ALVAR NELSON. Rätt och ära. Studier i svensk straffrätt. Akad. avh. Uppsala 1950. AB Lundequistska Bokhandeln. VII +438 s. Kr. 24.oo.
Denna i våras ventilerade doktorsavhandling angående ärekränkningsbrotten, vilken skaffat sin författare docentur i straffrätt vid Uppsala universitet, utgör ett högst beaktansvärt tillskott till vår straffrättsliga litteratur. Bestämmelserna om ärekränkning äro långtifrån klara, och de ha berett praxis och doktrin betydande svårigheter. I avhandlingen bli de föremål för en mera ingående behandling än i något tidigare arbete. Förf. har gått igenom förarbetena till strafflagen, såväl tryckta som otryckta, studerat de förutsättningar från vilka lagstiftarna utgått, analyserat de särskilda bestämmelserna och det ganska omfattande och svårtolkade rättsfallsmaterialet samt bidragit till belysning av ärekränkningsbrotten genom anläggande av principiella synpunkter.
Avhandlingen inledes med en laghistorisk framställning. Denna avser i främsta rummet tillkomsten av strafflagens bestämmelser om ärekränkning men har erhållit större bredd än som erfordras för detta ändamål. I själva verket lämnar avhandlingen en ingående redogörelse för gången av det arbete som alltifrån statsvälvningen 1809 nedlades för att få till stånd en ny strafflag. I denna del utgör avhandlingen därför ett värdefullt komplement till NAUMANNS och MARKS VON WÜRTEMBERGS framställningar i Naumanns tidskrift 1864—1871 och i festskriften för 1734 års lag.
Efter det laghistoriska partiet följer en principiell diskussion av rättsstridighetsrekvisitet inom straffrätten. Bland åtskilliga intressanta synpunkter som anläggas må framhållas den distinktion förf., med beaktande av möjligheterna till åtalseftergift och påföljdseftergift för en brottslig gärning, gör mellan en gärnings brottslighet och dess straffbarhet. Förf. ställer sig kritisk till rättsstridighetsbegreppet och föredrager att i fortsättningen tala om reservationer som lagen uttryckligen eller tyst gör sig vid sina brottsbeskrivningar.
Efter dessa inledande avsnitt övergår förf. till att tolka strafflagens bestämmelser om ärekränkning. I en särskild avdelning behandlas förhållandet mellan ärekränkningsbrotten i 16 kap. och andra brott. Till sist anföras några principiella synpunkter på ärekränkningsbrotten.
Här skall nu göras några anteckningar om två problem av central betydelse för avhandlingens ämne.
Det ena rör innebörden av förtalsbrottet i 16: 7, som handlar om beskyllning för brott. Där beskrives det brottsliga förfarandet såsom ett beljugande eller ett pådiktande. I 16: 8 åter, som gäller beskyllning för
annat än brott, förutsättes efter orden icke att beskyllningen är osann; det står: Utsätter man — — — emot annan rykte om gärning eller last — — — eller fortsprider man — — — sådant av annan utsatt rykte; dömes» etc. Det antages allmänt, att det senare lagrummet icke för straffbarhet förutsätter att beskyllningen var osann.1 Men hur förhåller det sig med beskyllning för brott? Är sådan beskyllning straffbar endast om den är osann? Svaret ges till synes i 16: 13. Av detta lagrum framgår, att beskyllaren skall fällas för förtal om han icke bevisar sanningen av sitt påstående genom att förete domstols dom. Därmed är dock icke frågan om innebörden av 7 § avgjord. Det har gjorts gällande, senast av STJERNBERG2 att lagen trots bevisningsförbudet i 16: 13 principiellt förutsätter att beskyllningen är osann för att den skall kunna bestraffas. Vilken ståndpunkt man intager till denna fråga får betydelse i vissa hänseenden som skola beröras senare. En annan åsikt har framställts av BJERRE3 och till denna ansluter sig förf., ehuru med betydligt fylligare argumentering. Enligt förf. är lagens ståndpunkt att beskyllning för brott är straffbar oavsett om den var sann eller icke, med det undantaget likväl att beskyllaren går fri om han kan företelaga dom som visar att beskyllningen var sann. Förtal över huvud, och icke blott beskyllning för brott, bestraffas enligt förf. icke på grund av dess osanning utan på grund av vad han kallar dess obehörighet. Lagens mening är enligt denna ståndpunkt i princip, att man icke får straffritt beskylla någon för brott ens om beskyllningen skulle vara sann; frågan om sanningen av beskyllningen är irrelevant för straffbarheten och får icke komma under prövning i ärekränkningsmålet. Endast så till vida göres undantag, som beskyllaren går straffri om han kan förete bevisning genom laga dom. (S. 131 ff, 374 och 418.)
