NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB.

 

AV

 

BORGMÄSTAREN JOËL LAURIN.

 

Trots kraven på koncentration och omedelbarhet föreskriver nya RB en ganska omfattande protokollering och en slutlig avfattning av protokollet före förhandlingens slut. Att förena dessa krav är inte lätt. Bland underrättsdomare hänför sig nog de flesta diskussioner om processreformen till dessa svårigheter. Metoderna att söka lösa dem är många och ett livligt experimenterande pågår under dessa övergångsår. Då jag vid en fingerad rättegång, anordnad av Juridiska Föreningen i Lund d. 21 april i år, demonstrerade en del olika metoder, har redaktionen av SvJT bett mig skriva ned några synpunkter på denna fråga. Jag har ingalunda några epokgörande sådana att komma med men har sökt göra en sammanställning av problemen som kanske kan vara av något intresse. Framställningen tar uteslutande sikte på förhållandena sedan nya RB helt genomförts och hänför sig endast till underrätterna.

 

Protokollföring av utsaga.

 

    RB föreskriver anteckning av utsaga — vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran och målsägande »i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet». I motiven framhålles att därvid »icke åsyftas någon ordagrann uppteckning, ej heller att utsagans innehåll antecknas fullständigt». I vissa fall kan dock en fullständig uppteckning anordnas, i det att rätten kan förordna att en utsaga »i stället för att antecknas i protokollet» skall upptagas genom stenografi eller på fonografisk väg. »Vidtages ej sådan anordning» — yttrar processlagberedningen —»skulle en fullständig uppteckning inverka störande på förhandlingen. — — — Uppteckningens syfte är icke att bilda grundval

 

48—457004. Svensk Juristtidning 1945.

754 JOËL LAURIN.för rättens avgörande utan att utgöra en kontroll för domstolen och parterna att de uppgifter, som utsagan innehåller, ej komma att förbigås vid prövningen». Det framhålles vidare att protokollet också har sin betydelse för fullföljdsförfarandet men att ofta stridighet ej föreligger om en upptecknings riktighet och bevisvärde samt att eljest en vidsträckt befogenhet tillagts såväl hovrätten som parterna att låta ånyo avhöra den i underrätten hörde.
    Dessa utgångspunkter är av största vikt och får inte undanskymmas. Vid diskussioner i denna fråga tycks man ofta utgåifrån att det alltid gäller att få en så fotografisk kopia av förhöret som möjligt. Detta är med vår nuvarande rättegångsordning ofta mycket önskvärt, ehuru även nu ingalunda alltid erforderligt. Har man under den nya ordningen möjlighet att genomföra ett fullständigt återgivande, är detta självfallet icke heller då i allmänhet något fel — frånsett att materialet kan bli onödigt omfattande och svårarbetat — men det måste understrykas att ett sådant återgivande alls icke är åsyftat såsom regel och att det vida mindre än nu blir av behovet påkallat för en tillfredsställande behandling av målen. Att förnyad bevisupptagning i hovrätt därigenom i något fall kan undvikas kan icke vara tillräckligt skäl för sådan protokollering i alla mål. Att söka genomföra en sådanutan tillgång till goda stenografer eller tekniska hjälpmedel skulle vara avgjort förkastligt och äventyra hela den nya förhandlingsordningen. Anlitande av sådana hjälpmedel ökar kostnaderna för underrättsproceduren antingen för det allmänna eller för parterna. Allt som allt tror jag för min del att underrätterna i gemenbör inrikta sig på att under nya RB i stor utsträckning använda systemet med korta sammanfattningar av utsagorna. Den som sett något av processen i Danmark i de fall då protokollering där förekommer har säkert fäst sig vid hur kortfattade dessa anteckningar är.
    I det följande behandlas först uppteckningar i form av korta sammanfattningar och därefter de olika sätten för fullständig återgivning. Det förutsättes för båda fallen att särskild protokollförare enligt RB 6: 2 finnes.

