DEN FORTSATTA PROCESSREFORMEN.
AV
BYRÅCHEFEN FÖR LAGÄRENDEN BENGT LASSEN.
När GÄRDE, såsom justitieminister, för 1931 års riksdag framlade propositionen nr 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform och därmed inledde processreformen i dess praktiska skede, inskränkte han avsevärt processkommissionens program. Han anförde, att de brister som vidlådde vårt rättegångsväsen mindre vore att söka i själva organisationen än i rättegångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Anslöte man sig till denna uppfattning och läte reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, fortsatte han, begränsades som en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och vore ägnade att bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik begränsning förmenades vara desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar, vilka ifrågasatts, vore av den omfattande och på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid. Föredragande departementschefen tänkte säkerligen härvid på det trista öde som drabbat 1800-talets reformförslag. Det vidlyftiga program för tillskapande av en helt ny underrättsorganisation, lagmansrätterna, som uppgjorts av SCHLYTER och som framlagts i en bilaga till ekonomisksakkunnigas betänkande (SOU1928: 20), tedde sig förvisso, så rationellt det än konstruerats, alltför främmande för flertalet av dem som hade att slutligen avgöra processreformens öde för att man skulle våga hysa några mera bestämda förhoppningar om att det skulle kunna godtas.
Det torde inte vara att påstå för mycket om man säger att det var den sålunda verkställda begränsningen som räddade pro-
cessreformen. 1931 års program kunde vinna nästan enhällig anslutning. Enigheten kring genomförandet motsvaras av en enighet bland dem som ha att tillämpa rättegångsbalken att de därmed lagda nya principerna för förfarandet äro riktiga. Knappast någon vill väl numera allvarligt sätta i fråga att göra något mera väsentligt avsteg därifrån. Att yrkanden om jämkningar i detaljer kunna framföras är en annan sak. En översyn t. ex. av lagens värdegränser är ju motiverad redan genom penningvärdets försämring sedan 1938, då lagtexten utformades.
Den fråga som här skulle något beröras är emellertid om några ändringar i domstolsorganisationen - utöver de redan genomförda — såvitt nu kan bedömas krävas för att det nya förfarandet i görligaste mån skall komma till sin fulla rätt och för att parterna och statsverket skola slippa drygare kostnader för rättskipningen, i den mån dessa äro avhängiga av domstolsorganisation och instansordning, än nödigt är. Givet är att problemen inte kunna mera ingående behandlas i en kort artikel. Någon kommer måhända att finna de förslag som framläggas väl löst grundade. Jag vill då framhålla att här inte är meningen att utförligare redovisa skäl och motskäl utan väsentligen blott att framställa förslag till diskussion; just emedan reformen av förfarandet, mänskligt att döma, redan ligger fast kan en sådan diskussion näppeligen vara annat än till gagn.1
Först några allmänna ord om domstolsorganisationen i dess helhet och om instansordningen. Något som vid betraktandet härav väl svårligen kan undgå att falla i ögonen är en viss såväl funktionell som personell överorganisation. Ingalunda så som om domarpersonalen inte skulle ha tillräcklig arbetsbörda: i själva verket torde svenska domare, åtminstone vissa kategorier, ha väl så drygt pensum som domarna i t. ex. Danmark och Norge. Det kan låta obetänkt att säga att vad som kan göras till föremål för anmärkning är att man låter sakerna skärskådas för noga, men något ligger väl ändå däri. Innebär det inte en överskattning av möjligheterna att genom förnyad omprövning komma till »rätt» resultat att tillåta, åtminstone som inte alltför sällsynta undantag, huvudförhandling med bevisupptagning i ej mindre än tre instanser och därtill — om målet börjat vid rådhusrätt — tre instanser samtliga bestående av ett juristkol-
legium? Denna omständlighet kan, nogare besett, inte heller vara i parternas intresse med hänsyn till kostnader och tidsutdräkt. Parterna ha rätt att kräva en noggrann prövning och om de inte äro nöjda därmed en noggrann överprövning. Men bör det inte räcka därmed? Ett vidare processande lär väl knappast heller uppbäras av något offentligt intresse (därest hänsynen till rättsenhetens bibehållande blivit i erforderlig mån tillgodosedda).
