De tyska handelsdomstolarna. Enligt motiven till förslaget till nya rättegångsbalkens promulgationslag tar man för närvarande avstånd från att låta handels- och sjöfartssakkunniga medverka i rättskipningen.1 Denna fråga förefaller emellertid inte att vara slutgiltigt avgjord och därför är det måhända inte utan intresse att höra något om de erfarenheter som man har gjort i Tyskland i fråga om domstolarna för handelsmål (Kammern für Handelssachen).
Tysk rätt känner inte till någon medverkan av lekmän i rättsvården motsvarande den som nämnden lämnar vid häradsrätten. I åtskilliga brottmål medverkade förr lekmän som jurymän eller meddomare (Schöffen). Jurymännen medverkade vid avgörandet av de grövsta brottmålen på det sättet att man förelade dem bestämda spörsmål i skuldfrågan, varefter domstolen, utan medverkan av jurymännen, vid nekande svar frikände den anklagade och vid jakande svar bestämde straffet. Jurydomstolarna bestodo inte provet och man övergick till att också i fråga om de svåraste brotten låta lekmännen medverka såsom meddomare, d. v. s. taga del i avgörandet av såväl skuld- som straffrågan. En idealisk lösning hade emellertid inte heller härigenom vunnits. De enskilda meddomarna deltogo inte regelbundet i sammanträdena såsom nämndens ledamöter utan fördelades på sammanträdena med stora tidsintervaller så att de varken förvärvade någon övning i att avgöra rättsfallen eller fingo någon känsla av samhörighet meddomstolens rättsbildade ledamöter. I allmänhet betraktade meddomarna sin tjänst som en besvärlig störning i sitt arbete, och den fråga som de oftast riktade till ordföranden och som mest intresserade dem var, hur lång tid sammanträdet skulle taga. Naturligtvis bortsett från undantag, betydde meddomarnas medverkan ingen verklig vinst för rättsvården. Tysk rätt kände ännu ett sätt för lekmäns deltagande vid rättsvården, i arbetsdomstolarna, vilka som bekant ha en helt annan kompetens än den svenska arbetsdomstolen: de tyska arbetsdomstolarna avgöra alla tvister som uppkomma ur arbetsförhållandet och bestå av en rättsbildad domare som ordförande och två bisittare (»arbetsdomare»), av vilka den ene är en arbetsgivare och den andre en arbetare. Arbetsdomarna tillkallades till domstolens sammanträden med kortare mellanrum än meddomarna (die Schöffen) men intervallerna voro ändå så stora, att det gick en lång tid innan den enskilde arbetsdomaren hann arbeta sig in i frågorna och innan han — något som är mycket viktigt — övervann det betraktelsesättet, att han hade att medverka såsom representant för arbetsgivar- respektive arbetarintresset i stället för som domare. Hade detta betraktelsesätt emellertid en
gång övervunnits, så kunde lekmännens deltagande i arbetsdomstolarna mycket väl anses som en vinst för rättsvården. Det intresse som arbetsdomarna hade för sin uppgift var också ett helt annat än meddomarnas. Kallelsen till arbetsdomare uppfattades inte som ett besvär utan som en ära. Man kan nog också säga att arbetsdomstolarna i allmänhet åtnjöto folkets förtroende.
En idealisk medverkan av lekmän uppnåddes emellertid i handelsdomstolarna (Kammer für Handelssachen). Dessa, som dömde i en sammansättning av en framstående jurist som ordförande samt två handels- och sjöfartssakkunniga bisittare (»handelsdomare»), kunde i särskilt hög grad glädja sig åt allmänt förtroende. Handelsdomstolarnas kompetens var inte exklusiv. Om partsombuden voro ense därom så kunde de få ett mål, som i och för sig hörde till handelsdomstolsavgörande, inför den vanliga civildomstolen (Zivilkammern) med tre rättsbildade domare. Men detta hände blott i sällsynta undantagsfall. Till denna handelsdomstolarnas popularitet bidrog framför allt handelsdomarnas goda standard. Handelsdomarna växte verkligen in i sin uppgift som domare. De voro inte som meddomarna och arbetsdomarna blott gäster vid domstolen, något som redan till det yttre kom till synes genom att de liksom yrkesdomarna buro en domarkappa under sammanträdena. Åtminstone i Berlin var det vanligt att den enskilde handelsdomaren deltog i domstolens sammanträden åtminstone en gång i veckan, vilket säkerligen inte var något ringa offer för en upptagen affärsman. Men detta offer bringades gärna och med glädje, inte på grund av den vackra titeln »Handelsgerichtsrat» och emedan under kejsartiden en orden vinkade efter ett antal år, utan därför att handelsdomarna verkligen voro övertygade om sin uppgifts vikt och betydelse.