 

A. Utsagan antecknas sammanfattningsvis.

 

    (1). Den lösning som väl får anses som den primära — ehuru väl också den mest primitiva — är att protokollföraren under förhörets gång själv antecknar huvudpunkterna direkt med bläck

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB. 755i protokollet och att denna uppteckning sedan uppläses, varefter protokollet i denna del är färdigställt. Det är säkert inte så många protokollförare som kan tillfredsställande fullgöra en sådan uppgift. Möjligheterna beror också mycket på vad slags mål och vittne det gäller. Oftast är det nog ganska omöjligt att använda denna metod, särskilt som man ju inte på förhand vet hur ett vittnesförhör kommer att utveckla sig. I större eller mindre grad kan det med denna metod bli nödvändigt att ordföranden ibland stoppar upp förhöret för att möjliggöra för protokollföraren att hinna med. Vare sig ordföranden eller advokaten leder förhöret är sådana avbrott icke önskvärda; det ständiga bekymret för protokollet är överhuvud en fiende till all naturlig och omedelbar förhandling. Det råder emellertid intet tvivel om att metoden ibland är möjlig. Vid den nämnda fingerade rättegången i Lund användes den för en del av de kortare förhören, och den så gjorda uppteckningen vitsordades från flera håll i den följande diskussionen vara tillfredsställande. I detta fall visste man ju emellertid rätt väl vad som skulle förekomma. Utom på protokollförarens skicklighet och snabbhet beror det naturligtvis också mycket på vilka krav på språk och skrift som uppställes. Jag återkommer till denna fråga.
    (2). Protokollföraren kan i stället, fortfarande helt självständigt och under förhörets gång, föra ett memorial. Härmed åsyftar jag då ett koncept, hastigt nedskrivet med vanlig skrift, utan andra anspråk på tydlighet än att protokollföraren själv förstårdet, och avsett att efter någon utfyllning och justering renskrivas, så att man erhåller en sammanfattning av utsagans huvudpunkter. Man kan med denna metod tänka sig olika vidare förfaringssätt:
    a) I den mån det behövs putsar protokollföraren omedelbart efter förhörets slut vid dombordet memorialet så att texten får sin slutliga lydelse, allt medan domare och parter kanske får vänta en liten stund, och uppteckningen uppläses sedan. Om man blott sedan icke gör någon ändring i avfattningen, är det intet hinder att man låter anstå till en senare dag med renskrivningen (se processlagberedningens förslag till lag om införande av nya RB m. m., SOU 1944: 10 sid. 327). Enligt uttrycklig föreskrift i RB6: 8 skall memorialet i dessa fall biläggas akten.
    b) Har man möjlighet att använda flera olika protokollförare i samma mål (se nedan), kan man undgå nämnda avbrott i för-

