Landslagens stadgande om val av häradshövding. Då det gäller häradshövdings tillsättning i äldre tid, har utvecklingen gått från folklig självstyrelse till statlig centralisation. Götalagarna representera därvid det äldsta svenska rättstillståndet, medan svealagarna förmodligen under inflytande av kyrklig åskådning inrymt åt konungen att sätta de valda domarna »dom i händer». Detta innebar m. a. o., att all domsmakt ansågs emanera från konungen. Allt fortfarande valdes dock domarna av ombud från domsagan, låt vara att dess ombud, till antalet tolv, skulle tillsättas av konungens länsman. Landslagens motsvarande stadgande ter sig närmast som en kompromiss mellan häradets och konungens intressen. Då häradshövding skulle utses, ålåg det sålunda lagmannen att sammankalla ett extraordinarie ting, vid vilket häradsmenigheten fick tillfälle att utvälja tolv män. Dessa skulle tillsammans med lagmannen som ordförande uppsätta förslag på tre personer, som bodde inom häradet, och av de tre ägde konungen sedermera förordna en till häradshövding. Härigenom vann allmogen den fördelen, att den fick oberoende av länsmannens inblandning själv tillsätta valnämnden. Och å andra sidan erhöll konungen en något större frihet genom att han ej längre var bunden av ett enda namnförslag.1
    Med tiden kom emellertid praxis att sätta landslagens stadgande omval av häradshövding ur kraft. När detta skedde är i litteraturen icke tillfredsställande utrett. Det är emellertid känt, att häradshövdingens underhåll från häradet eller den s. k. häradshövdingeräntan småningom av statsmaktens representant börjat betraktas som en inkomst, över vilken regeringen ägde förfoga. Utnyttjandet skedde under Vasatiden i olika former. Antingen fick fogden befallning att redovisa inkomsten i kronans räkenskaper, varvid den dock vanligen användes för något speciellt ändamål såsom till slottsbyggnad eller gruvdrift i grannskapet, eller också förlänades räntan till någon adelsman eller annan förtjänt person, som behövde underhåll eller lönetillägg, och detta oberoende av om vederbörande var bosatt inom domsagan eller icke. I förra fallet tillsattes genom fogdens förmedling en underhäradshövding, stundom kallad lagförare eller lagläsare, som åtog sig att för en mindre ersätt-

 

1 I praxis förekom dock stundom, att häradsborna fortsatte med att presentera ett enda namn. Se t. ex. Sv. Dipl. 817 (1407), enligt vilket brev inbyggarna i Kinda härad (Ög.) anhöllo hos konung Erik och drottning Margareta att få Bo Knutsson (griphuvud) till häradshövding. Att denna anhållan även beviljats framgår av innehållet i »Nordiska museets pergamentsbref» (ed. J. A. Almquist, 1904) nr 6. Jfr nedan, s. 276, not 5.

