Domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat. I anslutning till den debatt, som förts i SvJT 1947 s. 285—293,1 kan nämnas att Juridiska Föreningen i Finland såsom nr 8 på sitt diskussionsprogram för år 1944 behandlade ämnet »Kan det anses vara sakenligt att fiskaliskt åtal för tjänstefel väckes mot domare i de fall där olika uppfattningar kunna hysas om lagens rätta mening eller där tillvaratagandet av varken enskilt eller allmänt intresse nödvändiggör åtal». Inledarnas referat samt redogörelse för diskussionen ingår i JFFT 1945 s. 33—46 och 63—67.
Inledare var i centralavdelningen dåvarande docenten, numera professorn Bo PALMGREN, i Åbo filialavdelning hovrättsrådet ARNE BERGROTH och i Vasa filialavdelning hovrättsassessorn EERO CORELL. Av dessa gick den förstnämnde i samband med den förra delen av diskussionsfrågan särskilt in på frågan om domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat. Han yttrade härom bl. a. följande:
»Vad sedan beträffar domare, som i fråga om lagens tillämpning uppsåtligen dristar sig att hysa en annan mening än Högsta domstolen, så borde det vara klart, att åtal mot en sådan icke under några villkor borde få förekomma. Våra domstolar ha att döma efter de erkända rättskällorna — lag och landssed. För en domare kunna Högsta domstolens avgöranden vara en god ledning och ett gott stöd vid tillämpningen av rättsordningens bud. Men ingen domare får känna sig förpliktad att följa prejudikat — ingen domare bör ställas under åtal, om han tolkar lagen på annat sätt än Högsta domstolen. Ett hävdande av domarens självständighet kan visserligen leda till ojämnhet i rättstilllämpningen. Men denna självständighet är dock av ett sådant grundläggande värde, att den icke får uppoffras för andra hänsyn. Ojämnheten bör
i stället undanröjas så, att lagen ändras och förtydligas. Och vördnaden för lagens auktoritet bör städse ställas fram om tron på andra auktoriteter.»
Diskussionen inom centralavdelningen rörde sig i huvudsak kring andra delar av diskussionsfrågan, men ett par uttalanden gjordes även angående domstolarnas bundenhet av prejudikat. Dåvarande justitierådet, numera presidenten OSKAR MÖLLER ville överhuvudtaget avvisa den kritik, som inledaren riktat mot de i praktiken tillämpade principerna för väckande av tjänsteåtal. Vad särskilt beträffade åtal till följd av att domstol icke följt prejudikat, så hade sådana väl inträffat ytterst sällan och, om så verkligen skett, måste domstolens utslag hava varit direkt lagstridigt eller också röjt sådan grov okunnighet eller oskicklighet att åtal icke kunnat undvikas. Att det nu tillämpade systemet skulle inkräkta på domarmaktens frihet, föreföll icke heller troligt. I mera deciderad principiell motsats till inledaren uttalade förvaltningsrådet RUDOLF BECKMAN den mening, att en underdomare borde beakta de högsta domstolarnas avgöranden i sådana fall, då avgörandena avsågo att fastslå en viss lagtolkning. Justitierådet KNUT MOLIN ansåg i likhet med inledaren att det i regel torde finnas andra medel att komma till önskvärt resultat för ernående av enhetlighet vid lagtillämpningen än tjänsteåtal. Talaren erinrade om den prejudicierande betydelse HD:s domar och utslag hade för lagens tillämpning i önskvärd riktning samt jämväl om den rätt HD ägde att till regeringen ingå med framställning om vidtagande av nödig lagstiftningsåtgärd, där den fann förklaring av lag vara behövlig.
I detta sammanhang kan även erinras om att MATTHIAS CALONIUS i en recension av Flintbergs anmärkningar till sjölagen i Allmän Litteratur-Tidning i Åbo 1803 uttalade såsom sin mening, att »utom den att samla prèjudicater, näppeligen någon annan säkrare utväg gifves, att i ovisshet, mörker och förvirring insvepa Lagskipningen i ett land, som bör vara grundad å beskrifna Lagar, men ej på tillfälliga domslut och meningar, som efter hvar saks särskilda omständigheter, och Domstolarnas olika begrep, kunna hafva hvar sina särskilda grunder, och derföre till allmänn efterfölgd ej kunna vara ämnade, eller i sådant afseende böra åberopas».1
B. P-n.