VÅRA ÄLDSTA
HÄRADSTINGSPROTOKOLL.
AV
PROFESSOR JAN ERIC ALMQUIST.
Bristen på källor gör det vanskligt att tillfredsställande besvara frågan, vid vilken tidpunkt protokoll först började föras vid de svenska häradstingen. En utgångspunkt för diskussionen härom ger det ofta förbisedda innehållet i 1541 års formulär till domared,1 som uttryckligen förpliktade den blivande häradshövdingen att föra domböcker. Enligt formulärets ordalydelse skulle protokollsföringen icke i och för sig hava inneburit någon nyhet, enär, som det hette, »en gammal sedvana här i riket varit haver», att såväl lagmän som häradshövdingar »böra och pläga hålla klara register eller domböcker utöver alla de ärenden och saker, som de döma utöver». I Bidrag till Finlands historia, D. 1, har vidare R. HAUSEN 1883 publicerat något som han kallar »dombok för sydöstra Tavastland» från perioden 1443—1502. En granskning av denna urkund visar emellertid, att det här icke är fråga om någon dombok i teknisk mening. Alla de däri förekommande målen tillhöra nämligen en och samma kategori, nämligen tvister rörande rågångars rätta sträckning, vilka till på köpet ordnats sockenvis utan hänsyn till kronologien. Härav kan slutas, att urkunden måste hava tillkommit på det sättet, att en person i sydöstra Tavastland vid början av 1500-talet, säkerligen för något visst praktiskt ändamål (t. ex. skiftesväsendets ordnande), gjort en mängd utdrag ur då förefintliga domböcker alltifrån 1443 rörande gränsbestämningar mellan de olika byarna. Även om den av HAUSEN begagnade terminologien är direkt vilseledande, har likväl innehållet i hans publikation i detta sammanhang stort värde. Enär urkundens upphovsman i samband med utdragen också avskrivit de olika protokollens ingresser jämte förteckningarna å nämndemännen, erhåller nämligen läsaren trots det ensidiga innehållet en ganska god föreställning om de dåtida häradstingsprotokollens utseende. Dessutom ger urkunden ett påtagligt bevis för att domböcker förts vid häradstingen åtminstone från 1440-talet eller möjligen något tidigare. I några av de förefintliga protokollsutdragen åberopas sålunda vissa domböcker, som eventuellt i ett par fall kunna tänkas hava härstammat från 1430-talet.2 Av andra källor framgår det
ännu tydligare, att domböcker förts även under sistnämnda decennium. Finlands medeltidsurkunder (bd 3, s. 43) återger sålunda en anteckning från 1500-talet, vari omtalas, att fru Anna på Åkerö, Hogenskild Bielkesmoder, hade tillgång till Påvel Hermanssons dombok från 1432, som bl. a. innehöll uppgift om rågången mellan Solberg och Tarttila i Sääksmäki härad. Och i bd 2 (s. 270) av samma urkundspublikation förekommer ett dombrev, som utfärdats den 27 oktober 1420 av häradshövdingen Jeppe Folmarsson, och vari åberopades en dom ur Olof Anderssons gamla dombok. Rörande dess exakta ålder får man intet veta, men om den ansågs gammal redan 1420, är det icke omöjligt, att den härstammat från 1300-talets slut. Under alla förhållandenär Olof Anderssons dombok den äldsta, som jag funnit omtalad i urkunderna.
Att medeltida häradstingsprotokoll förekommit icke endast i Finland utan samtidigt även i det egentliga Sverige kan utan vidare tagas för givet, även om belägg härför tills vidare saknas. I själva verket är det fullt naturligt, att så varit fallet. Visserligen har såvitt man vet tingsförrättaren icke under medeltiden haft någon officiell skyldighet att föra dombok, men däremot var han pliktig att utfärda dombrev. Detta åliggande torde emellertid hava tvingat honom att åtminstone i de viktigare civilmålen föra relativt noggranna memorialanteckningar,vilka i mån av behov kunde läggas till grund för innehållet i dombreven. Vad brottmålen åter angår, gällde det särskilt att hålla reda på de olika bötesbeloppen, som i vanliga fall skulle fördelas mellan kronan, häradshövdingen och häradet och därför säkerligen måste nedtecknas för framtida kontroll.1 Sannolikheten talar alltså för att häradstingsprotokoll måste hava förekommit betydligt tidigare, än som numera kan påvisas med stöd av skriftliga dokument.
