Fastighetsindelningen och dennas betydelse för folkbokföringen. Översikt utarbetad av f. byråchefen i lantmäteristyrelsen GUNNAR PALM i samråd med statistiska centralbyrån. Kungl. statistiska centralbyrån. Riksbyrån för folkbokföringen. Cirkulär nr 23 (juni 1949). Sthm 1949. 68 s. Bilaga 17 s.
Förevarande skrift har tillkommit i anledning av att enligt folkbokföringsförordningen kyrkobokföringen och mantalsskrivningen skola ansluta sig till fastighetsindelningen. Det är därför synnerligen önskvärt att de myndigheter, som ha med folkbokföringen att göra, ha kunskap om huru fastighetsindelningen är uppbyggd. Särskilt böra de kunna följa de förändringar, som ske i den gällande indelningen. För dessa ändamål är framställningen närmast avpassad. Som byråchefen Palms arbete har avfattats kan det emellertid med stort utbyte studeras av var och en, som vill hava en lätt tillgänglig framställning av vår fastighetsindelning. Icke minst för den juridiska undervisningen torde boken bliva av stort
värde. Dess användbarhet ökas av att det är avfattat på ett förebildligt klart språk.
Arbetet innehåller, utom några inledande ord, två avsnitt, ett om »landsbygden» och ett om »städer och vissa samhällen å landet». De båda avsnitten behandla tillämpningsområdet för jordregisterförordningen resp. för stadgandena om fastighetsregistret. I det senare avsnittet behandlas även byggnadslagen. Båda avsnitten innehålla en mängd upplysningar. Även den, som längre tid sysslat med fastighetsförhållanden torde göra den reflexionen, att han lär sig mycket av Palms skrift — läran om fastighetsbildningen torde i själva verket vara outtömlig — och man märker överallt att författaren bygger på utomordentligt stor erfarenhet.
Ett av de partier av arbetet, som förtjäna särskild uppmärksamhet, är framställningen av det fortsatta förandet av fastighetsregistret s. 57 ff. Där behandlas bl. a. stadsägobokens beteckningssystem. Mot detta system ställer författaren sig mycket kritisk. Det är för den oinvigde, säger han, »ganska svårt att förstå, varför beteckningen i det ena fallet blivit en och i det andra, till synes fullt analoga, fallet en annan» (s. 60). I denna kritik måste man instämma. Helt visst vore det önskligt, om systemet på nytt kunde överarbetas liksom 1924 men med bättre resultat än då. På några få ställen har jag satt frågetecken. Å s. 7 sättas landsallmänningarna i sammanhang med folklanden. Landsallmänning hänför sig emellertid tidigast till västgötarätten, inom vars område icke finnas några folkland. Institutet landsallmänning skulle förtjäna en specialstudie, så dunkelt som det är. Å s. 15 säges att »avstyckning, som icke är — kombinerad med sammanläggning, skall, utom vad angår samhälle där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas och för vilket jordregister föres, fastställas av överlantmätaren». Enligt 21 kap. 66 § jämförd med 19 kap. 5 § andra stycket JDL saknar emellertid överlantmätaren rätt att fastställa avstyckningar icke blott i samhällen, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, utan även inom andra områden, för vilka stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller beträffande vilka jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas, allt i den mån icke fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser föres. Jämlikt övergångsbestämmelserna till lagen d. 19 sept. 1947 om ändring i jorddelningslagen saknar överlantmätaren dessutom rätt att fastställa avstyckningar inom områden med avstyckningsplan, som gällde d. 1 jan. 1948 och sedan icke upphävts. Det finnes alltså flera områden än som framgår av Palms arbete, inom vilka överlantmätaren icke har rätt att fastställa avstyckningar. Å s. 15 borde även nämnts att länsstyrelsen fastställer alla avstyckningar inom nu angivna samhällen och områden, icke blott sådana avstyckningar, som äro kombinerade med sammanläggning.
Såsom bilaga ha till arbetet fogats mycket upplysande exempel till de formulär, Hb och 14, vilka fastställts genom SFS 1948: 206 och 207.
Åke Holmbäck.