756 JOËL LAURIN.handlingen för putsning av memorialen. Uppläsning sker då senare. I övrigt gäller detsamma som under a).
    c) Med flera protokollförare är det emellertid också möjligt att protokollföraren efter ett förhörs slut går ut och justerar och renskriver uppteckningen, ev. genom diktamen till skrivmaskin, och att denna renskrivna anteckning senare under förhandlingens lopp uppläses eller granskas. Memorialet behöver i detta fall icke nödvändigt läggas till akten men renskriften skall oförändrad ingå som bilaga i själva protokollet.
    (3). Är protokollföraren själv kunnig i stenografi och för han memorialet stenografiskt i stället för med vanlig skrift, synes det icke vara något hinder att i övrigt tillämpa vilken som helst av de tre metoder som för vanligt memorial angivits under 2 a), b) och c), således ibland förfara så att renskriften sker senare dag. Någon för denna fråga avgörande skillnad mellan skrivtecken av olika slag kan väl ej göras gällande.
    Det bör påpekas att den stenografiska memorialföringen av protokollföraren, innefattande en sammanfattning av utsagans huvudpunkter, åtminstone i princip skiljer sig från den fullständiga uppteckning genom stenografi som avses under (5) nedan. Här ovan avses endast att protokollföraren använder stenografin såsom hjälpmedel vid memorialföringen för att kunna skrivafortare och kanske göra sammanfattningen av utsagan något mera utförlig än eljest är möjligt. Jag återkommer härtill nedan.
    (4). Under vissa förhållanden kan det vara lämpligt att uppteckningen sker efter diktamen av ordföranden. Framför allt gäller detta då protokollföraren är oerfaren eller överhuvud mindre väl kvalificerad för uppgiften, såsom särskilt i häradsrätt stundom kan bliva fallet. Under sådana förhållanden kan metoden bli nödvändig. Även eljest bör den enligt min mening icke anses under alla förhållanden förkastlig. Särskilt med mycket virriga och obestämda utsagor anser jag — om jag än vet att inte så många håller med mig därom — att metoden kan möjliggöra en bättre precisering än med andra metoder är möjlig. Självfallet åsyftar jag icke därvid att förhöret ständigt avbrytes för diktamen, en nu icke ovanlig men även enligt min mening mycket förkastlig metod. Vad jag åsyftar är att ordföranden under förhörets gång gör några snabba minnesanteckningar, i den mån det behövs, och så efter hela förhörets slut — ev. efter något större avsnitt av förhöret — gör en kort sammanfattning genom diktamen till protokollföraren, som antecknar denna antingen direkt

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB. 757i protokollet eller ev. såsom en kladd (vanlig skrift eller stenografi) som senare avskrives ordagrant (och förvaras). Jag har konstaterat att en sådan diktamen går väl så lätt då förhöret ledes av advokat som då ordföranden leder förhöret. I Danmark har jag ofta sett metoden praktiseras. Jag förmodar att den där är allmänt bruklig, när protokollering kommer i fråga.
    Ehuru med denna metod uppläsningen sker icke efter det att uppteckningen skett (jfr RB 6: 8) utan samtidigt med uppteckningen, vill jag för min del göra gällande att en förnyad uppläsning efter sådan diktamen icke är erforderlig. Diktamen efterförhöret tar icke mycket mera tid och är icke mycket mera störande än den uppläsning som med andra metoder skall ske, i varje fall icke om mottagaren är stenograf. Ej heller anser jag det vara en avgörande invändning att protokollföraren härigenom s. a. s. påtvingas en viss lydelse av det protokoll han på eget ansvar skall upprätta. Ytterst har rätten ansvaret för protokollet, även där särskild protokollförare finnes; f. ö. användes ju denna metod ej sällan i rådhusrätt under nuvarande ordning utan att det gjorts gällande att metoden är olaglig på grund avatt protokollföraren enligt arbetsordningen svarar för protokollet.
    Ehuru diktamensmetoden således enligt min mening kan ifrågakomma och ibland är nödvändig, vill jag naturligtvis inte bestrida dess avigsidor och inte generellt rekommendera den. Den främsta invändningen är givetvis att ordföranden icke vid åhörande och ledande av förhandlingar bör distraheras av för mycket omsorger för protokollet.
    Det bör framhållas att man naturligtvis kan tänka sig mellanformer mellan diktamensmetoden och metoderna under (2) och (3) ovan, i det att stundom memorialet kommer till stånd under mer eller mindre medverkan från ordförandens sida.