Anmälaren har blivit övertygad om riktigheten av denna ståndpunkt och skall tillåta sig att söka motivera den med utnyttjande av förf:s undersökning men med en viss frihet gentemot denna.
Lagkommitténs ståndpunkt var, att oavsett om beskyllningen gällde brott eller gärning som icke är straffbar, endast en osann beskyllning borde vara straffbart förtal. Ty den som sanningsenligt omtalar en av annan förövad gärning, som finnes menlig för dennes goda namn och rykte, är enligt lagkommittén ej den egentlige ärekränkaren. Det är, säger kommittén, i sådant fall gärningsmannen själv som kränkt sin ära (s. 43 i avhandlingen). Enligt lagkommittén behövde emellertid den beskyllde icke visa, att den andre ljugit. Detta skulle nämligen presumeras vara fallet, till dess motsatsen bevisats i ärekränkningsmålet. Att en sådan presumtion gällde ansågs självklart. Lagkommittén, som i sitt förslag till rättegångsbalk, 6: 1, upptog en bestämmelse om att bevisbördan i brottmål skulle ligga på åklagarsidan, ansåg det ändock icke
behövligt att göra ett uttryckligt undantag för förtalsbrottet utan ansåg sig kunna (vid sin avfattning av 18: 12 straffbalken) utgå från att den nämnda presumtionen ändock gällde. Den stöddes på den i dåtida doktrin hävdade grundsatsen, att var och en skall anses hedervärd till dess motsatsen bevisats. Enligt lagkommitténs förslag skulle emellertid som sagt presumtionen kunna motbevisas, och några inskränkningar i rätten att föra bevisning om sanningen av en beskyllning för visst brott eller viss icke straffbar gärning förekommo ej i kommitténs förslag.
Emellertid gjordes under det senare lagarbetet vissa begränsningar i rätten till sanningsbevisning. Lagberedningen inskränkte den i två repriser. Det förslag, som år 1862 granskades av Högsta domstolen, innehöll därför, att bevisning icke finge föras om beskyllningen avsett brott och det förelåge friande dom eller brottet vore preskriberat eller den ärekränkande icke vore målsägande och brottet icke låge under allmänt åtal.
Mot det så ändrade förslaget gjordes erinringar i Högsta domstolen.
Det anfördes, att det vore inkonsekvent att man oinskränkt skulle få föra sanningsbevisning om beskyllningar för annat än brott när möjligheterna till bevisning om brott på detta sätt begränsades. Förslaget vore emellertid icke endast inkonsekvent. Också omtanken om hem- och familjelivets helgd krävde, att man förbjöde bevisning om sanningen angående annat än brott. Med anledning av dessa erinringar upptogs i 16: 13 det nuvarande förbudet mot sanningsbevisning i 8 §:s fall och ur 8 § borttogs varje krav på att beskyllningen skulle vara osann. Förut stod där »pådiktar» och »utsprider — — — dikt». Detta omformulerades, så att gärningsbeskrivningen nu omfattar utsättande eller fortspridande av rykte.
