KRIS INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN?

 

AV

 

PROFESSOR RAGNAR BERGENDAL.

 

Det intensiva reformarbete, som under några årtionden pågått på straffrättens område i vårt land, liksom i de flesta av våra grannländer och flerstädes i utlandet för övrigt, kan naturligen icke i varje punkt omfattas med gillande av alla dem, som haft att taga befattning därmed eller eljest intresserat sig för reformerna. Här som eljest ha förekommit meningsskiljaktigheter, vilka måst erhålla sin lösning genom sammanjämkningar eller, i sista hand, genom en riksdagsmajoritets maktspråk. Meningsbrytningarna ha dock sällan varit mera våldsamma. Mer än en gång har från kretsen av dem, som motarbetat eller varit tveksamma inför en viss reform, sedan den någon tid varit genomförd försports erkännande av att den varit gagnelig eller i alltfall icke verkat skadligt. — Det förekommer naturligen också omvänt, att anhängare av en reform efteråt finna att den icke motsvarar deras förväntningar. För egen del måste undertecknad, som hade tillfälle att medverka vid 1931 års dagsbotsreform, erkänna att den för honom såtillvida blivit en missräkning, som den i genomsnittliga fall i tillämpningen lett till en avsevärd sänkning av redan förut låga bötesbelopp. Det förekommer väl även att en ny lag befinnes ha skjutit över målet. Sådana erfarenheter böra naturligtvis föranleda till fortsatta ansträngningar för lagstiftningens ytterligare förbättring men kunna svårligen föranleda en önskan att hela reformarbetet vore ogjort.
    En sådan önskan kommer emellertid till uttryck i en 1943 utgiven bok av advokaten GEORG BRANTING: »Lagröta eller det svenska rättssamhällets förfall». Däri utsättes nämligen detta århundrades straffrättsliga reformarbete för en i grund fördömande kritik, vars konsekvens måste bliva en återgång till vad förut gällde. Det framgår visserligen icke härvid fullt klart, om författaren helst skulle önska en återgång till rättsläget före det pågående krigets utbrott eller till tiden för en mansålder sedan, innan reformarbetet givit större resultat, d. v. s. för straffrättens del väsentligen till 1864 års strafflag med 1890 års ändringar, eller till något ännu äldre rättstillstånd. Både våra landskapslagar och den romerska rätten uppställas som mönster, den senare med den överraskande upplysningen att de i verkligheten ganska sena reglerna nullum crimen sine lege och nulla poena sine lege skulle vara vinningar av den romerska rätten (och blivna till fundament

 

GEORG BRANTING. Lagröta eller det svenska rättssamhällets förfall. Sthm 1944. Trots allts förlag. 132 s. Kr. 4.50.

