Karl XI och kusinäktenskapet.1 Det sätt, varpå Karl XI behandlade frågor om dispens till giftermål mellan syskonbarn, är belysande både för hans bundenhet av Guds lag och för hans månhet om allas lika rätt, hans skrupulöst samvetsgranna prövning även i ärenden som kunde tyckas erbjuda utrymme för ett mera fritt skön. Man ställes inför den uppbyggliga bilden av en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung som, av rädsla för att obehörigt gynna någon, omsider drives till att alldeles inhibera dispensrättens utövning.
    Genom 1680 års förordning hade kungen förbehållit sig att meddela dispens till äktenskap mellan syskonbarn, men den gamla stridsfrågan om sådana äktenskaps förenlighet med Guds lag eller eljest med god samhällelig ordning ansågs dock varken å prästerligt håll eller av kungen själv vara därmed slutligen avgjord.2 Organisten i Uppsala Christian Selling (eller Zellinger) sökte tillstånd att äkta sitt syskonbarn. Vid föredragning härav d. 9 okt. 1685 anförde kungen hurusom han förnummit att de av prästerskapet, som voro tillsammans i kyrkoordningskommissionen, menade att sådant giftermål vore i Guds ord och lag förbjudet. »Quæstion är — yttrade han — om Guds ord förbjuder detta, vilket om så skulle befinnas borde ingen dispensation ske»; och det beslöts att Selling skulle »vänta till dess uti ovanbemälte quæstion bliver gjort ett visst slut.» Några dar senare, d. 15 okt., berättade kungen i rådet om ett samtal som förelupit »när ärkebiskopen i går var uppe». Då kungen sagt att han inte kunde finna äktenskap mellan syskonbarn vara i Guds ord förbjudet, hade ärkebiskopen »svarat att det likväl kan tydas därhän, varemot KM:t replikerat: 'ja, var gång andra biskopar bliva, så bliver ock Guds ord annorledes uttytt. Nu säga de så, och på riksdagen i Halmstad konsidererade de syskonbarns äktenskap som det ej vore i Guds ord förbjudet, utan tyckte allenast att sådant utan dispensation ej kunde tillåtas efter det vore som en barriär eller balk för syster och broder. Och för det övriga stod i prästernas projekt vid riksdagen i Halmstad att de som så vilja

 

1 Jfr J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag s. 18—19, SvJT 1943 s. 582—3 och Sv. Tidskrift 1944 s. 571—2.2 I uttalanden från 1696 möter den uppfattningen att det nya i 1680 års förordning var, icke att det i 1678 års brev stadgade ovillkorliga förbudet uppmjukades och gjordes dispensabelt, utan att Konungen förbehöll sig en dispensrätt som tidigare utövats av prästerskapet. Karl XI yttrade 11/3: »och förstå vi intet varföre prästerna nu vele göra så många skrupler sedan vi antagit oss dispensationen över graderna, men när de densamma hos sig hade tilläto de esomoftast att de, som sig emellan voro rätt syskonbarn, fingo taga varannan till äkta». På liknande sätt hade Wallenstedt utlåtit sig 10/2.