De av våra äldsta häradstingsprotokoll, som bevarats till nutiden, äro spridda i ett stort antal olika arkiv och bibliotek. Förutom riksarkivet, Göta hovrätts arkiv samt Uppsala, Vadstena och Göteborgslandsarkiv må här nämnas kammararkivet, Uppsala universitetsbibliotek samt Linköpings stifts- och landsbibliotek. Tidigare hava som regel förefintliga häradstingsprotokoll ur arkivalisk synpunkt ansetts likvärdiga, och i anslutning härtill hava samtliga rubricerats som domböcker. Med begreppet dombok förknippas dock gärna tanken på fullständiga protokoll från ett eller flera år. En nyligen av mig företagen undersökning av materialet2 har emellertid givit vid handen, att härads-
tingsprotokollen äro av högst skiljaktig karaktär, vilket i sin tur beror på det ändamål, för vilket de tillkommit, Vid bedömandet av frågan vilket värde en s. k. dombok från exempelvis 1500-talet äger ur forskningssynpunkt1 bör först lämpligen fastställas vilken typ av häradstingsprotokoll, som den tillhör. Efterföljande utredning åsyftar att åstadkomma en klassificering av hela det tillgängliga materialet från tiden före 1614.
Häradstingsprotokollen före nämnda år kunna lämpligen sammanföras i två större grupper, av vilka den ena utgöres av privata, den andra av officiella domböcker, resp. domboksutdrag. Den privata domboken är äldst och kännetecknas därav, att den ansågs tillhöra tingsförrättaren personligen. Betecknande är att en dylik dombok icke benämndes ett visst härads dombok utan istället sattes i relation till tingsförrättarens namn. Det talades sålunda under medeltiden och 1500-talet om exempelvis Hans Perssons, Olof Jönssons och Jöns Perssons domböcker. Dylika häradstingsprotokoll äro i regel koncept med överstrykningar och tillägg i marginalen, varjämte de sakna sigill eller underskrifter. I de flesta fall nöjde sig tingsförrättaren med att skriva att »jag» höll ting, och det är ofta en ren slump, om hans namn förekommer på något ställe i domboken. Detta sker vanligen blott, när en vikarie tillfälligtvis inträder och då omtalar, att han fungerar å den ordinarie tingsförrättarens vägnar. Men även om namnet helt lyser med sin frånvaro, kan f. n. med ledning av bevarade dombrev ej sällan konstateras vem som fört domboken. Då tingsförrättaren i äldre tid vanligen själv utskrev dombrevet, i vilket hans namn givetvis alltid förekommer, är också stilen i domboken av viss betydelse för identifieringen. Mot slutet av 1500-talet kan i brist på dombrev jämförelse istället ske med de då uppdykande av tingsförrättaren såväl skrivna som undertecknade saköreslängderna, vilka i stort antal finnas bevarade i kammararkivets landskapshandlingar. Undantagsvis förekommer det dock, att tingsförrättaren i efterhand skrivit sitt namn å dombokens titelblad. Som exempel må nämnas, att Peder Eriksson (tre snäckor), som under 1590-talet tjänstgjorde som lagläsare i Hanekinds härad (Ög.), å sin dombok antecknat bl. a. följande: »Ho detta veta vill, då hörer denna bok mig Per Eriksson till med rätta».2
De privata domböckerna bestå dock icke endast av konceptprotokoll. I och för sig fanns det naturligtvis intet som hindrade, att en tingsförrättare för eget behov kunde renskriva eller låta renskriva sin privata dombok, om han fann en dylik åtgärd mödan värd. En dombok för Snevringe härad (Vm.), omfattande åren 1605—09 och 1613—27,3 har sålunda exempelvis egenhändigt renskrivits av lagläsaren Hans Hansson Dober, som under nämnda tid förvaltat domarämbetet där
städes. Oaktat domboken f. n. ingår i Svea hovrätts arkiv (RA), är den ingalunda någon renovation i teknisk mening utan måste av flera skäl betecknas som tingsförrättarens privata tillhörighet. Till yttermera visso har Dober försett domboken med följande påskrift: »Min egendombok». Att den kommit att införlivas med hovrättsarkivet, beror säkerligen blott på den tillfälligheten, att Dober samtidigt tjänstgjorde som assessor i hovrätten och måhända vid sin död 1627 förvarat domboken därstädes.