326 RAGNAR BERGENDAL.för all senare rättsvetenskap!). I sitt sammanhang vänder sig framställningen emellertid mot de senaste årtiondenas straffrättsliga reformarbete, såväl beträffande de särskilda brotten som beträffande reaktionsformerna, vilket såvitt det beröres helt och hållet fördömes. (Det må antagas, att en del lagstiftningsåtgärder som lämnas utan omnämnande finna även Brantings gillande, såsom 1931 och 1937 års bötesreformer, de personliga straff påföljdernas avskaffande 1936 ochsänkningen av åtskilliga straffsatser 1937.)
    Brantings huvudtes är följande: »Strafflagstiftningen undergår en oavlåtlig utveckling mot ökad stränghet, d. v. s. brutalisering, också på områden som ingenting ha att skaffa med kriget, samtidigt som av ålder gällande straffrättsliga regler till rättssäkerhetens skydd omformas och försvagas».
    »Brutaliseringen» skall bestå i att det straffbara området utvidgats, straffen ha skärpts, de tidsbestämda frihetsstraffen ersatts med relativt obestämda och jämförelsevis långvariga arter av frihetsberövande, övervakning och liknande inskränkningar i de dömdas rörelsefrihet komma till användning. Det anföres, att här föreligga vissa utvecklingstendenser inom rättslivet med uppkomsthistoria före kriget, vilka klart nog tyda på en ideologisk utglidning just mot det rättsliga sönderfall - den laglöshet, trots otaliga lagar — som utmärker nazismen. Det teutoniska raseriet har kommit lagstiftarna att vackla och de ha godtagit kriget och krigsförhållandena såsom ursäkt för de — för oss — otroliga lagar och den — för våra förhållanden — fruktansvärda rättsskipning varmed vi begåvats under dessa år.
    Efter att ha läst många sidor med sådana uttalanden gnuggar man sig i ögonen och tror att man drömt. Förnyad genomläsning leder emellertid till den uppfattningen, att det måste vara författaren som drömt eller fantiserat. Det måste fasthållas att vi — i allt fall vad den straffrättsliga lagstiftningen beträffar — icke råkat in i tyska eller ryska förhållanden (vilka visserligen framför allt präglas av politiska instansers åtgöranden vid sidan om den ordinarie straffrätten). I den mån utländsk lagstiftning medvetet tagits till mönster, har det i fråga om brottsbegreppen huvudsakligen gällt de nya strafflagarna i Danmark och Schweiz, och i fråga om de moderna reaktionsformerna har England varit det dominerande mönsterlandet. Författaren finner visserligen att lagstiftarna sig själva ovetande tagit vissa intryck av den tyska atmosfären. Detta påstående är tydligen omöjligt att gendriva. Det är endast möjligt att konstatera att de exempel, varmed författaren vill visa den nya lagstiftningens förskräcklighet, i största utsträckning äro felaktiga, ensidiga eller överdrivna i sådan grad, att de sakna beviskraft. Med ett enda undantag: straffbestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet, sådan den i en del fall blivit tillämpad.
    Den nya strafflagstiftning, mot vilken Branting särskilt vänder sig, är 1940 års nydaning av 8 kap. och 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott och försök. (Jag skulle för min del finna straffbestämmelserna i krigsårens författningar om ransonering, prisreglering m. m. väl

KRIS INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN? 327så anmärkningsvärda.) Den ifrågavarande lagstiftningen innebär som bekant, ehuru icke i den utsträckning Branting påstår, på många särskilda punkter, de flesta var för sig icke särskilt betydelsefulla, skärpningar av straffskyddet både genom nya eller utvidgade brottsbegrepp och genom höjda straffsatser. Det är nu svårt att förstå, att detta i och för sig skall vara något fel. Emellertid är Branting ingalunda den ende jurist, som tycks anse att så är fallet. Samtalsvis har jag hos flera domare och i synnerhet advokater mött kritik mot olika nya paragrafer, med väsentligen den motiveringen att så har det icke varit förut; av en och annan riktas sådan kritik även mot nyheter i mildrande riktning. Däremot har jag icke hos någon lekman funnit denna rent känslomässiga inställning, att varje ändring i och för sig är förkastlig. Det är också svårt att förstå, varför just inom strafflagstiftningen det oåterkalleligen sista ordet skulle vara sagt 1890.
    Om varje skärpning av straffskyddet är förkastlig, måste en underliggande premiss vara att bestraffning överhuvud är förkastlig. Till stöd för en sådan ståndpunkt kunna uppenbarligen anföras vissa skäl: möjligheterna till »förbättring» åtminstone av vuxna personer få sägas vara ganska begränsade och allmänpreventionen, inklusive Uppsalaskolans och andras moralbildning, förmenas av många vara uttryck för Skrivbordsfunderingar utan grund i själslivets verklighet (så många läkare). Detta torde emellertid icke vara Brantings uppfattning. Hans inställning torde snarare bottna i en intensiv medkänsla med dem, som bliva åtalade, och en däri grundad motvilja mot att någon skall behandlas strängare än förut. Detta mycket humana och i och för sig tilltalande betraktelsesätt kan emellertid icke med någon konsekvens göra halt vid vad som gällde vid någon viss godtyckligt vald tidpunkt.
    Några punkter må beröras mera i detalj.
    I fråga om ändringar av det straffbara området äro utan tvivel utvidgningarna i majoritet. Detta är väl icke så märkvärdigt. Man må betänka, att strafflagen i huvudsak skrevs för mer än 100 år sedan. Under denna tid har det ekonomiska livet helt förändrat karaktär. Den allmänna rättsuppfattningens krav på vad som skall få gå för sig haur etisk synpunkt betydligt skärpts, men uppslagsrikedomen hos dem som icke vilja underordna sig sådana krav har också betydligt ökats. Följaktligen hade verkligen uppkommit åtskilliga luckor i straffskyddet, som voro även praktiskt kännbara. En och annan hade man sökt tillstoppa genom partiella reformer, t. ex. införande av straff för utpressning; detta var tydligen också en opåkallad »brutalisering», eftersom detta brott är ganska sällsynt. Den nya lagstiftningen har gått vidare, både genom vidgade avfattningar av brottsbeskrivningarna och genom enstaka helt nya brott. Ingen vill påstå att den avvägning som härvid skett mot den allmänna, av alla erkända önskvärdheten att icke straffa i onödan i varje punkt träffat det rätta; i varje fall skulle jag personligen önskat att ett par av de nya bestämmelserna fått utgå. Men härifrån är det ett långt steg till att påstå att lagstiftningen betecknaren triumf för straffskärpningsentusiaster. Om det å ena sidan är rik-

