FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET. 

 

Lagstiftningen om rätt för

hantverkare att sälja

gods som ej avhämtats. I början av år 1943 hemställde Sveriges hantverks- och småindustriorganisation om lagstiftning till undanröjande av de olägenheter och förluster, som drabbade hantverkare och mindre industriidkare genom att beställare av arbeten icke inom rimlig tid hämtade och betalade de beställda arbetena. Hantverksorganisationen framhöll därvid, att en hantverkare som lagat en gammal sak icke hade någon vägledande bestämmelse för de oerhört talrika fall, då ägaren till den bearbetade varan underläte att lösa ut denna. För att belysa behovet av en lagstiftning åberopade hantverksorganisationen framställningar från olika till organisationen anslutna förbund, representerande bland andra skomakarmästarna, bokbinderiidkarna, glasmästarna, skrädderiidkarna, guldsmederna, optikerna, sadelmakeri- och tapetserarmästarna samt innehavarna av kemiska tvättanstalter.
    Sedan häradshövdingen E. Thomasson på uppdrag av justitieministern utarbetat en i november 1945 dagtecknad promemoria angående lagstiftning om rätt för hantverkare att sälja gods, som är kvar hos honom, samt promemorian och ett därvid fogat utkast till lag i ämnet varit föremål för remissbehandling i vanlig ordning, avancerade ärendet i oktober 1949 till en lagrådsremiss. Lagrådet hade icke något att erinra mot att denna del av arbetsbetinget nu blev föremål för en specialreglering och icke heller riktade lagrådet några anmärkningar mot de huvudprinciper, på vilka det remitterade förslaget uppbyggts. Emellertid ägnade lagrådet förslagets olika detaljer en ingående granskning, som resulterade i ett tretton sidor långt utlåtande. Meningarna inom lagrådet voro dock på flera punkter rätt splittrade, vilket kanske ej är ägnat att förvåna, om man tar hänsyn till att lagstiftningen rör sig på ett centralt civilrättsligt ämnesområde och att den ger ganska vida aspekter. I anledning av lagrådsutlåtandet underkastades förslaget vissa jämkningar, varefter det framlades såsom proposition (nr 77) vid innevarande års riksdag. Sedan första lagutskottet (utl. nr 14) hemställt, att propositionen måtte i oförändrat skick bifallas av riksdagen, blev detta ock kamrarnas beslut. Lagen har utfärdats den 31 mars 1950 (nr 104).
    Det rättsförhållande, som uppstår då en hantverkare på beställning utför arbete på en sak, har hittills varit mycket knapphändigt reglerat i vår lagstiftning. En allmän reglering av arbetsbetinget finnes sålunda endast för det fall att hantverkaren åtagit sig att förfärdiga ett helt nytt föremål samt att därvid även bestå materialet. Då gäller enligt 2 § köplagen, att lagstiftningen om köp av lös egendom i sin helhet blir tillämplig på rättsförhållandet. Beträffande andra slag av arbetsbeting, d. v. s. dels sådan nytillverkning vid vilken beställaren till-

 

handahåller materialet och dels arbete på färdiga saker, t. ex. reparation, ändring och rengöring, saknas helt lagbestämmelser, om man bortser från en speciell regel i HB 17:3 tredje stycket. Enligt detta stadgande äger hantverkare, som på beställning utfört arbete på en lös sak och som alltjämt har kvar godset i sin besittning, förmånsrätt för »arvode å godset», därest detta blir utmätt eller beställaren råkar i konkurs. Det föreligger emellertid här enligt allmänt vedertagen uppfattning icke endast en förmånsrätt utan jämväl en sakrätt, nämligen en rätt för hantverkaren att innehålla godset till dess han får betalt för sitt arvode.¹
    Det har sedan länge diskuterats, huruvida denna säkerhetsrätt är att betrakta som panträtt eller allenast retentionsrätt. Spörsmålet är av betydelse ur den synpunkt, varom här är fråga. Såsom panträtt brukar nämligen betecknas en sådan säkerhetsrätt, där rättsinnehavaren kan förskaffa sig betalning för sin fordran genom att realisera godset. Om ej andra regler finnas för en pantrealisation, kan denna äga rum enligt det — låt vara ålderdomliga och för det praktiska livets behov föga användbara — förfarande, som står panthavare till buds enligt HB 10: 2. För en retentionsrätt är däremot utmärkande, att rättsinnehavaren (retinenten) endast har befogenhet att kvarhålla godset till dess han får sin betalning; han har sålunda icke ens den realisationsbefogenhet, som tillkommer panthavare enligt sistnämnda lagrum. Härvid bortses dock från det fall att beställaren råkar i konkurs, i vilket läge självständig realisationsbefogenhet i princip tillkommer ej endast panthavare utan även retinent (195 § jämförd med 73 § konkurslagen). Numera torde rättsuppfattningen, åtminstone vad angår befogenheten att realisera, ha stadgat sig i enlighet med det alternativ, som innebär att hantverkares säkerhetsrätt betraktas enbart som en retentionsrätt.²
    Emellertid skulle hantverkaren på en annan grund kunna tänkas äga realisationsbefogenhet även enligt nu rådande rättsuppfattning, nämligen om stadgandet i 34 § köplagen angående säljares realisationsrätt vore analogiskt tillämpligt vid andra arbetsbeting än de i 2 § köplagen berörda. Denna mening omfattas tydligen av WIKANDER i dennes år 1916 utgivna arbete Om det materiella arbetsbetinget (s. 268), men de rättsvetenskapsmän som under de senaste två tre decennierna sysslat med frågan om hantverkares säkerhetsrätt ha så bestämt givit uttryck åt den uppfattningen, att hantverkare — bortsett från konkursfallet — icke har någon självständig realisationsbefogenhet, att de därmed även få anses ha avvisat tanken på att i detta sammanhang analogiskt tillämpa ifrågavarande stadgande i köplagen. Av den skrivelse från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, som aktualiserat förevarande lag-

