Följdförfattningar till fångvårdsreformen. I samband med att den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. trädde i kraft den 1 juli 1946 utfärdades den 21 juni 1946 en rad följdförfattningar till lagen (SFS nr 298—305). De innehålla huvudsakligen bestämmelser om de expeditioner från domstolarna, som ligga till grund för straffverkställigheten, samt om vissa åtgärder i samband med att straffdom befordras till verkställighet. Vidare ha till särskilda författningar överflyttats vad som återstod av den numera upphävda stadgan angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter; i huvudsak har denna ersatts av lagen.
    En betydelsefull nyhet i lagen är den ökade vikt, som lagts vid att man studerar den dömdes levnadsomständigheter och personliga utveckling och med ledning därav mera än förut differentierar anstaltsplaceringen och de dömdas behandling i övrigt. Detta har medfört, att domstolarna måste i större utsträckning tillhandahålla material för denna bedömning. Sålunda skall, om särskild förundersökning ägt rum i målet, ett exemplar därav bifogas domen, då denna sändes för verkställighet. Lydde domen på straffarbete eller fängelse i minst sex månader eller på tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering, skall i regel därjämte, utan särskild rekvisition från fångvårdsmyndigheten, följa utskrift av protokollet, åtminstone i vissa delar. Efter särskild rekvisition skall så ske även om kortare frihetsstraff ådömts. Har en tilltalad, som är på fri fot, dömts till fängelse (ej som förvandlingsstraff), skola vid domen fogas ytterligare handlingar, nämligen en särskild uppgift angående den dömde enligt formulär samt, om förundersökning ej ägt rum, utskrift av protokollet i vad rör den dömdes personliga förhållanden. Denna särskilda bestämmelse angående domar på fängelse är en konsekvens av den lösning, som nåddes i den omtvistade frågan om dylikt straff borde avtjänas i öppen eller sluten anstalt. Enär fängelsefånge i regel redan från början skall intagas i öppen anstalt, är det angeläget att detta klientel före intagningen delas upp på tillgängliga sådana anstalter efter de dömdas personliga förhållanden och vissa andra omständigheter, och därför måste fångvårdsmyndigheterna på ett tidigt stadium erhålla vissa, icke alltför knapphändiga upplysningar därom.
    I övrigt märkes, att dom i brottmål i regel skall för verkställighet sändas till fångvårdsmyndighet, nämligen i fråga om den som är på fri fot till fångvårdsstyrelsen och rörande häktad eller eljest i fångvårdsanstalt intagen person till styresmannen för anstalten (föreståndaren för häktet). Endast

 

då den som är på fri fot dömes till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse sändes domen till länsstyrelsen.
    I samband med de nu nämnda sakliga ändringarna ha åtskilliga, i olika författningar givna bestämmelser om expediering av domar, protokoll och underrättelser i brottmål sammanförts i en »kungörelse angående översändande av domar i vissa brottmål m. m.» Det har ansetts vara en fördel, att de viktigaste bestämmelserna i detta ämne samlades i en enda författning. Alltjämt finnas vid sidan därav en mängd föreskrifter om uppgifter m. m. angående brottmål av vissa slag eller mot tilltalade av vissa kategorier. I detta sammanhang kan förtjäna göras ett påpekande angående domar i vissa tullmål samt i vissa mål rörande olovlig befattning med spritdrycker och vin. Dylika domar skola enligt särskilda bestämmelser »på generaltullstyrelsens föranstaltande befordras till verkställighet». Detta innebär emellertid icke något undantag från huvudregeln, utan dom på frihetsstraff i sådant mål skall — utom till tullfiskal eller tullförvaltning, enligt vad därom särskilt stadgas — expedieras enligt de här angivna reglerna.

Hft.