328 RAGNAR BERGENDAL.tigt, att uteblivande av vissa nya bestämmelser icke skulle medfört något svårare avbräck i samlevnaden, är det å andra sidan lika sant, att de förfaranden av mera diskutabel art som beläggas med straff i mycket vida kretsar uppfattas såsom straffvärda.
    Härvid får man icke glömma att lika bör behandlas lika. Detta är icke blott en fråga om estetisk eller logisk elegans, såsom Branting tyckes vilja göra gällande. Det är också en fråga om rättvisa. Exempelvis. Före lagändringen var det straffbart såsom bedrägeri — enligt Brantings speciella sätt att anföra straffskalor, med upp till fyra årsstraffarbete — att med vilseledande uppgifter undandraga sig betalning för resa eller annan transport, förtäring, bevistande av föreställningar o. dyl. Brottet låg under allmänt åtal. Likväl har icke försports någon besvärande åtalsfrekvens i bagatellfall, uppenbarligen emedan sådana av både målsägare och myndigheter handläggas med beaktande av grundsatsen minima non curat praetor. Emellertid föranledde den uppfattning av bedrägeribrottet, som efterhand stadgat sig, att straff väl kunde drabba den, som oriktigt uppgav att han löst biljett eller erlagt avgift, men icke den, förmodligen mera durkdrivne, som lyckades undandraga sig all uppmärksamhet och kontroll (blindpassagerare etc.); väl den som beställt förtäring med uppsåt att smita från betalningen, men icke den som fattat detta uppsåt först sedan han blivit serverad etc. Lagen har här visserligen underlåtit att »befatta sig med variationer, som det skiftande livet erbjuder». Men kan någon påstå, att dessa gamla distinktioner bygga på något rättsmedvetande hos menige man? Eller kan någon tro, att den nya bestämmelsen om bedrägligt beteende, som gjort samtliga former straffbara, med böter såsom det vanliga straffet, skall leda till trakasserier mot i realiteten oförvitliga medborgare? Och vad är det för mening i att på dessa och talrika liknande punkter tala om upplösningssymptom, nazism och lagröta? —På det ifrågavarande brottsområdet kunde förtjäna framhållas, att talrika gärningsformer som förut utgjort bedrägeri eller förskingring nu överförts till oredligt förfarande eller olovligt förfogande, med lägrestraff och med föreskrift att åtal må ske endast om överordnad åklagare finner det vara ur allmän synpunkt påkallat. Eller ligger även häri, eftersom färre straffbestämmelser ersatts med flera, en brutalisering?
    Av något större betydelse är den nyhet, som består i att försök till brott straffbelagts i större utsträckning än förut (visserligen enligt den slutligt antagna lagen icke i så stor utsträckning som Branting uppger). Vår lag har förut straffat försök i ganska talrika, men i regelicke mycket ofta förekommande fall, och i det hela så sällan att den (jämte Finlands strafflag) intagit en helt unik undantagsställning i Europa. Hos oss har i några årtionden funnits en skola, som ansett denna säregenhet utgöra ett högt nationellt värde, en inställning som troligen uppkommit i samband med den nog så befogade kampen mot den numera upphävda Åkarpslagen. Emellertid. Varför skola ficktjuvar straffas, endast då de lyckats och det alltså i regel blivit omöjligt

