Hans Gustaf Forsberg †. F. d. justitierådet Hans Gustaf Forsberg avled d. 29 april 1949. Född i Älvkarleby 1881, bedrev han sina universitetsstudier i Uppsala och blev jur. kand. 1906. Han gick den långa vägen över tingstjänstgöring med mångåriga förordnanden såsom domhavande och några års adjunktion i Svea hovrätt till nedre justitierevisionen, där han från 1920 innehade revisionssekreterareförordnanden tills han 1927 utnämndes till häradshövding i Medelpads västra domsaga. Två år senare kallades Hans Forsberg till ledamot av Högsta Domstolen, som han — med avbrott för tjänstgöring i lagrådet — tillhörde till inträdet i pensionsåldern hösten 1948.
Hans Forsbergs livsgärning var från första stund till den sista ägnad åt rättsskipningen. För domarkallet hade han också goda förutsättningar. Med djupa insikter — särskilt inom jorddelningsrätten alltifrån den tid han förestod en av de maktpåliggande skiftesrotlarna i nedre justitierevisionen — förenade han ett välbalanserat omdöme och det sinne för sanning och rätt som är grunden för rättrådighet i ordets egentliga mening. Han ägde den oskattbara förmågan att, utan förbiseende av detaljerna, snart nog nå fram till sakens kärna. Vid överläggningarna hörde han ej till de mest talföra. Inläggen präglades å andra sidan starkt av eftertanke och ingående prövning. Någon gång kunde han på ett karakteristiskt sätt flamma upp, i röst och åthävor röjande verklig lidelse för vad han ansåg vara rätt och riktigt.
Till sin läggning blygsam och tillbakadragen, kunde Hans Forsberg icke räknas till dem som syntes utåt. Härtill har väl även bidragit den avskildhet, i vilken Högsta Domstolen intill senaste tid verkat. Genom sina vinnande personliga egenskaper förvärvade Hans Forsberg så mycket mera aktning och tillgivenhet inom den krets som stod honom nära i domstolsarbetet. Hans varma blick och hjärtliga leende vittnade tydligt om den godhet som utgjorde hans innersta väsen. Av det sagda får icke slutas att Hans Forsberg var en världsfrånvänd människa. Det allvar, med vilket han omfattade sin livsuppgift, hindrade honom ingalunda från att hålla sinnena öppna för vad livet eljest bjöd: i vänners lag kunde han