Domsagonotariernas arbetsförhållanden. Sveriges yngre juristers förening gjorde på sin tid en undersökning rörande arbetsförhållandena i landets domsagor den 1 mars 1943. Undersökningens resultat finnes redovisat i SvJT 1943 s. 640.
    Sedan dess har 1943 års domsagoreform trätt i kraft och den nya organisationen har varit i funktion över ett år. Föreningen har därför ansett tiden vara inne för en förnyad undersökning, som skulle kunna visa i vilken utsträckning domsagornas arbetsförhållanden förändrats. Denna undersökning, vars resultat nu skall redovisas, har avsett förhållandena den 1 nov. 1944. Undersökningen har genomförts medelst ett frågeformulär, som tämligen nära anslutit sig till det tidigare använda. Svar ha ingått från 108 av landets 115 domsagor. Det är denna gång ej känt att notarierna någonstädes skulle ha förbjudits att besvara formuläret.
    Den faktiska arbetstiden för notarierna framgår av följande tabell, utvisande antalet veckotimmar. 1943 års siffror angivas inom parentes.
 

 MedeltalMaXimum

minimum

Domsagor under   
Svea Hovrätt50.8 (48)65.5 (66)40 (36)
Hovrätten för
Övre Norrland
53.8 (53)60 (64)42 (43)
Göta Hovrätt49.2 (48.5)68 (68)39 (39)

Hovrätten över
Skåne och 
Blekinge

49.2 (49)75 (67)39 (39)
Hela Landet50.2 (48.7)75 (68)39 (36)

 

    Dessa siffror avse 106 domsagor; två domsagor ha lämnat mera obestämda uppgifter om övertid. Siffrorna äro icke vägda med hänsyn till antalet notarier; när olika uppgifter givits för olika notarier — i praktiken längre arbetstid för den eller de äldsta — har den högre siffran använts. Exceptionella förhållanden orsakade av inkallelser skulle enligt formuläret icke få påverka uppgifterna. På grund härav redovisas ofta en arbetstid understigande den verkliga.
    Den närmare fördelningen framgår av följande tabell.
 

Veckotimmar36-4041-4546-5051-5556-6061-6566-
Domsagor under       
Svea HovR 
(43 st. av 48)
312651241

Hovrätten
För övre 
norrland
(8 st. av 10)

0112400
Göta Hovrätt
(39 st. av 41)
21749412
Hovrätten
Över skåne
och Blekinge
(16 st.)
3440311

Hela landet
(106 st. av 115)

83415162364

1943 års
siffor 
(105 st. av 115)