KRIS INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN? 329att ertappa dem, men icke då någon gripes med handen i en annans ficka? Det synes icke heller opåkallat att straffa en inbrottstjuv, även om han ertappas innan han hunnit komma in genom en dörr, som öppnats med falsk nyckel, eller genom ett fönster, där han tagit bort ett skyddsgaller. Eller en bedragare, som i sista ögonblicket avslöjas genom vaksamhet hos det tilltänkta offret (se t. ex. NJA 1922 s. 91). Eller den som legt en annan att vittna falskt, även om men eden gårom intet. Även här gäller, att samhällets bestånd icke hänger på de nya bestämmelserna var för sig, men att de i sin mån utgöra ett verksamt medel i kampen mot farliga parasiter och äventyrare. Dock, enligt Branting har »rättsutvecklingen slagit in på en ny väg, och den vägen leder bort från rättssäkerhetens, frihetens och människovärdets eldstoder, ut i mörkret». Vi komma där i sällskap med Norge, Danmark, Holland, Belgien o. s. v. och med Frankrike, vars på »upplysningstidens rationalism» grundade gamla strafflag är det gemensamma mönstret i fråga om bestraffningen av försök.
    På denna punkt anmärker författaren, att den moderna straffrättsdoktrinen (vilken, såsom nyss visats, icke alls är modern) lägger en huvudvikt vid den handlandes inre status. Häremot måste erinras, att det dock icke bara är en inre status att sticka handen i en annans ficka eller att lega någon att utföra ett brott. Vad anstiftaren gjort blir icke i mindre grad något »inre» därför att den andre verkligen utför brottet. Tydligen kunna tvivelsmål om uppsåtet förekomma vid åtal för försök. Men det kunna de på väsentligen samma sätt vid förmenta fullbordade brott. Jag kan bli ertappad med en annans klocka i min ficka och åtalad för stöld, även om jag tagit den på grund av förväxling eller såsom ett skämt. Om sådant kan i någon mån göras sannolikt, ha vi regeln hellre fria än fälla. Jag har läst om ett fall av denna typ, där en cykeltjuv som förebar förväxling och blev frikänd senare avslöjades som en ganska fullfjädrad förbrytare, och hört talas om ett annat fall där en utlänning som i ett offentligt badhus i en svensk småstad tagit ett guldur och sade att det skett på skämt först i hovrätten blev frikänd. Det kan icke vara rimligt att, för att undvika åtal mot oskyldiga av sådant slag, avskaffa straffet för stöld. Riskerna vid straff för försök ligga väsentligen till på samma sätt. — För övrigt har den nya lagen i stor utsträckning vinnlagt sig om att avskaffa allehanda distinktioner av subjektiv art, avsikt o. d., i fråga om vilka bevisning är svår och en domstols bevisprövning alltför lätt kan angripas såsom »godtycklig».
    Ingen vill naturligtvis påstå, att de nya lagarna nått fullkomligheten. Särskilt beträffande 8 kap. strafflagen är att märka, att det tillkom i stor brådska under intryck av krigsutbrottet och rimligtvis bär spår härav, både i sak och i form. Dock äro åtskilliga av Brantings anmärkningar ogrundade, t. ex. några karikerade exempel på spioneri, som icke äro spioneri. Såvitt jag kan förstå, kan välgrundad kritik egentligen endast riktas mot 1940 års 14 § (och motsvarande delar av stadgandena om delaktighet och förberedelse). I fråga om vad som