Även en annan typ av renskrivna häradstingsprotokoll bör hänföras till de privata domböckerna. Det visar sig nämligen, att den ordinarie häradshövdingen, i den mån han icke själv skött tjänsten, stundom överenskommit med sin vikarie, att denne skulle till honom varje år överlämna ett exemplar av domboken. Anledningen torde hava varit den, att uppdragsgivaren önskade bliva i tillfälle att närmare taga del av lagläsarens dömande verksamhet, icke minst för att kontrollera bötesbeloppen, av vilka häradshövdingen vanligen ägde uppbära tredjedelen. Härigenom erhöll även häradshövdingen en renskriven privat dombok, ty då denna tillkommit på grund av fritt avtal, saknade den tydligen officiell karaktär. Som exempel på dylika privata domböcker kunna nämnas de tingsprotokoll för Långhundra härad (Uppl.) från tiden 1579—80 och 1583—92, som tryckts av EDLING i serien Uppländska domböcker V, s. 97 ff. Dessa protokoll hava, som utgivaren redan omnämnt, tidigare tillhört Oxenstiernska samlingen och hava med denna kommit till riksarkivet. De hava förts av lagläsarna Christoffer Tönnesson [Skotte] 1579—89 och Måns Larsson [Hjortö-släkten] 1589—92. Under hela perioden har friherre Gustaf Gabrielsson [Oxenstierna] uppburit häradshövdingeräntan från samma härad, vilket klart framgår av olika källor i kammararkivet. Med stöd av dessa uppgifter kan händelseförloppet lätt rekonstrueras.
De privata domböcker, som ännu äro i behåll, hava genomgått växlande öden. Vid lagläsarens död övergick hans dombok som regel till arvingarna för att i bästa fall slutligen hamna hos en samlare, som donerade den till något offentligt bibliotek eller arkiv. Under sådana förhållanden är det naturligt, att det stora flertalet med tiden gått förlorat. De privata domböcker, som tillhört en häradshövding, hava åter ägt något större förutsättningar att bevaras åt eftervärlden. Häradshövdingarna tillhörde nämligen ej sällan högadeln och i deras slottsarkiv hava domböckerna funnit en relativt trygg fristad.