Man nöjde sig icke med att utesluta osanningsrekvisitet för 8 §:ns fall utan vände uppmärksamheten också till 7 §:ns. De gjorda begränsningarna i rätten att föra sanningsbevisning i sådana fall ansågos icke tillräckliga. Ty, anmärktes inom Högsta domstolen, om den ärekränkande skulle äga rätt att söka bevisa att käranden verkligen förövat det brott för vilket han beskyllts, skulle man kunna få uppleva, att personer genom att beskylla andra för brott och framprovocera åtal mot sig för ärekränkning satte sig i tillfälle att föra bevisning om brottet vid annat forum än där ett mål om brottet rätteligen borde föras. Ja, det kunde hända att någon framprovocerade ärekränkningsåtal inom olika jurisdiktionsområden, kanske rent av vid flera domstolar samtidigt, så att han samtidigt kunde vid flera domstolar föra bevisning om samma brott. Detta ansågs olämpligt. Processa om brott borde man få göra endast vid det riktiga brottmålsforum och i den vanliga brottmålsprocessens form. Det enda sätt, som borde stå öppet för den ärekränkande att befria sig från ansvar genom bevisning om sanningen av beskyllningen, borde därför vara att han antingen visade upp en redan meddelad laga dom eller också, om han vore befogad därtill, föranstaltade talan mot käranden om ansvar eller skadestånd vid det vanliga
brottmålsforum. Tankegången synes ha varit, att han borde gå fri om han endast upprepade vad den enligt vanliga regler behöriga domstolen redan sagt eller om han endast sagt vad han kunde få denna domstol att upprepa men att han i andra fall borde straffas oavsett om han talat sant eller icke. Man ville tydligen icke, att det skulle bli fråga om sanningen av beskyllningen i ärekränkningsmålet, och stadgade därför i 13 §, att till befrielse från ansvar för tillmäle om brott icke får föras bevisning annorledes än genom företeende av dom.
Trots detta lät man i 7 § orden beljuga och pådikta stå kvar. Detta kan förklaras med den förut nämnda såsom självklar uppfattade maximen, att beskyllning för brott skall anses vara osann till dess motsatsen bevisas. Att utan vidare taga bort varje antydan om ett osanningsrekvisit ur 7 § kunde man f. ö. icke, eftersom 13 § bygger på att bevisning om sanningen, som sker på sätt där sägs, skall fritaga beskyllaren från ansvar.
Det förefaller sålunda icke ha varit meningen att göra någon principiell skillnad mellan 7 och 8 §§ med avseende å förtalets sanning, så att beskyllning för brott i princip skulle bestraffas endast om den vore osann, beskyllning för annat än brott däremot oberoende av om den vore sann. Båda paragraferna bygga nog på tanken, att ärekränkande beskyllning skall bestraffas oavsett om den är sann, med det undantaget likväl att beskyllning för brott icke är straffbart förtal om beskyllaren kan visa upp fällande dom.1
Motsatsen vore rätt egendomlig. Skulle lagen verkligen böra förstås så, att beskyllning för utpressning före 1934, då utpressning kriminaliserades, skulle bestraffas oberoende av sanningen men efternämnda år i princip endast om den vore osann? Nej, paragraferna böra anses bygga på samma tankegång, nämligen att man ej får framställa ärekränkande beskyllningar. Sådana äro, som förf. säger, obehöriga, och därför bestraffas de.
Av denna ståndpunkt kan dragas vissa slutsatser.
En avser tolkningen av rekvisitet »av arghet» i 7 §:ns båda första stycken. I teorien har det varit vanligt att däri inlägga ett krav på att beskyllningen gjorts mot bättre vetande (jfr emellertid NJA 1935 s. 521); i allmänhet har man dessutom krävt skadeavsikt. Något krav på insikt om att beskyllningen var osann kan dock icke gärna uppställas av den som utgår från att 7 § är avsedd att straffa oavsett om beskyllningen är sann eller osann och att lagens mening är att det icke skall få föras bevisning i målet om beskyllningens sanning eller osanning.
Icke heller bör det, såsom vanligen hävdas inom teorien, vara möjligt för beskyllaren att freda sig genom att visa att han ursäktligen trodde att han skulle kunna prestera bevisning på det sätt 13 § med-
ger, nämligen genom att förete fällande dom. Förf. har på ett sätt, som åtminstone anmälaren funnit övertygande, påvisat, att det saknas stöd i rättspraxis för en sådan ståndpunkt (s. 143 ff). Denna är också tämligen verklighetsfrämmande. Ty, såsom förf. framhåller (s. 374 och 387), den som framställer en beskyllning för brott reflekterar sällan på sina möjligheter att få till stånd en process vari den beskyllde förklaras skyldig till brottet.
