JAN KOBBERNAGEL. Ledelse og Ansvar. En Undersøgelse af Bestyrelsens og Direktionens Ansvar over for Aktieselskabet og dets Kreditorer. Einar Harcks Forlag. Kbhvn 1945. 276 s. Kr. 10.00.

    Docenten vid Handelshögskolan i Köpenhamn Landsretssagfører Kobbernagel lämnar i detta arbete en värdefull utredning rörande företagsledningens civilrättsliga ställning i nutidens näringsliv. Det karakteristiska för en modern företagsledning är att den icke som under den klassiska privatkapitalismens period själv bär risken för företaget. Genom den för aktiebolagsväsendet grundläggande ansvarsbegränsningen reduceras företagsledningens personliga risk till en kanske jämförelsevis liten kapitalinsats, och i stora företag komma vanligen ställningarna som kapitalägare och företagsledare att falla i sär, så att företagsledningen praktiskt taget helt blir förvaltare av främmande förmögenhet. Härigenom uppstå nya ekonomiska, sociala och juridiska problem med avseende på företagsledningens ställning i förhållande till företaget, dess ägare, dess borgenärer, dess personal och överhuvud hela den allmänhet som träder i förbindelse med företaget. Utgångspunkten för förf:s framställning är också en undersökning av det nutida aktiebolagets juridiska och ekonomiska struktur, speciellt av det begränsade ansvarets funktion. På grundval av denna undersökning behandlas företagsledningens allmänna rättsställning, dess befogenheter och skyldigheter gentemot bolaget och tredje man, samt dess civilrättsliga ansvar.
    Utvecklingen från individuell företagsamhet till »kollektiv kapitalism» och den därav betingade förändringen i företagsledningarnas ställning har förut ingående skildrats av tyska och särskilt amerikanska jurister och ekonomer, vilket ej hindrar att Kobbernagels efter nordiska förhållanden anpassade framställning är av intresse. I hans allmänna inledning är emellertid måhända det mest värdefulla en utredning av den ekonomiska och juridiska funktion som det begränsade ansvaret inom aktiebolagsrätten har; även om ej heller här synpunkterna fram-

HÅKAN NIAL. 627träda som egentligen originella, är sammanställningen och avvägningen av den aktierättsliga ansvarsbegränsningens fördelar och nackdelar intressant. I detta sammanhang ingår även en jämförelse mellan företagsfinansiering medelst aktier och medelst obligationer. Det framhålles att obligationen löper med fast ränta och inlöses till pari samt sålunda icke ger vinstchans men i gengäld icke innebär någon väsentlig risk, under det att aktien bjuder på risk för hela kapitalets förlust men igen gäld chans till dess mångfaldigande. »Ett bolag, som förbehölle sig rätt att inlösa sina aktier till pari, skulle icke få en enda aktie placerad, med mindre aktieägarnas risk samtidigt upphävdes, d. v. s. aktieemissionen förändrades till ett obligationslån.» Dessa uttalanden äro alltför schematiska. I verkligheten förekomma många varianter av både aktier och skuldförbindelser, och ekonomiskt sett kan skillnaden mellan de båda typerna vara nästan helt eliminerad. Å ena sidan kunna aktiers vinstchanser vara begränsade: preferensaktier med en till vissa procent (t. ex. 6) maximerad utdelning och med rätt att vid bolagets likvidation utfå högst paribeloppet är ingen ovanlighet, i varje fall ej i Sverige. Å andra sidan kunna skuldförbindelser utrustas med variabel ränta (»debentures») liksom deras risk kan ökas genom att de ställas efter bolagets övriga skulder vid bolagets upplösning (»förlagsbevis»). Det avgörande vid valet mellan aktieemission och upptagande av lån blir därför ingalunda alltid vinstchans och förlustrisk. Som exempel kan nämnas att ett stort svenskt företag närmast av skatteskäl nyligen genomfört en omvandling av sitt preferensaktiekapital till förlagslån — ett tecken bland många andra på den alltmer dominerande roll beskattningen spelar i det ekonomiska livet.
