GEORGES RIPERT. Le déclin du droit. Études sur la législation contemporaine. Paris 1949. 225 s. Librairie générale de droitet de jurisprudence.

 

    Förf. till förestående arbete, vars titel erinrar om GEORG BRANTINGS 1944 utgivna kritiska studie över den svenska strafflagstiftningen (jfr SvJT 1945 s. 325), var till för några år sedan prof. i civilrätt vid universitetet i Paris. Det är också företrädesvis utvecklingen inom lagstiftningen på det civilrättsliga området, som blir föremål för behandling i detta arbete, en utveckling som satt sin prägel på de senaste årtiondenas lagstiftning ej blott i Frankrike utan i de västerländska demokratierna över huvud taget, även om de av förf. påtalade avigsidorna måhända gjort sig mera gällande i hans hemland än annorstädes.

 

I ett kapitel med titeln Tout devient droit public vänder sig Ripert mot lagstiftarens alltmera utsträckta intervention i de enskildas rättsförhållanden. Denna verksamhet tar sig uttryck på många vis. Det enklaste och samtidigt vanligaste är att lagstiftaren uppställer förbud för medborgarna att handla på visst sätt. Ibland fordrar den att vissa åtgärder och rättshandlingar skola underställas administrativ myndighets prövning. Myndighetens beslut i dylika frågor framstår för den enskilde som uttryck för rent godtycke och ökar ej hans respekt för rätten. Rättsliga komplikationer uppkomma, då myndigheten vägrar att godkänna en ingången rättshandling. Vidare ålägger lagstiftaren den enskilde förpliktelser av olika slag, t. ex. att hålla sin jord i hävd och överlåta utländska tillgodohavanden till staten. När lagstiftaren finner att de nu beskrivna åtgärderna ej äro tillräckliga för att säkra de syften den vill uppnå, låter den genom inspektörer och kontrollörer övervaka de enskildas förehavanden. Den mest ingripande åtgärden från lagstiftarens sida är nationaliseringen av enskilda företag. Denna omfattar i Frankrike bl. a. kolgruvorna, de största bankerna och försäkringsbolagen samt viktigare företag för distribution av gas och elektricitet.
    Det är en dårskap att vilja förutse allt skrev ROUSSEAU. Revolutionstidens från antiken ärvda ideal var att ha så få och enkla lagar som möjligt. 1800-talets franske jurist kunde under sin livstid nöja sig med en enda lagbok, som sedan gick i arv till hans son. Hans nutida efterkommande måste årligen skaffa en tjock volym med nyutkomna lagar. Staten har utsträckt sin tillsyn över så många nya områden att en ständigt ökad lagstiftning blivit följden. Barberare och massörer, pedikurister och skomakare ha fått sin rättsställning och sitt förhållande till allmänheten reglerade i lag. Är det verkligen nödvändigt, frågar Ripert, att barberaren för att få utöva sitt yrke skall vara diplomerad och ostraffad. Även de obetydligaste saker ha blivit föremål för lagstiftarens omtanke. Det är stundom en chockerande kontrast mellan den statliga befallningens högtidliga form och dess ringa föremål. Lagstiftaren strävar efter att tillgodose majoritetens intressen och önskemål och att ständigt stifta nya lagar, eftersom väljarna fordra reformer. Den känner inte längre några gränser för sin makt och låter sig endast ledas av den allmänna opinionens svängningar. Men den allmänna opinionen är ej alltid besjälad av respekt för rättvisan och önskan att förverkliga hela samhällets bästa. Ripert förnekar att det livliga lagstiftandet är ett tecken på mänskligt framåtskridande. Människan blir en slav under lagarna, en varelse utan eftertanke och initiativ, en maskin som skall arbeta i bestämd takt. Varje oregelbundenhet är ett fel, varje medveten avvikelse ett brott. När underkastelsen är fullständig, ha vi kommit till den totalitära staten.
    Man kan ej räkna med juristerna, då det gäller att rädda människorna från slaveriet under lagarna, vid vilket de så småningom vänja sig, så att de ej förstå faran. Juristen gläder sig åt allt, som gör den juridiska apparaten mera invecklad, ty det är han som får den att fungera. Han känner en viss stolthet över att vara den ende som behärskar apparaten.