Vi böra nog därför i görligaste mån komma fram till ett reellt tvåinstanssystem. Vårt lands geografiska utsträckning framtvingar ett mellanled mellan de lokala underrätterna och den centrala högsta domstolen. Ett av dessa led bör alltså i så många fall som möjligt uteslutas i målens vandring till slutligt avgörande. De tre tänkbara lösningarna äro: omedelbar fullföljd från underrätt till högsta domstolen, användande av hovrätt som första instans samt begränsning av den vidare fullföljden i mål som fullföljts till hovrätt. Ingen av de tre är ju okänd och oprövad. Innan jag diskuterar dem skulle jag emellertid vilja nämna några ord till frågan om underrätternas organisation.
Skillnaden mellan lant- och stadsdomstolar har i väsentliga delar upphävts genom processreformen. Det synes knappast vara någon trängande angelägenhet att helt utplåna den. Förstatligandet av stadsdomstolarna är en fristående fråga. Den reformen förefaller inte att bli genomförd på ännu en god stund. Under tiden fortgår den successiva avvecklingen av magistraterna, varvid början göres med deras kommunala uppgifter. Magistraternas avskaffande inverkar givetvis på rådhusrättsorganisationen. Bortfalla magistratsgöromålen, lära åtskilliga av de mindre magistratsstäderna ej längre böra bibehålla sin rådhusrätt. De nedan ifrågasatta ändringarna i domförhetsreglerna verka i samma riktning. Jag kan tänka mig att det kan befinnas lämpligt att dra gränsen vid ett invånarantal av ungefär 25,000,vilket skulle innebära indragning av ytterligare ett tjugotal rådhusrätter.
Både häradsrätt och rådhusrätt anses ha fått en god inre organisation. Införandet av nämnden i rådhusrätt har av omdömesgilla stadsdomare högt prisats. Men man måste väl i fråga om rådhusrätterna dock säga att skalan ensamdomare—tremansrätt—en juristdomare jämte nämnd knappast är logisk.
Processlagberedningen, hade som bekant ett följdriktigare system: den fogade nämnden till juristkollegiet. Naturligtvis fanns det goda skäl att frångå denna linje och att ställa nämnden vid sidan om en ensam juristdomare. Men detta hade måhända bortfå som konsekvens att inga brottmål skolat handläggas i rådhusrätt i sammansättningen tre lagfarna ledamöter.1 Formerna skulle då ha blivit blott två: antingen en ensam domare eller ock en jurist jämte nämnd. Det kan visserligen vara ovigt att låta nämnd delta i fler brottmål än nu; särskilt i de största städerna skulle detta medföra organisatoriska svårigheter. Men man kunde överväga att låta en mellangrupp av mål avgöras av en jurist med tremansnämnd. Valde man denna väg, kunde ifrågasättas att höja den nuvarande nedre nämndmålsgränsen, att alltså förbehålla ett mindre antal mål för den större nämnden. Kanske kunde man överväga att generellt göra stadsnämnden mindre talrik än häradsnämnden? Denna har till uppgift bl. a. att tillföra rätten god ortskännedom (jfr RB 1:5 sista stycket). Av naturliga skäl kan stadsnämnden inte väntas fylla samma funktion och behöver det väl knappast heller. Under sådana förhållanden kunde det kanske vara tillräckligt med t. ex. fem ledamöter i nämnden eller kanske bara tre även i de grova brottmålen?
På sistone har pläderats för att låta nämnd delta i rådhusrätt också i tvistemåls avgörande. När nämnden, som svensk rätt konstruerat förhållandet, har att delta inte endast i avgörandet av bevisfrågan utan också i utformandet av domens närmare innehåll, är det otvivelaktigt så att den mycket ofta skulle kunna lämna minst lika god medverkan vid t. ex. avdömande av familjemål som i straffprocessen. En annan sak är den förut
antydda frågan huruvida rådhusrätterna rent organisatoriskt kunna möta en väsentlig utökning av nämndmålen.