276 J. E. ALMQUIST.ning sköta häradshövdingeämbetet »å Kungl. Maj:ts vägnar». I senare fallet utfärdades häradshövdingefullmakt åt förläningstagaren, i vars fria skön det vanligen låg, om han själv ville uppehålla ämbetet eller överlämna tjänsten åt en av honom utsedd vikarie. Var förläningstagaren kvinna eller utlänning, vilket stundom förekom, ålades dock vederbörande i fullmakten att begagna det sistnämnda alternativet.
    Genom 1569 års privilegier hade ridderskapet och adeln erhållit försäkran om att till häradshövdingar i första rummet skulle utses frälsemän. Härigenom hade ämbetet kommit att sammanknippas med ett ståndsintresse, och då adeln efter Johan III:s död sökte vinna en allmän utvidgning av privilegierna, ansågs det lämpligt att upptaga även frågan om formerna för häradshövdings tillsättning. Det anmärkningsvärda inträffade då, att högadelns representanter Erik Sparre och Hogenskild Bielke, som i de s. k. postulata nobilium1 1594 sökt fastställade adliga kraven, ville vrida utvecklingen tillbaka och återinföra landslagens stadgande om häradshövdingeval. Enligt deras förslag borde sålunda häradshövdingar för framtiden väljas på sätt landslagen föreskrev blott med den skillnaden, att endast adelsmän, som voro bosatta inom häradet, skulle anses valbara. Till stöd för kravet åberopades förutom gällande adelsprivilegier innehållet i två medeltida häradshövdingefullmakter, enligt vilket det skulle framgå, att överheten i äldre tid aldrig utdelat häradshövdingeräntan »efter gunst» och än mindre själv låtit»uppbära något därav».2 Originalen till dessa fullmakter finnas numera icke i behåll. Däremot äro avskrifter av dessa bevarade dels i Erik Sparres kopiebok,3 dels i andra avskriftssamlingar, vilket senare tyder på att Sparre i samband med aktionen ställt ett antal kopior till sina ståndsbröders förfogande.4 För vårt ämne äro dessa urkunder av viss betydelse, då det gäller att fastställa, hur länge landslagens stadgande om häradshövdingeval tillämpats i praktiken. Då de dessutom tillhöra våra äldsta bevarade häradshövdingefullmakter,5 är tydligen ett referat av deras innehåll här på sin plats.
    Den första fullmakten, som är utfärdad av konung Karl Knutsson i form av öppet brev, ställt till invånarna i Viste härad (Västergötland),bär i alla förefintliga avskrifter årtalet 1457. Denna tidsbestämmelse är likväl säkert oriktig. Konungen säger sig nämligen genom en skrivelse från Bengt Gylta fått veta, att Gudmund Nilsson, som tidigare varit hä-

 

1 Tryckt i Svenska riksdagsakter, Ser. I, D. 3: 1, s. 396.

2 Jfr H. FORSSELL, Sveriges inre historia, D. 1 (1869), s. 25.

3 Denna finnes numera i riksarkivet, sign. B 8.

4 Efter dylika avskrifter äro urkunderna tryckta i »De la Gardiska archivet», D. 2 (1832), s. 26 resp. 39.

5 En ännu äldre sådan är konung Albrekts fullmakt den 2 april 1381 för Bo Jonsson [grip] att vara häradshövding i Tjust. Denna fullmakt finnes enligt C. G. STYFFE, Bidrag till Skandinaviens historia D. 1 (1859), s. LXXXVIII i »Linköpings bibliotek» och lär innehålla uppgift om att Bo Jonsson »var enhälligt vald av häradets innebyggare».

6 J. ALLVIN, Beskrifning öfver Wista härad uti Jönköpings län (1859), s. 49, har felaktigt hänfört brevet till Vista härad i Småland.

LANDSLAGENS STADGANDE OM VAL AV HÄRADSHÖVDING. 277radshövding i Viste härad, numera avlidit. Då emellertid Bengt Gylta här förutsättes vara lagman i Västergötland, och då det vidare är bekant,1 att denne 1452 gick i landsflykt samt påföljande år dömdes till döden in contumaciam, kan brevet givetvis ej vara utfärdat efter dessa tilldragelser. Det måste därför omdateras till tiden omkring 1450. I brevet omtalar konungen vidare, att häradets representanter med anledningav dödsfallet på sätt lagboken utvisar trätt samman och »lagt Oss tre i valet». Med anledning härav hade Karl Knutsson »unnat och förlänt» Viste »häradshövdingedöme med all den rättighet som därtill hörer» åt en av de tre föreslagna, nämligen »Carl Lackeij», så »länge han lever», vilket förhållande genom brevet bragtes till häradsmenighetens kännedom. Trots den i avskriften otympliga stavningen av namnet är det numera möjligt att identifiera den nytutnämnde häradshövdingen. Det är sålunda här fråga om väpnaren Karl Haraldsson Lake (död kort före 1463), vars säteri Malma var beläget inom häradet.2
    Den andra fullmakten är utfärdad d. 25 jan. 1490 av riksföreståndaren Sten Sture d. ä., och brevet är riktat till invånarna i Konga härad (Småland). I fullmakten omtalas, att sedan häradets representanter efter lagen »lagt tre där i valet», nämligen Arvid Arvidsson [Drake af Intorp], Håkan Nilsson och Axel Gregersson [sparre], riksföreståndaren hade »unnat och tillåtit», att den sistnämnde skulle bliva häradshövding i Konga. Och eftersom denne »lovat att vilja hålla eder vidlag och rätt», skriver Sten Sture vidare, »beder jag eder och på kronans vägnar befaller och bjuder, att I hyllen och anammen honom för eder rätta häradshövding». Ett senare dombrev från 1496 visar, att Axel Gregersson också sedermera kom att utöva ämbetet.3
    Med stöd av innehållet i nu anförda fullmakter4 kan konstateras, att landslagens stadgande om val av häradshövding ännu under senare hälften av 1400-talet tillämpats efter ordalydelsen. Förändringen måste således ägt rum någon gång under 1500-talets lopp. Antagandet ligger då nära till hands, att det varit Gustaf Vasa, som genomfört reformen. Denne konung har ju gjort sig känd som en nydanare på de flesta av statslivets områden. Antydningar härom hava ej heller saknats i litteraturen.5 Men i själva verket var landslagens stadgande försatt ur kraft