Som den äldsta typen av officiella domböcker, resp. domboksutdrag framträda sådana, som ingivits till kronans räntekammare för att tjäna som verifikationer till fogdarnas saköreslängder. Initiativet härtill togs av Gustaf Vasa i samband med utfärdandet av olika formulär till domared vid 1540-talets början. Den närmaste anledningen var konungens missnöje över att fogdarna i viss utsträckning icke sin plikt likmätigt brydde sig om att vid tingen beivra begångna brott utan istället olagligen i profitsyfte träffade hemlig förlikning med de brottsliga. Som
en följd härav minskades totalsumman av de vid häradstingen utdömda saköresbeloppen och därmed också den kungliga andelen, alldeles bortsett ifrån, att vissa bötesbelopp enligt lag kunde tillfalla konun genensam. Samtidigt som Gustaf Vasa uttryckligen förbjöd hemliga förlikningar, ålade han häradshövdingarna »att hålla goda och beskedliga register på alla de dombrott eller sakören, som i häradet faller och icke dölja eller förtiga med fogden eller någon annan, att några sakören dolda eller undanstuckna bliva skola». Sådana »register» skulle häradshövdingarna två gånger om året inleverera i den kungliga kammaren. Påbudet upprepades sedermera i ett kungligt plakat den 9 januari 1549, där det emellertid heter, att häradshövdingarna skulle hålla »beskedliga domböcker» över »saker och ärenden, som förefalla kunna» och som fogdarna brukade hemligen förlika, och »dem årligen låta oss tillhanda komma» vid äventyr av häradshövdingeräntans förlust. Ovissheten om den rätta innebörden av författningarnas skäligen dunkla ordalag har tydligen medfört, att häradshövdingarna eller deras vikarier tolkat dessa var efter sin uppfattning. Några, som under alla förhållanden velat vara på den säkra sidan, hava insänt mer eller mindre fullständiga domböcker, andra, och de äro de flesta, hava begränsat sig till brottmålen, och en tredje grupp har nöjt sig med att leverera protokoll blott i saköresmål. Stundom kom avsikten icke att stämma överens med verkställigheten. Då exempelvis lagläsaren Nils Ingelsson [Svinhufvud] skulle insända tingsprotokollen för Frösåkers härad och Norra Roden 1569—72 till kammaren, vilka protokoll uppenbarligen innehålla även civila mål och ärenden, skrev han samtidigt i ingressen: »Denna dombok lyder på Frösåkers härad och Börstils skeppslags sakören . . . Och äro inga andra saker indragna i denna bok utan på blotta sakörena.»1 Detta torde visa, att förefintligheten av civila mål och ärenden i de till kammaren insända protokollen ej utgör någon som helst garanti för att fullständighet föreligger i fråga om dombokens innehåll. Denna omständighet kan nämligen som synes lika gärna betyda, att vissa i sammanhanget överflödiga mål och ärenden kommit att inflyta på grund av misstag eller förbiseende från avskrivarens sida.
Eftersom det förnämsta syftet med 1549 års plakat var att hindrade hemliga förlikningarna, ansågs påbudet innebära en förpliktelse för tingsförrättarna att i domboksutdragen upptaga dylika förlikningar, i den mån de kommit till deras kännedom. Härigenom förklaras måhända vissa eljest svårförståeliga anteckningar i protokollen från mitten av 1500-talet, vilka gingo ut på att »försoning utan dom» förekommit i vissa mål, varvid den brottslige »utfäst på K. M:ts vägnar» viss bötessats.2 Häradshövdingen i Uppvidinge och Sevede härad Nils Persson [Silfversparre], som 1561 författningsenligt insände sina domboksutdrag till kammaren, var synbarligen en smula orolig för att dessa icke
skulle innehålla alla förekommande förlikningar. Försiktigtvis tillfogade han därför: »Men vad saker fogdarna hava förlikt hemligen, det utan dom och rättegång skett är, så äro de icke inskrivna i denna bok; kan det finnas uti deras räkenskaper».1 Det lär också ej sällan hava förekommit i praxis vid nämnda tid, att fogdarnas saköreslängder innehållit flera bötessatser än dem, som tingsförrättarna uppgivit i sina insända domboksutdrag.2
