Egengravar och allmängravar. Den i vårt land allmänt tillämpade åtskillnaden mellan egengravar och allmängravar — enligt numera använd terminologi — är i gällande svensk allmän lagstiftning endast i ringa mån uppmärksammad och alltså ingalunda strängt lagbunden. I 1919 års hälsovårdsstadga för riket skiljes visserligen mellan »grav å allmän gravplats» (d. v. s. allmängrav), å ena, samt grav, som blivit upplåten åt enskild med »ägande- eller besittningsrätt» (d. v. s. egengrav), å andra sidan. Men varken uttycket »allmängrav» eller den, även i den lokala gravrättslagstiftningen, flitigt använda termen »familjegrav» återfinnes i allmän lag — lika litet för övrigt som grundordet »familj». Än mindre kan man där påträffa något slags definition på ifrågavarande två, dock både faktiskt och juridiskt skiljaktiga begrepp. Märkligt är i synnerhet, att det i 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats icke klart och tydligt utsäges, att allmängravarna, som ju, även de, faktiskt äro föremål för upplåtelse, icke alls avses i bestämmelserna uti samma lag.
Av det sagda lärer, när hänsyn tages därjämte därtill, att enligt gällande lag om församlingsstyrelse (se §§ 2 och 41) kyrkoförsamling tillkommer att å det allmännas vägnar handhava gravväsendet, klarligen framgå, att faktiskt inga allmänrättsliga normer finnas att åberopa mot att en kyrkoförsamling, därest den finner det lämpligt och möjligt, besluter upphäva skillnaden mellan allmängravar och egengravar på församlingens begravningsplats. I den lokala gravrättslagstiftningen,
d. v. s. i församlingarnas kyrkogårdsreglementen o. d. finnas som bekant en mängd föreskrifter både om allmängravar och om egengravar. Men därest i dylika föreskrifter skulle innefattas förbud eller hinder för borttagandet av ifrågavarande skillnad, så står det ju församlingen fritt att själv besluta ändring häri.
Inom en församling i Växjö stift, Ljungby, väcktes år 1947 i kyrkofullmäktige motion om ändring i där rådande gravrättsförhållanden i syfte att »utplåna den skillnad, som rått mellan gravar å allmänlinje och s. k. 'köpta' gravar», varvid följande frågor ansågos böra utredas.
1. Kunna några rättsliga normer åberopas emot en sådan anordning som den, till vilken motionen syftar?
2. Måste icke genom vidtagande av en sådan åtgärd alla rättigheter, som åtföljt egengrav, bortfalla, så att någon s. k. familjegrav icke vidare kan existera, vilket åter skulle innebära, att gravläggning i en så upplåten grav av anhörig till en där gravlagd person icke kan påyrkas men väl ske, om omständigheterna medgiva det, ävensom att rätt att under särskild tid utöver den, som tilläventyrs blivit fastställd, få vårda och disponera en sådan grav icke heller skulle kunna finnas.
I motionen föreslogs dessutom, att församlingen fritt skulle vårda de upplåtna gravplatserna.
Frågan nr 1 måste tydligen — under förutsättning att motionären med uttrycket »rättsliga normer» menat för hela landet gällande allmänna lagbud — besvaras nekande.
Frågan nr 2 och det därmed intimt förbundna spörsmålet, huruvida ett »utplånande» av skillnaden mellan allmängravar och egengravar överhuvud kan vara tillrådligt eller ens utförbart, påkallar en grundligare undersökning. Först måste då klargöras, vari olikheten mellande två gravtyperna egentligen består, så väl reellt som formellt, faktiskt och juridiskt. Härom skulle kunna hänvisas till denna
Tablå över skillnaden mellan allmängravar och egengravar.
| Allmängrav (stundom kallad ensamgrav) | Egengrav (oftast kallad familjegrav) |
| 1) Upplåtes av gravmarkinnehavaren genom ensidig ämbetsåtgärd (utan utfärdande av gravbrev). | 1) Upplåtes genom (bilateral) skriftlig överenskommelse mellan gravmarkinnehavaren och en eller flera gravplatsinnehavare (gravbrev). |
| 2) Upplåtes i regel på särskilt av gravmarkinnehavaren för anordnande av allmängravar avgränsat område på begravningsplatsen. | 2) Upplåtes å begravningsplatsen på område, som av gravplatsinnehavaren godkännes. |
| 3) Upplåtes avgiftsfritt eller moterläggande av en obetydlig expeditionsavgift. | 3) Upplåtes mot avgift enligt taxa till belopp beroende av gravställets storlek, läge och beskaffenhet i övrigt. |
| 4) Upplåtes i regel för tid motsvarande den s. k. vilotiden eller fredningsperioden (se nedan anm.a), stundom för något längre tid. | 4) Upplåtes — enligt 1916 års lag— för alltid eller för viss tid, högst femtio år. |
| 5) Avses i regel för att bereda vilorum för endast en avliden. Vissa | 5) Avses oftast för att bereda vilorum för icke blott den först |
| undantag härifrån torde dock ej sällan förekomma. | jordade, utan även för vissa hans anhöriga (eller närstående). |
| 6) Förses oftast icke med någon gravanläggning, utan blott med nummersticka (utan utsättande av den dödes namn). (Se nedan anm. b.) | 6) Förses i regel med gravanläggning (minnessten e. d.), varå den jordades namn och (eventuellt) gravens egenskap av familjegrav angives. Gravanläggningen bekostas och äges av gravplatsinnehavaren enligt 1916 års lag. |
7) Underhålles på gravupplåtarens (gravmarkinnehavarens) föranstaltande och bekostnad i samband med hela begravningsplatsens underhåll, ofta blott genom gravställets planering och skyddande för överväxning.