330 RAGNAR BERGENDAL.numera kallas olovlig underrättelseverksamhet (sedan 1942 i 14 a §) räknade man i början av 1940 icke med fientlig ockupation av våra närmaste grannländer eller med att vårt land skulle komma att från dem mottaga flyktingar i den omfattning som skett. En jämkning av straffbarheten på detta område har redan vidtagits, nämligen vid fjolårets riksdag beträffande åtalsrätten, och flera torde komma under behandling inom den närmaste tiden. Även beträffande olika bestämmelsers formella avfattning ha förslag om förbättringar framlagts. Men också i fråga om brotten mot staten lär det vara omöjligt att lösa problemen så uteslutande med hänsyn till de tilltalade, som författaren tycks önska. En spion blir icke alltid mindre farlig, därför att han handlar av patriotiska motiv, ofta tvärtom. Farligheten måste beaktas vid straffens utmätande. Det är icke möjligt att bortse från främmande makters ställningstagande och hållning, lika litet som vid lagstiftning om värnplikt, handelsreglering o. dyl. Ty dessvärre leva vi icke oåtkomliga på en himlakropp för oss själva.
    Så mycket om »flera» straff. Och nu till de »strängare». Branting menar, att den nya lagstiftningen genomgående betecknar en skärpning av straffsatserna och att detta varit något i och för sig eftersträvat. Han börjar med att anföra, att dödsstraffets användande under fredstid för vissa fall möjliggjorts. För att ej lämna läsarens fantasi alltför fritt spelrum hade det varit önskvärt att upplysa, att detta endast gäller några av de svåraste brotten inom förräderi- och spionerigruppen och endast för tid då rikets krigsmakt i dess helhet är mobiliserad (för annat ändamål än övning), och alltså i realiteten avser femtekolonnare omedelbart före ett krigsutbrott. Författaren nämner ej detta, men talar i stället om att man gått nazistsympatiserande extremister till mötes. Frågan om dödsstraff och nazism skall ej upptagas här; det kan emellertid anmärkas, att England, Frankrike och U. S. A. både bibehållit dödsstraffet i sin lagstiftning och tillämpa det ganska flitigt, även i djupaste fred.
    Då den nya lagen använder fängelse, omfattar straffsatsen städse hela området från en månad till två år. Skälet härför är i första handen insikt om omöjligheten att i lagen på förhand avväga en brottstyps straffvärdhet inom så snäva gränser, som föranledas av de hittills ibland använda knutpunkterna tre månader (inom specialstraffrätten), sex månader o. s. v. Straffmätningen måste ske med beaktande icke blott av de yttre kännetecken på själva gärningen, varmed lagens brottstyper i huvudsak måste avgränsas, utan även av situationernas och individernas »skiftande variationer i det levande livet». Detta måste göras av domstolen och icke av lagen, helt enkelt därför att det icke kan göras på förhand. Nu anser Branting, att detta är godtycke och bristande rättssäkerhet. Ett enda ögonkast på statistiken över domstolarnas straffmätning visar klart, att de åtminstone icke begagna sin frihet till nackdel för de tilltalade. Och det är att driva kravet på rättssäkerhet för långt, om det skall innebära att den som planerar ett brott skall kunna exakt förutse, vilket straffet kommer att bli.