Kvar står därför blott att låta »av arghet» i 7 § betyda skadeavsikt eller något liknande. Svårigheterna att närmare ange betydelsen sammanhänger med dels att uttrycket nog aldrig haft en klart fattad innebörd, dels att förtalsbrottet med anledning av erinringarna inom Högsta domstolen i grunden förändrats sedan uttrycket först infördes i lagtexten.
En annan slutsats rör frågan vilken bevisning som får föras i ärekränkningsmålet. I 13 § förbjudes svaranden att, på annat sätt än där sägs, föra bevisning om sanningen av beskyllningen, till sitt fredande från ansvar enligt 8 § eller till befrielse från ansvar enligt 7 §.
En fråga är, om däremot käranden får föra bevisning om att beskyllningen var osann för att få svaranden dömd till strängare straff. Det anser STJERNBERG, och i praxis har samma åsikt vunnit insteg (se NJA 1910 s. 274). Förf. har nog icke uttryckligen tagit ställning till frågan. Såvitt anmälaren förstår, bör sådan bevisning icke tillåtas. Lagen utgår nämligen från att beskyllningen är osann och dess mening är, att beskyllningen skall bestraffas oavsett om den i verkligheten var sann. Att det uttryckliga förbudet mot sanningsbevisning riktats endast till svaranden förklaras med dels att endast ett sådant förbud ansetts praktiskt erforderligt, dels att ett förbud för svaranden måst uttalas för att kunna förses med ett undantag. Sluter man av detta förbud motsättningsvis att käranden skulle äga föra bevisning, torde man av ordalagen låta förleda sig till just det som lagstiftarna ville undvika, nämligen att öppna möjlighet att i ärekränkningsmålet processa om sanningen av beskyllningen.
Däremot står det käranden otvivelaktigt öppet att föra bevisning om att svaranden handlat med sådant uppsåt att skada att lagens krav i detta hänseende är uppfyllt. Utan att föra sådan bevisning kan han icke få svaranden fälld enligt något av 7 §:ns båda första stycken eller enligt 8 §. Och det måste stå svaranden fritt att i detta hänseende föra motbevisning, i 7 §:ns fall för att bliva frikänd eller dömd allenast efter tredje stycket, i 8 §:ns fall för att freda sig från ansvar.
I praxis förekommer emellertid som sagt, att käranden tillåtes försöka bevisa att beskyllningen var osann. Under det äldre rättegångsförfarandet var det svårt att hindra käranden från att i sina inlagor och intyg försöka mer eller mindre öppet övertyga om beskyllningens osanning. Och därmed blev det svårt att hindra svaranden från motbevisning (jfr emellertid NJA 1910 s. 274). Vid huvudförhandling enligt nya rättegångsbalken bör det vara lättare att avvisa bevisning om beskyllningens sanningshalt.
Det andra problem, som skall upptagas till diskussion i denna anmälan, rör de s. k. intressekollisionerna. Bestämmelserna i 16 kap. måste läsas med tysta reservationer avseende fall, i vilka ett så starkt intresse påkallar ett meddelande att intresset att skydda mot ärekränkning måste vika och ärekränkaren därför går fri från straff ehuru hans utsaga enligt lagens ord är straffbar ärekränkning. Ett viktigt parti i avhandlingen är ägnat åt sådana intressekollisioner (s. 239 ff). Förf. hävdar i överensstämmelse med modern uppfattning och i anslutning till rättspraxis, att de böra bedömas efter en tämligen fri intresseavvägning.
I framställningen av intressekollisionerna återkommer frågan om betydelsen av utsagans sanning. Förf. intager här en annan ståndpunkt i denna fråga än för övriga fall. Han menar nämligen, såsom före honom BJERRE och STJERNBERG, att det för att nå klarhet om förhandenvaron av ett intresse som utesluter brottslighet är nödvändigt att pröva om utsagan var sann eller ej (s. 282 och 375). Intresset av vidgad yttrandefrihet sträcker sig nämligen enligt honom icke därhän, att man skulle få saklöst meddela oriktiga uppgifter. Förf. gör gällande, att domstolarna därför i viss utsträckning kringgå eller åsidosätta förbudet mot sanningsbevisning i 13 § i det att de i viss utsträckning skulle medge bevisning om uppgiftens sanningshalt och, om bevisningen utfaller till den tilltalades fördel, frikänna denne emedan hans utsaga varit påkallad av ett starkt intresse.