 

    ¹ Att hantverkarens rätt omtalas endast i förmånsrättskapitlet sammanhänger enligt UNDÉN (se SvJT 1921 s. 8 vid not 3 och Svensk sakrätt I, 2 uppl., s. 366 vid not 1 och 2) därmed, att en regel om retentionsrätt vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag fanns i den då gällande hallordningen.

   ² Se bl. a. HASSELROT Handelsbalken VIII s. 1539 och Juridiska skrifter V s. 168 ff, UNDÉN i SvJT 1921 s. 8 f och 14 samt Svensk sakrätt I, 2 uppl., s. 366, ALEXANDERSON i NJA 1946 s. 655 samt WIKLUND i Norstedts juridiska handboks. 397 f. 

stiftningsfråga, måste för övrigt anses framgå, att vad nu anförts motsvarar rättsuppfattningen bland dem för vilka spörsmålet om säkerhetsrättens innebörd har mest praktisk betydelse. Det förtjänar dock måhända nämnas, att man nyligen från hantverkarhåll framkastat tanken på att stadgandet i 6 § hittegodslagen — som handlar om att någon tillvaratager hos honom kvarglömd sak — skulle vara tillämpligt å reparerade saker.¹
    Såväl departementschefen som lagrådet och utskottet ha utgått från att varken hantverkare eller i HB 17: 3 fjärde stycket avsedda retentionsrättshavare ha befogenhet att för uttagande av sin fordran realisera gods, som är kvar hos dem. Införandet av en sådan realisationsbefogenhet för just hantverkare har befunnits påkallat av hantverkarnas genom en rikhaltig dokumentation styrkta, särskilt stora intresse av att dels kunna utan alltför stor omgång utfå sin fordran, dels ock slippa fortfara med en kostsam eller besvärlig vård av godset. Mot en speciallagstiftning för denna grupp kunna dock tvivelsutan, såsom departementschefen framhållit, vissa invändningar riktas. Till en början är sålunda att märka, att lagen avser endast en del av arbetsbetinget medan institutet i övrigt lämnats åt sidan. Och vidare har tvekan rått om lämpligheten att lagstifta om hantverkares försäljningsrätt utan att samtidigt upptaga till behandling frågan om samma rätt för exempelvis låntagare eller depositarie, som fått annans egendom i sin besittning och förvärvat ett ersättningsanspråk på grund av egendomens vård, förvaring, reparation, transport eller dylikt. Då en lösning lagstiftningsvägen av alla hithörande frågor i ett sammanhang skulle medföra betydande tidsutdräkt och de praktiska skälen för den nu genomförda speciallagstiftningen ansetts vara mycket starka, ha de principiella betänkligheterna dock fått vika.
    Beträffande lagens innehåll må här följande redogörelse lämnas.
    I 1 § stadgas att, om hantverkare har fordran för arbete på annans sak, som han äger att till säkerhet för sin fordran kvarhålla, och sex månader förflutit efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, hantverkaren skall äga att i enlighet med vad i lagen närmare föreskrives sälja godset och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa detsamma. Godset må dock — enligt stadgande i 2 § första stycket — ej säljas eller bortskaffas, utan att hantverkaren minst två månader i förväg men efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning anmanat beställaren att lösa godset vid äventyr att detsamma eljest efter viss angiven tid kommer att säljas eller, om så är hantverkarens avsikt, bortskaffas. Hantverkarens rätt att försälja eller bortskaffa godset suspenderas emellertid, därest fråga varav rätten att sälja eller borskaffa godset beror är föremål för rättegång eller eljest för prövning i laga ordning (3 §).
    Till dessa stadganden må först anmärkas, att termen h a n t v e rk a r e skall äga samma innebörd i den nya lagen som i HB 17: 3 tredje