 

B. Utsagan upptecknas fullständigt.

 

    (5). Rätten kan enligt RB 6: 9 förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokollet skall upptagas genom stenografi. Stenograf skall då utses av rätten och erhålla ersättning av allmänna medel; i sista hand drabbar ersättningen den förlorande parten. I detta fall antecknas under förhöret såväl frågor som svar så ordagrant som möjligt. Kontrollen å riktigheten kan ske på två sätt. Den kan ske genom att stenogrammet uppläses omedelbart efter upptecknandet. Av RB 6:9 tredje och fjärde styckena tor-

758 JOEL LAURIN.de framgå, att om så sker såväl stenogrammet som det sedermera gjorda återgivandet i vanlig skrift skall bli aktbilagor (men intetdera ingår i protokollet; detta hänvisar endast till aktbilagans nummer). Har man endast en stenograf men flera vittnen, torde denna metod för kontroll — uppläsning av stenogrammet — varaden enda möjliga. Men då en sådan uppläsning både är svår att göra och kan vara mycket störande,1 torde det eljest avgjort vara att rekommendera att stenogrammet renskrives omedelbart och att den hörde senare under förhandlingen får tillfälle att genomläsa och yttra sig över uppteckningen. I så fall finns egentligen ingen föreskrift att stenogrammet skall läggas tillakten, endast renskriften, men lämpligen bör man kanske göraså även i detta fall. Oavsett hur kontrollen sker bör stenografen, enligt uttalande i motiven, till riktigheten bestyrka utskriften.
    Självfallet är denna stenografiska metod förenad med fördelar icke blott såtillvida att uppteckningen, då detta anses önskvärt, kan bli fullständig och ge en mera levande bild av vad vid förhöret förekommit utan också såtillvida att rätten kan följa handläggningen ostörd av protokolleringen. Olägenheterna ligga —såsom redan antytts — däri att materialet ofta blir onödigt omfattande och att kostnaderna för underrättsproceduren väsentligt ökas. I praktiken visar det sig nog också att många vittnesförhör dåligt lämpar sig för fullständiga stenografiska referat i den betydelse som här avses. En särskild fråga är att verkligt kvalificerade stenografer ofta icke finnas eller icke stå till buds i tillräcklig utsträckning; skall de störande avbrotten för långa uppläsningar undgås, behövs ofta minst två sådana stenografer i samma mål.
    RB räknar tydligen ej med annat än att stenografen alltid är en annan person än protokollföraren. Är protokollföraren en så kvalificerad stenograf att han själv kan göra en fullständig uppteckning, synes det ofta rätt likgiltigt om rätten bör meddela uttryckligt förordnande enligt RB 6: 9 om upptagande genom stenografi eller icke. Skillnaden blir väl att, om förordnande gives,

 

1 Vid advokatsamfundets fingerade rättegång i Stockholm den 2 juni förordnades endast en stenograf för alla utsagorna. Det var belysande huru starkt åhörarna reagerade mot att efter den första utsagan behöva höra den uppläsning av stenogrammet, som lagligen skulle ske och som dessutom genomfördes osedvanligt snabbt och skickligt. Ordföranden tolkade säkert riktigt reaktionen, då han för de följande utsagorna inhiberade uppläsningen. Förhandlingarna blevo sedan mycket njutbara men de motsvarade såvitt rör protokollet icke längre verkligheten enligt nya RB.

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB. 759anspråk bör finnas på uppteckningens fullständighet och att uppteckningen icke skall inflyta i själva protokollet, medan förfarandet under (3) här ovan blir tillämpligt om förordnande icke gives.
    (6). Utsagan kan enligt rättens förordnande enligt RB 6: 9 upptagas på fonografisk väg. Därpå skall jag nu ej närmare ingå, då jag saknar nämnvärd erfarenhet av denna metod. Som bekant användes den redan nu på sina håll konsekvent och har många förespråkare. Själv anser jag sannolikt att sedan vi fått tillgodogöra oss alla de förbättringar i tekniskt avseende, som torde ha framkommit i utlandet under kriget, metoden nått den tekniska fulländning att det vore oklokt att inte söka begagna sig av densamma. Kanske blir den räddningen från en del av de stora bekymmer som nu förknippas med protokollföringen enligt nya RB. En viss skepsis mot metoden föranledes såvitt jag kan förstå därav att det inte alltid är så lätt att finna det rätta lagom mellan å ena sidan ett fullständigt fotografiskt återgivande av en hel förhandling, med därav följande bevarande och återgivande i skrift av en mängd betydelselöst gods, och å andra sidan en viss bundenhet vid förhandlingarna genom ständig hänsyn till apparatens funktion. För min del har jag alltid haft särskilt svårt att fatta hur en fonografisk upptagning tar sig ut i alla de mål, speciellt bilmålen, där både frågor och svar mest måste hänföra sig till vissa utpekade ting på en skiss eller karta.1

 

Protokollföring vid huvudförhandling av annat än utsaga.