I denna del är anmälaren av annan mening.
Är det verkligen så säkert, att man icke kan veta, om en brottslighetsupphävande intressekollision föreligger, utan att pröva om beskyllningen var sann? Det må så vara, att endast sanna uppgifter ha något värde. Men det intresse, som står emot intresset att skydda mot ärekränkning, fattas ändock för snävt, om det icke anses omfatta andra än sanna uppgifter. Ty för erhållande av sanna uppgifter kan det vara ändamålsenligt, att uppgiftslämnaren icke drabbas av straff så snart han avviker från sanningen. Det kan vara ändamålsenligt, att han får avsevärd frihet att meddela vad han tror sig veta, det må vara sant eller icke.
Betänk ett vittnes ställning. Vittnet har svurit, att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Antag nu, att vittnet tror sig veta något för saken relevant som är menligt för annans »ära, goda namn och medborgerliga anseende». Nog bör väl vittnet få omtala detta utan att riskera att sedermera bli åtalad för ärekränkning och fälld för detta brott. Han har ju av domstol pressats till sin utsaga. Den situation, i vilken han befann sig då han stod som vittne, bör anses ha givit honom rätt lika väl som plikt att säga vad han trodde sig veta.
Eller ponera, att en tjänsteläkare är skyldig att å tjänstens vägnar avge ett intyg om någon. Nog förefaller det önskvärt, att han skall kunna straffritt ge tillkänna sin uppfattning även om den skulle vara ärekänkande.
I intetdera exemplet behöver man, såvitt anmälaren förstår, någon ut-
redning om uppgiftens sanning för att veta, om en brottslighetsupphävande intressekollision föreligger. Sådan är för handen redan i och med att utsagan avgivits under vittnesplikt eller ämbetsansvar.
Det vore också ganska egendomligt, om en svarandes invändning, att det föreligger en intressekollision av sådant slag att brottsligheten upphäves, skulle medföra att frågan om utsagans sanning finge betydelse. Ty intressekollisioner föreligga även i fall där det motstående intresset icke upphäver ärekränkningens brottslighet. Sanningen skulle därför få betydelse icke vid intressekollisioner över huvud utan endast vid sådana som ligga på ena sidan om en viss punkt i serien av motstående intressen.
Att märka är vidare, att lagen i 16: 13 uttryckligen förbjuder sanningsbevisning med visst undantag. Det är svårt att tro, att domstolarna skulle sätta sig över lagens uttryckliga förbud. Förf. finner också, att det är påfallande att domstolarna ogärna åberopa den kännedom de under målets utredning fått om uppgiftens riktighet eller oriktighet (s. 283). I själva verket är det, såvitt anmälaren kunnat finna, endast i mål av en viss typ som domstolarna pröva utsagans sanning. Vilken denna typ är skall senare beröras.
Innan dess må framhållas, att det även enligt den ståndpunkt som här intagits finns utrymme för en viss prövning av domstol, men prövningen avser icke uppgiftens sanning utan frågan om det fanns tillräcklig anledning för meddelaren att uttala sig som han gjorde.
Exempel härpå ger NJA 1940 s. 739 (avhandlingen s. 379). En man hade brevledes uppmanat ett bolag att upphöra att taga befattning med viss av bolaget saluförd armatur, emedan dennas tillverkare genom tillverkningen förövade patentintrång. Åtalad av tillverkaren för förtal, hade brevskrivaren i sin tur åtalat tillverkaren för patentintrång. I det målet hade fastställts, att patentanspråket visserligen omfattade anordningen med avseende å armaturen men att anordningen likväl icke var patenträttsligt skyddad, emedan den såsom tidigare känd icke utgjorde föremål för patent. Något patentintrång förelåg alltså icke, men brevskrivaren frikändes ändock, enär han vid avsändandet av brevet saknat anledning antaga att anordningen icke utgjorde föremål för patent på sätt sedermera fastslagits. Vid anmärkta förhållanden finge brevskrivaren vid tiden för brevets avsändande anses ha varit berättigad att uttala sig i brevet på sätt som skett. I detta rättsfall hade en person beskyllt annan för brott. Han misslyckades i sitt försök att på detsätt 16: 13 anger bevisa sanningen av beskyllningen; det blev t. o. m. klarlagt, att beskyllningen var osann. Icke desto mindre frikändes han efter en prövning som avsåg frågan om han haft skäl att yttra sig som han gjort. Domstolarna funno honom ha varit i en situation som berättigade honom att uttala en varning mot att fortsätta den, efter vad han trodde, brottsliga verksamheten.
