Internationell militärdomstol för krigsförbrytelser. Den 8 augusti 1945 undertecknades av representanter för Amerikas förenta stater, Frankrike, Ryssland och Storbritannien en överenskommelse om upprättande av en internationell militärdomstol för att döma krigsförbrytare vilkas brott icke äro geografiskt lokaliserade. De betecknas i överenskommelsen som större krigsförbrytare (major war criminals).
    Enligt överenskommelsen skola de undertecknande makterna vidtaga nödiga åtgärder för att de större krigsförbrytarna skola stå till förfogande för den internationella militärdomstolen. Signat är makterna skola göra sitt bästa för att även de bland dessa förbrytare, som befinna sig utanför deras områden, skola kunna dragas inför domstolen. Överenskommelsen påverkar icke bestämmelserna i den s. k. Moskvadeklarationen och begränsar icke kompetensen för någon nationell domstol eller ockupationsdomstol, som upprättats eller kommer att upprättas på något allierat territorium eller i Tyskland för rättegång mot krigsförbrytare.
    Det står var och en av de förenade nationerna öppet att ansluta sig till överenskommelsen. Denna trädde i kraft dagen för undertecknandet och gäller under ett års tid samt därefter med en månads uppsägning.
    Till överenskommelsen har fogats en »charter», innehållande bestämmelser om principerna för domstolens verksamhet och om dess organisation m. m.
    Domstolen är behörig att döma personer, som i de europeiska axel ländernas intresse antingen individuellt eller såsom medlemmar av någon organisation begått något av följande brott.
    a) Brott mot freden, d. v. s. planerande, förberedande, igångsättande eller förande av anfallskrig eller krig i strid mot internationell överenskommelse eller försäkran samt deltagande i gemensam plan eller komplott för utförande av något av nämnda brott.

814 IVAR STRAHL.    b) Krigsförbrytelser, d. v. s. brott mot krigets lagar och bruk. Dit höra bl. a. mord och misshandel på civilbefolkningen i ett ockuperat land samt bortförande av befolkningen till slavarbete eller för annat ändamål, mord och misshandel på krigsfångar eller personer på öppna havet, dödande av gisslan, plundring av offentlig eller privat egendom, godtycklig förstörelse av städer eller byar samt ödeläggande, som icke rättfärdigas av militär nödvändighet.
    c) Brott mot mänskligheten, d. v. s. mord, utrotning, förslavande, deportation och andra omänskliga gärningar, begångna mot vilken som helst civilbefolkning före eller under kriget, samt förföljelser av politiska, rasliga eller religiösa motiv vid utförandet av eller i förbindelse med något brott inom domstolens kompetens, vare sig gärningen skett i strid mot de interna lagarna i det land de förövats eller icke.

 

    Ledare, organisatörer, anstiftare eller medhjälpare, som deltagit i uppgörandet eller utförandet av en gemensam plan eller konspiration för att begå något av nämnda brott, äro ansvariga för alla handlingar, begångna av vilka som helst personer vid utförandet av sådan plan.
    Tilltalads officiella ställning, vare sig såsom statsöverhuvud eller ansvarig tjänsteman i regeringsdepartement, skall icke befria honom från ansvar eller minska straffet. Att den tilltalade handlade på order av sin regering eller av överordnad skall icke heller befria honom från ansvar, men hänsyn må tagas därtill vid utmätande av straffet, om domstolen finner att rättvisan så kräver.
    I rättegång mot enstaka medlem av någon grupp eller organisation äger domstolen förklara (med hänsyn till någon handling, för vilken personen må bliva straffad), att gruppen eller organisationen var en brottslig organisation. Där så skett, skola varje signatärmakts behörigamyndigheter äga åtala medlem i organisationen inför nationell eller militär domstol eller ockupationsdomstol. Organisationens brottsliga natur skall då anses bevisad. Person, som dömts för medlemskap i organisation, kan av nationell eller militär domstol eller ockupationsdomstol dömas även för annat brott än medlemskapet.
    De fyra signatärmakterna skola utse var och en en domstolsledamot och en suppleant för honom. För beslutförhet kräves, att domstolen är fulltalig. Ordförandeskapet skall utövas av ledamöterna i tur och ordning utom när förhandlingarna äga rum på en signatärmakts territorium, då denna makts representant skall sitta som ordförande. Vid lika röstetal är ordförandens mening avgörande. För fällande dom fordras likväl tre röster. Domstolen skall ha sitt permanenta säte i Berlin. Den första rättegången skall dock äga rum i Nürnberg, och platsen för följande rättegångar skall bestämmas av domstolen.
    Varje signatärmakt skall utnämna en huvudåklagare. Dessa åklagare skola gemensamt avgöra vissa frågor.
    För att garantera en rättvis dom givas vissa bestämmelser, innefattande bl. a. att den anklagade skall erhålla del av anklagelseakten på ett språk som han behärskar, att han skall få tillfälle att lämna förklaring beträffande de brott för vilka han anklagas samt att han skall