 

1 Om lagmannen Bengt Gunnarsson Gylta se Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, Bd 1, h. 8-9 (1897), s. 95.

2 Om honom se närmare G. ELGENSTIERNA, Svenska adelns ättartavlor, Bd IV, s. 492.

3 Pergamentsbrevsaml. (RA) 1496:141 a.

4 Det är icke omöjligt, att originalen till fullmakterna en gång tillhört det sparreska familjearkivet. Först och främst voro nämligen de båda häradshövdingarna inbördes befryndade så till vida, att Axel Gregersson var gift med Karl Lakes sondotter Ingrid Haraldsdotter. Redan detta tyder på att fullmakterna gått i arv som familjepapper. Ingrid Haraldsdotter ingick sedermera nytt äktenskap med Nils Olofsson [Vinge], som tidigare varit gift med Erik Sparres fars faster, och då hans moder dessutom tillhörde samma släkt (Vinge), är det i varje fall bevisat, varför Sparre kommit att speciellt intressera sig för och i avskrift bevara just dessa fullmakter.

5 J. KREÜGER, Den svenska kriminalprocessens utveckling (1884), s. 132, påstår däremot, att »menighetens valrätt» vid häradshövdings tillsättande blivit formellt upphävd genom »de s. k. Gripsholms-artiklarne 1575».

278 J. E. ALMQUIST.redan före nya tidens ingång. Den, som med maktspråk införde förändringen, var istället riksföreståndaren Svante Sture. Bland de anklagelsepunkter, som riksrådet i september 1511 riktade mot denne, förekommer även förebråelsen att hava »mot lagen avsatt och tillskickat häradshövdingar både i Finland och här i riket».1 Bevarade urkunder från perioden 1507—11 bestyrka anklagelsens riktighet.2 Några exempel härpå torde lämpligen böra anföras.
    Den 24 juli 1507 avgav menigheten i Sunnerbo härad (Småland) en protestskrivelse3 mot riksföreståndarens åtgärder att avsätta deras förutvarande häradshövding Olof Galle och i dennes ställe utan häradets hörande förordna frälsemannen Knut Arvidsson [sparre med sexuddig stjärna]. Ordalagen i brevet äro av intresse, emedan de antyda, att installeringen av en häradshövding under medeltiden brukade ske under vissa högtidliga former, varvid överlämnandet av lagboken tydligen utgjorde höjdpunkten. Det heter härom i skrivelsen: »Knut Arvidsson får aldrig vår lagbok. Vi hava henne själva köpt. Och honom vilja vi icke hava till häradshövding». Härmed kan jämföras innehållet i Erik Karlsson Kuses brev till riksföreståndaren d. 29 juni 1511,4 där det omtalas, att Kuse avsagt sig häradshövdingeämbetet i Österrekarne (Södermanland) i samband med ett befarat upplopp av bönderna i häradet. Detta berättas i följande ordalag: »Hade jag dem antvardat igen deras lagbok och sagt mig ifrån häradshövdingedömet». Men allmogen begärde då, att jag »skulle deras bok igen anamma och bliva deras häradshövding så härefter som härtill».
    Den 24 november 1508 avgåvo representanterna för Sundals och Valbo härad i Dalsland i sin tur en protestskrivelse5 till riksföreståndaren. De begärde däri, att Nils Västgöte fortfarande skulle få vara deras häradshövding6 istället för Nils Krumme, som vetat att förskaffa sig riksföreståndarens fullmakt. Den sistnämnde bodde icke ens inom lagsagan,oaktat han redan förut uppbar häradshövdingeräntan från tre andra härad därstädes. — I denna urkund förekommer ett numera föråldrat uttryck, som torde böra förklaras. Häradshövdingen Nils Västgöte säges nämligen tidigare hava »fört» deras »lagbok som en rättvis danneman». Att märka är, att det här icke står dombok utan lagbok. Ordet »föra»begagnas nämligen på detta ställe i samma bemärkelse, som då det talas exempelvis om en konung, att han för spiran. Att föra lagboken bety-

