International Law Associations möte i Cambridge. Man skulle tro att kriget som åstadkommit så mycken internationell splittring skulle åtminstone tillsvidare ha gjort slut på de internationella juristernas samverkan. Redan erfarenheten från förra världskriget gick dock i motsatt riktning och det ser ut som om även nu den internationella laglösheten under och efter kriget kommit arbetet på ett internationellt rättstillstånd att framstå såsom mera nödvändigt än någonsin. Människornas trängtan efter ordning och rätt är icke mindre nu än förr och även om strävandena att jämväl nationerna emellan sätta rätten i högsätet understundom synes bära Sisyphusmärket,
fortsätter detta arbete, icke minst efter varje större krig, med en förvånande ihärdighet.
International Law Association har i augusti haft ett en veckas möte i England. Föreningen, som har gamla anor — den grundades 1873 — består av både lekmän och jurister. Den har nämligen till uppgift ej endast att arbeta på utvecklingen av den internationella rätten utan även att väcka intresse för detta arbete i så vida kretsar som möjligt. Den har avdelningar i ett femtontal länder, sedan 25 år tillbaka även i Sverige. Medlemskap i den svenska avdelningen, vars sekreterare, advokaten C. L. Schönmeyr, lämnar upplysningar om villkoren för sådant medlemskap, medför bl. a. rätt att deltaga i de möten, som International Law Association håller omväxlande i de olika länderna. Nästa möte kommer att hållas år 1947.
Den konferens, som nu avslutats, hölls i Cambridge. Konferensdeltagarna bodde i studentrummen i Cambridge's underbara gamla Colleges och intogo sina måltider i de ståtliga Dining Halls från 14- och 1500-talen, där under gångna tider Englands mest berömda män suttit som unga studenter.
Många av de olika ländernas nationella avdelningar hade sänt stora delegationer — Frankrike, Belgien, Nederländerna och Danmark omkring tjugu medlemmar. Den svenska delegationen bestod av undertecknad, ordförande, samt professor Bagge, advokaterna Ahrnborg, Berglund och Björnbom samt dispaschören Pineus.
International Law Associations president, Lord Porter, en av de lawlords i House of Lords, som jämte lordkanslern utgör Englands högsta domstol, var en utomordentlig ordförande, vänlig och tillmötesgående, fast och lugn. Under förhandlingarna fungerade såsom ordförande jämväl några av de olika ländernas delegerade, bland dem även en svensk och en dansk.
Ett överläggningsämne, som tilldrog sig stort publikintresse, var frågan om önskvärda förändringar i de Förenta Nationernas Charter. Från franskt håll önskades uttryckliga bestämmelser i chartern om ett internationellt hävdande av den personliga frihetens skydd i olika avseenden. Diskussionen, som från fransk sida fördes med sedvanlig vältalighet, var av större intresse än resolutionen, som av naturliga skäl blev mycket allmänt hållen.
Ett ämne som för oss svenskar var av särskilt intresse var frågan om charterns inverkan på neutraliteten samt Haag- och Genèvekonventionerna. Ett resolutionsförslag, som gick ut på att för dem, som inträtt i de förenade nationernas krets, neutralitet ej längre skulle kunna förekomma, avvärjdes genom ingripande från svenskt håll. Från svensk sida erinrades att hittillsvarande neutralitetsregler måste anses alltjämt gällande i de fall där charterns bestämmelser om krigiska åtgärder ej kunna i praktiken tillämpas, t. ex vid krig mellan makter, som ha veto i säkerhetsrådet, eller vid ett ifrågasatt ingripande mot en stat som står under en sådan vetomakts beskydd. Då charterns bestämmelser om ett gemensamt krigiskt ingripande från de Förenta Nationernas sida således i praktiken i regel upphäva sig själva, kommer vid ett blivande krig neutraliteten och därför gällande regler i stort sett alltjämt att ha kvar sin betydelse. Den föreslagna resolutionen stoppades redan i den förberedande behandlingen i föreningens styrelse och i stället före-
slogs tillsättande av en kommitté för att utreda frågan, vilket också blev konferensens beslut.