202029131274

KNUT RODHE. 207    I jämförelse med våren 1943 har den genomsnittliga arbetstiden sålunda stigit något; härtill kommer att notarierna numera ha 4 veckor kortare årsledighet än tidigare.
    Arbetstiden skall enligt domsagostadgan normalt utgöra 42 t/v. Denna siffra överskreds i 78 domsagor, d. v. s. i 73 %.
    Enligt 1930 års lag om arbetstidens begränsning gäller att arbetare icke får användas till arbete under längre tid än 48 t/v; dock får arbetstiden ökas genom övertidsarbete till i genomsnitt 52 t/v eller, i trängande fall och efter tillstånd av arbetsrådet, 55 t/v. 31 % av domsagorna ligga över sistnämnda siffra.
    En jämförelse med domsagobiträdena visar att dessa betungas med övertidsarbete i mycket mindre utsträckning. 22 domsagor rapportera övertidsarbete för domsagobiträden, ytterligare 21 obetydligt övertidsarbete, medan 65 uppgiva att övertidsarbete icke förekommer. Övertidsarbete uttages alltså av domsagobiträden i 40 % av domsagorna, därvid dock bör beaktas att övertidsarbetet i hälften av dessa domsagor betecknas såsom obetydligt och att den fastställda arbetstiden ibland ej uppgår till fullt 42 t/v.
    I formuläret frågades bl. a. huruvida ytterligare rutinarbete kunde överflyttas från notarier till domsagobiträden utan men för notariernas allsidiga skolning. Det är värt att anteckna, att denna fråga besvarades jakande i bl. a. 29 domsagor, där notariernas arbetstid överstiger 50 t/v men domsagobiträdena icke eller endast obetydligt belastas med övertidsarbete. Med andra ord, det skulle i dessa 29 fall vara möjligt att jämna ut arbetsbördan mellan notarier och domsagobiträden. Förklaringen till att så icke sker torde bland annat vara att det är billigare för statsverket att lägga övertidsarbete på notarierna, som icke hava rätt till övertidsersättning, än på domsagobiträdena, som enligt författningarna hava sådan rätt.1 Vidare kan man peka på att notarierna äro mera beroende av sina överordnade än domsagobiträdena och alltså hava svårare att motsätta sig krav på övertidsarbete; båda kategorierna äro ju enligt domsagostadgan skyldiga att prestera övertidsarbete i obegränsad utsträckning.
    I 31 domsagor anse uppgiftslämnarna en utökning av den rättsbildade personalen önskvärd, medan antalet domsagobiträden anses otillräckligt i 28 domsagor (delvis sammanfallande med de 31). Önskemålen stämma emellertid ej alltid med uppgifterna om övertid för notarier och biträden, i det att inga önskemål framställts från åtskilliga domsagor med hög arbetstid, medan önskemål i vissa fall kommit från domsagor utan nämnvärd övertid och utan försening av expeditionstiden. I en domsaga med en genomsnittlig arbetstid för notarierna av 61 t/v underlåter häradshövdingen att begagna sig av erhållet tillstånd att anställa ännu ett domsagobiträde. I en annan domsaga med mycket övertid för notarier och biträden kan ytterligare biträde ej anskaffas. Svårigheten att med gällande löner erhålla kompetenta biträden påpekas från flera håll.
    Domsagoreformen har ju i många fall medfört en personalminskning, om man räknar tillsammans notarier och domsagobiträden. Ofta har väl den-

 

1 Det är emellertid känt att det i vissa fall mött svårigheter att utbekomma den övertidsersättning, som författningsenligt skall utgå.

208 KNUT RODHE.na minskning varit befogad, men det är anmärkningsvärt att den träffat ett icke ringa antal domsagor som nu redovisa särskilt hög arbetstid för notarierna. I 13 av de domsagor där personalen minskats (4 under Svea, 8 under Göta, 1 under SkBl) ligger notariernas arbetstid över medeltalet för hela landet, 50 t/v, i 6 av dessa över 60 t/v. Personalindragningen har uppenbarligen i dessa fall skett på grundval av missvisande normer.
    Det är kanske inte så lätt att föreställa sig vad en arbetstid om t. ex. 68t/v betyder. Följande tidsschema torde ge en konkret bild: fem veckodagar 8.45—12.00, 12.45—17.00, 19.00—23.30; lördagar 8.45—12.00, 12.30—17.00. I denna domsaga ansågs det erforderligt att minska personalen i samband med domsagoreformen. Domsagobiträdena få i viss utsträckning utföra övertidsarbete, men hovrättens president har flera gånger anmärkt på övertidsräkningen och menar således att ytterligare arbete skall påläggas notarierna.
    På en fråga om författningsenliga expeditionstider i regel kunna hållas svaras jakande från 81 domsagor, nekande från 15, medan 12 uppgiva en viss försening.
    1943 års domsagoreform skulle bl. a. innebära en överflyttning av rutinarbete från notarier till domsagobiträden. I 29 domsagor har emellertid icke någon sådan överflyttning ägt rum ehuru den enligt uppgiftslämnarnas mening kunnat ske utan men för notariernas allsidiga skolning. I ytterligare 36 domsagor ha notarierna i viss utsträckning befriats från rutinarbete ehuru i otillräcklig grad. I de återstående 43 domsagorna anses vidare överflyttning av rutinarbete nu icke möjlig; i 22 fall har detta resultat nåtts tack vare 1943 års reform (uppgifterna härom äro ej alldeles fullständiga). Anledningen till att möjligheterna till överflyttning icke utnyttjats angives i regel vara otillräckligt antal domsagobiträden, någon gång häradshövdingens konservatism.
    Av stort intresse är att undersöka i vilken utsträckning domsagobiträdena övertagit något mera kvalificerat arbete, som tidigare ålegat notarierna. Dombok i B-mål uppsättes i 3 domsagor helt av biträden, i ytterligare 6 delvis av biträden. Ägodelningsdomarens protokoll uppsättes i 3 domsagor av biträden. Protokoll i ansökningsärenden uppsättas i 2 domsagor helt av biträden, i ytterligare 5 delvis av biträden. På detta område är blott en början gjord; förmodligen kan man vänta sig att allt flera domsagor skola följa efter, dock endast under förutsättning att statens lönepolitik förmår locka tillräckligt kvalificerade personer att söka biträdesplatserna.
    Kollationering utföres av notarier i 25 domsagor, av notarier och biträden i 57, av biträden i 17. I 8 domsagor medverka alla befattningshavare i detta arbete. I en domsaga sker kollationering överhuvud taget icke.
    Gällande domsagostadga antyder lämpligheten av att notarie är kunnig i stenografi. Däremot ges egendomligt nog icke någon föreskrift att domsagobiträde bör besitta dylik färdighet. Av undersökningen framgår, att 15 notarier och 49 biträden äro stenografikunniga. Dessa personer finnas på tillhopa 48 domsagor, medan 60 domsagor icke hava tillgång till stenografikunnig personal.
    Stenografikunnigheten tages emellertid mera sällan i anspråk. Av de 48

