Ytterligare om häradsnämnden. Presidenten SCHLYTER har hedrat min skrift »Häradsnämnden är i fara» med omnämnande i ett par häften av SvJT (1944: 927, 1945: 191 ff.). Att han härvid tillkännagiver en mening, som i väsentlig mån avviker från min, är icke överraskande för någon, som känner sakläget. Häröver har jag icke anledning att anmäla missnöje, så mycket mindre som Schlyter tydligen bemödat sig om att undvika alltför hårda omdömen och i vissa hänseenden uttalat

ALVAR MONTELIUS. 795sig ganska välvilligt. Då jag nu ser mig nödgad begära utrymme i SvJT för några randanmärkningar till vad Schlyter uttalat, beror detta således icke av att Schlyter kritiserar vad jag skrivit utan därav, att Schlyter giver sina läsare (av vilka flertalet naturligen ej själva tagit del av min skrift) en i väsentliga delar oriktig föreställning, återgiven även i tidningspressen, om vad jag sagt. — Allenast med några antydningar vågar jag emellertid belasta SvJT.
    Schlyter låter förstå, att jag velat ur nya RB tolka fram häradsnämndens huvuduppgift, dess centrala funktion. Av klara ordalag i skriften så väl som av dess hela syftning borde vara tydligt nog, att rätta förhållandet är helt annat: Jag har framlagt en undersökning om vad häradsnämnden är och betyder i närvarande stund; varefter jag sökt finna svar på frågan, huruvida man får hoppas, att en lekmannamedverkan av motsvarande art i häradsrätten skall fortbestå under nya RB:s regemente.
    Sistnämnda undersökning utmynnar i en visserligen tyvärr ganska tveksam förhoppning, att häradsnämnden i hittillsvarande mening skall kunna något så när väl hävda sig även i fortsättningen. Min skrift är föranledd av allvarlig oro för häradsnämndens framtid. Den avser att väcka eftertanke om vad ännu finns, men lätt kan förloras. Den utmynnar i en maning, till dem det vederbör, att inom nya RB:s ram med utnyttjande av där givna möjligheter göra vad göras kan för att häradsnämnden i avseende å sin hittills betydelsefullaste funktion icke må »gå mot sin undergång». Vill Schlyter beteckna sist angivna uttryck, så använt, som ett »måttlöst överord»; vill han beteckna skriften såsom en »stridsskrift mot nya RB», må det vara hans ensak. Men jag protesterar mot den uppenbara citatförvanskning (jfr min skrift s. 21 med Schlyters uttalande s. 193 f.), varav Schlyter begagnat sig för att motivera en maning till mig och andra domare att akta oss för »något saboterande av den nya nämnden».1

 

1 Förf. menar tydligen icke citatförvanskning utan vantolkning av citat. Jag har kollat citatet mot källan och icke funnit annan skiljaktighet än att ett komma fattas i citatet. Vad angår vantolkningen har förf. missförstått mig. Jag menade icke att han velat anstifta sabotage mot nya RB, utan att han själv hörde till den domarkår om vilken jag skrev att den hade ett alltför rotfäst anseende för lojalitet för att man från dess sida skulle behöva befara något saboterande av den nya nämnden. Att jag ansåg förf. ha resignerat på den ifrågavarande punkten var ännu tydligare före en av mig i all välmening gjord ändring i korrekturet: efter citatet stod det ursprungligen icke »säger förf.» utan »suckar förf.». Detta ändrades på initiativ av den redaktionella censuren, vars önskemål jag gärna beaktade, då uttrycket kunde uppfattas såsom en icke dokumenterad tolkning av förf:s subjektiva inställning till ett av honom uppgivet historiskt faktum — alltså just för att ej göra mig skyldig till någon vantolkning av citatet. — Efter denna upplysning vill jag, för att ge förf. sista ordet i den diskuterade frågan, med anledning av artikeln endast hänvisa den intresserade läsaren till min tidigare, redan väl vidlyftiga framställning i 2 häftet s. 191. K. J. S.

