Nya RB:s ikraftträdande inom hovrätterna. De mest genomgripande förändringarna i nuvarande processordning torde nya rättegångsbalken medföra för hovrätternas vidkommande. Desto starkare framträder önskemålet att hovrätterna beredes tillfälle att under en icke alltför begränsad övergångstid göra sig förtrogna med de nya formerna för handläggningen och successivt genomföra desamma. Ur denna synpunkt förtjänar det i sådant syfte vid hovrättsdomarföreningens möte d. 15 april 1944 framkomna förslaget (SvJT 1944 s. 459) om en ansenlig och fortgående ökning av assessorstjänsterna under tiden fram

576 TAGE BOYE.till 1947 allt understöd. Med hänsyn till de antydda stora förändringarna i hovrättsproceduren skulle det ej heller förvåna om särskilda svårigheter möta att på förhand bedöma huru stort personalbehovet blir i hovrätterna, när reformen blivit fullt genomförd. Bl. a. bör nog ej förbises att en kraftig ökning av maskinskrivningspersonalen antagligen kommer att visa sig behövlig.
    Av lätt insedda skäl kommer otvivelaktigt den största påfrestningen för hovrätterna att inträda under tiden närmast efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, då domarkåren och advokaterna ännu icke förvärvat tillräcklig vana och rutin och arbetet för den skull måste taga mera tid i anspråk än längre fram, då man vunnit mera erfarenhet samt hovrätterna utfunnit de lämpligaste och mest tidbesparande arbetsmetoderna och mera i detalj kunnat utbygga organisationsapparaten. Exempelvis kan en akut brist på skrivpersonal i början verka hämmande, innan bristen hunnit avhjälpas. Det kan knappast förväntas att hovrätterna skola kunna bliva fullt invanda med reformen under förberedelsetiden före nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det kan åtminstone ifrågasättas om den förstärkning av arbetskrafterna som under denna tid kan erhållas och förhållandena i övrigt tillåta stort mer än relativt begränsade experiment, vilka dock i och för sig förvisso bliva av stort värde.
    Det bör vidare beaktas, att innan den nya ordningen blivit fullt genomförd i underrätterna, fullföljdsfrekvensen i hovrätterna icke hunnit stadga sig; det synes icke uteslutet att efter nämnda tidpunkt fullföljdsfrekvensen och måhända även antalet instämda mål kan komma att nedgå avsevärt, varigenom hovrätternas arbete kan underlättas på längre sikt. Det torde finnas goda skäl för optimism härvidlag, särskilt om det tillses att antalet fria rättegångar hålles inom måttliga gränser.
    Samtidigt som erfarenheterna under övergångstiden i vissa hänseenden bliva vägledande, bl. a. rörande behovet av underordnad personal, kunna de sålunda verka missvisande i fråga om möjligheten för framtiden att med den domarkår, som för närvarande, på visserligen relativt osäkra grunder, beräknas bliva erforderlig, avgöra inkommande mål så att balans ej uppstår.
    Det största bekymret för åtminstone de större hovrätterna, främst Svea hovrätt, lärer i själva verket bliva att under den påfrestande övergångstiden undvika balans. Syftet med detta inlägg är nu att föreslå en övergångsbestämmelse, som kan underlätta denna uppgift för hovrätterna, av innehåll att mål som handlagts enligt den gamla ordningen i underrätterna skulle få handläggas i samma ordning i hovrätterna, varigenom dessa mål — åtminstone enligt en inom hovrättskretsar utbredd uppfattning — skulle kunna avgöras betydligt snabbare än övriga med muntlig handläggning. Hovrätterna sättas då från början i stånd att med utökade domarkrafter gripa sig an med en mera successiv anpassning efter de nya förhållandena, och arbetsuppgifterna öka då efter hand som hovrätterna och advokaterna vinna i erfarenhet och rutin. Behovet av en sådan successiv övergång synes bliva större i samma

NYA RB:S IKRAFTTRÄDANDE INOM HOVRÄTTERNA. 577mån som statsmakterna kunna anse sig nödsakade att begränsa eljest önskvärd utökning av assessorstjänsterna under förberedelsetiden före reformens ikraftträdande.
    Vad ovan sagts om hovrätterna kan möjligen tänkas äga motsvarande tillämpning på arbetsförhållandena i Högsta domstolen.
 

Tage Boye.