Handelsdomarna förordnades på tre års tid efter icke bindande förslag från vederbörande organ för köpmanskåren. Enligt lagen mötteinget hinder mot ett förnyat förordnande efter tidens utgång. I praxis var det regel med dylikt förnyat förordnande. Handelsdomarna förvärvade en sådan kärlek till sin tjänst att de regelmässigt strävade efter att få fortsatt förordnande. Det förekom nästan aldrig att en handelsdomare som var villig att fortsätta tjänstgöra ej förordnades på nytt. Till en början tog man handelsdomarna blott bland de allra mest betydande affärsmännen. Så ansågo till exempel storbankerna det värdefullt att en av deras direktörer blev handelsdomare. När sedan handelsdomstolarnas arbetsbörda ökades och behovet av handelsdomare steg måste man utvidga den krets av affärsmän ur vilken man tog handelsdomarna samt också förordna sådana vilkas företag inte hörde till de allra förnämsta firmorna i sin bransch. Detta var ur saklig synpunkt kanske inte heller till skada, ty affärsmän som bara räkna med stora affärer och stora summor kunna ibland inte uppbringa något riktigt intresse för de små processer som i alla fall utgöra huvuddelen av handelsdomstolarnas dagliga arbete. Man följde emellertid också den principen, att blott innehavare av mera betydande och ansedda fir-
mor förordnades. Det hade svårt skadat hela institutet med handelsdomstolar om det, vid en tvist mellan två firmor av första ordningen,vid domarbordet suttit en affärsman, vars företag hade i betydelse stått vida under parternas. Även ett praktiskt skäl talade för att inte taga hänsyn till smärre firmor. I större firmor var det nämligen lättare att ersätta en till handelsdomare utnämnd firmainnehavare med någon kompanjon eller chefstjänsteman, medan innehavare av mindre företag allt för ofta voro oumbärliga i firmans ledning och måste försumma domstolens sammanträden. Just den omständigheten att samma handelsdomare varje vecka deltogo i sammanträdena gjorde handelsdomstolarna särskilt arbetsdugliga och gjorde det möjligt att göra uppskoven mycket korta, om det inte gick att helt undvika dem. I storstäderna, särskilt Berlin, medförde processmaterialets omfattning och andra omständigheter, som här inte kunna närmare beröras, att den egentliga muntliga förhandlingen mer och mer försvann och ersattes med attman hänförde sig till akternas innehåll. Denna olägenhet kändes särskilt svår vid handelsdomstolarna. I de vanliga civildomstolarna kände åtminstone ordföranden cch en bisittare till innehållet i akternamen man kunde ju inte gärna begära, att handelsdomarna skulle utöver den förmiddag som gick åt för sammanträdet i domstolen också offra tid för att studera de tjocka akterna. Därför måste ordföranden före överläggningen giva handelsdomarna del av aktinnehållet. Det fanns emellertid också ett antal handelsdomare som regelbundet togo hem akterna och noggrant studerade dem. Det fanns en rad seniorchefer i stora företag som i huvudsak hade dragit sig tillbaka från affärerna och nu ägnade sin mesta arbetskraft åt sin tjänst som handelsdomare. Dessa män med moget omdöme och stor erfarenhet i affärsmässiga och rättsliga angelägenheter förkroppsligade på ett idealisktsätt lekmännens medverkan i rättsvården.