 

    ¹ B o k b i n d e r i i d k a r e n   1949 nr 2 s. 29 f.

 

stycket. Termen täcker alltså icke endast dem som med hänsyn till arten och omfattningen av sin verksamhet enligt nutida språkbruk pläga räknas som hantverkare utan omfattar envar, som efter beställning utfört arbete på annans sak, således även industri- eller handelsidkare. Departementschefen har framhållit, att det i förevarande hänseende icke kan göra någon skillnad, om den företagare, som i sin rörelse mottager beställningar på arbeten, själv utför dessa arbeten eller om han härför anlitar en hos honom anställd person eller en självständig företagare.¹
    Vidare må ur lagrådsutlåtandet återgivas följande avsnitt rörande innebörden av orden   f o r d r a n   f ö r   a r b e t e   i 1 §:²
    I den mån kostnad för godsets avhämtande hos beställaren och förvaring i samband med reparationen jämte material därtill och dylikt normalt anses ingå i arbetslönen, föreligger försäljningsbefogenhet därför men annars icke. Fordran å ersättning för förvaring, som har karaktär av skadestånd på grund av beställarens dröjsmål, medför sålunda icke försäljningsbefogenhet. Och vid blandade avtal, t. ex. om reparation och vinterförvaring av en cykel, hänför sig försäljningsbefogenheten endast till ersättningen för arbetet. En annan sak är att, så snart försäljningsbefogenhet föreligger för något belopp, hantverkaren äger att enligt allmänna rättsregler å köpeskillingen kvittningsvis avräkna hela sin fordran, även till de delar den icke är förenad med försäljningsbefogenhet eller ens med förmånsrätt. Att uttrycket fordran för arbete gives en så snäv innebörd som nu angivits erhåller därför huvudsakligen betydelse i sådana fall, då beställaren betalat hela arbetslönen men hantverkaren fordrar ersättning i annat hänseende. Det synes icke orimligt att i sådana fall hantverkaren är hänvisad till att utföra sin talan i vanlig ordning.

    Detta uttalande förklarade sig departementschefen helt biträda.³
    Lagstiftningen är icke tillämplig med mindre hantverkaren verkligen äger   r e t e n t i o n s r ä t t   i godset (»sak, som han äger att till säkerhet för sin fordran kvarhålla»). Så är enligt svensk rätt otvivelaktigt fallet, om hantverkaren vid arbetets utförande var i god tro rörande beställarens (ovillkorliga) äganderätt till godset (jfr rättsfall i NJA 1936: 650 och 1948: 10). Men även om hantverkaren då kände till att beställaren icke ägde godset utan exempelvis innehade det till låns, torde hantverkaren vara berättigad göra gällande retentionsrätt under samma förutsättningar som beställaren-låntagaren själv gentemot ägaren, ifall låntagaren hade betalat hantverkaren och krävt ägaren på utgiften.⁴
    Under lagrådsbehandlingen yppade sig skilda meningar om vilken utgångspunkt som borde väljas för de båda i 1 § och 2 § första stycket angivna fristerna. Två av lagrådets ledamöter förordade, att både sexmånadersfristen och tvåmånadersfristen skulle börja löpa först när — förutom att arbetet slutförts — beställaren kommit i dröjsmål med betalningen. Med hänsyn till att det måste anses vara av stor betydelse att förutsättningarna för realisationsbefogenheten bleve så klart angivna som möjligt, fann emellertid departementschefen det icke lämpligt att anknyta fristberäkningen till ett i praktiken så svårbestämt faktum. Tillbörlig hänsyn till beställarens intressen måste enligt hans mening

 

    ¹ Prop. s. 26. — ² Prop. s. 36. — ³ Prop. s. 48.

   ⁴ Prop. s. 26; jfr UNDÉN, Svensk sakrätt I, 2 uppl., s. 377.