jordade, utan även för vissa hans anhöriga (eller närstående). | 7) Skall enligt lag underhållas av gravplatsinnehavaren, som kan mot avgift överlåta underhållet på gravmarkinnehavaren. |
Anm. a. Med »vilotiden» (fredningsperioden) menas — jämlikt hälsovårdsstadgan — så lång tid från det jordandet ägde rum, att »med hänsyn till jordmån och andra förhållanden, som kunna inverka på likens hastigare eller långsammare förvandling, de mjuka delarna kunna anses hava fullkomligt förmultnat och i intet fall tidigare än efter femton år».
Detta stadgande tillämpas flerstädes så, att vilotiden bestämmes till något länge tid än 15 år, t. ex., såsom i Stockholm till 25 år.
Anm. b. Vill någon av graven intresserad bekosta gravanordning utöver vad gravmarkinnehavaren består (med utsättande av namn o. s. v.) måste för allmängrav — lika väl som för egengrav — medgivande inhämtas av gravmarkinnehavaren. Sådan gravanordning torde, där ej annorlunda särskilt avtalas, förbliva dens tillhörighet, som bekostat den.
Skillnaden mellan allmängrav och egengrav innebär icke, att en allmängrav för alltid skall behålla denna sin karaktär. Det är nämligen icke omöjligt att under den löpande vilotiden (fredningsperioden) få en allmängrav förvandlad till egengrav och gravbrev för denna utfärdat. Detta kan ske genom att gravmarkinnehavaren med den som intresserar sig för graven träffar enskild överenskommelse att denne skall erhålla full gravplatsrätt till graven, naturligtvis mot erläggandeav viss avgift, vars belopp av gravmarkinnehavaren bestämmes, eventuellt i förväg genom bestämmelse i kyrkogårdsreglementet. Möjlighet att sålunda förändra allmängrav till egengrav föreligger bl. a. i Stockholm (om s. k. Rekognitionsgebühr i Tyskland, se mitt arbete om gravrätt s. 62).
Då det i dylika fall är mycket möjligt, att nämnda för graven intresserade person icke är någon anhörig till den jordade, utan är helt utomstående (eller kanske »närstående»), förefaller det att vara av en viss betydelse, att i gravbrevet för den nytillkomna egengraven tydliga bestämmelser intagas om beskaffenheten av den succession i gravplatsrätten, som väl i regel i dylika fall åsyftas. Att genom allmänna föreskrifter i kyrkogårdsreglementet giva generella riktlinjer härför lärer, med hänsyn till de mycket växlande förhållandena i olika fall, vara icke blott synnerligen svårt, utan rent av ogörligt.
Att — på sätt skett i Stockholm och även annorstädes — förlänga vilotiden t. ex. till 25 år är ju också på sätt och vis ägnat att uppmjuka gränsen mellan allmängravar och egengravar.
I Danderyds församling praktiseras en metod, som bidrar till att mildra allmängravens karaktär av »ensamgrav» (gravställe för endast en person). När efter vilotidens utgång allmängravarna uppgrävas för att kunna användas på nytt — när, som det ibland kallas, »varvet går» — kan det enligt beslut av kyrkogårdsnämnden tillåtas den, som är intresserad av att en allmängrav fortfarande äger bestånd, att mot en relativt låg avgift, 25 kronor, under ytterligare en fredningsperiod disponera plats i graven för stofts jordande, dock allenast vad angår askurna, som är förfärdigad av lätt förgängligt material. Härigenom ändras icke gravens egenskap av allmängrav. Men då förfarandet eventuellt kan upprepas efter denna nya vilotids utgång, blir följden den, att en sådan allmängrav faktiskt kan komma att äga bestånd långt efter den s. k. vilotidens utgång.
Även i Stockholm gives möjlighet för enskild intresserad att på liknande sätt reservera urnplats i en allmängrav eller invid densamma för att tagas i anspråk även sedan vilotiden gått till ända.