INTERNATIONELL MILITÄRDOMSTOL FÖR KRIGSFÖRBRYTELSER. 815hava rätt att anlita försvarsadvokat och att framlägga bevisning till sin förmån samt korsförhöra åklagarvittnena. Domstolen skall icke vara bunden av formella vittnesregler. Den skall tillåta varje vittnesmål som den anser hava bevisvärde. Samtliga förhandlingar skola föras på engelska, franska och ryska samt på den anklagades språk, om detta är ett annat. Domstolens beslut må ej överklagas.
    Domstolen äger ådöma dödsstraff eller annat straff som den finner rättvist. Den äger dessutom fråndöma den brottslige all stulen egendom samt förordna om dess överlämnande till kontrollkommissionen för Tyskland. Domarna skola verkställas i överensstämmelse med kontrollkommissionens order. Kommissionen äger mildra eller i övrigt ändra domen men må icke göra den strängare.
    I samband med offentliggörandet av överenskommelsen har även publicerats ett uttalande av den amerikanske domaren ROBERT H. JACKSON, vari denne bl. a. understryker att för första gången i historien fyra av de mäktigaste nationerna nu ha kommit överens icke blott om principen om ansvar för krigsförbrytelser och förföljelser utan också om individuell ansvarighet för brottet att störa den internationella freden. Det är också första gången, säger han, som fyra nationer med så olika legala system ha försökt sammanföra sina idéer om en rättvis rättegång till en gemensam domstolsordning. Ömsesidiga eftergifter ha givetvis måst göras. Från amerikansk synpunkt kan sägas, att rättegångsförfarandet blivit mera summariskt och oförmånligt för den anklagade än det anglosaxiska. Det är emellertid ett förfarande, som tyskarna själva använt och som de förstå, och det väsentliga i en rättvis rättegång har tillförsäkrats den anklagade. Ett ytterligare pris, som man fått betala för den uppnådda enigheten, är att rättegångarna komma att taga mycket lång tid. Detta är dock ett billigt pris att betala för den överenskommelse som uppnåtts.
    I en ledare i Times för den 9 augusti 1945 betecknas den överenskomna ordningen som ett ofantligt framsteg i jämförelse med den som beslöts år 1919, då rannsakning och dom överläts åt fiendens egna domstolar. I Napoleons fall förekom senast, fortsätter tidningen, att segrande förbundna makter direkt inskredo mot en fiende som de ansågo skyldig till det moraliska brottet att börja anfallskrig — på den tiden kunde anfallskrig icke betraktas som ett brott i juridisk mening. Behandlingen av Napoleon hade emellertid knappast straffrättslig karaktär. Nu söker man skapa ett prejudikat såsom grund för en framtida rättsutveckling. Sedan Napoleons tid ha jurister och diplomater ständigt strävat att uppbygga den internationella rätten till ett sammanhängande system. Det har i överenskommelse, som även Tyskland och Italien undertecknat, uttryckligen angivits såsom rättsstridigt att tillgripa krig som politiskt medel, och det kan antagas, att nästan alla åtal inför den nya domstolen komma att gälla överträdelser av fördrag, sedvanerättsliga mellanfolkliga regler eller universellt erkända humanitära principer. Brott begångna mot tyska medborgare i Tyskland, i koncentrationsläger eller annorstädes må utgöra undantag, men dekomma förmodligen inför ockupationsdomstolarna, vilka tekniskt sett

816 INTERNATIONELL MILITÄRDOMSTOL FÖR KRIGSFÖRBRYTELSER.döma såsom tyska domstolar. I huvudsak kan sägas, att de brott, för vilka den internationella militärdomstolen har att döma, innefatta överträdelse av regler som gällde redan vid brottens begående. Det nya i den överenskomna ordningen är dels att individer ställas till ansvarför rättsstridiga handlingar, som nationer begått under deras politiska ledarskap, och dels att straff ådömas för brott mot internationell rätt, vilka hittills icke stått under straffsanktion. I dessa två avseenden innefattar överenskommelsen onekligen retroaktiv strafflagstiftning, något som i princip icke överensstämmer med modern rättsuppfattning. Det är emellertid att märka, att den huvudsakliga invändningen mot sådan lagstiftning är att det är obilligt att straffa någon för en handling som icke redan vid tiden då den företogs var betecknad såsom orätt. I de nu ifrågavarande fallen är emellertid handlingarnas rättsstridighet utom all fråga. Att klandra de domar, som i dessa fall komma att fällas på grund av retroaktiv lagstiftning, skulle vara liktydigt med att göra gällande, att den tilltalade medvetet begått orätt i förlitande på den omständigheten att man uraktlåtit att stadga straff för orätten.
 

Ivar Strahl.