 

Många människor finna sig emellertid ej i att vara slavar under lagarna. Om lagen känns tyrannisk, underlåta de att följa den. Denna esprit de désobéissance är en dödlig fara för rätten. Repression är utan verkan, ty det är meningslöst att söka bekämpa ett allmänt motstånd mot en lag. Ohörsamheten följes av allmänt förakt för den vanmäktiga rätten.
    Orsaken till ohörsamheten kan ibland vara att medborgaren finner lagen onödig. Lagstiftaren kan dock ej medge att den enskilde upphöjer sig till domare över lagens nödvändighet för hans del. I dylika fall är den enskildes omdöme nästan alltid felaktigt, ty var och en tänker på sitt eget intresse. Men om alla de som lagen gäller betrakta den som onödig eller otillämplig, minskas respekten för lagarna över huvud taget. De onödiga lagarna försvaga de nödvändiga.
    Varje av medborgarna som onödig betraktad lag far ett skimmer av löje över sig, men detta gäller även lagar, som de ej anse i och för sig onödiga men som röra alltför obetydliga saker eller som medföra komiska motsägelser. Om lagen blir till åtlöje, är det ej att undra på att den förlorar sin kraft, ty löjet dödar. Ripert framhåller att i hans lands klassiska litteratur väl domaren och advokaten ofta förlöjligas men aldrig lagen. Det sista är förbehållet våra dagars kåsörer och revyförfattare. Det är lagens eget fel att den ej längre inger respekt. Den vill reglera den enskildes obetydligaste handlingar, intränga i hans privatliv och tillämpa en matematisk precision på förhållanden, som fordra en individuell bedömning. Amatörfiskaren måste utrusta sig med måttstock för att kunna kasta tillbaka de abborrar, som äro mindre än 14 cm, och framför allt bör han omsorgsfullt undersöka kräftorna, ty om de ha vita fötter, måste han återbörda dem till deras element, om de ej hålla 11 cm i längd, under det att han, om fötterna äro rödaktiga, får behålla kräftorna, när de befinnas vara minst 9 cm. En svensk läsare erinrar sig med tillfredsställelse att 6 § fiskeristadgan ej fäster avseende vid kräftfötternas färg.
    Stundom beror medborgarnas ohörsamhet mot lagarna på att de finna dem orättvisa. Det sammanhänger med att lagarna numera ej alltid äro uttryck för den s. k. allmänviljan. Detta gäller ej minst på skattelagstiftningens område, där också motståndet mot lagarna drivits till sin spets. Skattebetalaren anser sig ha en legitim rätt till självförsvar mot staten.
    Hur skall nu staten bekämpa denna medborgarnas ohörsamhetsanda ? Ja, den har i själva verket ej många medel till sitt förfogande. Medborgarna lyssna ej gärna, då staten uppträder som moralpredikant och genom ministrarna framför appeller i press och radio. Det är aldrig bra att be medborgarna respektera lagarna, ty de förstå då omedelbart att detta sker, emedan många undandraga sig desamma. Det är framför allt genom att straffa ohörsamheten som staten söker uppnå laglydnad hos medborgarna. Den dominerande synpunkten är därvid icke längre individens brottslighet utan statens behov av skydd för att kunna genomföra sina syften. Ett otal nya brott tillskapas och straffsatserna skärpas.

 

Ripert citerar med gillande MONTESQUIEUS yttrande att straffen mildras eller skärpas allteftersom staten närmar sig friheten eller avlägsnar sig från den.
    Under de många revolutioner som Frankrike genomlevat ha de nya statsskickens representanter alltid accepterat de föregåendes lagar. Rättens kontinuitet har därigenom aldrig satts i fara. Efter befrielsen 1944 ogiltigförklarade den nya regeringen i princip alla Vichyregeringens lagar. Det var emellertid uppenbart att detta endast kunde vara en princip. Man tillgrep därför utvägen att uttryckligen upphäva vissa uppräknade lagar, i en del fall med retroaktiv verkan, under det att man samtidigt förklarade att de övriga skulle gälla tills vidare. Vissa av de senare bekräftades uttryckligen genom nya lagstiftningsakter. Ripert visar med en rad livfulla exempel hur planlöst man gick till väga och vilken rättslig oreda man lyckades åstadkomma. Ibland hände det att samma lag först upphävdes och sedan bekräftades. Att ogiltigförklara en lag omkastrering av arbetshästar låter säga sig, framhåller förf., men att såsom skett göra det med retroaktiv verkan finner han ej vittna om någon större eftertanke.
    Synnerligen oroande anser Ripert det vara att man för stora grupper av mål — icke blott av politisk art — inrättar särskilda domstolar, som förmenas skipa en snabbare och mindre formell rättvisa än de allmänna domstolarna. Specialdomstolarnas skälighetsavgöranden bli ofta fullständigt godtyckliga, och deras upprättande bidrager till att minska det förtroende de allmänna domstolarna böra ha i en demokratisk stat.
    Riperts arbete, som trots ämnets beskaffenhet är hållet i en lätt, nästan kåserande stil, erbjuder en stimulerande läsning men lider av svagheten att förf. med sin naturrättsligt färgade grundåskådning har en tendens att isolera rättsordningen från samhällslivet i övrigt Hans bok har därför kommit att alltför kraftigt exponera skuggsidorna i modern fransk rättsutveckling.

Torgil Mellgard.