KRIS INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN? 331Straffet är dock icke avsett att vara en prestation som skall fullgöras för att man skall få lov att begå gärningen, utan straffbudet skall tjäna att avhålla från brottslighet. Kravet på noggrant bestämda straff leder i sin konsekvens tillbaka till medeltidslagarnas taxor. Men det är väl icke utan skäl som dessa övergivits.
    Enligt den nya lagen skall fängelse kunna ådömas i högst två år istället för förut sex månader bl. a. för stöld, bedrägeri och förskingring. Om denna ändring nödvändigt skall bedömas ur synpunkten skärpning eller lindring, så utgör den en lindring. Ty den innebär, att sådana brott för vilka sex månaders fängelse anses vara för lågt, icke behöva beläggas med straffarbete utan kunna erhålla fängelse. Denna skillnad är visserligen i de flesta fall icke mycket att göra affär av. — I några få fall har ett högsta straff av fängelse i sex månader utbytts mot fängelse i två år. Viktigast är snatteri. Mot den nominella straffhöjningen svararen avsevärd ökning av brottsbegreppets omfång så att det inbegriper fall som objektivt äro åtskilligt svårare än förut. Härtill kommer, enligt min mening, att den nya lagens övergång till ett system med färre knutpunkter, och alltså mera standardiserade straffskalor som äro desamma för många skilda brott, måste föranleda ett nytt tillvägagångssätt vid straffmätningen. »Straffmedium» — om man nu skall operera med detta i verkligheten obefintliga begrepp, vartill jag icke ser någon anledning — bör bestämmas icke för varje paragraf för sig, utan för alla de brott som äro hänförliga under enahanda straffskalor. Sker så, är det högst antagligt att många paragrafer icke finnas omfatta något enda fall som bör erhålla det i paragrafen utsatta strängaste (eller lägsta) straffet. Detta kan möjligen förefalla främmande för flera än Branting, men synes mig vara en given konsekvens av systemet med enhetliga straffskalor. Tankegången torde redan ha slagit igenom beträffande straffsatser, som endast upptaga dagsböter. Ingen lär mena att varenda sådan straffbestämmelse verkligen innefattar både fall, som skola bedömas med en dagsbot, och sådana som böra erhålla 120 (jfr rättspraxis angående obehörigt utövande av tandläkarkonsten, särskilt NJA 1936 s. 695, men 1938 s. 21; se även 1933 s. 510).
    I och för sig ligger föga vikt på var maximum för den högsta graden av frihetsstraff sättes, blott alla brott av ungefär samma svårhetsgrad behandlas lika och onödiga distinktioner undvikas. Jag kan väl tänka mig att, då straffsystemet blir föremål för en allmän översyn, vilket ännu icke skett, maximum för fängelse eller det straff, som skall motsvara det nuvarande fängelset, kan över lag sättas åtskilligt under två år. Den praktiska betydelsen av en sådan ändring vore försvinnande liten.
    I detta sammanhang må sägas några ord om betydelsen av den ordning, vari straffsatserna nämnas i lagen. Branting ondgör sig över att straffsatsen för snatteri skall vara »fängelse eller böter» (i verkligheten endast enligt förslaget; lagen har den omvända ordningen), »d. v. s. för snatteri skall normalt dömas till frihetsstraff». Om härmed menas, att det först nämnda straffet skall användas vare sig i de flesta eller i till svårhetsgraden genomsnittliga fall, är påståendet helt ogrundat. Ord-

332 RAGNAR BERGENDAL.ningen mellan straffarterna betyder icke mera än att den först nämnda skall användas då skälen för den ena och den andra jämt uppväga varandra. Att det mystiska »straffmedium» skulle ligga inom den förstnämnda straffarten, är en mening som visserligen haft sina förespråkare, men som icke omfattas av vare sig teori eller praxis. Här må hänvisas tilll HAGSTRÖMER, Svensk straffrätt I, s. 499 ff, särskilt s. 502 not1. I fråga om praxis väljer jag ett exempel på måfå. Strafflagen 10:6 stadgar, ända sedan 1864, ett straff av fängelse i högst sex månader eller böter. Jag har statistiken för 1926 tillgänglig. Då dömdes enligt detta lagrum vid underrätt 1,566 personer, därav en till fängelse över 3 månader, 5 till fängelse i (högst) 2 månader, 7 till fängelse i en månad, alltså sammanlagt 13 till fängelse och alla de övriga till böter. Det föregivna normalstraffet användes alltså i mindre än en procent av fallen. Vissa andra år, som jag undersökt, har proportionen varit omkring två procent.
    Särskilt betänkliga straffskärpningar förekomma enligt Branting när det gäller straffarbete. Han firar här verkliga triumfer i att måla den lede på väggen, eller tydligare uttryckt i att med i och för sig riktiga men ofullständiga premisser stödja vilseledande eller helt oriktiga slutsatser. Det gäller framför allt straffen för stöld. Författaren opererarmed förkärlek med jämförelser av maximistraff och låtsar icke om, att de straff som verkligen utdömas i det stora flertalet fall ligga betydligt närmare minimium. Det kunde då varit av intresse att beträffande stöld upplysa, att högsta möjliga straffet före 1942 års lagändring var tio år; en sänkning till fem år hade (på mitt initiativ) beslutats 1937 men utan starkare skäl sammankopplats med den nya förvarings- och interneringslagstiftningen, som icke fått träda i kraft. Nu bestämde man sig för ett högsta straff av sex år. — Författaren jämför de gamla och nya straffmaxima för vanlig första resan stöld: sex månaders resp. två års straffarbete, en betydelsefull skärpning som måste medföra en höjning också av det »normalt» utdömda straffet, vilket förslagsvis förmodas bli fem i stället för förut tre månader. Detta är helt grundlöst. Den gamla skalan upptog ju för synnerligen försvårande omständigheter ett maximum av två år. Maximum, liksom f. ö. minimum, äro alltså oförändrade och den nya lagen innehåller intet som skulle föranleda att genomsnittsstraffen höjas. Visserligen komma några fall, som skulle hört under den gamla 1 §, att bli hänförliga under den nya 4 §, men likasäkert är att åtsklliga fall, som hemfallit under den gamla 4 §, skola bedömas enligt den nya 1 §. Däremot kommer överförandet av talrika brott från stöld till snatteri att medföra att vanlig stöld hädanefter kommer att i genomsnitt vara svårare, alltså trots den i sak oförändrade straffsatsen åtminstone ingen skärpning.
    När förut åtskilda brott sammanförts under en gemensam straffskala, är det naturligt att de lindrigare formerna komma in under en straffskala med högre maximum än förut. Men härav följer rimligtvis icke att straffet för ett sådant relativt lindrigt brott skall utmätas som om den nya skalan vore avsedd endast för sådana lindriga brott. Exempelvis