Också till hovrätterna anknyter sig ett flertal organisatoriska problem. Ett gäller medverkan av nämnd. Man torde icke utan skäl kunna fråga varför medverkan av lekmän i hovrätt skall vara utesluten, om hovrätt har att — efter ny huvudförhandling, eventuellt med bevisupptagning — överpröva underrättens dom, däri nämnd deltagit. Att hovrättens bevisprövning stundom är inskränkt kan inte vara helt avgörande. Frågan var som bekant uppe vid 1931 års riksdag. I propositionen hade föreslagits att nämnd skulle medverka i grövre brottmål också i hovrätt. Riksdagens kamrar stannade i denna del i olika beslut: andra kammaren var för nämnd, första kammaren mot. När processlagberedningen (SOU 1938: 44 s. 13) anslöt sig till den senare linjen, pekade beredningen bl. a. på de stora praktiska olägenheter som äro förenade med nämnds medverkan i hovrätt. Tanken är måhända ej längre aktuell. Skulle hovrätt emellertid komma att i större utsträckning än nu döma i första instans, synas skälen för nämnds medverkan bli starkare. Vare sig man släpper in nämnden i hovrätterna eller ej torde dessas avdelningar, åtminstone när det ej gäller mål angående fullföljd mot avgörande av juristkollegium, böra göras domföra med tre ledamöter. Andra jämkningar komma möjligen att kräva att antalet avdelningar något ökas. En sådan ökning kunde då ske utan att det sammanlagda antalet ledamöter ökades; i stället vore säkerligen en minskning möjlig.
Om högsta domstolens verksamhet efter processreformen har en person, som har lätt för att fästa sig vid nackdelarna i det bestående, yttrat, att dess uppgifter väsentligen kommit att bli att i sammansättning om tre ledamöter pröva om ytterligare två böra tillkallas; att resultatet av denna prövning i övervägandeantalet fall blir negativt är ju känt. Uttalandet innebär en karikering; men något ligger väl i det. Avgörandet av prövningstillstånd synes ha kommit att utgöra en alltför stor del av domstolens uppgifter. Målet bör vara, synes det mig, att högsta domstolen inte till sitt avgörande erhåller alltför många mål; men av de mål den får, bör den ha tillfälle att grundligt pröva så många som möjligt och att avgöra dessa med fyllig och vägledande motivering. Den bör kunna få arbeta utan den abnorma pressning av ledamöterna, som åtminstone under decennierna
närmast före processreformen var den oundvikliga följden av den föreliggande arbetsbördan. Men hur skall ett bättre sakernas tillstånd kunna ernås?
Om man låter högsta domstolen i vissa mål bli andra instans måste ju detta innebära en ökning av domstolens arbetsbörda.Vare sig man låter målen gå från underrätt direkt till högsta domstolen eller gör hovrätt till första instans, måste tydligen huvudförhandling bli regel också i högsta domstolen. Att låta mål fullföljas från underrätt till högsta domstolen måste givetvis väcka betänkligheter. Systemet är ju inte oprövat hos oss men har övergivits, väsentligen för att lätta högsta domstolens arbetsbörda. Med nuvarande principer för förfarandet borde det naturligtvis tillämpas i helt andra målgrupper än tidigare varit fallet.
Tanken att låta hovrätterna bli första instans i vissa mål diskuterades ju vid nya RB:s tillkomst. Processkommissionen hade ett förslag i denna riktning (SOU 1926: 31 s. 123 f) men det avvisades i propositionen 80/1931, sedan emellertid åtskillig sympati uttalats för detsamma (se nämnda prop. s. 112 f). Tanken upptogs på nytt av processlagberedningen. Enligt dess förslag till 2 kap. 2 § RB skulle parter äga genom skriftligt avtal göra hovrätt till första instans i vissa större tvistemål. Fullföljd skulle icke få äga rum. Därigenom markerades tydligt konkurrensen med skiljemannaförfarandet — vilket också framhölls i motiven (SOU 1938: 44 s. 47). Underrättsdomarna riktade anmärkningar mot förslaget: förtroendet för underrätterna skulle kunna rubbas och hovrätterna skulle kunna få för stor arbetsbörda. I propositionen 5/1942 (s. 456 ff) ställdes det på framtiden.
