BERTIL AF KLERCKER. Resultatsutjämning mellan olika beskattningsår. Sthm 1948. Norstedt. 480 s. H. kr. 28.00.

 

    af Klerckers arbete ger en grundlig redogörelse för de frågor, som sammanhänga med fördelningen av inkomst av rörelse på beskattningsår. Härvid får förf. tillfälle att behandla en rad av finansrättens centrala problem, såsom bundna och fria avskrivningar, värdering av lager, fordringar och kontrakterade tillgångar, avsättning till investerings- och pensionsfonder etc. Efter att inledningsvis ha berört några mera principiella frågeställningar, behandlar han utförligt de institut, med vars hjälp resultatutjämning kan åstadkommas. Avslutningsvis komma några förslag de lege ferenda. De utförliga sammanställningarna av rättsfall återfinnas i regel i särskilda avsnitt, vilket torde öka arbetets värde som uppslagsbok.
    Arbetets styrka ligger främst i författarens grundliga kännedom om gällande rättspraxis samt om seder och bruk inom affärslivet. Sin kunskap om affärspraxis utnyttjar han i regel på ett lyckligt sätt vid behandlingen av rättsliga problem. Han äger en ingående kännedom om tidigare lagstiftning och förarbeten till gällande rätt, men har likväl lyckats motstå frestelsen att ge redogörelsen härför ett alltför domine-

 

rande utrymme. Över huvud taget gör framställningen ett måttfullt intryck. Möjligen kan man anmärka att den är väl utförlig, varigenom boken blivit onödigt diger. Men för den, som vill utnyttja af Klerckers arbete som ett uppslagsverk, torde detta blott vara en fördel, och den, som vill sträckläsa detsamma, har hjälp av sammanfattningar och tablåer. Läsaren bör ej försumma noterna, där mycket vetande redovisas.
    Arbetets brister visa sig, när förf. kommer in på frågor, som han ej är förtrogen med i sin egenskap av praktiserande skattejurist. Den höga standard, som kännetecknar hans redogörelse för gällande rättspraxis, lyckas han ej hålla, när han t. ex. diskuterar inkomstbegreppet eller frågan i vad mån kapitalvinster böra beskattas. Hans beläsenhet i finansteori är ringa, och de bokföringsteoretiska partierna äro osjälvständiga. Arbetets vetenskapliga värde lider dessutom av att de olika partierna behandlas i väl hög grad isolerade från varandra, varigenom möjligheten till mera principiella diskussioner ej alltid utnyttjas. Dessa m. fl. brister reducera dock ej värdet av det som för förf. varit det centrala, nämligen framställningar av gällande rätt. Det råder ej ringaste tvivel om att skattejuristen i af Klerckers bok erhållit en synnerligen sakkunnig och användbar handbok, vilken ofta kommer att anföras som auktoritet.
    Det är ej här möjligt att referera af Klerckers framställning, då detta skulle vara liktydigt med en redogörelse för huvudparten av reglerna för beskattning av rörelse. Ej heller skall rec. gå närmare in på ovan antydda brister, då dessa som nämnts mera sällan röra de centrala partierna. Några synpunkter skola dock anföras:
    af Klercker ger en utförlig biografi över svensk skatterättslig litteratur. Däremot saknas helt bibliografi över utländska arbeten. Även om en sådan med nödvändighet hade måst bliva ofullständig, hade den dock varit värdefull. Sin kunskap om utländsk rätt har förf. främst erhållit genom att rikta förfrågningar till utländska systerorganisationer till Sveriges industriförbund. Så svårt som det är att erhålla aktuell utländsk lagtext och skattelitteratur, kan ett sådant förfarande ej anses principiellt felaktigt. Ofta torde det vara det enda möjliga. Men förf. hade bort ange, att hans redogörelse för utländsk rätt ofta består av andrahandsuppgifter, för vilka han ej helt kan ansvara. Redogörelsen för den amerikanska resultatutjämningen är väl summarisk, och jämförelsen mellan den franska L' impöt général, den engelska super tax (skall vara sur tax) samt den tyska veranlangte Einkommensteuer är missvisande.
    Då huvudpartierna av af Klerckers ämne tidigare behandlats — främst av Sandström — har det knappast varit möjligt för honom att komma med några uppseendeväckande slutsatser. Han har ej heller lagt an härpå, utan arbetets styrka ligger snarare i den väl avvägda, försiktiga formuleringen. Stundom har förf:s försiktighet kanske dock gått väl långt, såsom vid behandlingen av det goda affärsbrukets betydelse för skattepraxis, där läsaren lämnas i tvivelsmål om vad som egentligen är förf:s åsikt. Han gör sig dessutom här skyldig till ett cirkelslut, då

 

han anbefaller att bokföringspraxis användes till att tolka skattelagarna, medan bokföringspraxis i sin tur bör tolkas med hjälp av principen om beskattningsårets okränkbarhet.
    Rätten till överprisavdrag vill förf. utsträcka så långt, att den i realiteten blir en rätt till avskrivning på grund av investeringsrisker; något som varken motsvarar lagens ordalydelse eller syfte. Framställningen av t. ex. rätten till avsättning till individuella skuldkonton för pensioner hade vunnit på att förf. explicit angivit, hur han uppfattade skattelagens inkomstbegrepp. Sannolikt är han alltför generös ifråga om rätten till avsättning för redan utgående pensioner. Som ytterligare ett exempel på de — i och för sig mycket få — fall, där rec. ej delar förf:s uppfattning om tolkning av gällande rätt, kan nämnas frågan om rätt till avskrivning å bankfordringar, där förf:s ståndpunkt är alltför restriktiv.
    De lege ferenda vill af Klercker införa rätt till öppen resultatutjämning genom kvittning mellan vinst- och förlustår. Detta skulle möjliggöra en begränsning av den nuvarande rätten till dold resultatutjämning genom t. ex. fria avskrivningar. Han framkastar dessutom tanken på en längre beskattningsperiod, varunder konsolidering tämligen fritt finge ske. Efter denna skulle en avräkning äga rum och icke motiverad konsolidering beskattas. Tanken förefaller fruktbar, även om svårigheten att kontrollera enskilda rörelseidkare torde underskattats.

Carsten Welinder.