KRIS INOM STRAFFLAGSTIFTNINGEN? 333skall icke den nya skalan för all itererad stöld, straffarbete i högst sex år, betraktas som skriven särskilt för andra resan okvalificerad stöld. Resornas antal och stöldens beskaffenhet att vara okvalificerad eller grov utgöra uppenbarligen viktiga straffmätningsgrunder. Det finnes därför icke alls någon anledning att antaga att »normalstraffet» för det nyssnämnda fallet av stöld skulle bliva högre än förut, såsom Branting gör gällande. Ett liknande felslut förekommer i fråga om begagnande av falsk i diktad persons namn skriven handling; om detta fall säges vidare att »straffet skall i första hand bli straffarbete och maximistraffet har fördubblats». Högsta möjliga strafftid är emellertid nu som förut sex månader, alltså ingen fördubbling vid sidan av den särskilt framhållna möjligheten att använda straffarbete i stället för fängelse.
    Branting vänder sig naturligen icke blott mot inbillade utan även mot de verkliga straffskärpningar, som den nya lagen innehåller. Överraskande är härvid att han menar, att skärpningen av bedrägeristraffets maximum, från fyra till sex års straffarbete, icke särskilt motiverats av vad som i livet förekommit. Det har verkligen antagits, att den gamla lagen och dess tillämpning var öppen för den anmärkningen, att »stora tjuvar» behandlades lindrigare än små, och att erfarenheten bestyrkt behovet av strängare straff för svåra svindlerier. (Författaren talar uttryckligen endast om sådant förmögenhetsbedrägeri som sker »genomantagande av falskt namn, stånd eller yrke» och serverar för dessa fall något slags kvickhet om att skärpningen tillkommit för att skydda familjen. Det är ju möjligt att begränsningen till de nämnda bedrägerifallen icke blott skall möjliggöra denna elakhet utan antyder, att författaren i övrigt godkänner höjningen av maximistraffet — i så fall enav intet påkallad distinktion, som saknar allt stöd även i den gamla lagen.)
    Mindre utförligt behandlar författaren de till tiden icke bestämda formerna av frihetsförlust, och mot hans uppgifter om de ifrågavarande lagarnas innehåll är ej mycket att erinra. Dock förekommer även här allt för mycket tal om maximitider. De tider, som i verkligheten användas i det stora flertalet fall, tyckas vara utan intresse för Branting; de ligga även här betydligt närmare lagens minima. F. ö. skall icke bestridas att vissa jämkningar nedåt av åtgärdernas varaktighet på någon punkt böra genomföras; förslag i sådan riktning ha framlagts och lära ytterligare vara att vänta. Naturligtvis är både långvarigheten och obestämdheten i och för sig någonting ont, liksom straff överhuvud, och de kunna ej försvaras av annat än en hård nödvändighet. De angripna »anstaltstroende» »fånguppfostringsentusiasterna» torde hämta en visströst i att de ifrågavarande åtgärderna först ha utformats i de länder, som framför andra uppställas som mönster i fråga om demokrati och omsorg om individens frihet. Obestridligt är emellertid, att vissa av skyddsåtgärderna icke äro vad de borde vara på grund av brister i frågaom lokala och andra resurser för deras verkställande. Ansvaret härför faller främst på de politiskt maktägande, som sedan länge slagit dövörat till för kraven på snabb och grundlig förbättring av fångvårdens