796 ALVAR MONTELIUS.    Schlyter tillkännager, att han själv är en av häradsnämndens verkliga vänner. Med honom instämma många, och hava länge så gjort, särskilt vid behandling i riksdagen av frågor vidkommande häradsnämnden. Det är, såsom Schlyter framhåller, riktigt nog så, att »många nämndemän sitta i riksdagen». Men med benämningar är det lätt nog att dupera. Vad som helst kan kallas vad som helst. Även ett nödmynt, värt ett öre eller mindre, kan kallas en krona.
    Man säger sig nu för tiden vara ense om att »häradsnämnden» gjort och gör vårt rättegångsväsen ovärderliga tjänster, som vi icke hava råd att mista. Fördenskull, fortsätter man, måste »häradsnämnden bevaras». Jag frågar: Vad skall bevaras? En nämnd, vilken som helst, med säte i häradsrätten? Vår tid har övernog av nämnder, av skilda slag. Är det för att bevara häradsnämnden nog att man även i fortsättningen låter lekmän sitta i rätten, oavsett hur deras medverkan är organiserad? Eller är det icke fastmera så, att nämndeorganisationens egenart, icke dess benämning avgör dess betydelse? Besvarar man sistnämnda fråga jakande, förstår man även, att det för visso är hög tid att komma under fund med, huru denna nämndens egenart är beskaffad.
    Härtill har jag sökt giva ett bidrag. Fördenskull har jag företagit en analys av de uppgifter, häradsnämnden fyller, när den giver sina betydelsefullaste bidrag till svensk rättsordning; och av de omständigheter, som göra för nämnden möjligt att åstadkomma en sådan verkan. Material har jag fått från skilda häradsnämnder, med vilka jag sammanförts under olika perioder av min levnad, tidigast redan under uppväxtåren, samt från teoretiska begrundanden över rättsmedvetandets betydelse och funktionssätt. Att jag vid framläggandet av vad jag funnit, så som Schlyter påpekar, hämtat åtskilligt från Svea hovrättsyttrande över processkommissionens förslag, har sin naturliga förklaring däri, att hovrättens yttrande framkom under nära samarbete mellan presidenten Marks von Würtemberg och mig.
    Hjärtpunkten hos häradsnämnden är, har det synts mig, att finna i vad jag kallat dess ortsrepresentativa uppgift: I varje trakt utser befolkningen en av sina mest betrodda män att vid behandlingen av dess angelägenheter inför domstolen företräda dess rättsuppfattning, klargöra densamma, verka för en dom i överensstämmelse därmed eller inhämta och sedermera delgiva ortsbefolkningen av vad anledning utgången måste bliva en annan. Genom socknens nämndeman känner och förstår domstolen socknen och socknen känner och förstår och litar på sin domstol. Socknen vet sig hava del i och kontrollera, huru rätt skipas. Den dömde och hans omgivning böjer sig, tack vare nämndemannen, lättare för domen och denna blir då s. a. s. en mera fullgången dom: buren av rättsmedvetandets gillande.
    Schlyter förklarar nu, att han och hans meningsfränder erkänna värdet bl. a. av att nämndemännen representera sina hemorter i rätten, »förankra rätten i det lokala rättsmedvetandet» och i hemorten skaffa förtroende åt juristdomaren.