 

    Enligt föreskrift i RB 6: 7 skall vad som utöver de berörda utsagorna anföres eller eljest förekommer vid förhandling icke antecknas, med mindre särskilda skäl föranleder därtill. Mot anteckning av parts utveckling av sin talan i rättsligt avseende meddelas direkt förbud. I fråga om sakframställningen är regeln ickelika ovillkorlig. Anteckning skall dock vara undantag. Utsaga avsvarande i brottmål hör icke till de utsagor som enligt RB 6: 6 skall antecknas, men enligt motiven kan en tilltalad ibland ha ett berättigat intresse att hans utsaga tages till protokollet.
    Det synes synnerligen angeläget att denna protokollföring begränsas till det nödvändigaste. Svårigheterna att under den nuvarande övergångstiden genomföra en koncentrerad, omedelbar huvudförhandling av den nya typen har väl huvudsakligen just

 

1 Se ang. denna metod SvJT 1945 sid. 391 och 571.

760 JOËL LAURIN.berott på att man nu är rätt bunden av protokolleringstvånget. När RB träder i kraft, gäller det att radikalt frigöra sig från vad som hittills gällt i detta avseende.
    I den mån protokollering skall ske torde man i stort sett kunna förfara efter någon av de metoder, som skisserats under (1)—(4) ovan, med de avvikelser som föranledes av att uppläsning härvid icke förekommer. I fråga om uppteckning av utsaga av svarande i brottmål torde även metoderna (5) och (6) kunna ifrågakomma, ehuru därvid icke blir fråga om direkt tillämpning av RB 6: 9. Vid rättegången i Lund skrevs och färdigställdes själva protokolletenligt metoden (1) ovan. Protokollet kunde emellertid i detta fall göras mycket enkelt, med användande av blankett (se nedan), ehuru huvudförhandlingen krävde 21/2 timmar.
    Av det sagda framgår att det såvitt jag kan finna bör antagas vara tillåtet att skriva även själva protokollet i memorialform, här som eljest antingen i vanlig skrift eller som stenogram, förutsatt att det icke ändras vid renskrivningen. Då processlagberedningen i fråga om uppteckning av utsagor genom memorial anför, att om uppteckningen efter uppläsningen renskrives i oförändrad form, torde lagens krav att uppteckning ej får ändras kunna anses uppfyllt, bör man väl också beträffande själva protokollet kunna anse, att det vid förhandlingen erhåller »slutlig avfattning», även om det först senare renskrives. Viss tvekan kan dock föranledas av stadgandet, att »då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra anteckning därom». Enligt den lydelse stadgandet slutligen fick är det visserligen icke utsagt — såsom i processlagberedningens förslag — att denna anteckning skall ske före förhandlingens slut, men det synes närmast vara avsett att detta ändock gäller; något stadgande meddelas heller icke, såsom beträffande memorial till utsagor, att protokollsmemorial skall biläggas akten. Klarhet i denna såvitt jag förstår mycket viktiga fråga, d. v. s. om protokollsmemorial är tillfyllest, kan möjligen komma att vinnas genom föreskrift i de administrativa stadganden om protokoll, som enligt RB 6: 13 skall utfärdas. Är mitt berörda antagande härvidlag felaktigt, måste protokollet över huvudförhandling före dennas slut färdigskrivas med maskin eller bläckskrift — och förses med ordförandens påteckning att det är uppsatt — fastän uppteckningen av utsagor då kanske föreligger endast i memorialform. Jag betvivlar dock att en sådan ordning alltid är möjlig i praktiken och jag har svårt för att tro att den skulle vara klart åsyftad.