 

anses tagen, om man i stället utginge från den tid då arbetet slutfördes och   f o r d r i n g e n   f ö r f ö l l   t i l l   b e t a l n i n g. I kravet på att fordringen skall ha förfallit borde — anförde departementschefen i anslutning till vad de båda övriga lagrådsledamöterna hävdat — i förevarande sammanhang ej inläggas mera än att rätt skall ha inträtt för hantverkaren att genast utkräva fordringen.¹
    Som förutsättning för att hantverkaren skall äga sälja eller bortskaffa godset har uppställts, att han riktat en särskild   a n m a n i n g   till beställaren att lösa godset (se närmare den förut återgivna regeln i 2 § första stycket). Hur hantverkaren styrker, att denna anmaningsskyldighet fullgjorts, är givetvis hans ensak. För att lagstiftningen icke i praktiken skall förfela sitt syfte har emellertid i andra stycket av nämnda paragraf upptagits en hjälpregel, enligt vilken hantverkaren skall anses ha fullgjort vad på honom ankommer, om anmaningen i rekommenderat brev avlämnas å postanstalt inom riket för befordran till den adress beställaren uppgivit eller, om adressen vid tiden för anmaningen hantverkaren veterligt var en annan, till denna adress (jfr t. ex. 3 kap. 42 § nyttjanderättslagen).
    I 4 § första stycket meddelas regler om sättet för försäljning. Dessa regler innebära, att försäljning i princip skall ske på offentlig auktion men att den i stället må äga rum på annat lämpligt sätt, om det är uppenbart, att hantverkarens fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna ej skulle kunna utgå ur köpeskillingen. Med hänsyn till att de föremål, som kunderna underlåta att utlösa, i en mängd fall, säkerligen de flesta, ha ett mycket obetydligt värde på den öppna marknaden, torde underhandsförsäljning komma att bli en mycket vanlig realisationsform. Andra stycket i 4 § upptar en regel om underrättelseskyldighet till förmån för kunden och 5 § ett motsvarande stadgande till förmån för ägaren, om denne är en annan än kunden. Underlåter hantverkaren, trots möjlighet därtill, att fullgöra den underrättelseskyldighet som beskrives i dessa båda stadganden, kan han bli skadeståndsskyldig. Däremot är underrättelseskyldighetens fullgörande icke i någotdera av fallen en förutsättning för att försäljning eller bortskaffande över huvud skall få ske.
    Slutligen må nämnas, att 6 § upptar en regel om skyldighet för hantverkaren att tillställa beställaren eventuellt överskott.²
    Ingen av lagens regler är tvingande.
    Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1951 men skall enligt uttrycklig föreskrift äga tillämpning även om arbetet beställts (och utförts) dessförinnan. Det är alltså meningen, att hantverkarna skola få möjlighet att göra av med sitt lager av icke avhämtat gods.
    En terminologisk fråga som icke saknar praktiskt intresse är, huruvida den retentionsrätt, som hantverkare nu anses ha, genom införandet av realisationsrätt för honom övergått till en   p a n t r ä t t. Denna fråga har något berörts av departementschefen³ och jämväl diskuterats av lagrådet.⁴

 

    ¹ Prop. s. 49; se närmare utskottet s. 25. — ² Se närmare prop. s. 30, 45 f och 50 samt utskottet s. 26. — ³ Prop. s. 30. — ⁴ Prop. s. 42 näst sista stycket. 

    Såsom inledningsvis omnämndes fann lagrådet för sin del hinder icke möta mot att lagstiftningen nu begränsades till en grupp, där det praktiska behovet vore särskilt påtagligt. I detta sammanhang yttrade emellertid lagrådet:¹
    Härvid förutsättes att det icke anses tillåtet att analogivis utvidga tilllämpningsområdet för realisationsbefogenheten; och i de fall, då villkoren för sådan befogenhet icke äro uppfyllda, skall ägaren naturligtvis åtnjuta samma straffskydd som eljest mot att godset obehörigen avhändes honom. En hantverkare, som realiserar godset utan att iakttaga i lagen angivna tidsfrister eller med åsidosättande av där stadgad anmaningsskyldighet, skulle göra sig skyldig till olovligt förfogande; och detsamma gäller därest en depositarie eller annan, som icke genom lagen erhållit realisationsbefogenhet, egenmäktigt tager sig sådan.
    Detta uttalande har understrukits av utskottet, som anfört att en analog tillämpning på lån och deposition blir utesluten, i den mån ej annat kan anses överenskommet i det särskilda fallet.²

Sigurd Dennemark.