334 RAGNAR BERGENDAL.ekonomi. Intresset för socialvård har ej räckt till, när det gällt dem som kanske allra mest äro i behov därav, nämligen dem som äro intagna i fångvårdsanstalterna.
    Det sist sagda gäller även om de kriminalpolitiska åtgärderna utan dom å egentligt frihetsberövande: övervakning och vård efter villkorlig dom etc. Ej heller dessa behandlingsformer finna nåd inför Branting. De fördömas därför att de innebära eller möjliggöra intrång i de dömda individernas frihet. Från dessas synpunkt är ju dock åtgärdernas huvudsakliga innebörd att ersätta ett, åtminstone till arten, större intrång med ett mindre. Vad skall man göra? På ett ställe talar författaren om inrotade juristföreställningar som förhindra ett radikalt nytt grepp kring kriminalitetens sociala problemkomplex. Det är då beklagligt, att alla nyheter som försökas, över en bank förkastas. De äro brutala men tydligen icke radikala. Man skulle gärna önskat åtminstone en antydan om vilka vägar författaren själv skulle önska gå. Men därav förspörjes intet, utöver i förbigående en anvisning om att samhället bör förbättra sina medel för att upptäcka brott. Alltså ett effektivare polisväsen. Från detta håll är det ju alltid något.
    Emellertid vill Branting alldeles icke vara med om den effektivisering av polisens arbetsmetoder, som tillkommit genom den särskilda krigslagstiftningen. En stor del av boken riktar sig mot denna lagstiftning, om tvångsmedel, utlänningar, hemligstämplande och tryckfrihet samt dess handhavande. Det är klart, att här är fråga om mycket kännbara och i och för sig betänkliga ingrepp i den individuella friheten. Brantings kritik därav kan i mycket påräkna ett instämmande, i allt fallhos många som i likhet med mig icke äro närmare insatta i de faror det gällt att förebygga. De som ha haft ansvaret torde ha funnit sig böra offra ett mindre för att bevara ett större. Jag skall icke försöka att lämna något bidrag till diskussionen om i vilken utsträckning de bedömt läget riktigt eller varit allför försiktiga, och ej heller i övrigt gå in på dessa huvudsakligen process- eller förvaltningsrättsliga spörsmål.
    I sin helhet uppbäres den i sina straffrättsliga partier negativa och sterila skriften av ett starkt patos som bidrager att göra den litterärt mycket njutbar. Vilken känsla som är starkast, ömheten om samhällets olycksbarn eller missaktning för de jurister, som engagerats i lagstiftningsarbetet, är svårt att säga. De senare antas på något egendomligt sätt ha lyckats föra bakom ljuset alla de välmenande demokratiska statsmakterna, pressen inberäknad. Det är väl till motverkande härav som författaren ansett sig böra lämna en så starkt färglagd framställning. Han anhåller på ett ställe om förlåtelse, om han i sin beskrivning av skolorna i den moderna svenska strafflagstiftningen en aning karikerat dem; det har skett för åskådlighetens skull. Det är naturligtvis en smaksak, om icke karikatyren blivit väl grov. Somliga ha också svårt att förstå att åskådligheten blir större genom att en sak framställes på ett annat sätt än den verkligen förhåller sig. Det förklaras att samtliga »skolor» inom den svenska strafflagstiftningen givetvis företrädas av ytterst aktningsvärda och om samhällets väl nitälskande män. Utan tvivel gäller detsamma om den skola, som här varit föremål för någon granskning.