    Beträffande ansvarsbegränsningens ekonomiska funktion finner förf. att densamma är väsentligt olika i vad han kallar »offentliga» och »privata» aktiebolag. Skillnaden mellan dem skall icke ligga enbart i aktiekapitalets storlek eller aktieägarnas antal utan även (främst?) i aktiernas »faktiska negotiabilitet», d. v. s. ett bolag är offentligt om aktieägarkretsen framträder som en varierande och obestämd personkrets. Medan nu ansvarsbegränsningen för de privata bolagen är själva huvudändamålet med aktiebolagsformen, är den för de offentliga bolagen blott ett medel till vinnande av allmänhetens medverkan i företaget och sålunda till åstadkommande av den för ett större företag erforderliga kapitalkoncentrationen.
    Beteckningarna offentligt och privat bolag äro hämtade från den engelska rättens public och private company. Medan dessa engelska termer beteckna juridiskt klart åtskilda företagsformer, är förf:s beteckningar endast uttryck för det förhållandet att aktiebolagsformen i Danmark liksom hos oss användes för företag av skiftande storlek och ekonomisk struktur. I praktiken framträda dessa olikheter ofta icke renodlade, utan mellan det typiska »privata» bolaget — t. ex. ett litet familjebolag — och det utpräglade storbolaget med tusentals aktieägare finns en obruten kedja av mellanformer. Förf. erkänner visserligen också att det ej finns någon skarp demarkationslinje mellan offentliga

628 HÅKAN NIAL.och privata bolag, men han bygger likväl juridiska regler på distinktionen. Beträffande skadeståndsskyldighet utan culpa — särskilt ansvar för andras fel och för »farlig verksamhet» — anser han sålunda att aktieägarna i ett »privat» bolag böra anses ansvariga jämte bolaget, eftersom det med privata bolag eftersträvade syftet att undgå personligt ansvar är legitimt såvitt angår kontraktsförbindelser men beträffande ansvar för medhjälpare och för farlig verksamhet framstår såsom ett illegitimt försök till kringgående. Även bortsett från det betänkliga i att knyta så viktiga rättsföljder till den mycket vaga distinktionen mellan offentliga och privata bolag torde det saknas såväl positivrättsliga som rättspolitiska grunder för att ålägga delägarna i »privata» bolag ifrågavarande ansvar. Risken att farlig verksamhet drives av rättssubjekt — bolag eller enskilda — med svag ekonomi bekämpas ej ändamålsenligt på det sättet utan genom andra medel, såsom obligatorisk försäkring, koncessionsplikt. — En annan sak är att det i särskilda fall kan ligga till så att en farlig verksamhet som formellt drives av ett rättssubjekt — ett bolag, en förening eller en enskild person — befinnes vara driven för ett annat rättssubjekts räkning på sådant sätt att denne andre får anses vara ansvarig för uppkommande skadeståndsförpliktelser, jämför SvJT 1945 s. 273 f. Det verkliga enmansbolagets problem, positivrättsliga och legislativa, glida tydligen här in i synfältet.
    Det är ej endast i det nu angivna avseendet som förf. vill slå bräsch i principen om den personliga ansvarsfriheten i aktiebolag. Han uppställer satsen att både aktieägarna och företagsledarna bli ansvariga för skadeersättning, som enligt culparegeln tillkommer tredje man såväl i som utom kontraktsförhållanden (s. 55 ff, 172 ff), nämligen om vederbörande aktieägare eller företagsledare själv har gjort sig skyldig till culpa. De aktieägare, som på bolagsstämma rösta för en »kendeligt» rättsstridig handling gentemot tredje man, bli sålunda ansvariga, ja även de som underlåtit att rösta emot handlingen och t. o. m. de som icke infunnit sig till bolagsstämman, då det av kallelsen framgått att det skulle röstas om ett rättsstridigt förslag. Efter samma grunder bli företagsledarna ansvariga.