Ännu ett sätt att förlänga upplåtelsetiden för allmängrav är upplåtandet av s. k. »äkta-makars-gravar» (Danderyd). Dessa gravar, som pläga redan från början förläggas på sådant sätt på kyrkogården, att de erbjuda utrymme lika med egengravar, karakteriseras därav, att de äro avsedda för två personer, äkta makar, där den efterlevande av dem disponerar graven en 20—25-årsperiod efter andra begravningen utan någon avgift för »nyttjanderätt», som det heter. Har den efterlevande ingått nytt äktenskap, skall, om en andra begravning önskas, samma gravavgift som för »nyttjanderätt» till familjegrav erläggas. I sistnämnda fall förvandlas således graven till familjegrav, varav följer bl. a. att gravplatsinnehavaren blir underhållsskyldig.
Vad som framför allt torde hava framdrivit önskemålen om upphävande av skillnaden mellan allmängravar och egengravar synes vara det sätt, varpå denna skillnad i praxis tillämpats och särskilt markerats. Det kan icke förnekas, att åsynen av ett särskilt för allmängravar utlagt gravfält, utgörande kanske en rätt stor del av en i övrigt tilltalande och välvårdad begravningsplats, kan göra ett synnerligen trist och nedslående, ja skrämmande osympatiskt intryck. De på alla inskriptioner, gravvårdar och ofta även gravkullar blottade, endast med torftig gräsväxt eller grus täckta gravställena med sina sorgliga små nummerstickor ge sannerligen ett allt annat än högtidligt eller pietetsfullt intryck. Därför synas också de åtgärder, som avse att härför råda bot, vara de viktigaste, då det gäller att upphäva eller utjämna ifrågavarande skillnad. Icke så litet kan härför göras och göres också i en del församlingar. Först och främst bör givetvis hinder icke läggas för intresserade att på egen bekostnad låta förse gravarna med gravkullar, mindre planteringar och framför allt gravanordningar, som utvisa den avlidnes namn och dödsdag. Sådana gravanordningar kunna ju vara av enklaste beskaffenhet och utföras enligt viss av gravmarkinnehavaren fastställd typ — kanske blott en liten, tunn stenplatta eller ett enkelt träkors — och bekostas samt underhållas av den intresserade, allt enligt
av gravmarkinnehavaren givna föreskrifter. Härvid måste naturligtvis — liksom kanske i än högre grad då det är fråga om sådana allmängravar som, enligt vad som sagts, skulle kunna få vilotiden utsträckt — förutsättas, att gravplatsernas exakta läge finnes noggrant planerat och kartlagt.
Därest en församling skulle önska själv bekosta enkla gravanläggningar på sina allmängravar, är församlingen naturligtvis lagligen oförhindrad att göra detta. Sådant torde också här och var ha praktiserats t. ex. på vissa kyrkogårdar i Malmö. I sistnämnda stad plägar för övrigt, för att allmängravsområdena ej skola karakterisera någon viss del av kyrkogården, alltid tillses, att desamma på lämpligt sätt kombineras med familjegravar.
På Danderyds församlings kyrkogård — vars skötsel förefaller att vara föredömlig — uppsättas på allmängravarna i stället för de sedvanliga nummerstickorna av församlingen bekostade små vitmålade träkors, på vilka numret anbringas; och då församlingen dessutom mot en avgift av blott 10 kronor om året ombesörjer allmängravarnas prydande med planterade blommor (mest rosor) är den påtalade (ej ovanliga) ominösa skillnaden mellan allmängravar och egengravar här mycket litet framträdande.
Enkla träkors på allmängravarna bekostas även i Stockholm av gravmarkinnehavaren; önskas även utsättande av namn på korset, erlägges härför en extra avgift (3 kr. 50 öre).
I Lund lära, enligt uppgift, allmängravar i vanlig mening icke alls förekomma. Där upplåtas emellertid — på särskilt område av kyrkogården -— enplatsgravar för högst 25 år mot avgift av 10 kronor eller, eventuellt, för helt obemedlade avgiftsfritt. Men på dessa gravplatser lära gravbrev regelmässigt utfärdas, förmodligen dock endast i sådana fall, när någon av graven intresserad, anhörig eller annan, givit sig till känna.
Ett sätt att bidraga till utjämning av skillnaden mellan ifrågavarande två gravtyper skulle kunna vara att bestämma en maximigräns för medgiven areal för egengrav och kanske även för gravmonumentets höjd och omfattning. Det kan ju nämligen ej förnekas, att vissa stundom förekommande, orimligt eller smaklöst vidlyftiga, skrymmande eller skrytsamma egengravar verka irriterande och stötande för den allmänna rättskänslan.
Ytterligare en åtgärd i enahanda syfte vore att borttaga alla avgifter för gravöppning, således även i fråga om egengravarna, vilket väl i regel ej skulle bliva för församlingarna allt för betungande.
Sist men icke minst bör, då det gäller åtgärder i förevarande utjämnande syfte, uppmärksammas den egendomliga, fyndigt utformade gravtyp, som numera ofta i fråga om urngravar användes i Stockholm under benämningen »gravområden». Utförlig redogörelse för denna typ återfinnes i mitt arbete Svensk gravrättspraxis s. 21—23, vartill hänvisas.
Otto Croneborg (†).