Ett annat exempel erbjuder NJA 1938 s. 302 (jfr avhandlingen s. 270). I rättegång mot en folkskollärare om ansvar för tjänstefel, bestående i att han skulle ha betett sig på sedlighetssårande sätt under
lektioner, hade ingivits ett intyg, i vilket uppgavs att han vid andra tillfällen uppträtt så att intygsgivaren fått den uppfattningen att han vore i något avseende sexuellt abnorm. Intygsgivaren, en kvinna, fälldes för ärekränkning under motivering att hon uppenbarligen saknat tillräckliga skäl för sitt uttalande i intyget. Sanningshalten i intyget prövades således i och för sig icke men väl prövades, om intygsgivaren haft tillräckliga skäl för sitt uttalande. Hade hon befunnits ha tillräckliga skäl för att med anledning av målet mot skolläraren avge ett intyg av ifrågavarande innehåll, skulle hon tydligen enligt Högsta domstolens mening ha kunnat frikännas på grund av intressekollision.
Som tredje exempel må anföras SvJT 1944 rf s. 71 (avhandlingens. 263). En kvinna hade till en väninna i förtroende meddelat om sin syster, att denna vore könssjuk. Kvinnan fälldes för ärekränkning, enär den omständigheten att hon, efter vad hon uppgivit, endast velat varna väninnan icke kunde befria från ansvar vid det förhållandet att hon saknat tillräckliga skäl för antagande att den av henne lämnade upplysningen vore sann.
Det kan icke undgås, att bevisning i mål sådana som de här nämnda i någon mån kommer att beröra förhållanden som mer eller mindre tydligt indicera att beskyllningen var sann eller osann. Men det är icke uppgiftens sanningsenlighet som är bevisningens föremål utan den situation i vilken uppgiftslämnaren befann sig, och ändamålet med bevisningen är att söka utreda om denna var sådan att uppgiftslämnaren hade tillräckligt fog att göra uttalandet. Bevisning, som går utöver denna ram, skall avvisas. Och uppgiftslämnaren kan gå fri, ehuru uppgiften i belysning av utredningen i ärekränkningsmålet framstår som allt annat än trovärdig. Det räcker, att den var påkallad från de förutsättningar från vilka uppgiftslämnaren utgick. Om vid tillsättning av en kassörsplats någon, som har med ärendet att skaffa, omtalar att han hört att en sökande som har utsikter att få platsen gjort sig skyldig till förskingring, torde han böra kunna försvara sig genom att styrka att han verkligen hört detta. I en sådan situation får det nämligen anses påkallat att vidarebefordra en sådan uppgift. Huruvida uppgiften är sann skall icke prövas i ärekränkningsmålet. Bevisbördan torde i enlighet med den vanliga regeln i straffprocessen principiellt ligga på kärandesidan, men, liksom en invändning om nödvärn brukar lämnas utan avseende om den icke stödes av omständigheterna, torde icke heller i nu förevarande slags mål en invändning om en brottslighetsupphävande intressekollision utan vidare tagas för god.
Den åsikt som nu utvecklats är emellertid icke undantagslöst riktig. Det finns, såsom ovan antytts, en typ av fall, där beskyllningens sanning med rätta blir föremål för prövning.
