STANISLAW A. ADAMEK. Die Ideologie des Rechts. I. Ursprung und Grundlagen des Rechts. Ak. avh. Sthm 1944. Diakonistyrelsens bokförlag. 443 s. Kr. 18.00.

 

    Det är ganska unikt att en polsk-judisk flykting av romersk-katolsk trosbekännelse disputerar för doktorsgrad på en religionssociologisk avhandling i en svensk juridisk fakultet samt att arbetet utges av ett svenskt kyrkligt bokförlag. Ett tecken på vetenskapens internationella och interkonfessionella karaktär!
    Författaren — den polske advokaten S. ADAMEK, som sedan några år vistas som flykting i Sverige — har i sitt arbete velat undersöka rättens uppkomst, principer, orsaker och begrepp. Med utgångspunkt från det faktum att rätten och religionen inom nästan alla kulturkretsar ha betydande beröringspunkter uppgör förf. en religiös indelningsgrund för rättsformerna och talar om en polyteistisk och en monoteistisk rätt. Indelningen vilar på det antagandet att religionen skulle vara primär i förhållande till rätten.
    Här kan genast en invändning resas. Adamek har, liksom det stora flertalet icke modernt etnologisk-religionshistoriskt skolade forskare, varit alltför beroende av den evolutionistiska skolan och dess teser. I korthet vilar denna skolas uppfattning på att allt mänskligt har att uppvisa en utveckling från det lägre till det högre. Gudstrons uppkomst tänkte man sig, grovt schematiskt återgivet, på två olika sätt, dels den animistiska skolan med dess antagande av vissa själsföreställningar som all religions upprinnelse, vilka sedan utvecklat sig till demontro, polyteism och slutligen monoteism, dels den preanimistiska skolan med dess antagande av en ännu mer ursprunglig »kraft» (mana) som all religions begynnelse. För evolutionismen betecknar helt naturligt den monoteistiska tron, alltså tron på en enda gud, slutmålet i en mångtusenårig kulturutveckling.
    Nu hör emellertid till saken att det etnologiska materialet inte låter pressa in sig i detta utomordentligt logiska schema. Runt om i världen möta vi hos de mest »primitiva» folken en fullt utbildad gudstro, den s. k. hög-gudstron. Frågan om gudstrons uppkomst är därmed inte löst, men så mycket är säkert att man måste räkna med att en gudstro funnits så länge som människor befolkat jorden. Än rätten då? Hur har den uppkommit? Det synes som om varje svar i evolutionistisk anda vore fåfängt. Måste vi inte också här nöja oss med att peka på det faktum, att rätten, liksom religionen, alltid funnits? Den ena har inte uppkommit ur den andra. Sinnet för det rätta, förmågan att tänka

HELGE LJUNGBERG. 689rätt och göra rätt är lika gammal som människan själv, d. v. s. årsbarn med gudstron. Att sedan rätten ofta satts i samband med religionen har principiellt inte med frågan om rättens ursprung att göra.

    Författaren tecknar först bilden av de s. k. polyteistiska rättsformerna och hävdar att dessa sakna en bärande rättsideologi. Påståendet grundar sig på den övertygelsen att de polyteistiska kulturkretsarna skulle kännetecknas av ett starkt framhävande av den styrande gruppen eller den ledande individen.
    De monoteistiska rättsformerna däremot (här åsyftas den mosaiska, den kristna och i någon mån den islamitiska rätten) skulle, enligt förf., uppbäras av en helt annan etisk och moralisk norm, vilket i sin tur på ett fruktbärande sätt skulle ha återverkat på rättens vidare utveckling.
    Mot dessa båda tankegångar kan man, om man så önskar, låta bli att rikta några anmärkningar, då de ju otvivelaktigt i sammanträngd form innehålla en historisk sanning. Men vid närmare analys visar det sig dock svårt att upprätthålla teserna, ens som arbetshypotes. För det första upplöser sig begreppet »de polyteistiska rättsformerna» nära nog i tomma intet, då ju frågan om rättens och religionens genesis måste betraktas som en vetenskaplig skenfråga. För det andra visar det sig att de polyteistiska religionerna äro så brokiga, att det blir rent missvisande att skära allt över en kam. Den romerska rätten var polyteistisk men därför inte särskilt dålig, medan den romerska religionen ingalunda kan betecknas som en religiös topprestation. Inom höggudskulturerna äro rättsproblemen hittills alltför outredda, för att man skall våga sig på ett generellt uttalande. Att fånga t. ex. den germanska rätten och den japanska rätten i samma polyteistiska fålla är omöjligt.
    De monoteistiska kulturerna däremot äro mer enhetliga, ehuru även där skillnaden mellan å ena sidan kristen rättsuppfattning och å andra sidan den islamitiska är för påfallande, för att man vetenskapligt skall kunna sammanföra dem till en enhet.
    Avhandlingen skulle utan tvivel ha vunnit på om författaren hade begränsat sig till att undersöka t. ex. de ariska kulturkretsarna. Här ha vi ju så intressanta företeelser som den romerska, den grekiska, den nordiska, den slaviska och den indoiranska rätten. Nu har arbetet blivit för oformligt.
    Metodiskt måste man rikta den anmärkningen att källmaterialet utgöres av material i andra hand. Kanske det är nödvändigt i ett arbete av encyklopedisk karaktär att använda handboksmaterialet, men nog ter det sig något skrämmande för en gammal nordist att se Eddan och Tacitus citerade efter Meyer och Rehfeld.
    Hittills har anmälningen varit övervägande kritisk. Adameks arbete har dock även obestridliga förtjänster, vilket inte slutligen påpekas som en överslätande gest. Hans rörliga ingenium, fenomenala beläsenhet och hans nästan otroliga förmåga att undvika alla farliga fallgropar

 

44—457004. Svensk Juristtidning 1945.

690 ANM. AV STANISLAW A. ADAMEK: DIE IDEOLOGIE DES RECHTS.äro ganska märkliga. Han rör sig lugnt och omdömesgillt inom många religioner och kulturer och har samlat ett värdefullt material, som den kommande forskningen borde tillgodogöra sig. Hans utredning om dödsstraffen gör, åtminstone på lekmannen, intryck av att vara fullständig och lärorik. Boken är rolig, nyttig och lärorik och kommer, trots sin bundenhet vid det evolutionistiska schemat, att för lång tid vara en sammanfattning av vad forskningen sagt i fråga om religion och rätt. Därtill kommer bokens stora affektionsvärde som en produkt av de goda vetenskapliga förbindelserna mellan Polen och Sverige under krigsåren.
    Författaren har utlovat en andra del på sin undersökning. Trots den relativa sällsynthet varmed sådana löften infrias, vågar man i detta fall uttrycka en förhoppning att undersökningen fullföljes. Det gäller närmast en rättshistorisk exposé över naturrätten och rättsfilosofien fram till modern tid. Författaren torde få rika tillfällen att understryka den avgörande roll de kristna tankarna spelat vid utformningen av den västerländska rättsuppfattningen.

Helge Ljungberg.