YTTERLIGARE OM HÄRADSNÄMNDEN. 797    Gärna skulle man vilja ur ett dylikt erkännande våga utläsa, att Schlyter, med eller utan sinnesändring, nu upptäckt och sanktionerat nämndens ortsrepresentativa uppgift såsom dess huvudsakligaste. Av vad Schlyter säger i övrigt framgår emellertid, att, även om han icke ogärna ser dylika yttringar av nämndens funktion upptagna »på dess kreditsida», så är han ingalunda beredd att tillmäta dem någon avgörande betydelse eller att för deras tillgodoseende offra allt för mycket. Också ligger den tid ännu ganska nära, då processkommissionens förslag om »nämnd» i första instans bars fram. Den nämnden skulle bestå av fem lekmän, ensamma representerande ett tingslag av väldiga dimensioner, naturligtvis utan möjlighet att hava personlig anknytning till tingslagets skilda delar. I stället skulle nämndemännen hava starkare röstinflytande än förut: Fyra nämndemän skulle diktera domen. Svea hovrätt yttrade om denna nämnd, att den visserligen behållit namnet, men i själva verket rätt väsentligt skilde sig från den nuvarande häradsnämnden.
    Att häradsnämnden även har andra, mycket betydelsefulla funktioner utom den ortsrepresentativa, har jag kraftigt understrukit i skriften.
    Då det emellertid visat sig ödesdigert icke blott att underskatta utan även att överskatta nämnden, har jag i skriften betonat, att det inför lagen regelbundet är häradshövdingen, icke nämnden, som har huvudansvaret för domen, samt att det enligt min bestämda mening bör så vara, så väl i fråga om bevisbedömning som om tillämpning av lag, vare sig i avseende å straffmätning eller annat.
    Schlyter synes mena, att nämnden, sådan jag skildrat densamma, icke skulle hava »något att säga till om» i häradsrätten.
    Huru verklighetsfrämmande denna mening är, vet en var, som mera ingående haft förmånen att se häradsnämnden i verksamhet. Med nöje begagnar jag emellertid tillfället att understryka, att nämndens medverkan naturligtvis även enligt min uppfattning och — så som borde få anses fullt tydligt framgå av vad som uttalas i skriften — just enligt min uppfattning är av synnerligt värde, både i det ena och det andra avseendet.
    Vår svenska domstolsordning är emellertid, så som nyss antyddes, grundad på den, så vitt jag förstår, solklart riktiga uppfattningen, att det behövs grundlig specialutbildning hos den som skall bära huvudansvaret för sådant som bevisbedömning och straffmätning. Denna grundprincip hittills i svensk rättsuppfattning måste dess bättre anses hava segrat även i nya RB: Nämndemännen behålla sin ställning såsom ansvariga rådgivare och få fortfarande blott under vissa stramt upplinjerade förutsättningar — då det rättsmedvetande, som företrädes av nämnden, kompakt motsätter sig den lagfarnes mening — själva övertaga ansvaret för domen. Vill Schlyter beteckna häradsnämndens ledamöter såsom »meddomare», »trots den egenartade kollektiva omröstningen», är blott att invända, att man med en dylik terminologi knappast bidrar till förståelse av rätta sakförhållandet.
    Vad angår till sist en av mig i skriften påtalad tidstendens att låta

798 YTTERLIGARE OM HÄRADSNÄMNDEN.lekmännens medverkan i våra underdomstolar mer och mer närma sig juryförebilden, förklarar Schlyter att någon sådan tendens icke finnes. Detta anser han klart framgå av att, så vitt han vet, »alla utrednings- och lagstiftningsinstanser enhälligt uttalat sig mot jurytanken». Det förvånar icke, att Schlyter även här ansluter sig till föreställningen om ordets makt över tanken. Mera anmärkningsvärt är, att han just i samma uppsats, »Aktuella spörsmål», vari han recenserar min skrift, själv giver ett belägg för att nämnda tendens verkligen är för handen; nämligen i fråga om nya RB:s »nämndemän» vid rådhusrätt i allvarligare brottmål. Härom har jag yttrat i skriften: »För min del vill jag tro, att inrättandet av denna lekmannamedverkan i stadsdomstolen både till sin motivering och till sin verkan innebär, icke ett utsträckande till stadsdomstolen av den gamla förnämliga nämndinstitutionen utan ett förflackande av den sistnämnda, ett avsevärt steg påvägen att få den mer och mer lik juryförebilden». Denna min uppfattning avvisar Schlyter, icke utan skärpa. Men då han i samma uppsats uttalar sig om stadsnämndens »premiär» på Medborgarhuset i Stockholm den 25 november 1944, finner han anledning varna för att den uppfattningen »sprider sig bland stadsdomarna att umgängelsen med nämnden skall gå till så som i pjäsen». »Redan rättens placering på scenen», säger han bl. a., »påminde mera om en utländsk jurydomstol än om en svensk underrätt med nämnd».

Alvar Montelius.