Ett barnuppfostringsmål för 100 år sedan. Soldaten Johan Forss från Påarp av Blidsbergs socken avled den 4 april 1857. Han var änkling och efterlämnade såsom stärbhusdelägare två omyndiga barn, för vilka Efraim Högberg i Påarp förordnades som förmyndare.
Pigan Maja Stina Johansdotter i Kjesseberg uttog stämning till Redvägs häradsrätt å Högberg enligt en så lydande stämningsansökan:
»Som den bekymmersamma händelsen inträffat att änkemannen soldaten Johan Forss under Påarp, som under äktenskapslöfte intog mig i sitt hus och därunder hävdade mig, avlidit, innan detta äktenskapslöfte kunnat med vigsel fullbordas; så och då Forss' stärbhusdelägare icke i godo kunnat förmås att av Forss' egendom lämna erforderlig uppfostringshjälp till det av mig den 25 september sistlidet år framfödda gossebarn, ehuru full tillgång i boet finnes, så föranlåtes jag anhålla om laga kallelse och stämning till nästa med Redvägs härad infallande ting å stärbhusdelägarna efter avlidne Johan Forss, dess omyndige barns förmyndare Efraim Högberg i Påarp, uti påstående,
1) att barnet måtte på grund av stadgandet i 5 kap. 1 § giftermålsbalken, jämfört med 8 kap. 1 § ärvdabalken, förklaras för äkta och såsom sådant njuta laglig arvsrätt som barn av laggift säng;1
2) att om det av mig föregivna äktenskapslöfte icke skulle kunna av mig så fullt i bevis ledas, att detsamma kan såsom gällande anses, barnet måtte njuta till sin nödtorftiga föda och uppfostran så mycket av boets tillgångar som vällovliga häradsrätten finner erforderligt och förty torde bestämmas, helst Forss efterlämnat så stor kvarlåtenskap, att tillgång därtill
ej brista kan; förbehållande mig fri och öppen talan i målet samt ersättning för rättegångskostnaderna.
Kjesseberg den 28 mars 1858.
Maria Stina Johansdotter.»
Högberg bestred käromålet till alla delar.
Förhållandet mellan Forss och Maja Stina var emellertid så notoriskt, att både kyrkoherden i pastoratet och sockenstämman kunde bekräfta detsamma, såsom framgår av följande, av Maja Stina åberopade intyg:
»Att soldaten Johan Loth Forss under Påarp, som dog den 4 april 1857, hade före sin död lägrat pigan Maja Stina Johansdotter, som framfödde barnet Johan den 25 september sistlidet år och blev sedan kyrkotagen för Forss' räkning enligt särskild förfrågan därom vid extra sockenstämma i Blidsbergs kyrka, varför påstående göres, att nämnda piga vid Redvägs häradsrätt äskar hjälp till barnuppfostran av Forss' efterlämnade medel, men att hon till rättegångens utförande är medellös, därom attesteras.
Blidsberg den 31 mars 1858.
A. F. Fischer p. l.»
Maja Stina lät vid häradsrätten höra fem vittnen, vilka berättade:
ett vittne: att Forss uppgivit för vittnet att han tagit Maja Stina till sig och lovat henne äktenskap, och att han, så snart auktion å kvarlåtenskapen efter Forss' hustru ägt rum och arvskifte hållits efter henne, ville låta lysa till äktenskap med Maja Stina, vilket han beräknade kunna ske å Påskdagen 1857;
ett vittne: att Forss flera gånger till vittnet yttrat, att han tagit Maja Stina till sig »i avseende att ingå äktenskap», att han »ville leva och dö ihop med henne», och att han ämnade låta lysa för sig och Maja Stina på Påskdagen 1857;
ett vittne: att vittnet, som närvarit vid Maja Stinas förlossning, hört henne under födsloplågorna yttra: »Antingen jag lever eller dör, så är Forss fader till barnet»;
ett vittne: att Forss en dag under 1857 rådgjort med vittnet om en tillämnad rättegång, där det kunde komma ifråga att höra Maja Stina som vittne; att då Forss härunder av vittnet tillfrågats, om Maja Stina vistades i hans hus endast som tjänstepiga, i vilket fall hon kunde lämna tjänsten och sedan vittna, Forss yttrat att han tagit Maja Stina till sig »för att behålla henne», vilket vittnet uppfattat så, att Forss ämnade gifta sig med henne;
ett vittne: att vittnet sett Forss och Maja Stina ligga tillsammans under ett täcke.
Forss' närmaste överordnade, korpralen J. P. Bredh, intygade skriftligen under edsförpliktelse, att Forss till honom under vintern 1857 yttrat »att han tillflyttat sig Maja Stina i den avsikt att gifta sig med henne».
Häradsrätten yttrade i utslag den 25 juni 1858 att, enär Maja Stina icke gittat lagligen styrka, att hennes ifrågavarande barn blivit under äktenskapslöfte sammanavlat med Forss eller ens att denne vore fader till barnet, så bleve käromålet av häradsrätten ogillat.
Det förefaller, som om Maja Stina först nu kommit till insikt om
nödvändigheten att närmare fixera tiden för könsumgänget med Forss. Vi skola strax se, att hon skaffade bevisning härom en smula i överkant.
Efter vad fullföljde hon talan i Kungl. Göta Hovrätt samt begärde därvid vittnesförhör vid rådstuvurätten i Ulricehamn med Johan Runqvist och Anna Andersdotter, båda i Blidsbergs by, vilka, sedan hovrätten bifallit Maja Stinas begäran, vid rådstuvurätten beedigade av vittnena undertecknade skriftliga vittnesattester, vilka voro ordagrant lika lydande, som följer:
»Atäst.
Jag får upplysa att soldaten Johan Forss vid Påarp Emotog Maria Stina Johansdotter från Kjesseberg under äktenskapslöfte den 31 oktober 1856 och sedan under tiden begagnat Maria Stina Johansdotter såsom fästekvinna, så att Johan Forss och Maria Stina Johansdotter legat i en säng och under ett täcke hella tiden från den 31 oktober 1856 till i slutet av mars månad 1857, då Johan Forss blev sjuk och avled den 4:de april 1857, så att Johan Forss är bestämt fader till det gossebarn, som Maria Stina Johansdotter framfödde, son Johan, den 25 september 1857. Betuggas Blidsberg den 4:de juli 1859.»
Det hade, vill det synas, varit önskvärt att rådstuvurätten hört de båda vittnena närmare rörande de omständigheter, varunder de erhållit så ingående kännedom om förhållandet mellan Forss och Maja Stina. Något dylikt förhör förekom icke. Rådstuvurätten har emellertid haft en viss känsla av att vittnena gått väl långt i sina bemödanden att stärka Maja Stinas ställning i rättegången, vilket framgår av följande anteckning i protokollet:
»Ehuru båda vittnena allvarligen erinrades om vikten av den ed de avlagt samt gjordes uppmärksamma på svårigheten och nära nog omöjligheten att med visshet kunna intyga ett sådant förhållande som det ifrågavarande, vidhöllo de likväl bestämt sina skriftliga uppgifter, vilka för dem upplästes.»
Kungl. Hovrätten fann i utslag, som meddelades den 4 oktober 1859 och vann laga kraft, skäl icke hava förekommit ledande till ändring i häradsrättens utslag.
Utgången av detta mål utlöser den reflexionen, att så länge den legala bevisteorien tillämpades, det icke var lätt att vinna framgång för yrkanden av nu ifrågavarande art i de fall, då svaranden ej kunde föreläggas värjemålsed. Målet lämnar oss också ett dråpligt bidrag till vittnesattestens historia. C. V. S.