    Vad beträffar aktieägarna är det klart att de efter allmänna rättsregler kunna bli ansvariga på grund av delikt eller medverkan därtill. Enligt svensk lag bli de även ansvariga, om de på bolagsstämma rösta för åtgärder, som stå i strid mot sådana regler i aktiebolagslagen eller bolagsordningen som åsyfta att skydda tredje man. I 1944 års lag (209 §) har detta ansvar, av hänsyn till att aktieägarna ofta äro helt osakkunniga och för bolagets förvaltning främmande personer, som placerat sparkapital i bolaget, begränsats till fall av uppsåt eller grov vårdslöshet. Att helt allmänt ålägga aktieägarna ansvar mot tredje man för culpösa åtgärder och framför allt att utsträcka ansvaret till aktieägare, vilkas enda fel består i deras passivitet, måste nog betecknas som en tämligen förflugen tanke.

ANM. AV JAN KOBBERNAGEL: LEDELSE OG ANSVAR. 629    I fråga om företagsledningen, som utåt handlar på bolagets vägnar, kommer naturligtvis det utomkontraktuella deliktsansvaret att få vida större praktisk betydelse än ifråga om aktieägarna. Styrelseledamöternas ansvar för skadestånd på grund av culpa i bolagets kontraktsförhållanden har före förf. förfäktats av en så auktoritativ författare som AUGDAHL (såvitt angår norsk rätt). Något orimligt skulle väl ej heller ligga i en regel om dylikt ansvar. Men åtminstone för svensk rättsuppfattning torde regeln verka främmande. Som skäl för regeln har anförts, att medkontrahentens tillit till kontraktet i avsevärd grad vore grundad på hans personliga kännedom om styrelseledamöterna och hans förhoppningar om att de skola verka för avtalets behöriga fullgörande. Men detta argument smakar rätt starkt av cirkelbevis, och dess svaghet framgår även av det faktum att styrelseledamöterna närsom helst kunna avgå eller entledigas; att de därefter skulle svara för att avtalet kommer att behörigen fullgöras av bolaget torde ingen vilja göra gällande. För övrigt har nog frågan ganska liten praktisk betydelse. Den aktualiseras på allvar endast i fall bolaget blir insolvent, och i sådant fall kommer säkerligen frågan om culpa vid utförandet av det ena eller andra av bolagets kontrakt att få mycket ringa relevans. Över huvud är aktiebolagsrättens väsentliga uppgift uppenbarligen icke att skapa skydd mot culpöst utförande av enskilda kontrakt utan att såvitt möjligt upprätthålla bolagets solvens eller åtminstone hindra att bolagets verksamhet fortsättes utan hänsyn till föreliggande insolvens.
    Förf. diskuterar ytterligare frågan huruvida icke företagsledningen borde åläggas skyldighet att över huvud svara för förluster, som vid bolagets sammanbrott drabba dess borgenärer. Efter att ha anfört argument mot den självklart omöjliga idén att generellt ålägga företagsledningen sådant ansvar, framkastar förf. (s. 201) — utan att dock bestämt ta ståndpunkt — det förslaget, att företagsledningen skulle svara gentemot borgenärerna för förluster vid bolagets sammanbrott, såframt det icke kunde göras sannolikt, att förlusten hade sin grund i händelser, som företagsledningen efter normal, objektiv måttstock icke haft möjlighet att förutse eller avvärja. Detta ansvar skulle dock icke överstiga vad ledningen under de fem senaste åren uppburit utöver skälig ränta på aktiekapitalet och skäligt vederlag för arbetet. Förf. hade haft god anledning att i detta sammanhang redogöra för de genom 1944 års lagstiftning vidtagna ändringarna i den svenska konkurslagen, genom vilka bolagets borgenärer erhållit ett ganska vittgående skydd mot för höga löner åt personer, som på grund av sitt aktieinnehav haft bestämmande inflytande över bolaget. Endast i fråga om dylika personer torde ett verkligt behov av särskilda skyddsregler föreligga; i övrigt äro nog aktiebolagsrättens och konkurslagstiftningens vanliga regler tillfyllest.