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB. 761Protokollföring vid förberedelse.

 

    Denna fråga skall här endast i korthet beröras. I fråga om metoderna gäller i stort sett detsamma som vid huvudförhandling. Jag vill endast påpeka att det vid förberedelsen väl stundom kan bliva nödvändigt att ordföranden själv är protokollförare (jfr RB 6: 2 med motiv). Jag förutsätter att han i så fall ändock har tillgång till ett skrivbiträde som medhjälpare. Protokollföringen torde då knappast kunna ske på annat sätt än genom diktamen direkt till skrivmaskin eller — om detta såsom ovan antagits är tillåtet — till ett med vanlig skrift eller stenografi skrivet memorial. Vid det förberedelsesammanträde, som ingick i berörda rättegång i Lund, dikterade ordföranden protokollet för en stenograf, som omedelbart efter sammanträdets slut renskrev detsamma. Detta skedde emellertid huvudsakligen för att inte tråka ut publiken; särskilt om det vid en rättegångsdag förekommer förberedelse i flera mål i följd är det enligt min mening lämpligast—fortfarande förutsatt att ordföranden själv måste vara protokollförare — att han dikterar protokollet direkt till skrivmaskin.

 

Protokollsanteckningens form.
    Självfallet är att man, då protokollet genast skall erhålla slutlig avfattning, inte kan ha större anspråk på den språkliga formuleringen. Detta är knappast heller någon nackdel. Korrektheten är väl det enda som har någon betydelse. Ej heller gör det något i sak om i de fall då protokollsanteckningar skrivas direkt i originalprotokollet dessa äro hastigt nedskrivna, med användande av förkortningar och med överstrykningar och ändringar.
    I fråga om verbets tempus synes det mig, eftersom protokollet förutsättes tillkomma under förhandlingen, vara det riktigaste att själva protokollet skrives i presensform och utsagorna i det tempus som den hörde vid förhöret själv använder. Detta behöver icke betyda att protokollet över en utsaga skrives i jagform. Enligt min mening är detta lämpligt endast då fullständig uppteckning — enligt stenografi eller på fonografisk väg — äger rum. Då uppteckning utgör en sammanfattning av det sagda kan jagformen vara direkt vilseledande; protokollet utger sig för mera än det är.
    Vid rättegången i Lund skrevs protokollet i ungefär följande stil:
    »A. ingiver följande skriftliga bevis . . . Rätten förordnar ... Gun Lindahl berättar: Gun bor på gården. S. har alltid varit snäll och hygglig mot henne. Aldrig närgången. Den 7/2 på kvällen var Gun och hälstade på hos S. Denne hade då just kommit hem» etc.

762 JOËL LAURIN.    En särskild fråga är i vad mån blanketter kan användas för att underlätta protokollföringen. Vid rättegången i Lund användes för huvudförhandlingen en blankett vari på förhand maskinskrivits en stomme till såväl ingress som text. Begränsas protokollet verkligen såsom här förutses, torde sådana blanketter kunna användas i vissa mål. Ofta får de emellertid nog ej så stort värde. Större nytta torde man kunna ha av blanketter för antecknande av utsagor. Till rättegången i Lund gjordes på försöken sådan, vars huvud var så upprättat att man lätt där genomstrykningar och ifyllning av något ord kunde anteckna vem som påkallat förhöret, hur detta upptecknats, om uppteckningen upplästs eller granskats, om ed eller försäkran avlagts samt vittnesersättning (begärd, medgiven, utdömd) ävensom särskilda upplysningar om vittnets person enligt RB 36: 10. I själva protokollet skrevs endast ungefär så här: »Förhör med parter, vittnen och sakkunniga äger rum i den ordning som framgår av bilagor:— — — prot. bil. A—H.» Jag framhåller att det här är fråga om protokollsbilagor och att vad däri intagits ingår i själva protokollet såsom om det skrivits i textföljden och att det också skall omfattas av en utskrift av protokollet. En annan sak är aktbilagor, varmed jag avser handlingar som skola läggas till den i RB 6: 10 föreskrivna akten i målet (stämningsansökan, kopior av kallelser, skriftligt svaromål, skriftliga bevis, alla protokoll, memorial och stenogram i vissa fall, utskrift av stenogram, avskrift av domen m. m.). Varje aktbilaga bör stämplas med domstolens namn, målets dagboksnummer, aktbilagans nummer och dagen för handlingens införlivande med akten.1