För vissa brottmål är ju dock hovrätt första instans. En utvidgning av denna grupp är måhända tänkbar. Säkerligen ligga emellertid vissa tvistemål närmare till för omedelbar hovrättshandläggning. Jag föreställer mig att om regeln endast gällde, låt oss säga, riktigt stora tvistemål av ekonomisk karaktär, i första hand vissa stora handelsmål, så bleve det inte något stort antal mål som högsta domstolen på detta sätt finge redan som andra instans;1 men de komme sannolikt till mycket stor del att vara sådana, däri de rättsliga spörsmålen vore både betydelsefulla och svåra. Givetvis bör den största varsamhet iakttagas vid beträdandet av denna väg. Det har sagts att undandragandet av vissa
viktigare mål från de allmänna underrätterna vore ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning som våra underrätter nu inta. Men kunna inte sådana följder inträda, och det inte endast för underrätternas vidkommande, om instansordningen leder till att målen läggas under skiljedom och därigenom helt undandras domstols prövning?1
Den erforderliga begränsningen av måltillströmningen till högsta domstolen kan ernås på skilda sätt. Ett utgöres av det nuvarande förfarandet med särskilt prövningstillstånd. De väsentliga olägenheterna däri bestå i att högsta domstolen får att pröva ett mycket stort antal mål men att prövningen blir summarisk. Domstolens avgöranden i dessa »dispensmål» bli blott i mindre utsträckning lämpade som vägvisare för praxis i övrigt: man kan aldrig veta om högsta domstolen, när den avslår en prövningsansökan helt accepterar hovrättens både domskäl och domslut.2
Det torde inte saknas förespråkare för den jämkningen av det nuvarande systemet med prövningstillstånd att det anförtros åt vederbörande hovrätt att avgöra om fullföljd skall få äga rum. Utländska mönster saknas inte helt (England); men sannolikt skulle ett förslag i denna riktning väcka gensagor. Man kunde anföra att hovrätterna lätt kunde bli misstänkta för att vara obenägna att låta högre rätt få insyn i deras avgöranden, nämligen om de tillämpade en restriktiv praxis; ville de undgå sådan misstanke genom frikostig dispensgivning, motverkade de syftet med dispenssystemet.
Man kan givetvis tänka sig att kombinera systemet med prövningstillstånd med indispensabla fullföljdsförbud i vissa grupper av mål. Svårigheten är blott att utvälja grupperna. Att man ej uteslutande kan gå efter processföremålets värde är uppenbart; en sådan gränsdragning skulle vara orättvis. Processföremålets värde bör nog ej tillmätas större roll för fullföljdsfrågan än det redan har i det nuvarande systemet.
En utväg att ernå en önskvärd fullföljdsbegränsning — för brottmålens del — som enligt min mening är värd att ånyo tas under allvarlig omprövning är att avskaffa förbudet mot reformatio in pejus. Reformatio in pejus är ju redan i stor utsträckning tillåten; förbudet kvarstår delvis blott till förmån för tilltalad som klagar. Till stöd för detta partiella bibehållande av förbudet har processlagberedningen (SOU 1938:44 s. 538) anfört att om talan fullföljdes av den tilltalade eller av åklagaren till hans förmån, så syntes med hänsyn till den tilltalades ställning i rättegången billigheten kräva att ändring ej gjordes till den tilltalades nackdel; i de fall då dylik ändring funnes påkallad, borde det ankomma på åklagaren eller målsäganden att taga initiativ därtill, och ändringen borde ej bliva beroende av att den tilltalade använde rättsmedel, som ställts till förfogande huvudsakligen i hans intresse.
Frågan huruvida reformatio in pejus bör tillåtas har avseende å tre skilda spörsmål,1 nämligen 1) huruvida vid en ny prövning, föranledd av överklagande enbart av den tilltalade, den överprövande domstolen må komma till ett för den tilltalade ogynnsammare resultat i fråga om vad som anses styrkt i målet, 2) huruvida domstolen, i enahanda fullföljdsläge, må finna (den av föregående instans såsom styrkt befunna) gärningen vara att hänföra under ett strängare lagrum (utgöra svårare brott) samt 3) huruvida strängare påföljd må ådömas. Som ENGSTRÖMER framhållit utmynnar frågan om reformatio in pejus också under 1) och 2) slutligen i frågan om en höjning av straffet bör tillåtas. Processlagberedningen har starkt framhållit det samband frågan om tillåtligheten av reformatio in pejus harmed de principer efter vilka överrättsprocessen är uppbyggd. Reformatio in pejus i den ovan först angivna betydelsen (1) har avvisats av beredningen, emedan man eljest skulle bli nödsakad att låta hela den vid underrätten förebragta utredningen ånyo framläggas vid högre rätt, vilket vid muntlig rättegång skulle medföra betydande svårigheter. Häri synes man utan förbehåll kunna instämma. Reformatio in pejus enligt 2) är enligt svensk rätt tillåten, blott den icke överskrider de begränsningar som gälla för reformatio in pejus enligt 3). Härom stadgas i RB 51:25 (vartill hänvisas i 55: 15) att hovrätt ej må i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till
hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare än det vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till frihetsstraff, äger hovrätten döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna om villkorligt anstånd medstraffs ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande, som nu sagts, äger hovrätten döma till annan påföljd. Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av sin sinnes beskaffenhet är fri från straff, av annan mening än underrätten, äger hovrätten göra den ändring i domen som föranledes därav.
