huvudsakligen tillkommit under 1830- och 1840-talen, redan mot förra seklets slut enligt den dåtida sakkunskapen delvis drabbats av förgängelsens lag. Och under de mer än 50 år, som sedan dess förflutit, har situationen givetvis ej förbättrats. Vetenskapen står som bekant icke stilla. Då det åter gäller urkundspublikationer, ligger saken något annorlunda till. Deras livslängd beror dock i någon mån på det ändamål, för vilket de skola begagnas. Schlyter hyste emellertid den ambitionen, att hans editioner skulle kunna användas såväl av rättshistorici som av språkmän, och det var främst med hänsyn till de senare, som han underkastade sig en sådan oändlig möda att återgiva alla förekommande skrivsätt i noterna. Hade det blott gällt att tillfredsställa rättshistorikerna, kunde han nämligen hava nöjt sig med att utarbeta

 

1 Möjligt är, att han även i detta avseende påverkats av sin lärare Holmbergson, vilken är känd som en ivrig anhängare av Schartaus religiösa åsikter. Det må här nämnas, att Schlyter är den, som efter Schartaus död utgivit dennes predikningar och andra skrifter i åtskilliga volymer. Tillsammans med en annan person har han även utgivit Carl XII:s bibeledition i ny upplaga 1843.

2 Citatet är hämtat från den lagmanslängd, som åtföljer Västgötalagen, och detdär i ingående omdömet har ursprungligen använts om lagmannen Eskil Magnusson av Folkungaätten, som levde under förra hälften av 1200-talet.

CARL JOHAN SCHLYTER. 17praktiska upplagor med normaliserade texter. Schlyters optimistiska tro, att hans lagverk på längden skulle kunna ersätta handskriftsmaterialet, har i varje fall icke hållit streck. Härom vittnar bl. a. tillkomsten i senare tid av fotografiska reproduktioner i faksimile av de båda götalagarna. En dylik reproduktion, som med fullständig trohet återger handskriftens utseende i minsta detalj, var såväl av tekniska som ekonomiska skäl ej möjlig att genomföra på Schlyters tid.
    Den schlyterska metoden förutsätter också, att allt förefintligt material kommit till användning. Trots alla bemödanden blev detta icke fallet. Redan under Schlyters livstid men för sent för att kunna infogas i hans då redan publicerade editioner påträffades olika, dittills okända aktstycken, exempelvis ett fragment av äldre Västgötalagen, vilket är tryckt bl. a. av G. E. KLEMMING i samlingsverket »Småstycken på fornsvenska» (1874) och därefter på nytt 1904 jämte faksimile av O. VON FRIESEN under titeln »Vår älsta handskrift på fornsvänska». Även efter Schlyters frånfälle har nytt material kommit i dagen. Som exempel må här anföras den viktiga s. k. Ängsö-handskriften av Upplandslagen, som anträffades å slottsvinden på det piperska fideikommisset Ängsö, och som 1902 utgavs av VON FRIESEN i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.
    Bland större misstag, som Schlyter begått, må antecknas, att han trott Dalalagen, som redan Stiernhöök riktigt identifierat, vara en äldre Västmannalag och avtryckt den som sådan. Och vidare har Schlyter förväxlat de båda bevarade handskrifterna av Södermannalagen så till vida, att han lagt den äldre redaktionen från omkring 1300 till grund för tryckningen och felaktigt angivit denna såsom den år 1327 stadfästa lagen. Den sistnämnda är i stället identisk med den andra handskriften (av Schlyter kallad cod. B), ehuru denna även innehåller en del senare tillkomna ändringar och tillägg.1 Förhållandet föranledde K. H. KARLSSON att 1904 utgiva cod. B i särskild upplaga. WISÉNS entusiastiska omdöme (1890) om Schlyters lagverk, att det »aldrig kommer att bliva föråldrat», och att det aldrig behöver »göras om igen»,

 

1 Hedern av att hava påpekat båda dessa misstag tillkommer R. TENGBERGsom i en akademisk avhandling 1875 med titeln »Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige» på ett försynt sätt givit goda skäl för sin mening. Schlyter opponerade sig kraftigt, och sin vana trogen skrädde han icke orden. Senare författare hava dock enstämmigt givit Tengberg rätt. 

2—457004. Svensk Juristtidning 1945.

18 JAN ERIC ALMQUIST.innebär därför en sanning med modifikation. Men trots nu anförda brister, vilka delvis icke kunnat undvikas och som f. ö. väga fjäderlätt mot förtjänsterna, kommer publikationen »Sweriges gamla lagar» alltid att väcka eftervärldens stora beundran, särskilt med tanke på att det praktiskt taget är en enda mans verk.
    Sedd ur modern synvinkel är emellertid Schlyter framför allt föregångsmannen, ty genom hans banbrytande insatser tog såväl den svenska rättshistorien som den nordiska språkvetenskapen ett jättesteg framåt. De resultat, som genom hans livsverk utvunnits, hava också i hög grad kommit senare vetenskapsmän tillgodo. Vår tids rättshistorici hava i varje fall fullgod anledning att på 150-årsdagen av Carl Johan Schlyters födelse fråga sig: Var stodo vi, om han ej funnits till?