I Tyskland spelade biläggandet av rättegångar genom förlikning en vida större roll än i Sverige. Förlikningsverksamheten blev en speciell uppgift för handelsdomarna, som de visade sig mycket väl vuxna. Det var inte bara så att handelsdomarnas sakkunniga råd mycket oftaledde till en förlikning under domstolens sammanträde. I större mål saknades mestadels tid till förlikningsförhandlingar under själva sammanträdet. Då blev målet hänvisat till medling inför en handelsdomare. Handelsdomaren kallade parterna och deras ombud inför sig, redogjorde för målet särskilt ur affärsmässig synpunkt och åstadkom mycket ofta förlikning. Naturligtvis voro inte alla handelsdomare likaväl ägnade för denna uppgift, men det fanns ett stort antal handelsdomare, som hade välgrundat rykte som »förlikningsdomare». Det kan naturligtvis inte statistiskt bevisas, att handelsdomstolarna lättare förde processerna till förlikning än de vanliga civildomstolarna, men det var nog den allmänna uppfattningen också i advokatkretsar, att det vid handelsdomstolarna funnos de bättre förutsättningarna för ett biläggande av en process genom förlikning. Statistiken kan heller intege någon upplysning huruvida i övrigt handelsdomstolarna arbetade snabbare än domstolarna med endast rättsbildade domare. Gerichtsver-
fassungsgesetz § 114 stadgar, att handelsdomstolarna kunna fälla avgöranden efter egen sakkunskap i spörsmål som blott kräva ett affärsmässigt bedömande liksom också i frågor om tillvaron av handelsbruk. Säkerligen kan ibland användandet av denna föreskrift leda till att man undviker att upptaga bevis och därigenom påskyndar processen. Lagrummets betydelse för praxis var emellertid inte alltför stor. Handelsdomstolarna borde vara mycket försiktiga med att fastslå förhandenvaron av allmänna handelsbruk och i stället överlåta detta åt affärsvärldens representativa organ. Ett allmänt handelsbruk uppstår mestadels efter en småningom skeende utjämning av stridiga intressen, t. ex. de intressen som fabrikanter, grossister och detaljister kunna ha. Den tyska affärsvärldens organ brukade fastställa allmänna handelsbruk först efter mycket omsorgsfulla undersökningar och efter att ha rådfrågat sig med alla som hade del i saken, och en handelsdomstol i vilken det satt t. ex. två fabrikanter skulle säkerligen taga sig en mycket noggrann funderare innan den såsom handelsbruk fastställde något som i verkligheten kanske bara var en ensidig fabrikantståndpunkt. Ännu svårare är det att fastställa ett speciellt handelsbruk inom en bransch. Men det kan väl bara helt sällan inträffa att det i en handelsdomstol sitter två affärsmän ur samma bransch. När det gäller handelsbruk kommer måhända en handelsdomstol genom sin berörda negativa inställning att verka mera för att påskynda processen än en domstol med bara rättsbildade domare. Varje praktiker vet att de mest märkvärdiga »handelsbruk» ofta åberopas för att försvara avtalsbrott. En vanlig civildomstol skulle ofta draga sig för att helt enkelt sätta sig över sådana påståenden och hellre inhämta ett utlåtande ifrån affärsvärldens organ. En handelsdomstol är mera benägen för att på grundval av sin affärsmässiga erfarenhet vägra att godtaga sådana påstådda »handelsbruk». Med rätta har Reichsgericht sagt att ett handelsbruk, för vilket det inte finns någon förnuftig grund, inte kan accepteras.
I övrigt är det säkert svårt att säga något bestämt i frågan huruvida handelsdomstolar arbeta snabbare än vanliga civildomstolar. Säkerligen önskar handeln i hög grad att processerna påskyndas. Några strävanden i den riktningen att låta ett större antal domare deltaga i avgörandena i handelsdomstolarna och samtidigt begränsa fullföljdsrätten ha aldrig framträtt i Tyskland. Det enda reformförslaget gick ut på att låta handelsdomare medverka också i appelldomstolarna, alltså i Oberlandesgericht, men detta genomfördes inte. Av större betydelse än det blotta påskyndandet av processerna förefaller det förtroende att vara, som affärsvärlden visade för domstolar, i vilka dess egen elit medverkade. Detta förtroende vilade till stor del på det sätt varpå — såsom i det föregående omtalats — handelsdomarna utsågos och på systemet att låta handelsdomarna deltaga i domstolens sammanträden varje vecka och därigenom få dem att växa in i sin uppgift.
Max Rippner.