DOMSAGONOTARIERNAS ARBETSFÖRHÅLLANDEN. 209domsagor som hava möjlighet att använda stenograf rapportera 24 att möjligheten icke utnyttjas; i ytterligare 8 utnyttjas den obetydligt.
    Vad angår det högst kvalificerade arbetet framgick av 1943 års utredning det anmärkningsvärda förhållandet, att notarierna i 33 av 105 domsagor icke fingo sysselsätta sig med att sätta upp dombok i A-mål. På denna punkt har någon förbättring inträtt, men den är synnerligen obetydlig: det är nu i 30 av 108 domsagor som denna syssla är helt undandragen notarierna. Här behövs tydligen ett krafttag från hovrättspresidenternas sida för att förmå häradshövdingarna att ställa sig 11 § 2 st. domsagostadgan till efterrättelse.
    Liksom år 1943 få notarierna i än mindre grad arbeta med ägodelningssaker. Ägodelningsrättens dombok tillkommer i 72 av 102 domsagor helt utan notaries medverkan. Till uppsättande av ägodelningsdomarens protokoll tagas notarierna något oftare i anspråk, men de äro dock uteslutna därifrån i 50 av 108 domsagor. Det brukar sägas att tingstjänstgöringens stora värde bl. a. ligger däri att den ger en grundlig kunskap om fastighetsväsendet. Den kunskap som omfattar inskrivningsväsendet men ej ägodelningsväsendet måste dock betecknas såsom ganska ofullständig.
    Åtskilliga generationer av notarier torde kunna vitsorda att domsagokansliernas kontorsutrustning mångenstädes lämnat mycket övrigt att önska. Bland annat voro häradshövdingarna ofta ovilliga att inköpa erforderligt antal skrivmaskiner och det förekom i åtskilliga fall att notarierna föratt arbetet ej skulle hindras måste tillhandahålla häradshövdingarna sina egna maskiner. Numera äro väl förhållandena avsevärt bättre, men icke desto mindre uppgives från 29 av 108 domsagor att man icke har tillräckligt antal skrivmaskiner för att arbetet skall fortgå obehindrat. Därjämte klagas i flera fall på att befintliga maskiner äro »antika».
    Även antalet telefoner är flerstädes otillräckligt; 24 av 108 domsagokanslier uppgivas icke hava tillräckligt många telefoner för att arbetet skall kunna fortgå obehindrat. En annan svårighet uppstår i de domsagor där man från kansliet icke kan nå alla domsagans delar med avgiftsfria samtal. Den generositet ifråga om avgiftsbelagda samtal som tingshusbyggnadsskyldiga flerstädes i allmänhetens intresse visat har avlösts av oginhet från de statliga myndigheternas sida, vilket tar sig uttryck däri att man icke på statens bekostnad får använda sådana samtal för att infordra komplettering av ofullständiga ärenden. Detta fördröjer arbetet, vilket länder till skada för både staten och den rättssökande allmänheten. I ett fall omtalas att tingshusbyggnadsskyldiga alltjämt vid sidan av staten hålla en telefon för nu angivet ändamål!

Knut Rodhe.