Nytt system för handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden i Finland. Enligt lagen d. 1 nov. 1945 om handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden å domsagas arkiv skall fr. o.m. d. 1 jan. 1946 i Finland tillämpas ett förenklat förfarande vid handläggning av dylika inskrivningsärenden. Hithörande ärenden behöva icke vidare obetingat behandlas vid ting, utan kunna avgöras som kansligöromål å domsagas arkiv. Denna lagnovell har sin intressanta förhistoria. Sedan de genom fredsslutet i Moskva 1940 avträdda områdena 1941 återförenats med riket, utfärdades d. 30 dec. 1941 en särskild lag angående ordnande av rättsvården på det återförenade området. Denna lag var en s. k. fullmaktslag och i dess 4 § föreskrevs bl. a. att lagfarts- och inteckningsärenden kunde genom förordning överlämnas till handläggning av domaren å provisorisk domsagas arkiv utan nämnd. I regeringens proposition motiverades stadgandet därmed, att antalet tingssammanträden kunde uti de utvidgade domsagorna minskas och i stället påbjudas, att domaren under tiden mellan rättens sammanträden vore behörig att handlägga vissa anmälningsärenden, särskilt lagfarts- och inteckningsansökningar, å arkivet utan nämnd. På grund härav meddelades i förordningen d. 16 jan. 1942 när-
mare bestämmelser angående handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden på det återförenade området. Genom lagen d. 21 maj 1943 möjliggjordes tillämpning av samma förenklade förfarande även i landets övriga domsagor, därest det till följd av de av kriget förorsakade undantagsförhållandena befanns nödigt. På grund av de gynnsamma erfarenheter, som vunnits av det provisoriska systemet, vars tillämpning på det återförenade området upphörde till följd av vapenstilleståndsavtalet d. 19 sept. 1944, har man i den nya lagen omfattat det såsom ett allmänt system för handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden. Krigstida rön hava sålunda medverkat till företagande av en bestående reform.
Enligt den nya lagen äger häradshövding på sådan tid, då i tingslaget icke är rättegångsdag, å domsagans arkiv utan nämndens närvaro handlägga ärenden angående meddelande av lagfart eller beviljande, förnyande eller dödande av fastighets-, lösöres- eller skogsinteckning. Häradshövdingen tager befattning med de å arkivet anhängiggjorda inskrivningsärendena såsom ensamdomare. Han representera ricke häradsrätten, utan fungerar på häradshövdingeämbetets vägnar. Detta betyder emellertid icke att kontakten med häradsrätten vore helt och hållet avskuren. Kan nämligen ansökan, som inlämnats till arkivet, icke utan vidare godkännas, skall häradshövdingen, därest bristen i ansökningshandlingarna icke är av så väsentlig betydelse, att giltigt skäl till uppskov icke förefinnes, hänskjuta ärendet till fortsatt behandling antingen å arkivet eller, där det befinnes nödigt, vid häradsrätten. Hänskjutes ärendet till häradsrätten, anses behandlingen vara en fortsättning av handläggningen å arkivet, varav följer att sökanden får räkna sig till godo den företrädesrätt, som tillkommer honom enligt ansökningens inlämningsdatum.
Lagfart, som beviljas å arkivet, publiceras icke genom anslag å domsagans arkiv, utan i samma ordning som vid tinget beviljad lagfart. Över de lagfarter, vilka beviljas vid handläggning å arkivet, bör därför upprättas en särskild förteckning, och denna skall vid början av häradsrättens allmänna sammanträde, som närmast följer efter lagfartens beviljande, på åtgärd av häradshövdingen för en tid av tre månader anslås till påseende på vederbörande kommuns anslagstavla.
Allmänheten får kännedom om de lagfarter, som beviljas å arkivet, allenast medelst nämnda förteckning. I rättsligt avseende måste publiceringen av denna förteckning därför tillmätas större betydelse ändå fråga är om vid tingssammanträde meddelad lagfart. De frister, som enligt lag begynna löpa från beviljad lagfart, kunna icke räknas från tidigare tidpunkt än den, till vilken publiceringen av nämnda lagfartsförteckning anknyter sig. Därför skall bl. a. fristen för klander av fastighetsfång enligt lagen d. 28 febr. 1930 (lagfartslagen) och för meddelande av inteckning till säkerhet för ogulden köpeskilling enligt JB 11:2, då fråga är om en å domsagas arkiv beviljad lagfart, räknas från den första dagen av det allmänna sammanträde, som närmast följer efter lagfarten. Motsvarande regel gäller — enligt det något för
knappa uttryckssättet i lagens 8 § — beträffande sådan frist, som begynner löpa från lagfartens sökande (t. ex. den enligt konkursstadgan såsom förutsättning för återvinningstalan gällande fristen). Tiden räknas då från första dagen av det tingssammanträde, som närmast följer efter dagen för lagfartsansökningens inlämnande. I dessa fall begynner fristen i själva verket löpa oaktat någon publiceringsåtgärd med anledning av ansökningen ännu icke hunnit vidtagas, ty en till arkivet inlämnad lagfartsansökning föranleder ett offentliggörande först sedan lagfarten blivit beviljad. Då utgångspunkten för fristens beräkning bestämmes icke av ett individuellt, utan av ett generellt datum, medför detta en viss förlängning av laga tid icke blott i fråga om sådana frister, som annars räknas från lagfartens beviljande, utan även med avseende å frister, som börja löpa från dagen för inlämnande av lagfartsansökningen.
Över de å arkivet förekommande lagfarts- och inteckningsärendena skall föras protokoll, särskilt för varje tingslag. Härvid råder överensstämmelse med motsvarande förfarande vid häradsrätten. Men därjämte skall över ingivna ansökningar hållas dagbok, i vilket ärendena antecknas i den ordning, vari de till arkivet inkommit, och tillika de åtgärder omnämnas, vilka med anledning av ansökningen vidtagits.
I sammanhang med ifrågavarande reform har även möjlighet beretts att vid urtima ting behandla lagfartsärenden, vilka härigenom blivit jämställda med ärenden angående inteckning. Vid urtima ting meddelad lagfart publiceras på samma sätt som en sådan lagfart, vilken beviljats på domsagas arkiv. Även i fråga om fristberäkning äro dessa lagfartsformer koordinerade.
Y. J. Hakulinen.