På programmet stod även frågan om lämpliga internationella åtgärder för stävjande av den aggressiva andan inom nationer och folk. Även här var diskussionen av större intresse än den allmänt hållna resolutionen. Flertalet talare åsyftade med sina förslag Tyskland, men en engelsk barrister (Kings Counsel) påpekade att ingen borde förhäva sig alltför mycket i detta avseende. »The aggressive spirit har funnits och finnes alltjämt inom alla nationer och folk och bör bekämpas varhelst den än visar sig.»
Bland andra ämnen förekommo två som voro av särskilt intresse för den svenska delegationen. Det ena, som avsåg uppläggandet av en plan för det blivande arbetet på den internationella kommersiella lagstiftningens område och dettas fördelning mellan de stora internationella organisationerna — International Law Association, Internationella institutet för privaträttens unifiering, Internationella Handelskammaren, Comité Maritime International och den nyskapade lufträttsorganisationen »Picao» — samt dessas förhållande till de Förenta Nationernas Social and Economic Council, inleddes av den svenska delegationens ordförande, vars förslag blevo enhälligt godkända. Det andra ämnet avsåg ett fortsättande på obligationsrättens område av det arbete inom den internationella privaträtten, som på svenskt initiativ upptogs, vad angår köpavtalet, redan vid den konferens, som hölls i Stockholm några år efter förra världskriget, och som lett till ett vid Haagkonferensen behandlat konventionsförslag. Konferensen beslöt att anförtro det nya arbetet åt samma kommitté, som utarbetat konventionsförslaget rörande internationellt privaträttsliga regler på köprättens område.
Glädjande är att International Law Association så snart efter kriget återupptagit sin verksamhet. Föreningen har särskilt under nu rådande förhållanden en viktig uppgift att fylla. Den vänder sig icke blott till fackmännen utan till alla som äro intresserade av arbetet på ett internationellt rättstillstånd. Och principen, att föreningen är och skall förbliva en verkligt internationell institution som är öppen för alla folk, hävdades kraftigt vid konferensen, om också vissa lätt förklarliga känslor hos en del av deltagarna stodo i vägen för att redan vid denna konferens lämna i Tyskland under kriget bosatta tyskar tillträde till konferensen.
Glädjande är också den öppna blick som numera fanns hos samtliga ledande personer rörande nödvändigheten att reformera föreningens organisation och arbetsmetoder. Undertecknad hade redan hösten 1945 inom International Law Associations styrelse, under påpekande av det otillfredsställande sätt, på vilket arbetet inom föreningen sedan lång tid tillbaka bedrivits, framlagt ett detaljerat förslag till omläggning av både det förberedande arbetet och arbetet vid konferenserna, ett förslag som vann de närvarande styrelseledamöternas godkännande.
Under konferensen tillkom nu, särskilt från amerikanskt och franskt håll, önskemål om förändringar i föreningens statuter i syfte att stärka de nationella avdelningarnas inflytande på föreningens angelägenheter. Huvudinflytandet har hittills legat hos moderföreningen, som, kan man säga, till-
lika varit en engelsk avdelning. Det framställdes nu förslag gående ut på att engelsmännen skulle bilda en särskild engelsk avdelning, jämställd med de övriga, och att de nationella avdelningarna skulle få ett större direkt inflytande i olika avseenden.
Alla dessa frågor diskuterades preliminärt i en kommitté för omorganisationen, som tillsattes av konferensen. Kommittén skall framlägga sitt förslag till 1947 års konferens.
En av morganisationsfrågorna har ett visst intresse för ett problem, vars lösning synes av stor betydelse för Sveriges deltagande i det internationella rättsarbetet. Sekretariatet inom International Law Association har hittills varit helt engelskt och dess arbete obetalat. Omorganisationen torde komma att medföra att betalda platser inom sekretariatet kan komma att stå öppna för icke-engelska jurister.