Exempel härpå erbjuder NJA 1920 s. 526 (avhandlingen s. 269). I ett hemskillnadsmål hade en läkare på anmodan av hustrun avgivit ett utlåtande om mannen och, hörd som vittne, bekräftat det. Hovrätten fann utlåtandet med hänsyn till sin avfattning innehålla smädelser mot mannen och dömde läkaren för ärekränkning. Högsta domstolen där-
emot frikände honom, enär han i utlåtandet ej haft andra eller annorledes avfattade uttalanden om mannen än sådana som varit ägnade att i bestämda och tydliga ordalag angiva den åsikt till vilken läkaren, såvitt visats i god tro, kommit vid av honom verkställd undersökning. Eftersom Högsta domstolen i sin friande motivering upptog orden »såvitt visats i god tro», måste man antaga, att utgången kunde ha blivit en annan om läkaren visats ha varit i ond tro. Högsta domstolen tänkte sig alltså, att det skulle varit möjligt att föra bevisningen mot den åtalade läkaren om att hans utlåtande varit osant och att han insett detta. Denna ståndpunkt torde emellertid kunna förklaras med att läkaren skulle ha begått mened om han uppsåtligen ljugit vid sitt vittnesmål och att det beträffande mened icke föreligger något bevisningsförbud. För käranden sådan talan att bifall till denna förutsätter att den tilltalade begått annat brott än ärekränkning, torde bevisningsförbudet i 16: 13 icke gälla.
Ett annat belysande rättsfall är NJA 1924 s. 125 (avhandlingen s. 277). Det var där fråga om ett utlåtande av en rektor å tjänstens vägnar, vilket innehöll att en sökande till ett lektorat gjort sig skyldig till alkoholmissbruk. Rektorn frikändes från ansvar från ärekränkning, enär det icke utretts att han mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter. Högsta domstolen prövade alltså utlåtandets sanningshalt. Detta synes kunna förklaras med att rektorn, om hans utlåtande hade varit medvetet oriktigt, skulle varit att döma för tjänstefel enligt dåvarande 25: 16, beträffande vilket brott något bevisningsförbud icke gällde. Enligt nuvarande rätt skulle emellertid ansvar ifrågakomma allenast för ärekränkning.
Anmälaren håller alltså före, att bevisningsförbudet i 16: 13 icke får åsidosättas med mindre utsagan, därest kärandens framställning är riktig, utgör ett annat brott för vilket något bevisningsförbud icke gäller. Är denna förutsättning uppfylld, torde domstolen ha att pröva sanningen. Visar sig utsagan ha varit sann, skall svaranden säkerligen frikännas på grund av intressekollision i sådana fall som de här berörda, där svaranden hållit sig inom ramen av sina åligganden såsom vittne (eller ämbetsman). Kan det icke styrkas att utsagan var sann eller visar det sig rent av att den var osann, är det icke därför givet, att ansvar för ärekränkning skall ådömas. Såsom förut berörts, bör nämligen avgörande för ansvarsfrågan vara om den tilltalade hade tillräcklig anledning att yttra sig så som han gjorde. För uppsåtligen osann uppgift kan emellertid icke frias på grund av intressekollision.
En fråga, som förf. icke behandlar såsom ett fall av intressekollision, är frågan, om man icke straffritt får säga åtskilligt eljest straffbart där det sker mellan fyra ögon.
Frågan uppmärksammades under förarbetena. När med anledning av kritiken vid Högsta domstolens granskning osanningsrekvisitet skulle avlägsnas ur 8 § utbytte man, såsom förut berörts, ordet »pådiktar» mot »utsätter rykte» och uttrycket »utsprider dikt» mot »fortsprider rykte». Avsikten därmed var icke allenast att avlägsna osannings-
rekvisitet. Meningen var att samtidigt i ett annat avseende begränsa stadgandets räckvidd, nämligen genom införande av rekvisitet rykte. I Högsta domstolen motiverade justitierådet SÖDERGREN detta rekvisit genom att säga, att yttranden, som förtroligtvis fällas i muntligt samtal, utan avsikt att skada eller att få någon offentlighet, ej skäligen böra göras till föremål för åtal. Man är också allmänt ense om att förtroliga meddelanden i viss utsträckning falla utanför 8 §, ehuru det råder någon osäkerhet om gränsen mellan det straffbara och det icke straffbara området.
Men i 9 och 11 §§ göres icke någon motsvarande begränsning. Kan därför ett yttrande, som på grund av sin förtroliga karaktär faller utanför 8 §, drabbas av straff enligt 9 eller 11 §, vilka, vad än lagstiftarna må ha avsett, i doktrin och praxis uppfattas såsom reservbestämmelser till 7 och 8 §§? I så fall ha lagstiftarna icke lyckats genomföra den tanke som anfördes såsom motiv för avfattningen av 8 §. Förf. anser i överensstämmelse med den härskande åsikten inom doktrinen, att ansvar i sådana fall inträder enligt 9 eller 11 § (s. 209), och han uppger, att rättspraxis intager samma ståndpunkt.