Den typ av officiella domböcker, resp. domboksutdrag, för vilken nu redogjorts, hade som framgår av det sagda tillkommit i syfte att skapa förutsättningar för en kontroll av fogdarna. Men även tingsförrättarna ansågos böra kontrolleras av överheten. Något försök i denna riktning hade märkligt nog icke gjorts av Gustaf Vasa, men dennes yngste son hertig Carl visade tidigt en livlig åstundan att gottgöra faderns försummelse i detta hänseende. Hertigens plan var, att häradshövdingarna skulle åläggas att årligen insända fullständiga avskrifter av sina domböcker (eller sedermera s. k. renovationer) till hans kansli, vilka där skulle granskas av lämpliga personer. Redan omkring år 1570 synes hertigen hava satt sin plan i verket. Det äldsta påbudet härom har visserligen gått förlorat, men den 25 april 1571 är i hertig Carls registratur införd en itererad cirkulärskrivelse till samtliga häradshövdingar inom furstendömet rörande detta ämne. I denna skrivelse klagar hertigen över att häradshövdingen N.N., sedan han väl förlänats häradshövdingeräntan, underlåtit att leverera någon dombok i »Vårt kansli», vilket dock årligen bort ske, för att hertigen skulle kunna kontrollera, hur lag och rätt blivit skipat i hans furstendöme. Med anledning härav ålades vederbörande häradshövding att ingiva fullständiga och »oförfalskade domböcker» vid äventyr av häradshövdingeräntans förlust. Icke desto mindre blev hertigen nödsakad att den 19 mars 1585 i ett öppet brev till samtliga sina häradshövdingar ånyo påminna om samma sak.3
Då hertig Carl 1593 övertog riksstyrelsen och därmed befogenheten att utse häradshövdingar över hela riket, lät han i formulären till vederbörandes fullmakter införa ett åläggande att i kansliet årligen leverera renoverade exemplar av domböckerna.4 Av naturliga skäl medförde konung Sigismunds kortvariga övertagande av regeringsmakten 1593—94 icke någon ändring i detta hänseende.5 Då emellertid trots åläggandet ännu 1595 enligt hertigens eget vittnesbörd »inga domböcker» anlänt till »kronans kansli», beslöts det, att ärendet skulle upptagas på Söderköpings riksdag s. å. Ehuru själva riksdagsbeslutet saknar upplysningar härom, framgår det fullt tydligt av de bevarade riksdagsakterna, att ärendet förevarit så till vida, att en kunglig proposition i ämnet upplästs inför ständerna och åtminstone enligt hertigens upp-
fattning även av dem godtagits.1 Som motivering till åtgärden angavs, att överheten härigenom blev satt i tillfälle att kontrollera »vad saker, som under straff så ock till böter [voro] komna eller ej». Ett dylikt beslut medförde tydligen den fördelen, att det drabbade även de häradshövdingar, som erhållit sina fullmakter före 1593, och vilkas domsagor ej voro förlagda inom furstendömet. Enligt propositionen skulle renovationen insändas »vart år om Mikaelis». Och i instruktionen för landsortsunderhandlarna i Sverige, vilken är daterad den 30 oktober 1595, underströks ytterligare, att renovationerna skulle vara försedda med sigill. Vid riksdagen i Stockholm 1602 upptogs ärendet på nytt, och denna gång infördes det i riksdagsbeslutet. Det heter där bl. a. i p. 6: »Ändock uti Söderköping blev beslutat, att en viss dombok om alla de saker, som hela året förlupna voro, skulle inlevereras uti kronans kansli.. ., så äro sedan den tiden, som beslutet gjordes, icke många domböcker inkomna uti kronans kansli.» Med anledning härav beslöts, att varje häradshövding vid äventyr av ämbetets förlust »utan längre dröjsmål» skulle insända domböckerna, »vilka av några förståndiga män skola översedda bliva». Därvid skulle dessa hava sin uppmärksamhet särskilt riktad på de »sakören, som äro år ifrån år fallna».2
Hertig Carl, som ju ursprungligen tagit initiativet till systemet med renovationers ingivande, hyste under 1590-talet planer på att ytterligare utvidga renovationsskyldigheten. Det skulle icke vara nog med att ingiva en dombok i kansliet, en annan skulle vid sidan härav utskrivas för lagmannens räkning. Ett påbud härom återfinnes i propositionen till Söderköpings riksdag 1595 liksom i instruktionen för landsortsunderhandlarna den 30 oktober s. å. Det dyker ånyo upp i det öppna brevet till smålänningarna den 20 januari 1596 och intogs på grund härav i några senare utfärdade småländska häradshövdingefullmakter.3 Men kort tid därefter ansåg hertig Carl det icke längre löna mödan att fullfölja planen, och i 1602 års riksdagsbeslut omnämnes den icke alls i samband med renovationskravet.
