K. G. A. SANDSTRÖM. Svenska dubbelbeskattningsavtal, i vad de avse skatt å inkomst eller förmögenhet. Stockholm 1949. Norstedt. 734 s. Inb. kr. 46.00.
Syftet med här recenserade arbete är att ge en systematisk redogörelse för och en kommentar till våra dubbelbeskattningsavtal, i den mån dessa avse beskattning av inkomst och förmögenhet. Efter en inledande framställning på c:a 60 sidor rörande begreppet dubbelbeskattning, ingåendet av dubbelbeskattningsavtal, tolkningen av dessa m. m. lämnar förf. en redogörelse för den direkta beskattningen i de länder, varmed vi ha dubbelbeskattningsavtal. Därefter analyseras dessa avtal i vad mån de avse beskattningen av fastighet, av rörelse, av tjänst etc. Slutligen avtrycker förf. våra avtal samt de i samband med dem utfärdade tilllämpningskungörelserna.
Att detta arbete har en viktig praktisk uppgift att fylla är obestridligt. De av förf. behandlade författningarna äro svåråtkomliga, ej blott för gemene man utan även för skattemyndigheterna och dessutom ofta ganska svårtolkade. Det är ej tu tal om att okunnighet om vilka möjligheter till skattebefrielse, som dubbelbeskattningsavtalen erbjuda, ofta vållat onödiga skattekostnader. Redan det faktum, att dubbelbeskattningsfrågor relativt sällan behandlas av skattemyndigheterna, visar detta. Arbetets värde som handbok ökas ytterligare genom ett utförligt sakre-
gister samt ett register med hänvisningar till de sidor i boken, där olika punkter i resp. avtal äro kommenterade.
Då våra dubbelbeskattningsavtal hittills blott i undantagsfall behandlats i den skatterättsliga litteraturen, fyller Sandströms arbete en väsentlig lucka i denna. Den uppgift förf. gripit sig an med är därför ej blott av praktiskt utan även av vetenskapligt intresse. Det är visserligen lätt att konstatera att Sandströms arbete visar brister ur rent teoretisk synpunkt, som man ej gärna ser i en gradualavhandling. Begreppet dubbelbeskattning blir ej tillräckligt analyserat och den definition förf. kommer fram till använder han ej — och hade knappast kunnat använda — vid avtalens tolkning, incidensfrågan beröres överhuvudtaget ej, förf. underlåter att dra paralleller med den interkommunala beskattningen eller andra rättsområden, de folkrättsliga frågeställningarna bli ej tillräckligt observerade etc. Överhuvudtaget hade det första teoretiska avsnittet kunnat vara mera givande. Det utrymme detta krävt hade antagligen kunnat vinnas genom en mera koncentrerad — ehuru därför ej nödvändigtvis mindre sakrik — framställningsmetod i det andra kommenterande avsnittet. Förf:s benägenhet för att skriva väl utförligt förnekar sig ej heller här.
Att lägga huvudvikten vid anmärkningar av detta slag vore dock att misskänna författarens prestation. Den uppgift han föresatt sig att lösa är så praktiskt betydelsefull och så krävande, att det väl kan ursäktas om han ägnat vissa mera teoretiska synpunkter mindre intresse. Betecknar man hans arbete i främsta rummet som en handbok, behöver detta ej uppfattas i någon förklenande bemärkelse. På detta område hade det ej varit möjligt att skriva en handbok genom att referera andras uppfattning, utan förf. har måst utföra ett självständigt forskningsarbete. De tolkningsfrågor förf. måst ta hänsyn till ha varit så mycket mera svårknäckta, som han endast sällan kunnat få stöd i rättspraxis — något större hänsynstagande till såväl svensk som utländsk rättspraxis hade dock varit möjlig. Det har av förf. krävts en ingående kännedom ej blott om svensk utan även om viktiga delar av utländsk skatterätt samt åtskillig kunskap om utländsk bolagsrätt m. m. Dessa krav har han också helt motsvarat.
I ett arbete av denna omfattning hade smärre misstag ifråga om fakta samt formella inadvertenser varit ursäktliga. Sådana äro dock mycket sällsynta. Snarare kan sägas att vissa formuleringar i de mera principiella delarna äro oklara. För att blott välja ett exempel säger förf. å s. 453, att i den mån avtal till undvikande av dubbelbeskattning ingås mellan två stater borde därav rimligen följa att de båda staternas medborgare bli i beskattningshänseende likställda. Häremot kan invändas att om likställighet i beskattningshänseende skall betyda samma skattetryck, så ger ett avtal ej rätt till längre gående likställighet än som direkt föreskrives i detta. Skall likställigheten åter betyda samma rätt ifråga om bevisbördans fördelning, besvärsmöjligheter etc., kort sagt samma rättsskydd inom lagens ram, så bör en rättsstat bevilja en utlänning sådan rätt helt oavsett om ett dubbelbeskattningsavtal är slutet eller ej.
Tyvärr har den tillfredsställelse, som tillkomsten av ett arbete sådant som detta i och för sig bör väcka hos alla skatteexperter, något grumlats genom den skarpa kritik förf. riktat mot avfattningen av våra dubbelbeskattningsavtal och som helt naturligt väckt misstämning hos dem, vilka haft det mödosamma värvet att föra dessa i hamn. Ehuru recensenten helt saknar erfarenhet från detta område, har han likväl det intrycket att förf. ej tagit tillräcklig hänsyn till att de svenska delegaterna ej ensamma kunna bestämma avtalets innehåll, att det är två skilda rättssystem som måste sammanjämkas samt att man ofta nödgats överbygga en reell intressemotsättning genom en svävande formulering. Med större skäl kritiserar förf. den oklara formuleringen i tillämpningskungörelserna, där t. ex. samma sak kan benämnas på olika sätt i skilda avtal.
Carsten Welinder.