 

1 Tryckt efter original i »Handlingar rörande Skandinaviens historia», D. 20, s. 262.

2 Hur det gick till i praktiken vid tillsättning av häradshövdingar avslöjas i någon mån genom brevväxlingen år 1507 mellan riddaren Åke Hansson [Tott] och riksföreståndaren. Se härom närmare »Handlingar rörande Skandinaviens historia», D. 20, s. 110 ff.

3 Tryckt hos C. G. STYFFE, Bidrag till Skandinaviens historia, D. 5 (1884), s. 195. Jfr Pappersbrevsaml. (RA) 1507:160.

4 Tryckt hos STYFFE, a. a. D. 5, s. 460.

5 Tryckt därsammastädes, D. 5, s. 330.

6 Ang. honom se A. LIGNELL, Beskrifning öfver grefskapet Dal, D. 1 (1851), s. 235.

7 Hans sätesgård Thodhene eller nuvarande Storeberg låg nämligen på andra sidan Vänern i Kållands härad. STYFFE, Skandinavien under unionstiden (1911), s. 153.

LANDSLAGENS STADGANDE OM VAL AV HÄRADSHÖVDING. 279der alltså ungefär detsamma som att hava hand om lagboken. Av detta uttryck bildades sedermera substantivet lagförare.1
    Ett tredje och sista exempel härrör från Åkerbo härad (Västmanland). Den förutvarande häradshövdingen Nils Bröms hade avlidit, och en tid därefter hade Erik Karlsson Kuse [halv hjort] infunnit sig med riksföreståndarens fullmakt på ämbetet. Häradsborna läto sig dock icke bekomma utan avläto den 5 maj 1511 ett brev2 till Svante Sture, vari de förklarade, att de ej voro nöjda med Erik Kuse som häradshövding, bl. a. emedan han ej var bosatt inom häradet.3 Under sådana förhållanden hade de ansett sig oförhindrade att förrätta häradshövdingeval och meddelade nu riksföreståndaren, att de på förslag uppsatt tvenne personer, nämligen Anders Karlsson och Tord [Tordsson] i Rysta [stjärna med två pilspetsar].4 Intet tyder på att herr Svante fäst något större avseende vid allmogens protester och önskemål i fråga om häradshövdingarna. I sistnämnda fall föreligger f. ö. ett indirekt bevis på motsatsen, så till vida som Erik Kuse befinnes hava hållit ting i Åkerbo härad ännu 1517.5
    I de tidigare häradshövdingefullmakterna hade som synes valet åberopats som grund för utnämningen. Detta har givetvis ej kunnat ske under riksföreståndaren Svante Stures tid. Men då även hans efterföljare underlåta att nämna något om val i sina fullmakter, utgör detta ett indicium för att landslagens stadgande härom definitivt blivit åsidosatt. Även ordalagen i de närmast följande fullmakterna peka i samma riktning. Då riksföreståndaren Sten Sture d. y. den 21 oktober 1518 utfärdar sitt öppna brev till allmogen i Kinds härad (Västergötland) angående utnämningen av Bengt Pedersson Gylta till häradshövding därstädes,6 motiveras åtgärden istället med den »troskap och tjänst han mig och Sveriges rike härtill bevisat haver». Och invånarna i häradet åläggas »strängeligen» att »anamma» honom såsom sin »rätta häradshövding».Riksföreståndaren Gustaf Eriksson [Vasa], som den 12 september 1522 utfärdade fullmakt för Erik Stake att vara häradshövding i Dalsland,brydde sig däremot ej om någon motivering, men fann å andra sidan tillrådligt att hota eventuellt tredskande häradsbor med »min och riksens stränga hämnd, plikt och vrede».

