Spansk arrendelagstiftning. Med tanke på den reform av arrendereglerna, som hos oss skett genom lagstiftningen den 22 dec. 1943, kan det måhända ha sitt intresse att erinra om en spansk lag av den 23 juli 1942, som i åtskilliga avseenden ändrat de spanska jordbruksarrendereglerna. Liksom hos oss genombrytes också i spansk rätt på detta område det renodlat privaträttsliga betraktelsesättet av närings- och socialpolitiska synpunkter, låt vara att dessa naturligtvis icke helt sammanfalla med dem som präglat våra arrendebestämmelser.
I en ingress till lagen framhäves hänsynen till »nuestra Economia agricola» och syftet att genom inrättande av ett rättvisare system för fastställande av legan underlätta ömsesidig överenskommelse om förlängning av bestående arrendeförhållanden. Vidare betonas strävan att särskilt skydda sådana arrendatorer, för vilka jorden utgör ett arbetsföremål, som helt kräver arrendatorns eller hans familjs verksamhet. Alla jordbruksarrendeavtal (contratosde arrendamientos rústicos), även tidigare ingångna, underkastas lagens regler. I fråga om legan går den spanska lagen motsatt väg mot den nya svenska, som ju förbjuder legans utsättande annorledes än i penningar (nyttjanderättslagen 2:6, nya lydelsen). Den spanska lagen föreskriver för nya arrendeavtal, att legan ovillkorligen skall fastställas till en bestämd kvantitet spannmål, som parterna fritt bestämma (la renta... se fijará, necesariamente, en un determinada cantidad de trigo, que las partes señalarán libremente) men betalas i penningar efter officiellt fastställt spannmålspris. För äldre kontantarrendeavtal — i den mån de alltjämt skola gälla — stadgas en tvingande omräkning av legan till spannmål efter vissa normer varefter nyss angivna betalningsprincip tillämpas även på dem. Vid tvist mellan parterna får domstol skilja dem emellan.
I övrigt märkas bl. a. de i ingressen åsyftade särreglerna för mindre arrendeförhållanden (sådana där legan icke överstiger viss spannmålskvantitet),