 

    Jag hoppas att denna redogörelse icke skall ha givit intrycket att jag underskattar protokolleringssvårigheterna under nya RB. Här har visserligen utvecklats olika möjligheter, som kanske på papperet kan låta användbara, men varje domare vet att alla metoderna i det praktiska livet ofta kan vara mycket svåra att förena med önskemålen om en fri och obunden förhandling. Varje domares önskedröm kommer även under den nya RB att bli att få handlägga mål utan att något protokoll skall skrivas. Det blir visserligen under nya RB lättare genom att mindre skall protokolleras men det blir svårare genom att det skall protokolleras genast.

 

1 Efter rättegången i Lund iordningställdes i detalj en fullständig akt enligt nya RB.

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRINGEN ENLIGT NYA RB. 763    Till slut några särskilda anmärkningar.
    Det talas mycket om de fördelar som kan vinnas genom att använda flera protokollförare som avlöser varandra. Att mycket kan vinnas i tid och — om jag så får säga — förhandlingstrevnad, om så kan ske, vill jag naturligtvis gärna erkänna. I det föregående har hänsyn också tagits till denna möjlighet. Jag vill emellertid påpeka att en sådan växling icke kan äga rum i rådhusrätt, där protokollföraren är ledamot av rätten och måste övervara hela förhandlingen. Huruvida det blir möjligt i häradsrätt att i samma mål ha flera sådana protokollförare, som avses i RB 6: 2, är en fråga som jag vill lämna öppen (jfr lagrådets uttalande under RB 6:8). Deras skilda funktioner finge väl i så fall angivas i ingressen. Skall RB 6: 2 tillämpas finge båda underteckna protokollet. Går inte detta, finns väl ingen annan möjlighet för en ordförande i häradsrätt, som vill ha flera notarier vidprotokollet i samma mål, än att han själv formellt står som protokollförare.
    En annan sak är att en växling mellan flera personer självfallet är både möjlig och synnerligen lämplig, när utsaga upptages genom särskild utomstående stenograf.
    Jag vill i detta sammanhang, även om stenografiska referat icke förordas såsom regel, gärna understryka vikten av att domstolarna småningom utrustas med kvalificerade stenografer. Att det är en värdefull tillgång om även protokollförarna kan stenografi, följer av vad jag ovan sagt; frågan är väl om inte metoderna under (3) ovan innebär de smidigaste möjligheterna till god protokollering. Med den betydelse jag ger diktamensmetoden är det förresten klart att jag tror stenografin vara värdefull även för ordförandena i rätten. Jag vill icke härmed ha givit något förord för införande av stenografi såsom obligatoriskt examensämne, men i konkurrensen mellan juristerna torde dessa alltmera finna det med sitt intresse förenligt att lära sig denna konst.
    Låt mig slutligen endast säga att mitt här gjorda försök att bena upp hithörande frågor i många avseenden hänger i luften, eftersom de i RB 6: 9 och 6: 13 förutsatta närmare administrativa föreskrifterna om protokoll ännu ej utfärdats eller veterligen föreligger ens i förslag.

 

    Hälsingborg, maj 1945.