Till de officiella domböckerna måste räknas också den s. k. originaldomboken, d. v. s. en sigillerad renskrift av tingsförrättarens privata dombok, vilken renskrift i närvaro av nämnden och efter dess godkännande skulle nedläggas i häradskistan för framtida behov. Första gången upprättandet av en dylik dombok påbjudes är i hertig Carlstryckta patent den 20 mars 1593. Hertigen återvände emellertid till ämnet i sin proposition till 1595 års riksdag i Söderköping, som ytterligare bekräftades genom 1602 års riksdagsbeslut i Stockholm. Den äldsta bevarade originaldomboken är daterad 1595 och härstammar från Vedens härad (Vg.). Därefter följa Färentuna härads dombok 1596, Kinds härads dombok 1598 samt Simtuna och Torstuna härads domböcker från 1599.4
Slutligen finnes ytterligare en typ av officiella domboksutdrag, som plägar gå under namn av protokoll i underställningsmål. Genom olika författningar mellan åren 1604—091 hade sålunda bestämts, att alla domar i högmålssaker, d. v. s. grövre brottmål, skulle underställas K. M:t, innan exekution fick äga rum. Vanligen skedde detta genom att fogden hos tingsförrättaren begärde utdrag ur domboken och därefter insände detta till det kungliga kansliet. Från tiden före 1614 äro bevarade endast tre sådana domboksutdrag, av vilka två innehålla några mål från Västergötland (1608—10) och det tredje ett mål från Mo härad (Smål.) 1612.
Härmed har jag redogjort för samtliga de olika typer av häradstingsprotokoll före 1614, som finnas representerade i våra offentliga arkiv och bibliotek. Att gränsåret satts till 1614, beror på att situationen genom hovrättens inrättande nämnda år blev en annan än förut. I 1614 års rättegångsordinantia, p. 15, föreskrevs nämligen, att renovationerna för framtiden skulle årligen levereras i hovrätten istället för i kansliet. Själva granskningen skulle verkställas av hovrättens president jämte assessorerna och gällde ej längre i första hand sakörena utan frågan, om vederbörande tingsförrättare fällt »en orättvis sentens för våld, vänskap, hat, mutor etc. skull». Samtidigt upphörde tingsförrättarna definitivt att insända domböcker eller domboksutdrag till kammaren. För kontrollen av fogdarnas räkenskaper ansågs det sålunda dåmera tillräckligt, att domhavanden ställde verifierade saköreslängder till kammarens förfogande. Detta system hade f. ö. i viss utsträckning tillämpats redan från och med slutet av 1590-talet. De privata domböckerna blevo också allt sällsyntare, sedan originaldomböckerna tillkommit. För samtiden hade de förra ej längre något intresse, eftersom det renskrivna exemplaret i häradskistan var tillräckligt för varje ändamål och dessutom genom sin officiella karaktär ansågs äga vitsord framför tingsförrättarens privata anteckningar. Efter 1614 har man därför praktiskt taget att räkna endast med två typer av domböcker: originaldomboken, numera benämnd konceptdomboken, och renovationen.2 Av dessa bör den förra, såvida den ej finnes i domsagans arkiv, vara tillgänglig i respektive landsarkiv och den sistnämnda i respektive hovrättsarkiv.3 Huru i senare tid ur konceptdomboken utbrutits vissa protokoll, som skulle föras särskilt,4 samt hur innehållet i den renoverade domboken inskränkts till att omfatta blott ett fåtal speciella mål och ärenden5 skall här icke närmare utredas. Dessa förhållanden falla nämligen utom ramen för hithörande undersökning.