Förf. upplyser inte huruvida han eller andra intresserade i saken hänvänt sig till Sveriges advokatsamfund eller hovrätternas presidenter, till de senare med hänsyn till sysselsättningsmöjligheter vid domstolarna. Det förra lär vara fallet men torde allenast ha avsett erhållande av avlönad anställning, något som endast i undantagsfall kunnat åstadkommas. Till undertecknads kännedom har — bortsett från enstaka fall i vilka det lyckats att bereda danska jurister sysselsättning i annat än domstolsarbete — spörsmålet kommit först genom korrekturet av ovanstående artikel. Det har alltid varit svenska domstolar angeläget att bereda jurister från andra länder på studieresa tillfälle att taga kännedom om domstolarnas arbete. Vilken som helst av hovrätternas presidenter skulle säkerligen med lätthet ha berett förf. möjlighet att, på samma korta tid som förf. behövde i London, sätta sig in i svenska rättsförhållanden. Det är beklagligt att så lång tid gått innan förf. framfört sin tanke, vilken synes förtjänt av all uppmärksamhet. Även om den tid som nu återstår av de unga danska och norska juristernas ofrivilliga vistelse i Sverige är kort, synes det vara skäl att begagna den i det av förf. angivna syftet. Red. av SvJT har för sin del sökt främja danska och norska kollegers inträngande i svenska rättsförhållanden genom att allt ifrån den stora flyktingströmmens början erbjuda alla i Sverige vistande danska och norska jurister och juris studerande Svensk Juristtidning kostnadsfritt sig tillsänd. Skulle det finnas någon som icke träffats av detta meddelande, behöver han endast anmäla namn och adress hos red. för att erhålla SvJT från innevarande års början. Den som sålunda börjat mottaga SvJT får hela årgången sig tillsänd även efter återvändandet till hemlandet, blott han underrättar red. om sin adress därstädes.1
 

K. J. S.

 

Magistratsreform i Finland. I SvJT 1944 s. 929 ff. har intagits en artikel under ovanstående rubrik. Då däri förekommer en felaktiguppgift om den tilltänkte administrativa borgmästarens ställning till rådhusrätt, synes artikeln tarva ett tillägg.
    Det framhålles alldeles riktigt, att enligt reformförslaget även för de större städer som få bibehålla sin jurisdiktion föreslås ett indragande av magistraten och överförande av de flesta magistratsgöromålen på borgmästaren. Men i fortsättningen framhålles, att borgmästaren i dessa större städer skulle fortfarande vara ordförande i rådhusrätten och magistratsgöromålen sålunda icke helt frigöras från rådhusrättens befattningshavare. Denna relation är emellertid icke riktig och måste bero på missuppfattning.
    Enligt reformförslaget skola magistratsgöromålen, såvitt de icke överföras på andra myndigheter, ordnas enhetligt i samtliga städer sålunda, att de överföras från den kollegiala magistraten på en ämbetsman,

 

1 Jfr annons å omslagets 3:e sida om De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok.

406 MAGISTRATSREFORM I FINLAND.som enligt förslaget benämnes borgmästare. I händelse göromålen i de större städerna det fordra, kan en eller flera rådmän anställas för att på eget ansvar avgöra särskilda ärenden. Att biträda borgmästaren kan dessutom anställas sekreterare, notarii publici, kanslister o. s. v.
    Av reformsförslaget framgår vidare, att borgmästaren är innehavare av statstjänst och lyder närmast under länsstyrelse. Som kompetensvillkor uppställes avlagd högre rättsexamen eller motsvarande tidigare juridisk examen. Tjänsten lediganslås av länsstyrelse, som uppgör tjänsteförslag, samt besättes av statsrådet — alltså i samma ordning som administrativa tjänstemän.
    Enligt den sista finska rättegångsreformen skall rådhusrätt fortfarande utgöra underrätt i de största städerna. Även ordföranden i rådhusrätt skall fortsättningsvis benämnas borgmästare. Men han är ingalunda identisk med den borgmästare, som skall ersätta magistraten. Detta framgår redan av det samtidigt utarbetade förslaget till ändring av § 88 i regeringsformen, enligt vilken »häradshövdingarna, de borgmästare som äro ordförande i allmän domstol samt ordförandena i ägodelningsrätterna utnämnas av högsta domstolen».
    Av det sagda framgår, att den borgmästare, som skall ersätta magistraten, är en administrativ tjänsteman, som utnämnes i administrativ väg, varemot den borgmästare, som skall fungera som ordförande i rådhusrätten i de städer, där rådhusrätt bibehålles, innehar ett domarämbete och utnämnes av högsta domstolen i samma ordning som övriga underdomare.
    Att reformförslagen icke upptaga skilda benämningar för dessa tjänstemän, måste betraktas som en brist. Det är naturligt att man velat bibehålla den hävdvunna benämningen borgmästare, men det kunde ju tänkas att bifoga denna benämning ett epitet som anger, vilken art av borgmästare det är fråga om. Ordförande i rådhusrätt kunde sålunda få bibehålla samma benämning justitieborgmästare, vilken även nu tillkommer rådhusrättsordförande i de största städerna, som ha skild magistratsordförande, kallad politieborgmästare. Den borgmästare åter, som skall ersätta magistraten, kunde möjligen tänkas få bibehålla förenämnda, uti de största städerna nu använda benämningen politieborgmästare, eventuellt också kallas förvaltningsborgmästare (vars finskspråkliga motsvarighet hallintopormestari vore mera lyckad); att benämningen kommunalborgmästare icke lämpar sig, har redan framhållits uti ifrågavarande notis.
    Enligt reformförslaget skola rådhusrätt och dess ledamöter sålunda helt skiljas från magistratsgöromålen. Reformkraven i Finland ha alltså i detta avseende samma syftemål som i Sverige.


K. G. R. Ahlbäck.