 

1 Även det synonyma uttrycket lagläsare har uppstått på liknande sätt. I Östergötlands handl. (KA) 1543: 6 omtalas, att underhäradshövdingen i Lysings härad Arvid Björnsson i Vadstena fått visst understöd, för att han å K.M:ts vägnar »läste lagen vid Heda ting».

2 Tryckt hos STYFFE, Bidrag, D. 5, s. 450.

3 Erik Kuse var nämligen sörmlänning och bodde på Almby i Österrekarne. STYFFE, Skandinavien under unionstiden, s. 298.

4 Den sistnämnde fungerade sedermera som underhäradshövding i Snevringe härad å riksföreståndaren Sten Sture d. y:s vägnar. Pergamentsbrevsaml. (RA) 1517: 278.

5 STYFFE, Bidrag, D. 5, s. XXXIX.

6 Tryckt i Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, Bd 1, h. 8-9 (1897), s. 106.

7 Att protester från allmogens sida gentemot godtyckliga häradshövdingeutnämningar ej heller saknas från Sten Sture d. y:s tid, visar ett brev från allmogen i Nordals hd 1516, vilket finnes avtryckt hos LIGNELL, a. a., s. 235-36.

8 Tryckt i Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift, Bd 1, h. 4-5, s. 70-71.

280 J. E. ALMQUIST.    Sedan Gustaf Vasa blivit konung, fortsatte han på den inslagna vägen. Han jämställde sålunda häradshövdingeämbetet med en vanlig förläning och fordrade tidvis, att innehavarna skulle göra rusttjänst för inkomsten liksom för andra räntor.1 Av samma skäl utställdes häradshövdingefullmakterna »på behaglig tid» istället för som tidigare på livstid. År 1526 fastställde konungen nya formulär dels för häradshövdingefullmakten och dels för vanliga förläningsbrev. Likheten mellan dessa är slående. Det fanns emellertid en betydelsefull skillnad, som icke bör fördöljas. Häradshövdingen kunde visserligen betrakta sitt ämbete uteslutande som inkomstkälla, i den mån han överlämnade hela skötseln åt en vikarie. Men å andra sidan var han i regel berättigad att själv uppehålla tjänsten, om han så önskade. Detta kom också till uttryck i fullmaktsformuläret av 1526, som innehåller följande ej oviktiga tillägg: »Vi hava honom befallt och bjudit, att han skall föra eder lagbok och låta eder alla, fattiga och rika, vederfaras lag och rätt efter Sveriges lagboks utvisningar, som han vill för Gud och Oss vara tillsvars därom.»
    Slopandet av menighetens valrätt medförde emellertid den nackdelen, att konungen ofta ej visste vem han lämpligen borde utnämna till häradshövding. I praktiken gick det då till på det sättet, att fogdarna, var och en i sitt härad, fingo befallning att inkomma med förslag. Stundom hände det, att fogden föreslog sig själv, och en dylik utväg accepterades ej sällan av konungen. Även enskilda adelsmän brukade anhålla om att komma i fråga.2 Om däremot en häradsmenighet uttryckte något speciellt önskemål i ämnet, vädrade konungen strax däri ett försök att återuppliva landslagens stadgande om val av häradshövding. Allmogen i Sunnerbo härad (Småland) hade sålunda vid ett tillfälle under 1540-talet genom ombud begärt att få behålla Isak Birgersson [halv hjort] som sin häradshövding. I ett brev, daterat den 12 juni 1547, fingo häradsborna blankt avslag på sin begäran.3 Konungen fann deras tilltag vara i hög grad självrådigt, »alldenstund sådant är varken lag eller sed här i Sverige», ty i detta gamla konungarike var det konungen, som ägde »makt och våld» att till- och avsätta »häradshövdingar och andra ämbetsmän».4
    I det föregående är omtalat, hurusom högadeln 1594 krävde en återgång till landslagens stadgande om val av häradshövding. En punkt härom infördes också i det förslag till adelsprivilegier, som samma år avlämnades till konung Sigismund i och för bekräftelse. Som bekantvägrade denne att konfirmera förslaget, varför detta fick förfalla. Hur