BIRGER WEDBERG. 69gifta sig borde giva penningar. Men antingen måste det vara synd eller ej. Är det synd, så bör det intet för penningar tillåtas. Är det ingen synd, varföre skola de lösa det för penningar?' Varuppå ärkebiskopen intet directe hade svarat utan sagt detta så vara en sak med dem som intet göra sig något samvet däröver, men att det lättelig kan bliva en samvetssak av; borde ock då det vara en farlig ting.» — Vid fortsatt diskussion i rådet åberopades åtskilliga äldre utlåtanden i stridsfrågan, varpå kungen »befallte att alla sådana skrifter samlas tillhopa och havas nu vid kyrkoordningens överseende vid handen, viljandes KM:t att denna quæstion skall nu med kyrkoordningen alldeles avgöras.»
    Kungens förhoppning att kyrkolagen skulle bringa klarhet gick ej i uppfyllelse. I dess 15 kap. 9 § stadgades helt kort att äktenskap mellan syskonbarn skulle vara förbjudet »så hädanefter som härtill». Om dispens sades intet, och det är påtagligt att kungen i förstone ansett sig under den nya lagens herravälde icke vidare böra dispensera. Pastorn vid ryska församlingen i Narva Ulrich Porten begärde att få äkta sitt syskonbarn, dotter till hans morbror stadens borgmästare, och åberopade ett betänkande av superintendenten Fischer, vilken höll före att sådant äktenskap, såsom icke strävande emot Guds lag, kunde ingås, även av en prästman. Då denna ansökan föredrogs i rådet d. 31 okt. 1687, yttrade kungen: »ser intet huru det kan taga lag att det ena året slå av för emot 100 stycken och det andra året detsamma bevilja åt andra. Ty i fjol, när kyrkoordningen förehades, blev allom dem, som ifrån åtskilliga orter därom supplicerat, deras begäran avslagen och måste man därföre vara sig lik.» Häremot erinrades av Stenbockatt »om detta för alla skall slås av, så har Konungen begivit sig all dispensation vilket dock ingen potentat eller någon den ringaste furste låter taga av sig»; hovkanslern adducerade till exempel att den som jagar i Konungens parker skall straffas, men dock kan Konungen giva en eller annan lov därtill; och Lindschöld framhöll som ett stort skäl i denna specialcasum att kontrahenterna varit trolovade redan den tiden när ingen diffikultet gjordes mot syskonbarns äktenskap. Men kungengen mälte härtill blott: »många av dem, som i fjol fingo avslag, voro ock förlovade.» Motvilligt gick han med på remiss till Uppsala konsistorium, dock under vidhållande att ansökningen ej kunde bifallas, »helst och emedan det så nyligt dem andra är vordet avslaget».
    Det stannade icke vid en remiss: konsistoriet fick ej mindre än tre återremisser och det förordnades även att från Narva skulle inhämtas närmare underrättelser om den föregivna trolovningen. Omsider, d. 4 juni 1689, beviljades dispens. Några månader därefter gavs även ett besked om den vilande Sellingska ansökningen: konsistorium fick fria händer.
    Under de närmast följande åren gavs dispens i några enstaka fall. En ansökan av Lars Höök, som ville äkta sitt syskonbarn Anna Sofia på det han sedan måtte kunna taga till sig hennes blinda syster, tillstyrktes av flera i rådet, men under erinran att han icke gärna förr

70 KARL XI OCH KUSINÄKTENSKAPET.tillåtit sådana äktenskap förordnade kungen att det skulle efterses i vilka mål dispens givits. Efter drygt ett halvt års förlopp företeddes i rådet en lista på de dispenser som beviljats sedan kyrkolagen utkom— fem fall, bland dem Portens — och kungen resolverade till bifall. Men efter en vecka togs ärendet upp på nytt: kungen hade förordnat om resolutionens innehållande och än en gång begärt upplysning om dispenser, givna efter kyrkolagens publicerande. Nu nämndes ett fall utöver de fem förut angivna och skälen för bifall omtalades: i två fall hade nupturienterna ingått förlovning redan innan lagen utkom, i ett (löjtnant de la Motte och generallöjtnant Galles dotter) hade hänsyn tagits till fädernas förtjänster och att han förnedrat henne, o. s. v. »Det är bäst att han förser sig med en annan hustru», yttrade kungen och avslog ansökningen (14/11 95).
    Att varken föregånget lägersmål eller penningeavgift kunde motivera tillstånd, deklarerade kungen bestämt under det följande året i två ärenden där dispens vägrades. I det ena åberopade sökanden att lägersmål skett. »KM:t: antingen skall det vara allom tillåtligt eller ingen, ty på detta sättet om det skulle efterlåtas, torde de då alltid begynna med ett lägersmål på det de sedan måtte få vigas» (7/10). I det andra (fru Cecilia Bondes ansökan för dottern) antydde Piper att dispens lämpligen kunde ges mot avgift ad pios usus (»skulle också på detta sättet som oftast hospitalerna några penningar kunna tillfalla som dem väl behöva»). »KM:t: på det sättet skulle den, som kan böterna betala, sådana äktenskap tillåtas och nekas den fattige som inga penningar haver, vilket intet går an; utan är det den ene förbjudet måste det vara den andre» (23/11).
 

Birger Wedberg.