    Förf:s intresse för utvidgning av företagsledningens ansvar gentemot bolagets fordringsägare synes icke ha full motsvarighet när det gäller ansvaret gentemot bolaget och aktieägarna. Han anser (s. 218, 227 ff) att företagsledningen i förhållande till bolaget är fri från ansvar för

630 ANM. AV JAN KOBBERNAGEL: LEDELSE OG ANSVAR.culpös handling icke blott genom efterföljande godkännande av bolagsstämman utan även genom ett föregående medgivande, förutsatt att företagsledningen »gör stämman uppmärksam på den med dispositionen förbundna risken». Även med den viktiga begränsning som ligger i de citerade orden är det otvivelaktigt farligt att ge företagsledningen möjlighet att på dylikt sätt skaffa sig förhandsdecharge utan den kontroll som ligger i revisorernas granskning och i att en viss tid får förflyta, under vilken handlingens innebörd och följder ofta framträda klarare. Det är beklagligt att förf. icke i detta sammanhang uppmärksammat bestämmelsen i 1944 års svenska lag 92 § och de tankar som ligga till grund därför. Enligt nämnda bestämmelse må styrelsen och annan företrädare för bolaget icke efterkomma föreskrift av bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsidosättande av bolagets intressen. Denna regel skyddar aktieägarminoritet eller enskilda aktieägare mot åtgärder och beslut av styrelsegruppen; i fall då styrelsen handlar med samtliga aktieägares samtycke (och det ej är fråga om överträdelse av borgenärsskyddsregler), inträder icke skadeståndsansvar för styrelsen. I dansk rätt har minoriteten egendomligt nog icke rätt att hindra decharge och föra talan mot ledningen för åtgärder, som skadat bolaget. Men detta synes icke utgöra ett tillräckligt skäl att likställa ett av bolagsstämmans majoritet i förväg givet godkännande med ett godkännande av bolagets samtliga aktieägare, helst som ju ett majoritetsbeslut kan vara genomdrivet av aktieägare, representerande blott en mindre del av bolagets samtliga aktier. — Icke heller kan man instämma i förf:s uttalanden (s. 190) om att företagsledningens ansvar för culpa kan inskränkas genom avtal mellan bolaget och företagsledningen (eller genom klausul i bolagsordningen).
    Över huvud förefaller det som om förf. ej ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt frågan om företagsledningens plikter i förhållande till aktieägarminoriteten och det därmed sammanhängande spörsmålet om verkan av att minoritet saknas och företagsledningen sålunda representerar och handlar med samtycke av samtliga aktieägare. Sistnämnda spörsmål, som föreligger icke blott i små förhållanden — familjebolag, bolag som ekonomiskt äro identiska med en ensamföretagare — utan i stor utsträckning även i det nutida koncernväsendet, har relevans även i andra avseenden än beträffande företagsledningens ansvar, såsom t. ex. beträffande giltigheten av självkontrahering.
    Svensk rätt beaktas av förf. väsentligen endast genom några notiser om och citat från lagberedningens förslag av 1941 till ny aktiebolagslag. Ungefär lika regelmässigt som notiserna äro sakligt riktiga (undantag s. 168—169) äro citaten ortografiskt vanställda (ex. s. 80).
    Kobbernagels bok lämnar ej det slutgiltiga svaret på alla de frågor den behandlar men ställer dem under debatt på ett lättillgängligt och trevligt sätt och innehåller många intressanta iakttagelser och synpunkter, varför den är väl värd att läsas.

Håkan Nial.