 

1 Se härom närmare G. BERG, Bidrag till den inre statsförvaltningens historia (1893), s. 28.

2 Se olika brev i konung Gustaf I:s tryckta registratur. T. ex. 1543 25/2, 8/7 och 30/11, 1544 30/9, 1545 13/6, 1546 29/9, 1547 12/6 o. s. v.

3 Konungen hade i hans ställe utnämnt Lars Pedersson [Hård af Segerstad], som sedermera av okänd anledning erhöll ny fullmakt 1559 15/12. Isak Birgersson hade åtminstone från 1537 varit häradshövding i Sunnerbo.

4 Jfr BERG, a. a. s. 29-30.

5 Jfr S. J. BOËTHIUS, Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering (1877), s. 93 ff.

LANDSLAGENS STADGANDE OM VAL AV HÄRADSHÖVDING. 281konungen ställt sig till föreliggande punkt är icke känt, men däremot finnes ett uttalande av hertig Carl i saken.1 Hertigen ansåg sålunda, att konungen borde få behålla sin rätt att tillsätta häradshövding utan att vara bunden av något val, men däremot borde denne helst utse någon adelsman, som bodde i häradet, och i brist på någon sådan lämplig person borde han ej gå utom domsagan utan istället förordna en där boende ofrälse man. Anmärkningsvärt nog voro meningarna omkastade i de bekanta lagförslag, som utarbetats under 1600-talets första decennium.2 Carl IX:s eget lagförslag förordade sålunda val i överensstämmelse med landslagen, men det rosengrenska förslaget, som representerade adelsståndpunkten, utelämnade alla antydningar om folkliga val i enlighet med dittillsvarande praxis. Även i det följande3 gjordes vissa ansatser att återvända till landslagen. Sålunda ville 1643 års lagkommission i sitt förslag till tingmålabalk ånyo införa häradshövdingeval, och detsamma krävde präste- och borgarståndet vid 1649 års riksdag. Allt dock förgäves. Allmogens valrätt hade, som Svea hovrätt uttryckte sig 1664, »non utendo» för alltid gått förlorad. Istället hade K. M:t under det stora nordiska kriget, då Carl XII vistades utomlands eller i varje fall fjärran från huvudstaden,4 börjat låta hovrätterna utöva en liknande förslagsrätt. Denna praxis kodifierades sedermera genom 1720 års regeringsform, § 40. Och ännu i vår tid erinra gällande bestämmelser om hovrätternas förslagsrätt vid häradshövdings tillsättning genom sin speciella form i någon mån om den tid, då häradets representanter på tinget enligt landslagens stadgande hade att »tre i val lägga».


J. E. Almquist.

 

1 BOËTHIUS, a. a. s. 103.

2 Lagförslag i Carl den niondes tid (ed. F. A. Dahlgren, 1864), s. 245 resp. 429.

3 Se härom närmare J. A. POSSE, Bidrag till svenska lagstiftningens historia (1850), s. 98 ff. och 223 ff.

4 År 1680 upphörde det gamla vikariesystemet och i och med detta benämningarna lagförare resp. lagläsare. Häradshövdingarna ålades istället att själva uppehålla ämbetet, såvida de icke kunde styrka laga förfall, för vilken händelse hovrätten eller vid längre avbrott K. M:t hade att förordna en s. k. vice häradshövding.