Genom dessa undantag från förbudet mot reformatio in pejus, vilka delvis gällde redan före nya RB, har lagstiftaren realite rövergivit själva principen. Det är huvudsakligen den utveckling de straffrättsliga reaktionsformerna erhållit som tvingat härtill. Frågan är 0m man inte blir tvungen att gå vidare på den inslagna vägen. Om det är tillåtet att ändra ett straff av några månaders fängelse (eller straffarbete) till ett straff av ungdomsfängelse, som i princip är minst ettårigt, eller till en kvalificerad villkorlig dom med ingripande åtgärder mot den dömde under tre år eller till förvaring, att ändra en dom å kortvarigt straffarbete till internering samt att häva en straffrihetsförklaring och i stället döma lill långvarigt frihetsstraff; 0m detta är tillåtet, varför bör det då ej vara tillåtet att höja exempelvis ett fängselstraff å en månad till två månader eller att utbyta ett straff av fängelse mot straffarbete? Den i 51: 25 dragna gränsen måste nog sägas vara tämligen irrationell. Detta framstår tydligare efter straffverkställighetsreformen 1946. Skillnaden mellan straffarbete och fängelse har därigenom praktiskt taget helt bortfallit, åtminstone vad gäller straff över tre månader. Samtidigt har verkställigheten väsentligt differentierats efter strafftidens längd. De s. k. verkställighetsundersökningarna av straff- och fängelsefångar med strafftid av minst sex månader avse att möjliggöra en anpassning av verkställigheten efter vederbörandes »levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper». Permissionssystemet har ingått som ett normalt led i verkställigheten av längre frihetsstraff. Verkställigheten av ett längre, tidsbestämt frihetsstraff kan alltså närma sig verkställigheten av, låt oss säga,ungdomsfängelse.
Jag menar alltså att några bärande skäl knappast längre kunna anföras till stöd för den i RB 51: 25 dragna gränsen mellan tillåten och otillåten reformatio in pejus (beträffande ådömd påföljd). Någon rationell gränsdragning på annat sätt torde ej heller vara möjlig. Och i valet mellan att helt förbjuda reformatio in pejus (i nämnda hänseende) och att förklara den vara (i samma hänseende) tillåten utan begränsningar lär er den senare utvägen få väljas. Ett undantagslöst förbud lär med den utveckling de straffrättsliga reaktionsformerna erhållit framstå som otänkbart.
Det torde ej få betraktas som uteslutet att om reformatio in pejus bleve tillåten på sätt här angivits inga särskilda åtgärder i form av fullföljdsförbud eller dispensförfarande skulle vara erforderliga såvitt angår brottmålen för att hålla fullföljden däri till högsta domstolen inom lämpliga gränser. De mål som väl först och främst fölle bort. vore ett stort antal tämligen enkla mål, däri den tilltalade dömts till kortvarigt frihetsstraff och däri han fullföljer talan utan annan anledning än vetskapen att det i vart fall inte kan bliva någon strängare påföljd och att det inte kostar honom själv något.
Till slut må här anföras angelägenheten av att domstolarnas arbete och arbetsformer bli underkastade en granskning ur allmänna rationaliseringssynpunkter, alltså ej av jurister utan av kontorstekniska experter. Givetvis böra de resultat man därvid må komma till inte utan vidare läggas till grund för reformer— vid bedömande av domstolars arbete har man inte att uteslutande eller ens i första hand lägga huvudvikten vid vad som är tekniskt mest rationellt — men det är tämligen säkert atten grundlig sådan undersökning komme att ge synnerligen intressanta och tankeväckande resultat. En dylik undersökninghar under år 1049 verkställts beträffande Stockholms rådhusrätt;1 möjligen kunna de därvid gjorda rönen i större eller mindre utsträckning komma samtliga domstolar till godo.