Det har länge varit ett bekymmer för dem, som i likhet med undertecknad under åtskilliga decennier deltagit i det internationella arbetet, att bland de svenska juristerna yngre krafter äro så svåra att uppbringa för det internationella rättsarbetet. Förklaringen är icke svår att finna. Även där intresse föreligger för att deltaga i ett sådant arbete stå oftast två, ja tre hinder i vägen. Först bristande språkkunskaper. Detta är måhända det mest vägande hindret. Men om tillräcklig energi finnes, kunna här hemma hjälpliga språkkunskaper förvärvas, och på denna grund kan byggas vidare under ett till en början från språksynpunkt ej så krävande arbete utomlands. Det andra hindret är meritfrågan. Den unga juristen måste, icke minst i nuvarande tid, tänka på försörjning och framtid. Vistas han utomlands någon längre tid för internationellt arbete kunna hans hemmavarande kamrater gå förbi honom i meritavseende. Även ett internationellt arbete, som kräver endast kortare uppehåll utomlands, kan möta svårigheter härutinnan då tjänstledighet måste ifrågakomma. Och så kommer det tredje hindret: kostnadsfrågan. Endast undantagsvis ges för närvarande ersättning för internationellt arbete och aldrig för mera än rese- och uppehållskostnad.
Deltagandet i det internationella rättsarbetet skulle alltså för närvarande för den unga juristen betyda en större eller mindre pekuniär uppoffring och, framförallt, en risk för att komma efter i konkurrensen med hemmavarande kamrater.
Huru skall då behovet av svenska internationella jurister fyllas? Att ett behov föreligger är otvivelaktigt. Vi måste med i det internationella rättsarbetet, man må se'n anse d tta faktum som en olägenhet eller icke. Och om en liten stat skall deltaga, måste dess representanter göra ett grundligt och initiativrikt arbete. Detta är den enda vägen att framgångsrikt konkurrera med de större staternas representanter.
Så ska vi ha det, men var ska vi ta det? Jag ser ingen annan utväg än att de som makten hava först och främst måste finna en utväg att låta ett sådant internationellt arbete gälla såsom en merit för de unga juristerna. Det bör räknas åtminstone såsom en lika god merit som om de motsvarande tid gått i de gamla vanda spåren här hemma. Detta betyder ingen underskattning av de hemmavarandes arbete. Det utgör endast ett konstaterande av vikten för landet att unga svenska jurister utomlands få prak-
tisk utbildning för den allt större insats som Sverige kan och måste göra i det internationella lättsarbetet.
Men, som tidigare sagts, även den ekonomiska frågan måste lösas. Här gäller det ej allenast att tillgodose enstaka behov av utländska erfarenheter — t. ex. för rättegångsreformen. — Här gäller det att skapa en, låt vara liten stadigvarande kader av unga svenska internationella jurister, som äro väl kvalificerade för det internationella arbetet, vare sig utomlands eller här hemma. Domarestipendierna för utlandsstudier, vilka nu återupptagits efter krigets slut, visar, att vederbörande ej äro främmande för tanken att svenska domare må väl av att lära känna främmande länders rätt och rättsuppfattning. Om det för sådant ändamål tillgängliga beloppet flerdubbelt höjes och möjligheten att bevilja anslag därur utvidgas att avse ej blott, såsom nu, domarestipendier för studier av främmande domstolars rättegångsförfarande, utan även längre eller kortare vistelse utomlands vid internationella institut, som syssla med internationellt lagstiftningsarbete, samt resor för deltagande i sådana instituts kommittéarbeten och konferenser, skulle unga svenska jurister på detta sätt tränas att företräda sitt land på det enda sätt som kan ge Sverige och svensk rätt inflytande i det internationella rättsliga samarbetet.
Algot Bagge.