Såsom belägg för sistnämnda påstående anföres SvJT 1945 rf s. 8, varest 16: 9 tillämpades. Detta rättsfall synes emellertid icke angå förevarande fråga. Det gällde ett fall, där av tre närvarande personer två beskyllde den tredje för stöld. Anledningen, varför de icke dömdes för förtal enligt 8 §, torde ha varit, att de båda framförde beskyllningen och att de därför icke kunde anses ha utsatt något rykte. Att de däremot icke kunde undgå straff för förolämpning är tydligt, eftersom deras yttrande riktades till den beskyllde.
I stället kunde förf. i detta sammanhang ha fäst uppmärksamheten vid SvJT 1944 rf s. 71, som nämnts här ovan s. 42. Där dömdes en kvinna jämlikt 16: 11 för det hon till en väninna i förtroende meddelat om sin syster att denna vore könssjuk. Att tillämpa 16: 8 var uteslutet, bl. a. emedan upplysningen lämnats i förtroende. Däremot tillämpades som sagt 16: 11 men med en motivering, vari det sades att kvinnan saknat tillräckliga skäl för antagande att den av henne lämnade upplysningen vore sann. Så böra nog meddelanden som i förtroende lämnas om någon till tredje man bedömas. Man får beakta meddelandets egenskap att vara ett förtroligt sådant vid en intresseavvägning, varvid intresset att skydda mot ärekränkning jämföres med de skäl meddelaren haft för sitt yttrande. En intresseavvägning av sådant slag torde leda till att förtroliga meddelanden i icke ringa utsträckning gå fria från straff icke blott enligt 8 § utan även enligt 9 och 11 §§. Med denna åsikt kommer man åtminstone i sak nära den uppfattning som framträder i justitierådet SÖDERGRENS återgivna yttrande och även nära den, åt vilken justitierådet BOLIN gav uttryck då han anförde att han, erkännande vikten av att med någorlunda frihet kunna i tal och skrift yttra sig om andra personer och deras handlingar utan att därigenom utsätta sig för kriminellt ansvar, dock tyckte sig finna denna grundsats redan hava i den allmänna meningen gjort sig så gällande
att den som uppenbarligen i annat uppsåt än att tillfredsställa sin smäde- eller skadelusta omförmälde ett verkligt förhållande sällan skulle, ändå att detta förhållande vore ägnat att i någon mån nedsätta den ifrågakomna personens borgerliga anseende eller eljest vara för honom i ett eller annat avseende menligt, därför bliva såsom ärekränkare till ansvar ställd.
Också den som till annan mellan fyra ögon eller i brev uttalar något för honom i och för sig kränkande torde ofta gå fri från ansvar på grund av intressekollision. Att varna annan mot att fortsätta att begå brott torde icke vara straffbart, förutsatt att den som framställer varningen har fog för att uttala sig som han gör (se NJA 1940 s. 739 omtalad här ovan s. 41). Icke heller kan det gärna vara straffbart att i enrum uppmana någon att sluta med alkoholmissbruk, förutsatt att man uttrycker sig hyfsat och har tillräckliga skäl för att framställa en sådan uppmaning.
Det kunde vara frestande att beröra många andra av de frågor som behandlas i förf:s innehållsrika bok. Tidskriftens utrymme har emellertid redan anlitats hårt. Det återstår blott att lyckönska förf. till att ha fullbordat en stor och värdefull avhandling på ett svårt område.
Sannolikt komma strafflagens bestämmelser om ärekränkning snart att revideras. Det är att hoppas, att många av de tolkningssvårigheter som måst sysselsätta förf. då komma att försvinna. En stor del av boken rör emellertid frågor, som säkerligen komma att behålla sin aktualitet emedan de ej lämpa sig för lagstiftning. För arbetet på nya bestämmelser om ärekränkning och därmed indirekt för tolkningen av dessa kommer avhandlingen helt visst också att vara av stort värde. I nya lagverk saknas nämligen sällan spår av den förut gällande rätten; de byggas ju på dess ruiner. Förf:s grundliga behandling av sitt ämne får därför säkert betydelse också för framtiden.
Ivar Strahl.