OLE TORLEIF RØED. Fra krigens folkerett. Oslo 1945. Aschehoug. 366 s. Kr. 21.85.

 

    Røeds arbete behandlar i huvudsak ockupationsrätten och avser närmast att bidraga till lösningen av rättsproblem, som kunna uppstå i samband med avvecklingen av den tyska ockupationen av Norge. Detta syfte gör det kanske förklarligt, att hans bok snarare har fått formen av en materialsamling än av en genomarbetad framställning. Mer än hälften av arbetet utgöres av en systematiserad samling korta referat av domar, huvudsakligen berörande förhållandena vid fientlig ockupation. De flesta av domarna äro avkunnade under mellankrigstiden av nationella domstolar i länder, som voro ockuperade under det första världskriget, men därjämte refereras en del domar fällda under det andra världskriget samt några mellanfolkliga skiljedomar. Rättsfallssamlingen är otvivelaktigt mycket nyttig; den ger en ganska fyllig översikt av domstolspraxis beträffande olika ockupationsfrågor samt vissa andra krigsrättsliga problem, och vill man studera rättsfallen närmare kan man med hjälp av förf:s källanvisningar finna utförligare referat.
    Även förf:s egen framställning har emellertid åtminstone stundom något av materialsamling över sig, därför att han i texten gärna anför långa citat ur domar och konferensprotokoll. Detta gör han fulltmedvetet, emedan han anser det som en brist hos andra författare, att de i sådana fall nöja sig med hänvisningar till källorna. Genom denna metod har dock förf:s framställning blivit rätt svåröverskådlig, och arbetet hade nog vunnit på, om förf. själv inarbetat de relevanta delarna av citaten i sitt resonemang i stället för att på detta sätt överlåta åt läsaren att göra detta.
    Efter en kort historik av den folkrättsliga krigsrättens utveckling och en diskussion av den s. k. clausula si omnes i landkrigsreglementet, en klausul som han med rätta tillskriver ringa praktisk betydelse,

kritiserar förf. de teorier som vilja göra gällande, att det existerar flera olika slag av occupatio bellica. Enligt förf:s mening finnes det blott ett enda sådant ockupationsförhållande, det som regleras i landkrigsreglementet. Förf:s tanke förefaller sund men torde i praktiken vara ganska utopisk. Det har nogsamt visat sig, att makterna äro långt ifrån konsekventa i detta avseende. När de själva eller deras förbundna äro ockuperade, hävda de landkrigsreglementets tillämplighet, när de åter genom krigslyckans växlingar blivit ockupanter, vilja de gärna göra gällande, att deras ockupation är en helt ny slags ockupation, som icke kan bedömas enligt det plötsligt alldeles föråldrade landkrigsreglementet.
    I fortsättningen behandlar förf. ingående den befogenhet som det ockuperade landets domstolar äga att pröva folkrättsenligheten av ockupantens beslut, han diskuterar därefter förhållandet mellan befolkningens lydnadsplikt gentemot ockupanten och trohetsplikt gentemot den egna staten samt ger slutligen en framställning av sådana frågor som fängslande, tagande av gisslan och andra åtgärder mot civilbefolkningen på det ockuperade området. På vissa punkter frestas man till motsägelse, särskilt när förf. kommer in på problem som individens folkrättsliga rättigheter och skyldigheter eller en stats folkrättsliga ansvar för sin rättsskipning. Framställningen är emellertid intresseväckande och ofta lärorik; i sin helhet måste arbetet betraktas som ett välkommet bidrag till den nordiska folkrättslitteraturen.

G. Sandberg.