Fingerad rättegång enligt nya RB. Föreningen Sveriges landsfiskaler anordnade vid sitt årsmöte d. 19 sept. 1945 i Södertörns domsagas tingssalen fingerad rättegång vid häradsrätt enligt nya RB:s principer. Rättens ordförande var häradshövding Ernst Leche, åklagare landsfiskalsassistenten Rolf Ejvinsson, Rättvik, försvarare advokaten Karl Gezelius, Falun, samt tilltalad, målsägande och vittnen tingsnotarier i Södertörns domsaga och landsfiskalsassistenter i Tumba landsfiskalsdistrikt. Nämnden bestod av landsfiskaler. Protokollförare voro två förutvarande notarier i häradshövding Leches domsaga. Målet, som var hämtat ur NJA och upplagt med ledning av HD:s akt, gällde ansvar för olaga jakt och vållande till annans död m. m.
    Handläggningen var mycket intressant och gav exempel på en mönstergill, fullt genomförd muntlighet. Särskilt beröm förtjänar måhända därvid åklagaren som förmådde på ett elegant sätt genomföra sin roll utan stöd av minsta skriftliga anteckning. Även övriga medagerande utförde sina roller på ett utmärkt sätt. Rättegångens utförande må föranleda vissa kommentarer från nya RB:s synpunkt.
    Enligt 46: 1 skall rätten, då målet uppropas, inhämta upplysning, huruvida hinder möter för målets företagande till slutlig handläggning. I förevarande fall skedde detta genom att rättens ordförande tillfrågade parterna huruvida sådant hinder mötte. Då nekande svar erhölls, påbörjades förhandlingarna. Ofta torde det vara säkrast att rätten inte förlitar sig på ett sådant besked från parterna utan förvissar sig om hinderlösheten genom att bl. a. konstatera att de vittnen som skola höras äro tillstädes.

916 NOTISER.    Förhöret av den tilltalade leddes så gott som helt av häradsrättens ordförande. Härigenom kom åklagarens roll enligt undertecknads mening att bli alltför beskuren. Då ordföranden avslutat sitt förhör hade åklagaren inte mycket att tillägga. Jag bortser vid denna erinran ingalunda från att enligt nya RB 46: 6 åklagarens frågorätt är beroende av rättens tillstånd.
    Under förhandlingen hördes tre vittnen. Ordföranden varierade instruktionsmässigt sättet för utsagornas protokollering. Ett vittnesmål — av en fjärdingsman — upptogs stenografiskt av protokollföraren som efter förhörets slut å kansliet dikterade ner stenogrammet i putsat skick. När förhören voro avslutade kunde utskriften uppläsas för godkännande av vittnet. Man lade märke till att utskriften tagits i flera exemplar så att också åklagaren och försvararen kunde erhålla vardera ett. Berättelsen var mycket fullständigt återgiven och uppläsningen föranledde endast några obetydliga erinringar från vittnets sida. Tyvärr ägnade sig just detta vittnesmål knappast för ett sådant protokolleringssätt eftersom det innehöll endast jämförelsevis få relevanta uppgifter och alltså lämpligen bort protokolleras mera kortfattat.
    Ett annat vittnesmål stenograferades likaledes av protokollföraren. Berättelsen återgavs därefter av ordföranden ur minnet för vittnet medan protokollföraren följde med i stenogrammet. Sedan vittnet förklarat att han vidkändes sitt vittnesmål sådant det upprepats för honom, tillkännagav ordföranden att berättelsen komme att inflyta i protokollet i den form den av honom återgivits. Det må anmärkas att denna protokolleringsmetod icke kan anses godkänd av nya RB, se 6: 8 och 9.
    Dessa erinringar må gälla som detaljanmärkningar. Som helhet var föreställningen en mycket njutbar uppvisning. Jag tror att alla åhörarna, bland vilka märktes justitieministern och justitiekanslern, mycket lätt kunde följa med och utan svårighet kunde bilda sig en god uppfattning om det ingalunda enkla händelseförlopp som utgjorde rättegångens bakgrund.

B. L.